Desafio Lurbel – Fyra veckor senare

Det har varit en lång period nu sen loppet, i alla fall så har det känts som en evighet och jag har bar gått och väntat på än det ena än på det andra. Det har hänt så mycket samtidigt som det har hänt så lite. Jag tror jag tar och berättar vad som hände ända från det jag gick satt i den där bilen insvept i guld.

När jag väl kom tillbaka till mitt hotellrum på lördagskvällen/natten så hade jag fruktansvärt ont! Den smärtan går inte att förklara och jag har nog aldrig haft så ont innan. Jag gick och lade mig direkt men vaknade gång på gång under natten på grund av att smärtan blev så illa.

Dagen efter hade jag stora svårigheter att gå och mitt högra ben var svullet och kraftigt missfärgat. På måndagen ringde jag till min sjukvårdsförsäkring för att få en tid hos en läkare men dom ansåg att läget var akut och att jag måste vända mig till akutvården. Anledningen till det är att dom vill säkerställa att det inte är en propp.

Tog mig ut till flygplatsen för att flyga hem på måndagen men då vi stod vid gaten för att borda så fick vi information om att flyget var inställt och inte skulle gå förrän på tisdagen. Inte vad jag önskade mig mest i den situationen.

På hotellet som vi blev skjutsade till så hade jag så jäkla ont, fick tips om att ta på mig kompressionsstrumpor för att avlasta benet lite. Försökte få på mig dem men det var fruktansvärt smärtsamt så det var helt omöjligt. Valde istället att linda benet lätt för att få lite stöd.

Väl hemma så ringde jag igen på onsdagen till min sjukvårdsförsäkring, det hade ju då gått fyra dagar sen loppet och jag tyckte verkligen inte att det var ett akut läge längre, med det höll de inte med om. Utan de rekommenderade mig att ringa till 1177 vilket jag gjorde.

Förklarade där mitt läge och fick till svar att jag skulle ”ta två Alvedon och en Ipren tre gånger om dagen i en vecka för det jag hade var benhinneinflammation”. Det sa hon över telefon, bra diagnos!! Sen sa hon att jag skulle kontakta en sjukgymnast för att få ett rehabprogram.

Jag ringde till Access Rehab och fick komma nästan på direkten men just då hade jag sån himla smärta så han kunde nästan inte undersöka mig. Han skickade mig vidare till en annan kille på Access Rehab som skulle kunna undersöka benet med ultraljud. Kom dit redan på torsdagen och vad han kunde se så hade jag muskelbristning, bristningar på bindväven och så såg han något misstänkt vid vristen men kunde med ultraljud inte se vad det var. Han rekommenderade mig att ta mig till akuten för att försöka få en slätröntgen.

Jag tog mig till Nacka närakut på eftermiddagen och fick träffa en läkare och även göra slätröntgen där direkt. Dom kunde inte se något på röntgen.  Jag fick ett par kryckor och rekommendation att försöka få till en MR.

Ringde då åter igen till min sjukvårdsförsäkring och berättade vad jag hade gjort och fick då en tid hos en ortoped redan på fredagen. Han undersökte mig och tyckte att det såg rätt illa ut. Han misstänkte stressfraktur både på underbenet och i foten plus att han misstänkte att senan var skadad. Fick en remiss till MR och fick en tid nästan två veckor senare. Väl där så sa röntgensköterskan att hon såg något på röntgen men kunde inte säga exakt vad det var men att det ”lös”…

Ytterligare en och en halv vecka senare så fick jag en återbesökstid hos ortopeden. Alltså nu i fredags. Sen en dryg vecka tillbaka så har jag inte ont längre och jag tänkte nog att det inte skulle vara något fel utan att jag bara var kraftigt överansträngd. Efter att ha fått hjälp att tyda diagnosen från flera personer så har jag kommit fram till att min skada består i; Ödem i båda skenbenen, ödem i höger vrist och i stortåleden. ett ”bone bruise” i vristen, vilket är ett blåmärke, alternativt stressfraktur samt benhinneinflammation i höger ben.

Har aldrig rört mig så lite som de här sista fyra veckorna, börjar känna mig väldigt otålig och vill inget annat än att få en rehabplan så jag kan komma tillbaka igen. Nu i veckan kommer jag att kontakta en sjukgymnast som jag har fått rekommenderad för att komma igång med den träning som är bra för mig och som jag kan utföra. Min ursprungliga plan för år 2017 blir nog inte riktigt som jag tänkt mig. Nu kommer det bli att jobba sig hel istället.

Annonser

Jag har en plan

22863126064_d46e865f0c_hNu så där en vecka senare så är jag väldigt taggad och revanschsugen. Jag ska tillbaka och jag har nu ett år på mig för att hitta formen och bli starkare, mer teknisk och mycket mycket modigare! Det här är några av de punkter som jag nu ser att jag kan träna på.

