Att få sin utmaning

Jag visste redan då vi startade den här resan att jag är den svagare löparen. Kristina springer i 6-00 tempo i princip i 12 timmar jag gör det en bra dag då jag är bra tränad i fyra.

Då vi startade den här resan var jag inte i bra form. Kristina var i storform! Jag har gått sönder och haft det tufft, Kristina har sprungit i stort sett problemfritt. Sista dagarna har vi sprungit 54 + 46 + 39 + 44 kilometer. Det har känts bra men lagom tufft för mig, har haft lite tunga ben vissa dagar, Kristina tycker att hon har haft vilodagar.

Idag pratade vi om det här, jag visste att då jag blev trött efter en dag i mitt tempo hade Kristina mycket kvar att ge. Vad jag inte visste var att Kristina kände sig frustrerad och att hon inte kände att hon fick en utmaning, att hon på kvällen hade massor med spring kvar i benen. Det var det hon berättade. Det är bra att vi pratar om såna här saker för först då kan man göra något åt det.

Hur löser vi det här? Det känns inte bra för mig att hela tiden vara den svaga länken och det känns inte bra för Kristina att hela tiden behöva hålla igen. Vi kommer framöver att försöka hitta alternativa vägar för Kristina då och då, där hon kan springa en längre runda i sitt tempo och där jag tar den kortare vägen med Baby Blue i mitt tempo. Idag bor vi på hotell. Kristinas har varit på gymmet en timme, själv spaade jag och nu sitter jag i baren med en öl och väntar. Vi tycker det här är en genialisk lösning!!!

Vi hittade i alla fall någon form av skylt med den Litauiska flaggan där vi kunde göra vår sedvanliga pose .

Igår passerade vi gränsen till Litauen fast vi märkte det aldrig. Det vi såg var en polis som stod med en kikare och vinkade in en och annan bil, sen såg vi några större byggnader. Ingen tull, ingen passkontroll, inte ens en skylt att vi kommit in i landet! Vi kollade på paddan var vi var och då såg vi att vi visst hade passerar gränsen. Det här var den klart smidigaste OCH tråkigaste passeringen hittills!!! Det är ju så bra med gränsvakter som man kan fråga om de viktigaste orden på det nya språket om. ”Hej” och ”tack”. Nu har vi ändock lärt oss att tack heter typ ”atjo”. Det lärde vi oss av den familj där vi hyrde ett rum natten som var.

Nu har vi återigen planerat om rutten, det kan tänkas att den blir något längre men mycket bättre med tanke på avstånden mellan de orter som vi kommer att passera. Idag är det bara tre veckors löpning kvar, sen midsommar och därefter tre veckors paddling innan det är dags för oss att angöra Stadshuset den 13 juli.  Jösses vad tiden springer iväg!!  Tre veckors löpning som noga ska njuta av!!!

Lite om vår tekniska utrustning

Jag fick en förfrågan i en kommentar från kontinentlöparen Björn Sunesson som funderade lite kring vår tekniska utrustning. Tänkte att det kan vara fler som är intresserade av det så jag viger ett inlägg om det idag.

Vi har inte så mycket utrustning utan har försökt att hålla nere den så mycket som möjligt. Vi har självklart varsin mobiltelefon för att kunna hålla kontakt med nära och kära och radio förstås som ringer upp och intervjuar oss varje vecka. De är förstås utmärkta att surfa på då vi har tillgång till wifi. Dessutom har vi en Ipad med oss där vi skriver artiklar och bloggar vi försöker dock även använda mest wifi som möjligt även där. På paddan har vi även ett abonnemang där vi kan använda 3G då vi saknar wifi. Det är praktiskt de nätter då vi sover i tält. Vi har dessutom en riktigt bra solladdare med oss för att säkerställa att vi har ström även då det blir mycket tält. Det har fungerat riktigt bra och vi har alltid tillräckligt med kräm i våra prylar.

Vi springer nästan uteslutande efter papperskartor som vi köper vartefter men vi har också ett program, Navigator, där vi har samtliga länders kartor. Men att navigera efter den är svårt antingen kan man ställa in den efter ”bil” men då visar den ofta på för stora vägar. Vägar som inte alls är lämpliga att springa på. En annan inställning är ”cykel” vilken vi har använt ibland men det är då vi har hamnar på leriga skogsvägar och i träsk!! Skulle nog funka om man hade en mountainbike men med en Baby Blue så blir det riktigt knepigt! Däremot använder vi paddan mycket för att bekräfta att vi är på rätt väg och jämför med papperskartan, då brukar det oftast bli rätt bra.

