Desafio Lurbel – Race Report

Jag sitter i en bil vid Font Alemany, skakande som av feberfrossa och med en knivskarp smärta i höger smalben. Jag sitter här insvept i guld.

Jag hade gjort allt rätt!! Det finns inget i min planering som jag hade kunnat göra annorlunda, inte minst märktes det på att jag sov som en stock natten innan loppet utan en enda liten mardrömstanke eller tanke på att jag skulle ha tänkt på ditten eller datten, att jag hade glömt det där eller att jag missat den där grejen. Jag var fullkomligt trygg med det jag hade gjort innan loppet. Kroppen var med mig, det mentala var med mig och det enda som var lite grus i maskineriet var att det var så EVINNERLIGT långt kvar till start!! Jag var som en fullblodshäst i startfållan och ville bara ut och göra jobbet! Jag var nyfiken på känslan, hur kroppen skulle svara, hur backarna skulle kännas.

img_2727

Fredagen gjorde jag inte speciellt mycket då det inte fanns så mycket kvar att göra. Jag åt bra och såg till att fylla på alla depåer samtidigt som jag såg till att vila mycket. Gick och la mig ett par timmar på eftermiddagen, både för att vila och för att få tiden att gå. Vid fem gick jag iväg och hämtade mitt startkit med bl.a. påsar för dropboxarna. Åkte hem och plockade i det som skulle i, det enda ändring jag gjorde var att jag inte la ner någon extra mat i påsarna. På morgonen hade vi nämligen fått ett mail med de slutliga anvisningarna och då även vad som skulle finnas på kontrollerna. Pasta, soppa och mackor; skulle funka fint för min del och skulle spara tid så jag inte behövde fixa med egen mat.

img_2717

Packning i ryggsäcken vid start.

Kvart i nio kunde jag inte vänta längre utan gav mig iväg ner till starten och hängde lite. Pratade lite med Patrik, en kille som jag träffat i Hammarbybacken och som skulle springa för att få ihop de sista poängen inför UTMB. Lämnade in påsarna och gick mot starten, fick min GPS-sändare som skulle visa min exakta position under hela loppet, kul för de som ville följa vår färd genom de spanska bergen. Det är dessutom en riktigt bra säkerhetsdetalj då arrangörerna hela tiden har koll på var deltagarna befinner sig. Det var en magisk kväll, ljumt i luften och nästan fullmåne, spänningen kändes i luften och det var inte bara jag som var otålig att komma iväg. Fler och fler samlades innanför avspärrningen och många gjorde några sista fix med sin packning. Alla såg så grymt starka och snabba ut och jag fick mig allt en liten funderare över vad jag gjorde bland alla de här bergsgetterna. I reglementet stod det att byxorna skulle gå över knäna men de flesta verkar ha missat just den regeln. Säkert 40% av deltagarna hade korta shorts på sig. Själv hade jag 3/4 tights och kompressionsstrumpor så för min del var det heltäckande på benen. På överkroppen hade jag en tunn ulltröja och en funktionströja, båda med lång ärm. Perfekt klädsel skulle det visa sig.

Nedräkning, pang, 12 mil och 7000 höjdmeter låg nu framför oss!!!