  • Springa mycket i teknisk terräng
  • Öva massor på nedförslöpning, speciellt då det är riktigt brant
  • 1000-tals meters klättring (gång) på löpband med maxlutning. Hammarbybacken räcker inte, jag får inte den utmattning av muskulaturen som jag behöver. Där får jag vila så fort jag kommer upp.
  • Stegrande svårighet i löpning på löpband. Börja med några få 100 meter eller kanske någon km med lite lutning. Öka både lutning och längd vartefter som.
  • Åka till Spanien och springa tuff terräng. Måste öva i sådan terräng som jag faktiskt ska springa i på loppet.
  • Fundera på hur jag ska göra för att bli modigare.
  • Springa lopp som är mellan 3-8 mil och med mycket höjd
  • Träna att SPRINGA med stavar, både uppför och nedför (kolla med Anita som är bra på det här med stavar)
  • Träna styrka på gymmet, vilken typ av styrka behövs här. Allmänstyrka, överkropp, explosivitet… ?
  • Träna yoga för maximal smidighet, styrka och kroppskontroll
  • Mental träning/meditation
  • Fotstyrka
  • Bättre skor, kan Salomon Fellreiser vara ett alternativ?
  • Fundera på om jag kan lägga om kosten
  • Springa stigarna upp och nerför Hammarbybacken i ösregn och lera.
  • Övrigt?

Det finns massor att träna på. Att fundera på nu är när ska jag träna vad och hur mycket. Det känns skönt att jag nu kan gå ner och köra riktigt bra grundträning under en period.

Det finns att jobba på :).

Jag vill ha mer färg i mitt träningsliv!!!!!

Satt och kikade på min träning på Funbeat, de har ju fixat till nu så man kan få väldigt fina rapporter på sin träning. Jättefina…..

Ja, i början av året var de i alla fall väldigt fina men sen har det falerat totalt!!! Det är inte ett dugg konstigt att jag nu har dragit på mig lite småskador!! Kolla själva får ni se!! Här kommer en kavalkad av cirklar som verkligen talar för sig själva!

Jag var ute och sprang ett pass ikväll också… tyckte det kändes skapligt, knät gnällde lite i början men gav sen med sig. Nu efteråt har jag däremot ont igen… blä!!

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra på lördag… tävla – inte tävla – tävla – inte tävla…. det är frågan!! Men med tanke på hur det ser ut här ovan så kanske jag istället skulle fokusera på att göra mitt liv lite mer färgglatt!!

Siffror siffror siffror

Jag gillar siffror och räknar gärna både fram och tillbaka med de siffror  och resultat som står till buds. Det jag har räknat på idag är hur jag ska springa till hösten, i Berlin, då jag så gärna vill spräcka den där 4.00 gränsen på maraton. 

Det finns en uppsjö med räknare ute på nätet där man kan knappa in sina siffror för att få fram ännu mera siffror. De jag nu räknar på lite fram och tillbaka är för det första hur långt mitt resultat som jag gjorde på Göteborgsvarvet skulle kunna räcka på Stockholm maraton om knappt två veckor. Jag kan inte heller låta bli att räkna på vad jag måste springa på under Stockholms halvmarathon i höst för att ha en chans att nå mitt mål i Berlin. Stockholms halvmaraton går ju två veckor innan Berlin, en perfekt formkoll!

Men jag börjar med mitt Göteborgsresultat:

Jag sprang på 2.01.44 på halvmaran vilket skulle ge ett resultat på Stockholm maraton på:

Spridda skurar minst sagt, men helt klart är att jag ska kunna gå under 4.20 om man ska tro dem. Jag valde några siter på måfå efter att jag googlat efter dem. Har ingen aning om hur väl de stämmer eller om de är bra eller dåliga.

Jag kan inte låta bli att kalkylera lite om hur fort jag måste springa på halvmaran i höst två veckor innan Berlin för att lyckas komma under fyra timmar där. Så här ser det ut:

Hmm, ser tufft ut. Att bara gå på tiderna ovan tror jag inte räcker, för att ha lite marginal för att det kan vara en dålig dag så behöver jag nog komma ner på närmare 1.50.

Det blir helt klart en tuff sommar :)!

Min kropp gillar att böja sig bakåt…

Det var det som Sirpa kom fram till då hon gjorde lite undersökningar av mig. Hon gjorde ett Neotest på mig för att komma fram till vad jag har för starka och svaga punkter och vilka övningar som jag ska göra för att få nervbanorna i ryggraden att jobba på ett bra sätt.