Idag har vi kommit till Suwalki, en liten stad 27 kilometer från gränsen till Litauen. Imorgon springer vi över gränsen och i den vevan kommer vi också att skiljas från vår vän Bianca. Då har hon gjort sitt och vi kommer att fortsätta som vi en gång började med bara tre hjul. Jag ser fram mot det!!

38 blev 47 idag – de hade glömt bygga bron!!!

Planen idag var en lugn fin dag på småvägar. Vi hade kollat kartan och sett ut den perfekta rutten!

Mätta och belåtna efter en stor frukost så gav vi oss iväg och vi styrde genast kosan från den trafikerade stora vägen för att leta upp de tänkta småvägarna. Tog första glassen redan efter sju kilometer, till skillnad från igår då det dröjde hela tjugosju innan första. När glassarna äts och hur många det blir bestämmer vi inte över själva. Det är antalet möjliga inköpsställen på vägen som avgör – kan man köpa en glass, ja då köper man en glass !

Fortsatte sen att springa efter kartan, att låta paddan styra vägen, ett sånt misstag gör vi inte om! Vägen blev mindre och mindre men det var mest roligt, vi litade ju på kartan. Kom till en stor flod och började leta efter bron. Det fanns ingen!!! Vi frågade en man som fiskade där men han bara skakade på huvudet och pekade bortöver, någon bro fanns där inte. Så nu vet vi, inte heller kartan är att lita på!

Här skulle det enligt kartan gå en väg över floden men vi hittade aldrig bron. Det blev till att vända och hitta en annan väg. Så kan det gå !

Vi hittade till sist en annan liten väg att springa på som faktiskt fanns och som ledde oss till den lilla staden Augusto där vi befinner oss nu. Nu bor vi på ett jättefint litet hotell där vi har en hel lägenhet för oss själva. Sovrum, finrum och frukost inkluderad för 300 kronor!!

Goa bullar att käka efter vägkanten.

Lite vila på maten är skönt. Bara att lägga sig bakåt mitt på den varma asfalten och blunda några minuter…

Nu är det snart sovdags för vi ska vakna tidigt imorgon och vara med på radio igen !

Härligt att säga – 54 lätta kilometrar!!!!

Idag har det varit tacksamt på vägarna. Visserligen massor med tung trafik men löpningen har känts så bra!

Vi gjorde som vi brukar även idag. Jag börjar med Baby Blue i fem kilometer sen växlar vi och jag springer med cykeln. Fem kilometer går fort och idag gick det också lätt! Efter att ha ätit i stort sett hela gårdagen och sovit bra två nätter så är vi starka. Vi springer i stort sett allt som går att springa, nedför och på platten, uppför går vi, 40 kg är tungt att skjuta uppför och tar onödigt mycket på krafterna. Min kropp är med mig nu, lite småont i ett knä, någon fotknöl som gnällde ett par kilometer, ett par blåsor men mest bara bra. Känns helt fantastiskt att kunna springa kilometer efter kilometer och bara njuta!!!!

Det går åt en massa vatten även en svalare dag som det var idag. Idag var det bara runt 20 grader, skön löptemperatur.

Våren växlar, maskrosor har börjat blomma ut, syrenerna står i full blom och syrendoften möter oss gång på gång, liljekonvaljerna breder ut sig tillsammans med smultron i blom efter vägkanten och vi väntar så på att få se de första smultrona lysa röda och färdiga att ätas.

Vi har planerat rutten framöver efter hur vi kan bo, det innebar ytterligare en lång rutt idag vilken kommer följas av två kortare. 38 kilometer imorgon känns som en vilodag! Det kan bli längre då vi tänker försöka hitta lite mindre vägar för att komma undan den tunga trafiken. Annars så har det varit en rätt händelselös dag, vi har sprungit, pratat, skrattat, vinkat till bilar och ätit oss fram på vägarna. En helt vanlig dag på vägarna!

Träsklöpning och lyxhotell

Ligger just nu på en skön hotellsäng och tittar till höger på en tvättställning som står precis intill det öppna fönstret där solen lyser och torkar den. Till vänster ser jag Kristina ligga på sitt uppblåsta liggunderlag för att hitta ett hål. Två nätter har hon vaknat på marken på ett platt underlag.