Och där var vi igång, som jag hade längtat efter den här starten, jag var så jäkla redo för det här och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Jag tuffade på i ett tempo som kändes bra för min del. Den här första sträckan som var på 15 km såg jag som en ren uppvärmning, bara runt 800 höjdmeter, det var efter den som loppet skulle börja på allvar med ”väggen” den första riktiga stigningen. Min känsla så här i början var att ”jösses vad folk springer på”, jag höll mig till mitt tempo strax över 6.00-tempo och blev frånsprungen av i stort sett alla. Det var någon enstaka som var bakom bara. När första stigningen började så var det dags att fälla ut stavarna och då upptäcker jag att den ena staven inte går att fälla ut. Den pinne som ska åka ut och ”låsa” anordningen har liksom åkt in i staven så det funkade helt enkelt inte. Min första tanke var ”fan” sen tänkte jag bara att det här inte får störa mig, jag har ju i alla fall en stav. Inga dåliga tankar, utgå från det som du har och gör det bästa av det. Under tiden som jag hade krånglat med min stav så hade även resten av startfältet passerat mig och efter ytterligare en stund så kommer ”kvasten” ikapp mig och jag tänkte”here we go again”. Väldigt välbekant känsla… En av killarna frågar mig om jag är ok och jag svarar att jag är det men att min stav har gått sönder. Och där är han!!!! MacGyver i egen hög person, jag ger honom min stav och han fixar och donar och vips så har jag en stav som funkar!!! Han sa att jag nog inte borde fälla ihop den bara, inga problem! Efter en stund frågar en av killarna om jag hade koll på reptiden…. Välbekant igen!! Jag sa att jag hade full koll och då svarade han bara att bra, då vet jag det! Snacka om världens bästa kvast, fixade min stav och sen inget tjat! Kort därefter passerade vi två killar och jag var inte sist längre, vilket skulle hålla i sig nästan återstående del av loppet.

Första backen, som jag sen förra året haft mardrömmar om var i år en helt annan historia. Jag bara gick upp liksom! Jag behövde inte ens ta till mitt mantra som jag brukar ha i backar ”ingen backe går hela vägen upp till himlen, alla backar tar slut”, ett mantra som jag med framgång använde mig av i Norge i somras och som verkligen funkar! För varje steg du tar har du ett steg mindre att göra! Bara kötta på!! Och vips så var backen avklarad!

Klockan hade jag ställt in så att den varje halvtimme skulle uppmana mig att äta, den pep, jag tittade och det stod ÄT, ingen att fundera på, bara riva upp en Huma Gel, öppna den och trycka in. Det blev som en överraskning varje gång vad det blev, mmm Mango, mmm Hallon med extra koffein, mmm Lemon! Och efter varje gel så hörde jag världens bästa coach Andreas röst ”energin gör ingen nytta alls i kroppen om du inte dricker minst två deciliter vätska”. Bara att göra!! Världens bästa och enklaste kostplan, inga krusiduller; klockan piper, ÄT, gel, vatten, done!

Första kontrollen, uppvärmningen klar och nu såg jag faktiskt fram mot att klättra upp på Pueg Campana, en klättring på över 1000 meter i ett sträck, inte bara många höjdmeter, utan också riktigt brant och tekniskt. Tekniskt förresten, hela den här banan är riktigt teknisk, brant både uppför och nerför, stenigt, taggbuskar, rullgrus och mycket mer. Självklart finns det många delar av banan som är springbara också och förmodligen många fler ställen för de som är bättre på trail än vad jag är. Jag måste förlita mig på att jag är bra på att gå då det är väldigt tekniskt, och gå snabbt! Det räddar mig ofta!

Min nyinköpta Petzl Nao visade sig vara riktigt bra. Det finns lite olika lägen på den och från början så hade jag adaptivt läge, vilket innebär att lampan anpassar ljusstyrkan efter förhållanden runt i kring. Efter ett tag insåg jag dock att det inte var det bästa läget här i Spanien med all vit/ljus kalksten. Lampan bländade ner lite för mycket och för ofta vilket gjorde att jag missade konturer och stenarnas beskaffenhet. Vilket i sin tur innebar att jag ideligen slog i tårna. Jag ändrade efter ett tag läget till konstant läge. Funkade mycket bättre och då jag hade programmerat om just det konstanta läget så räckte ett batteri genom precis hela natten! Bra skit!

Jag försökte att vara riktigt snabb på kontrollerna, var fräck som tusan och lämnade direkt över mina flaskor till någon funktionär och bad dem att fylla dem med vatten. Vid första kontrollen gjorde jag det själv och insåg att det var dåligt utnyttjad tid. Bättre att någon annan gör det och att jag istället plockar fram ny energi för nästa etapp.

