Packade träningsväskan!

Jag har tränat idag, på riktigt!! Första gången på fem veckor och det var en sjukt tillfredsställande känsla att få svettas lite, för det var verkligen lite. Men det gör inget, bara att nu ha en plan att gå efter är så skönt. Just nu känns det inte som att det gör så mycket om det tar lite tid att bli hel igen, det viktigaste just nu är att det blir rätt!

Fick tips från coach Andreas om en bra sjukgymnast, Britta Kockum, ute på Bosön och för en gångs skull så hade jag tur. Hon hade fått ett återbud så redan igår klockan 15 fick jag komma dit.

Hon började med att ställa massor med frågor om både den skada jag nu har och min tidigare skadehistoria. Därefter kollade hon hur mycket rörelse jag har i benet och höger ben är klart sämre. Sen undersökte hon mitt ben och där blev jag helt på det klara med att jag forfarande har extremt mycket smärta mitt på smalbenet. Hon behövde inte trycka mycket förrän det gjorde sjukt ont. Hon mätte även benen och höger ben är mer än 3 cm större än det vänstra och svullnaden har långt ifrån gått tillbaka ännu.

Enligt henne så har jag nog en 2-3 månader till med löpförbud, mitt ben mår definitivt inte bra ännu! MEN jag får träna! Hon gav mig tre övningar som jag ska köra tillsammans med korta cykelpass som en liten cirkelträning. Idag körde jag första passet på gymmet och körde cirkeln, tre gånger av; 5 min cykel, 15 benböj med pilatesboll bakom ryggen, 15 tåhäv och 15 höftlyft.  Happy!!!

Dessutom kommer jag troligen att få köra vattenlöpning. Jag har fått en tid ute på Bosön imorgon torsdag hos en tjej för att gå igenom vad jag kan göra och hur jag ska göra. Nu ser jag framåt, jag har en plan och jag kommer att bygga mig stark igen!

 

 

Annonser

Desafio Lurbel – Fyra veckor senare

Det har varit en lång period nu sen loppet, i alla fall så har det känts som en evighet och jag har bar gått och väntat på än det ena än på det andra. Det har hänt så mycket samtidigt som det har hänt så lite. Jag tror jag tar och berättar vad som hände ända från det jag gick satt i den där bilen insvept i guld.

När jag väl kom tillbaka till mitt hotellrum på lördagskvällen/natten så hade jag fruktansvärt ont! Den smärtan går inte att förklara och jag har nog aldrig haft så ont innan. Jag gick och lade mig direkt men vaknade gång på gång under natten på grund av att smärtan blev så illa.

Dagen efter hade jag stora svårigheter att gå och mitt högra ben var svullet och kraftigt missfärgat. På måndagen ringde jag till min sjukvårdsförsäkring för att få en tid hos en läkare men dom ansåg att läget var akut och att jag måste vända mig till akutvården. Anledningen till det är att dom vill säkerställa att det inte är en propp.

Tog mig ut till flygplatsen för att flyga hem på måndagen men då vi stod vid gaten för att borda så fick vi information om att flyget var inställt och inte skulle gå förrän på tisdagen. Inte vad jag önskade mig mest i den situationen.

På hotellet som vi blev skjutsade till så hade jag så jäkla ont, fick tips om att ta på mig kompressionsstrumpor för att avlasta benet lite. Försökte få på mig dem men det var fruktansvärt smärtsamt så det var helt omöjligt. Valde istället att linda benet lätt för att få lite stöd.

Väl hemma så ringde jag igen på onsdagen till min sjukvårdsförsäkring, det hade ju då gått fyra dagar sen loppet och jag tyckte verkligen inte att det var ett akut läge längre, med det höll de inte med om. Utan de rekommenderade mig att ringa till 1177 vilket jag gjorde.

Förklarade där mitt läge och fick till svar att jag skulle ”ta två Alvedon och en Ipren tre gånger om dagen i en vecka för det jag hade var benhinneinflammation”. Det sa hon över telefon, bra diagnos!! Sen sa hon att jag skulle kontakta en sjukgymnast för att få ett rehabprogram.