Neotesting – Vad är det?
Jag identifierar övningar/rörelser som hjälper just Ditt nervsystem (och identifierar rörelser/övningar som provocerar – som du därmed ska undvika). Oavsett om du nyligen varit skadad eller är frisk, så har vi alla obalanser i vår kropp.

Målet är att Du ska – med hjälp av testet och övningar som Du får med Dig – bygga en rörlig och stark ryggrad. Först då kan alla nerver som urspringer ur ryggraden fungera optimalt. Välmående och välfungerande nerver styr Dina muskler och organ på bästa sätt. När Du är stark (och i balans) i din kärna och i ditt nervsystem, blir du ännu starkare ute i kroppen!

Har Du (haft) skador, så kan Du med hjälp av dessa specifika övningar ge kroppen bästa möjligheten att läka. Sammanfattningsvis betyder det att vi hjälper kroppen att släppa på spänningar och att lätta på tryck inne i ditt centrala nervsystem. Det handlar mindre om styrkan i enskilda muskler, utan mer att träna Ditt nervsystem till att få ut mesta möjliga av Din faktiska styrka och uthållighet.


 

Jag är väldigt stel och orörlig i ryggen och då främst i bröstryggen så jag har ofta väldigt svårt för rörelser där jag ska böja ryggen bakåt. Även övningar då jag ska sträcka upp armarna är knepiga, jag kommer inte speciellt långt. Men efter de här testerna så kom Sirpa fram till att min kropp GILLAR bakåtböjning av ryggen. Det kom hon fram till då jag bland annat gjorde en övning. Där jag var rätt svag. Därefter fick jag göra en övning upprepande gånger med vänster ben, därefter blev jag mycket starkare. Det var hur tydligt som helst. Nu har jag fått i ”hemläxa” att göra den övningen helst tre gånger per dag i några veckor och iaktta hur kroppen kommer att bli starkare. Egentligen är det inte så att man blir starkare men man kan utnyttja sin kapacitet på ett bättre sätt.

Det ska bli väldigt intressant att se hur kroppen svarar på övningen.

Postlopp behavior

Två dygn senare, två dygn sedan jag sprang över mållinjen på mitt livs hittills största utmaning. Japp jag skriver mitt livs HITTILLS  största utmaning för vem vet vad som finns i bagaget framöver. 

Det åtråvärda spännet som är ett bevis på att man faktiskt har tagit sig 100 miles.

Det åtråvärda spännet som är ett bevis på att man faktiskt har tagit sig 100 miles.

Efter loppet fick jag skjuts av Kristina, först till thai-kiosken för att bunkra mat både för söndagskvällen och måndagen. Sen hjälpte hon mig hem med alla mina grejjor, packade upp mina blöta kläder och såg till att jag mådde bra! Sen tog hon bussen hem, underbara vän!! Var nu riktigt trött för första gången på hela helgen.

Gick och lade mig skapligt tidigt, somnade väl inte så jättegott utan låg mest och vred på mig. Jag hade rätt ont. På natten vaknade jag till, vrålhungrig och med kraftig värk. På väg upp så insåg jag att jag hade gjort generalfelet att missat ta på mig kompressionsstrumporna innan jag gick och knöt mig. Vänsterfoten såg rätt grotesk ut! Stapplade upp, bredde en macka, svepte en nyponsoppa, hämtade en karta med Voltaren och en flaska med vatten. Gick och la mig och väntade på att tabletten skulle börja värka. Tyckte inte att den hjälpte så mycket, i alla fall tog det tid och till sist somnade jag. På morgonen när jag vaknade så kollade jag bredvid sängen… där låg en karta med järntabletter… haha, trött och ultradum, hade tagit fel liksom!!

I stort sett hela måndagen låg jag på soffan med fötterna högt. Hade fruktansvärt ont och kunde inte alls gå på foten. Jag tog ett kort steg med höger, släpade sen vänster framåt efter golvet, ungefär som Quasimodo. Det var mitt gångsätt under gårdagen. På kvällen skulle jag koka pasta, letade i skåpet men hittade inte pastan. Börjarde storböla!!! Satte mig på soffan, hulkade och tårarna sprutade för jag inte hittade min pasta! haha, ett helt normalt beteende efter 16 mil, hoppas jag…

Just nu unnar jag mig, har ätit god pasta, tuggar i mig kakor, choklad, jordgubbar och grädde, chips och mycket mycket annat. Den här veckan äter jag precis vad jag vill, hur mycket jag vill och hur ofta jag vill. Äter dock bra mat som huvudmål men däremellan finns inga restriktioner.

Mer om tankar efter loppet i ett senare inlägg!

Fyra minuter!!!