Den långa stigningen började och jag tuggade på, meter för meter, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till, tugga på, en steg mindre, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till tugga på, ett steg mindre. Det gick! Visst tusan var det tungt, men det var INGA PROBLEM!!! Jag sände en tacksamhetens tanke till Anton som hjälpt mig med styrketräningen hela hösten, är ganska säker på att det är den tillsammans med ett perfekt träningsupplägg från coach Andreas som till stor del har bidragit till att jag kände att jag hade kontroll. Efter dessa dryga 1000 höjdmeter upp så var det lika många höjdmeter ner. Nästa kontroll var nere på 400 hm. Heliport Polop, det var här som jag insåg att den sträcka jag enligt Garmin sprang var längre än den sträcka som var angivet på etappkorten. Antar att det blir så när det är mycket höjd involverat men det ställde till det lite för min del. Den här etappen som skulle vara på 10.7km blev över 12 km. En ganska stor skillnad.

Etappkorten där det stod hur lång etappen var, hur snabbt jag skulle springa och hur lång tid jag hade på mig, det fanns även information om reptid och angivelser om höjd upp och ner. Den tid som jag hade angett på korten var inte maxtiden utan tillsammans gav de en sluttid på 27 timmar och 35 minuter. Det vill säga att det skulle vara ok att faila på någon enstaka etapp och ändå fixa loppet. Första passeringen gjorde jag 10 minuter innan mitt etappkorts angivelse och 25 minuter innan repet. Jag tänkte inte under loppet att jag ackumulerade tid utan varje etapp var ett eget lopp och en nystart. Så mitt enda fokus var just precis bara det kort som gällde för tillfället, och varje gång jag gick ut ur en kontroll så nollställde jag varvet (jag hade stängt av km-markeringar), fungerade fantastiskt bra.

På väg från Heliport Polop upp mot Pas Comptador så började det gry, solen var på väg upp och det var magiskt vackert. Nu var det ju inte så att jag var på en fotoexkursion men jag försökte ändå med bristande resultat fånga allt det vackra. Jag stannade till en kort stund och bara tog in och fyllde min kropp med energi från den gryende morgonen.

img_2743

Jag lovar, det var helt magiskt vackert!

Problemet jag upptäckte att jag hela tiden sprang längre sträcka än den på etappkortet angivna ställde dock till det lite för mig. Jag fick ju lov att springa snabbare än planerat för att ”fixa” det. Det här insåg jag förstås var ohållbart så jag fick ändra mitt fokus till att i varje stund göra det bästa jag kunde i just det ögonblicket. Jag sprang varje meter som var springbar sen hade jag korten som riktlinjer. Men det var ribba in varje gång, jag knappade in minut för minut och på morgonen vid första dropboxen så låg jag 30 minuter för mina kort och 90 minuter före repet.

Här vid kontrollen Benimantell var det pastaparty och jag tryckte i mig den kalla pastan, hade bara fokus på att få in så mycket energi som möjligt. Jag brukar ha problem med att äta under lopp men här var det inget att diskutera. Jag var så inställd på vad jag skulle göra så jag funderade inte ens på om jag var sugen eller ej. Jag kollade också av min mobil och hämtade en massa energi från den enorm mängd fantastiska kommentarer som jag hade fått, det var många hemma som följde mig.

img_2744

Sitter här och äter pasta och hämtar energi från alla fina kommentarer som jag fått i sociala medier.

I varje dropbox så hade jag lagt i ett par extra skor ifall jag ville/behövde byta. Jag startade med Salomon Fellreiser och hade i 1:an lagt i Inov-8 Ultra race som är något större och i 2:an låg mina Hoka One One, storlek jättestora ifall fötterna skulle vara i behov av det. Under natten innan 1:an så hade jag ideligen slagit i tårna i stenar plus att jag slog i lite då det gick nerförs. Jag var rätt öm men det var inget som hindrade mig, det var ont som jag absolut kunde leva med och hantera. Jag funderade på om jag skulle byta till Inov-8 vid 1:an men efter lite resonerande så bestämde jag mig för att behålla de jag hade. Vi det laget så visste jag vilken smärta som de skorna gav och jag visste också att jag var fullt kapabel att hantera den. Om jag i det läget skulle byta skor så har jag ju ingen aning om vad det skulle innebära. Det kanske skulle ge mer ont, eller ont på ett sätt som inte var lika hanterbart. Tänkte att bäst att inte väcka den björn som sover så jag gjorde inget byte där.