Vi befinner oss i Bialystock, en ganska stor stad i norra Polen och har precis kommit in efter att ha ätit mat och dessert på en härlig uteservering på ett stort torg. Vi kom hit väldigt sent igår kväll, först halv tio kom vi fram och hittade ett hotell som hade det vi önskade; en öppen restaurang, plats för cykeln, aircondition, buffé till frukost, hiss för att få upp Baby Blue och så förstås wifi på rummet.

Våra härliga glassdesserter! Gissa vilken som är min och vilken som är Kristinas!

Det blev en lång dag igår, vi visste redan på morgonen att det skulle bli många kilometer då vi hade bestämt oss för att komma hela vägen till Bialystock. För att ta det närmsta vägen så gjorde vi misstaget att låta ”Le Pad” och appen ”Navigator” hitta vägen. Vi ställde in den på resvägsprofil ”cykel” och började springa. Första fem kilometrarna utan problem, som vanligt fina små vägar. Sen var det dags för byte, vi byter var femte kilometer mellan att springa med cykel och att springa med vagnen. Det var Kristinas tur att ta vagnen. Vi skrattade då paddan ledde in oss på mindre och mindre vägar, tills vi till sist insåg att det knappt var någon väg kvar alls. Det blev blötare och blötare och till sist var vi bokstavligen mitt i ett kärr!!! Kristina var fantastisk med vagnen, hon är grymt stark och Baby Blue bara for fram, upp och ner i terrängen. Stundtals var vi helt fel och fick vända tillbaka. När vi till sig var ute ur djungeln så visade det sig att det hade tagit oss över två och en halv timme för den här första milen, inte vad vi behövde den här dagen!!!!

Förstår inte riktigt hur de kärr vi sprang igenom kan anses vara cykelvägar och finnas med i ett navigeringssystem!!

Innan vi drog från vår kyrkogård där vi sovit under natten så handlade vi på oss mat och vatten så det skulle räcka hela dagen vilket var tur för det enda vi hittade längs hela vägen var ett par mindre affärer där vi kunde köpa typ glass och dricka.

Då vi hade sprungit 50 kilometer och klockan var sju på kvällen så kollade jag på paddan hur långt det var kvar och insåg att det var minst 15 kilometer kvar att springa. Då tog jag beslutet att hoppa upp på Bianca för att vi skulle komma fram snabbare. Kristina är mycket starkare än jag och om jag skulle fortsätta till fots så skulle det ta mycket längre tid, Jag springer långsammare och behöver mer gång. Vi kommer inte att ta fler såna här långa pass det sliter för mycket på oss.

I morse då Kristina kom ut ur duschen så sa hon ”vet du vad jag tycker… jag tycker vi tar en vilodag idag”! Jag visade nog upp en rätt förvånad min för vi hade inte ens nämnt något åt det hållet, och att Kristina önskade det var rätt oväntat. Vi diskuterade en stund och kom fram till att det var det smartaste vi kunde göra. Nästa etapp är 49 kilometer vilket skulle vara tufft efter gårdagen och vi hade mycket som skulle fixas. Så därför är vi fortfarande kvar här i Bialystock. Vi fick dock byta hotell från ett jättefint till ett annat jättefint, fyrstjärnigt!! Det är ok att byta då tycker jag !

Här har vi varit på en massage som var på tok för mesig för min smak. Jag gillar massage som åtgärdar och tar hand om muskler inte en som bara är typ ”beröring”,  känns obehagligt då tycker jag.

Nu slappar vi och äter så mycket vi bara kan stoppa i oss inför morgondagen. Min kropp känns riktigt bra nu. Känner mig stark och blir inte speciellt trött efter en full dags löpning på vägarna om jag bara får sova och äta ordentligt.

Tryggare kan ingen vara…

Ikväll har vi nog ändå hittat den bästa tältplatsen ever !

Ja, jag tror nog att det är så! Vi har en stor dygnet runt öppen butik som ligger på gångavstånd från tältet. Det är inte så farligt med mygg, vi har till och med kunnat sitta ute och äta middag utan att bli ihjälbitna. Gräset är grönt och välklippt och det finns rinnande vatten att tvätta oss i precis runt knuten.