Ja, det kommer ett inlägg till om lördagen, jag bara känner att jag vill gotta mig lite grann till i min glädje och den framgång som jag hade i lördags. Sen ska jag nog lägga TEC bakom mig och se framåt. Men som sagt ett litet litet inlägg till vill jag allt bjuda på!!

Jag börjar nu inse hur oerhört tajt det var för mig att klara mitt mål. Jag börjar nästan skratta, ja, och gråta, samtidigt då jag tänker på det. 30 sekunder per varv, trettio sekunder, hade jag ”softat” 30 sekunder för länge per varv så hade jag inte fixat det. Totalt fyra minuter på tio timmar det är… låt mig se efter; 10 * 60 är 600 minuter. 4 minuter av 600 minuter är 0.6%, det var min marginal.

Inne på andra varvet, fortfarande jättepigga ben och massor med spring i kroppen. Bild: Micke Sjöblom

Det var tur att jag nöjde mig med bara två toastopp, ett till och det hade varit kört. Om jag hade kört bara en enda kilometer per varv i något lugnare tempo så hade det inte gått. Och då menar jag inte jätte lugnt, nej, det hade räckt att sänka från 6.30 till 7.00 på EN ENDA kilometer per varv, och det hade varit kört. Det hade räckt med att jag gick ett parti extra i skogen istället för att småjogga, då hade det varit kört. Jag tror ni fattar vart jag vill komma!! Tänk om min klocka hade funkat, då hade det nog också varit kört, jag hade min vana trogen ”sänkt tempot” för att ”orka”. Det var helt enkelt min dag i lördags och jag njuter så mycket av det :)!

Jag är så jäkla glad och stolt och nöjd och lite lite mallig att jag faktiskt orkade hålla ihop det hela loppet.

Som den siffernörd jag är så vill jag självklart också presentera mina varvtider, så här såg det ut under loppet.

  1. 01:09:02
  2. 01:10:06
  3. 01:09:55
  4. 01:14:26 – stopp för toa och mat
  5. 01:17:56 – längre stopp för mat
  6. 01:18:58 – stopp för toa
  7. 01:17:49 – tungt nu, börjar bli riktigt trött
  8. 01:17:47 – kamp mot klockan, sjuuukt trött

Imorgon kväll ska jag ge mig ut på en lugn kort joggtur. Hade tänkt ta en idag, men jag har problem med att ta mig både upp och nedför trappor likväl som upp och ner från en stol. Stel var ordet sa Bull, ömt sa Bill!

Efter joggturen imorgon ska jag börja blicka framåt. Året har ju bara börjat och det ser ut att bli ett fantastiskt roligt år!!

>Pulsanalys – 90% av max – hur länge?

>

Jag tycker att jag har så oerhört tungt att hänga med på passen på TSM. Eller tungt föresten, det är nog en underdrift. Jag orkar ju inte ens hänga på hela passet utan är gång på gång tvungen att bryta.

JAG VET!!! Jag kan springa med en långsammare grupp, jag BORDE kanske springa med en långsammare grupp. Vad vet jag!! Jag bara känner att jag inte vill, jag vill verkligen KUNNA springa med 4-timmars gruppen. Idag var det 12 kilometer som stod på schemat och vi skulle springa den fina rundan ut på södra Djurgården. 4-timmars gruppen var idag indelat i tre grupper och jag sprang i den första av dessa. Jag pallade med att springa ungefär fem kilometer sen sackade jag lite till grupp 2 och sen till grupp 3 och efter knappa åtta kilometer så fanns det inte något mer att ta så då tappade jag gruppen helt. Jag sänkte farten rätt rejält och joggade tillbaka till Stadion där jag hämtade upp Marie för att jogga hem tillsammans.

Nu när jag kom hem så tog jag mig lite tid att analysera passet, kollade tempo och puls och undrar nu om jag helt enkelt pressar mig lite för hårt. Det kanske är så att det inte är jag som har taskigt pannben och inte kan bita ihop, det kanske helt enkelt är så att ansträngningsgraden är så pass hög att det skulle bli tungt även MED bra pannben.

Så här ser pulskurvan och tempokurvan ut för dagens pass.

image

image
Det man kan se är att redan vid tre kilometer så är pulsen hög, vid ett par tillfällen är den uppe på runt 167 bpm. Efter fem kilometer så är den uppe där igen och går inte ner. Jag ligger alltså fram till då jag släpper gruppen helt vid runt åtta kilometer på en puls runt 166 bpm. Min maxpuls ligger runt 184 vilket innebär att jag i tre kilometer låg på en puls runt 90% av max.

Passet i siffror
Distans: 20.21 km
Tid: 2h 20 min
Tempo: 6.57 min/km
Puls: medel 150, max 168

Jag skulle bli jätteglad om någon har åsikter och analyser!