Nu var det dagsljus och varmt, inte på något sätt för varmt men jag tog lite extra salt ett par gånger. Framför allt då jag började må illa vid ett några tillfällen och då hörde jag åter igen min fantastiska coach Andreas röst ”om man mår illa så är det oftast en av två orsaker, för lite salt eller för lite vätska”. Så varje gång som jag kände att illamåendet kom smygande så tog jag en McDonalds-påse med salt och sköljde ner med en ansenlig mängd vatten. Det funkade varje gång!

Det var efter den här passeringen i Benimantell vid 49 kilometer som jag började känna något i höger smalben. Tänkte att smärta kommer och går, inget att bry sig om bara att nonchalera tills det flyttar sig eller går över som ju smärta vid långlöpning oftast gör. Det ingår liksom i paketet. Smärta som kommer och går, blåsor som spricker, muskler som ömmar. Smärtan tilltog dock under dagen och den var lokal, kunde peka exakt på det ställe som gjorde ont och det flyttade sig inte en millimeter, det avtog inte en gnutta utan ökade hela tiden i intensitet. Jag vet ju som hyfsat van ultralöpare att en egenskap som vi ultralöpare lär oss, det är att skilja på bra och dålig smärta. Bra smärta, är sådan som oftast är muskulär och som kommer av ”lång och trogen tjänst”, jag tror ingen kommer undan den, men en bra egenskap i den smärtan är att den oftast ändrar karaktär, smärtan avtar, flyttar sig, klingar av, kommer tillbaka. Så länge den är så föränderlig så är den ”ok”. Hörde då en liten viktigpetter sitta på min axel och säga ”en ultralöpare vet skillnad på bra och dålig smärta och den här smärtan Carina, den är dåli…” där fick han sig en snyting och blev tyst!

Jag ville verkligen inte höra det, än så länge var det hanterbart. Nu var det sen eftermiddag och jag låg fortfarande bra till enligt planen. Men smärtan tilltog och mina löpsträckor blev kortare och kortare och ju mer tiden gick så blev smärtan skarpare. I och med att löpsträckorna blev kortare och färre så började nu också det försprång som jag hade att knapras in. Visste att jag inte hade någon plan på att bryta men ville ändå resonera med någon, ringde Janne och vi hade en kort dialog och jag fick ju det svaret av honom som jag redan hade bestämt mig för. Här kastas ingen handduk in!

Då jag kom fram till DP2 i Confrides så var jag för första gången riktigt efter min plan, det onda i benet hade hämmat mig och tagit ner mitt tempo. Över en timme efter min plan och jag hade bara en kvart till godo till repet. Tog mig ändå tid att byta kläder på överkroppen och äta lite pasta. Oavsett rep så kommer jag inte åstadkomma något alls om jag inte tar hand om mig! Stack iväg runt fem minuter innan repet och insåg att jag hade glömt att lägga i den tjockare ulltröjan, vände som tur var och hämtade den, det visade sig var väl värt då jag kom upp på lite höjd igen.

Nästa etapp var upp till över 1500 meter, högsta toppen under det här loppet. Det var här som extra kläder kom verkligen bra till pass, det blåste svinkallt! Etappen var på dryga 7 km och enligt rep-beräkninar så hade jag 2 timmar och 15 minuter på mig och enligt mitt etappkort något kortare. Det var bara stigning upp, knappa 700 meter. Det var en snäll stigning den här gången, nästan bara väg och mindre teknisk trail så jag kunde gå på i ett hyfsat bra tempo. Smärtan hade nu eskalerat rejält men så länge terrängen var bra så funkade det ändå. Det jobbigast var då det var tuff terräng och jag hela tiden var tvungen att parera, vilket blev sjukt smärtsamt.