Hur bra tältplats som helst! Vaknade som tur var tidigt då det visade sig att det var en stor morgonmässa! Vi mötte massor med finklädda människor på väg till kyrkan då vi lämnade den.

Vi tältar precis bakom en kyrka! Inne på själva gården till kyrkan. Vi får väl se om vi blir väckta av en tidig morgonmässa imorgon.

Fast det vore bra då vi ska springa långt imorgon. Troligtvis kommer det att bli runt sex mil. Anledningen är att vi då kommer till en stor stad där det garanterat finns hotell. Springa föresten, det går bra för mig nu, jag har sprungit i tre hela dagar utan ett enda tramptag på cykeln och jag hoppas på att det går några dagar till, då kommer vi nog släppa Bianca helt. Just nu så växlar vi var 5:e kilometer mellan att springa med Bianca och med Baby Blue. Båda funkar bra så vi kommer inte att stressa för att bli av med cykeln.

Idag har vi åter igen sprungit på småvägar och vi kommer att fortsätta med att göra det i den mån det går. Det är så mycket trevligare att kunna springa bredvid varandra och prata än att hela tiden behöva akta sig för långtradare. Underlaget vi springer på är av blandad kompott, mest är det fina asfaltsvägar men då och då blir det annan typ; grusvägar, traktorvägar och som idag, två kilometer kullersten som gick genom en tät skog full med mygg och knott. Vi sprang som om vi sprang för livet! De är som jag skrev tidigare miljontals och de är aggressiva!

Nu ska jag sova gott för imorgon är det uppstigning i ottan.

PS: bilder lägger jag upp imorgon.

Bland Evangelister och Svarta vinbärsodlare

Ligger nu i en säng hos en familj som odlar Svarta Vinbär. Vänligare och rarare familj har sällan mötts.

Sov på ett märkligt hotell inatt. Restaurangen hade hög klass men rummet var av vandrarhemskarraktär. Vi sov i ett rum med sju sängar plus ett loft med ytterligare ett antal. Praktiskt då vi hade massor med plats för att bre ut våra inte helt torra sovsäckar och liggunderlag!

Väl iväg så fortsatte de fina vägarna från igår. Små fina landsvägar blandat med lite mindre grus- och traktorvägar. Idag har vi besvärats av knott och mygg även mitt på dagen i fullt solljus! Det är miljarder, och de är aggresiva, vi blir helt uppätna! Imorgon blir det till att köpa myggmedel för vi blir galna!!

Det är roligt att springa på småvägar i Polen!

Vi hittade inte heller idag någon lunchrestaurang så det blev som igår, yoghurt, banan och lite annat på en bänk i en liten by. Då vi sitter där kommer ett gäng män fram och pratar och tar sig för huvudet och himlar med ögonen över vår galenhet då de äntligen fattar vad vi håller på med. Vi får choklad vinkar hejdå och fortsätter.

Då vi fem kilometer senare sitter på en liten trapp till en helgonfigur och tömmer skorna efter en grusig väg så kommer en bil och stannar. Ut kommer en av männen från byn med en kasse med varm mat och varmt te och bröd till oss. Han var evangelist visade det sig och visade stolt upp en bibel där det fanns översättningar från polska till engelska. När vi hade ätit det vi ville ha packade han ihop sina pinaler, tog i hand och åkte iväg. Vi fattade knappt att det verkligen hade hänt!! Men vilken fantastisk människa!!!

Lunch mycket överraskande serverad!

Innan vi på eftermiddagen kom fram till den by vi hade tänkt sova i på natten stannade vi till vid ett ställe för att spela in vårt bidrag till Eurovision Song Context. Vi stod där strax intill en odling av Svarta Vinbär och sjöng, då vi var klara och skulle ge oss iväg kom en man och hans fram och pratade med oss. De frågade vad vi gjorde, om vi kanske jobbade där. De tyckte att vi var så skitiga så de trodde att vi var sängsongsarbetare från Ukraina ! Vi lyckades då förklara vad vi gjorde och att målet var att bo på hotell i närmsta by. De ringde efter sin son som lotsade oss hem till deras stora fina hus. Nu har vi duschat ätit och pratat bort hela kvällen med dem och sover i var sin säng! Tänk att det finns så fantastiska människor!!! Jag är rörd!

Det här rara paret träffade vi när vi stod och spelade in vårt bidrag!