Jag kom fram till nästa kontroll vid Font Forata en kvart före reptiden och hade inga som helst planer på att stanna där. Nu var det ju för tusan nästan bara nerför, en liten knöl på runt 600 höjdmeter och sen rulla ner i mål! Jag stannade inte ens för att fylla på något utan passerade bara. Varje minut var nu värdefull. Etappen började med en liten bit uppför, runt 200 meter, vilket dock skulle visa sig bli ett sjukt stort problem i mitt tillstånd. Nu var benet i stort sett obrukbart, jag kunde inte kliva upp med benet och skjuta ifrån utan fick häva mig upp och uteslutande använda mig av vänster ben och resten av kroppen. Det funkade men speciellt snabbt gick det inte! Nu hade jag riktigt riktigt ont och var ibland tvungen att stanna bara för att hämta andan från smärtan. Låta den ebba ut några sekunder. Efter stigningen så var det ett par kilometer som var riktigt tekniska och steniga, även där gick det på tok för långsamt, Det tog mig två timmar att ta mig fyra kilometer. Därefter kom jag ut på en väg och så var det faktiskt väg resten av biten ner till kontrollen. Jag försökte att pinna på men nu kunde jag inte riktigt gå heller. Jag gjorde vad jag kunde i varje stund, och just den här stunden så var det inte så himla mycket. Hörde efter ett tag röster bakom mig och kvasten kom ifatt mig. Dom frågade om det var ok och jag svarade sanningsenligt att det inte alls var ok. Det var rätt skönt att få sällskap resten av biten, dom var fantastiska och enormt omtänksamma. Frågade om allt från om jag vill ha något att äta, om jag hade vatten om de skulle bära något åt mig. Vi alla visste ju att loppet var kört för min del nu, jag skulle inte hinna till nästa kontroll innan repet skulle dras. De ringde och såg till att en bil skulle komma och hämta upp mig och ytterligare en kille visade det sig.

När vi kom fram kom allt ikapp mig, spänningen, smärtan, besvikelsen, misslyckandet. Jag började tokfrossa och tänkte att jag inte hade något mer att ta på mig då jag kom på att jag ju faktiskt hade räddningsfilten. Jag svepte den om mig och den värmde mig. Trots det så fortsatte skakningarna, tror inte att det egentligen berodde på att jag frös, det var hela min kropp som bara la ner, kopplade bort, slutade upp att vara med.

Så slutade min enormt stora satsning, ett år av 100% fokus på träningen inför det här loppet, insvept i en guldfilt på 1000 meters höjd i Almany Font, knappt 600 höjdmeter och två lätta mil från målet.

 

Annonser

Desafio Lurbel – Planering och förberedelser

Desafio Lurbel

Nu är det bara fyra dagar kvar till jag står på startlinjen till Desafio Lurbel. Loppet som jag sprang för ett år sedan och som blev som en chock. Jag hade förväntat mig något som var aningen tuffare än Swiss Alpine. Ok mer backar, men min föreställning var att det var springbara backar, åtminstone att man kunde jogga på lite nerför på de flesta ställen. Men oj vad fel jag hade! Nu ett år senare så är jag mentalt mycket mer förberedd. Jag vet hur mitt monster ser ut och jag vet att det inte är någon lätt fight som vi kommer att ha.

Men, nu är jag förberedd. Förberedd mentalt, förberedd fysiskt och nu är även planeringen in i minsta detalj gjord och nu vill jag bara springa!

Jag kommer ha startnummer 87 och här är en länk ifall du vill följa mig; Följ mig

Loppet

Tänkte börja det här sjukt långa inlägget med att berätta lite om loppet som jag ska springa. Det är 120 kilometer långt och över 7100 positiva höjdmeter. Maxtiden för loppet är 30 timmar. På en del sätt har de i år gjort loppet svårare än förra året. De har ändrat starttid till klockan tio på fredagskvällen istället för som mot förra året då vi startade klockan sex på morgonen. Det innebär att jag istället för att få mest dagsljus, kommer att få mest mörker. Tio timmar av loppet kommer att gå i dagsljus och resten i mörker. Sen hur många timmar i mörker det blir återstår att se, det beror ju på när jag går i mål. Vad de dessutom har ändrat på är att de från förra årets tre dropboxar har minskat det till två. För min del innebär det att ryggsäcken kommer att bli tung från start. Den kommer att väga närmare 3.5 kg med energi och vatten, utan är den nere på runt 1.2 kg. Jag kommer behöva ha energi med mig som ska räcka i upp mot tolv timmar. Mer om energi senare i inlägget. Loppet startar i en liten by som heter Finestrat och som ligger någon mil in i landet från Benidorm. Jag är verkligen glad att jag lyckades boka ett boende inne i Finestrat och bara ha 500 meter till start och mål.

ho%cc%88jdprofil

Jag kommer att dela upp loppet i etapper rent mentalt. För varje etapp så har jag gjort ett etappkort och det som splittar etapperna är vätskekontroller och dropboxar. Dessa är utmärkta i höjdprofilen ovan. Dropboxarna är i Benimantell efter 49 kilometer och i Confrides efter ytterligare 28 kilometer. Benimantell kommer jag att komma fram till på morgonen/förmiddagen och till Confrides kommer jag innan det är mörkt igen. Totalt är det tolv etapper som i tid kommer att ta någonstans från en upp till tre och en halv timme. Jag tror att alla passeringar kommer att registreras så att det går att följa på nätet.

img_2691-1Ovan är mina etappkort. Anledningen till att jag har dessa är att jag inte ska behöva koncentrera mig på mer än precis den etapp som jag just då är inne på. Information som finns på etappkorten är:
– Över strecket; namn på kontrollerna, etappnummer, distans till nästa kontroll och
höjden där, total distans från start inom parantes. Tydligt i rött syns reptiden för kontrollen.
– Under strecket; tempo jag ska hålla på etappen, tid för etappen, antal höjdmeter upp och ner.

img_2696-1

Det går åt lite GELs då man tänker sig att ha det som huvudsaklig energikälla

Jag kommer att i huvudsak ha gel som energikälla. Jag har testat dessa Huma gel under ett antal tillfällen och de funkar väldigt bra. De är baserade på Chia-frön och bara naturliga ingredienser med riktig frukt i. Dom är inte så himla söta som en del gel kan vara vilket gör att det faktiskt går att peta i sig så pass många. Två per timme kommer jag att äta. Förutom det så är det resorb och vatten som jag kör på. Sen kommer jag att ha lite annat i dropboxarna som jag kan äta då jag kommer dit. Jag skulle tro att de även har en del energi vid kontrollerna men inget som jag baserar mitt energiintag på.

Så nu är all planering färdig och jag bara väntar på att få åka iväg ner till Spanien och ställa mig på startlinjen. Jag flyger ner på torsdag morgon och på fredag kväll 22.00 är jag mer än redo att ta mig an uppgiften!

Utrustning

Här kommer en förteckning över den utrustning som jag kommer att använda mig av. Tänkte att det kan vara kul att ta del av.

img_2715

Klart bästa ryggsäcken!! Så nöjd med den! Här har jag satt fast mina etappkort lätt åtkomliga på ryggsäcken.

För att få med mig allt mellan dropboxarna så kommer jag ha min ryggsäck Ultimate Direction Vesta. Den är fantastiskt bra, sitter så himla skönt så man knappt känner att man har den på sig och så rymmer den precis allt som jag behöver ha med mig, och lite till. Förutom all energi och lite extra kläder så har jag också en hel del annan utrustning. Jag kommer också att ha ett midjebälte för att fästa nummerlapp och lägga skräp i. Den utrustning som jag kommer att ha med mig är

Från start

img_2717

Här på bilden är det som jag kommer ha i ryggsäcken från start. Påsarna till vänster är energin paketerat i påsar, en för varje etapp.

Jag startar med följande kläder:

  • 3/4-tights
  • Tunn ulltröja
  • Tunn vindjacka med luva
  • Kompressionsstrumpor CEP
  • Salomon Fellreiser
  • Buff

Övrig utrustning

  • Ryggsäck
  • 2 6dl mjuka flaskor med förlängt munstycke – en med resorb och en med vatten
  • Visselpipa
  • Pannlampa Petzl Nao
  • Extra batteri till Petzl Nao
  • Extra pannlampa Petzl Reactive+
  • Liten röd lampa bakpå ryggsäcken
  • Kåsa – vätskestationerna tillhandahåller inga muggar.
  • GPS-klocka – Garmin Epix
  • Mobiltelefon – här har jag även laddat in rutten ifall jag kommer vilse
  • Stavar – Black Diamond
  • Litet första förband innehållande; 2 compeed, 2 alvedon, 3 små påsar salt (McDonalds), 1 våtservett, 1 sårservett, 4 pappersnäsduker
  • Räddningsfilt
  • Skräppåse
  • Elastisk linda
  • Hälkilar (att lägga i skorna om jag får problem med vaderna)
  • Energi – packas i påsar, en för varje etapp
    • 19 Huma gel
    • 3 Resorb sport
    • Några Lakritsal
    • 6 Blocks
    • lite jordnötter
  • Kläder
    • T-shirt i ull
    • Sleevs för armarna
    • Vantar
    • Tunna vind/regnbyxor  Inov-8 Ultra Pant
    • Korta strumpor
    • Pannband

I dropbox 1

Min förhoppning är att jag kommer hit och har lite marginal till repet. Jag vill helst inte byta kläder utan bara äta och ta med mig det som ska med. Lägga ur ej förbrukad energi och urladdade batterier.

  • Nytt kitt första förband innehållande; 2 compeed, 2 alvedon, 3 små påsar salt (McDonalds), 1 våtservett, 1 sårservett, 4 pappersnäsduker
  • Energi – packas i påsar, en för varje etapp
    • 10 Huma gel
    • 3 Resorb sport
    • Några Lakritsal
    • 6 Blocks
    • lite jordnötter
  • Laddare för att ladda klockan och ev mobilen
  • Sladdar för att ladda mobil och klocka
  • Kläder
    • T-shirt
    • Torr sport-bh
    • Kompressionsstrumpor
    • Inov-8 Ultra Race (om jag vill byta skor)
  • Mat (att äta på kontrollen)
    • Avokado
    • Korv (typ ölkorv)
    • Kokt ägg
    • Chips
    • Banan
    • Juice/Cola

I dropbox 2

Hit kommer jag troligen sent på eftermiddagen och när jag lämnar den har kontrollen så är det snart mörkt. Planen är att klockan och mobilen ska vara laddade så jag kan lägga ur dom sakerna.

  • Nytt kitt första förband innehållande; 2 compeed, 2 alvedon, 3 små påsar salt (McDonalds), 1 våtservett, 1 sårservett, 4 pappersnäsduker
  • Energi – packas i påsar, en för varje etapp
    • 10 Huma gel
    • 4 Resorb sport
    • Några Lakritsal
    • 6 Blocks
    • lite jordnötter
  • Två nya batterier till Petzl Nao
  • Extra batteri till Petzl Reactive ifall jag har varit tvungen att använda den första natten.
  • Kläder
    • Varmare ulltröja
    • Långa tights
    • Hoka One One  – ifall fötterna är helt mosade så byter jag till större rymligare skor.
    • Torr sport-bh
    • Kompressionsstrumpor
  • Mat (att äta på kontrollen)
    • Avokado
    • Korv (typ ölkorv)
    • Kokt ägg
    • Chips
    • Banan
    • Juice/Cola