Jag ringde till Access Rehab och fick komma nästan på direkten men just då hade jag sån himla smärta så han kunde nästan inte undersöka mig. Han skickade mig vidare till en annan kille på Access Rehab som skulle kunna undersöka benet med ultraljud. Kom dit redan på torsdagen och vad han kunde se så hade jag muskelbristning, bristningar på bindväven och så såg han något misstänkt vid vristen men kunde med ultraljud inte se vad det var. Han rekommenderade mig att ta mig till akuten för att försöka få en slätröntgen.

Jag tog mig till Nacka närakut på eftermiddagen och fick träffa en läkare och även göra slätröntgen där direkt. Dom kunde inte se något på röntgen.  Jag fick ett par kryckor och rekommendation att försöka få till en MR.

Ringde då åter igen till min sjukvårdsförsäkring och berättade vad jag hade gjort och fick då en tid hos en ortoped redan på fredagen. Han undersökte mig och tyckte att det såg rätt illa ut. Han misstänkte stressfraktur både på underbenet och i foten plus att han misstänkte att senan var skadad. Fick en remiss till MR och fick en tid nästan två veckor senare. Väl där så sa röntgensköterskan att hon såg något på röntgen men kunde inte säga exakt vad det var men att det ”lös”…

Ytterligare en och en halv vecka senare så fick jag en återbesökstid hos ortopeden. Alltså nu i fredags. Sen en dryg vecka tillbaka så har jag inte ont längre och jag tänkte nog att det inte skulle vara något fel utan att jag bara var kraftigt överansträngd. Efter att ha fått hjälp att tyda diagnosen från flera personer så har jag kommit fram till att min skada består i; Ödem i båda skenbenen, ödem i höger vrist och i stortåleden. ett ”bone bruise” i vristen, vilket är ett blåmärke, alternativt stressfraktur samt benhinneinflammation i höger ben.

Har aldrig rört mig så lite som de här sista fyra veckorna, börjar känna mig väldigt otålig och vill inget annat än att få en rehabplan så jag kan komma tillbaka igen. Nu i veckan kommer jag att kontakta en sjukgymnast som jag har fått rekommenderad för att komma igång med den träning som är bra för mig och som jag kan utföra. Min ursprungliga plan för år 2017 blir nog inte riktigt som jag tänkt mig. Nu kommer det bli att jobba sig hel istället.

Tråkigt besked – inlägget jag helst inte vill skriva!

Gårdagen började så bra! Kristina fyllde 42 igår och hon pratade med sina föräldrar och dagen lekte! Visserligen blåste det halv storm men vad gör väl det!

Vi blev inropade att dricka kaffe av ett gäng män vid en butik längs vägen. Väl där förklarade vi vad vi gjorde och så berättade jag att Kristina fyllde år. Då sjöng de på både rumänska och engelska och de bjöd på tårta dagen till ära. Efter det kändes det lätt, såna upplevelser och den vänligheten är värd så mycket!

Nu sitter jag på bussen till Focsani utan Kristina. Det här känns så oerhört sorgligt, jag saknar henne redan. Vi var tvungna att göra något, ta ett beslut min vänstra fot/smalben fortsätter att krångla. Jag klarar att springa 5, 10, 15 ja till och med upp till 20 kilometer men sen slår smärtan till och jag linkar fram i snigelfart. Jag måste helt enkelt bli bra i foten. Nu har vi tagit beslutet att jag måste ge mig själv och min fot en ärlig chans för att kunna fullfölja det här. Jag åker nu därför buss till Focsana som ligger 13 mil framåt på vår planerade rutt för att lägga mig och få total vila för min fot. Därefter kommer jag att köpa en gammal cykel.

De spelade en låt i radion på bussen som jag och Kristina tycker mycket om och som vi sjungit högt ett flertal gånger och tårarna rann. Det var ju inte så här det skulle vara!!!

Om det är det här priset jag får betala för att kunna fortsätta vår resa, ja, då betalar jag det. Priset att jag helt missar 13 mil av vår rutt, de 13 mil som Kristina nu springer själv till Focsani. Sen ska jag cykla en vecka och därefter försöka komma igång med löpningen igen. Om det inte går så kanske det allra värsta inträffar, att jag tvingas till att cykla hela vägen. Inte alls som vi tänkt oss men jag får då ändå uppleva alla dessa länder och göra det tillsammans med Kristina. Går det riktigt bra kanske jag kan springa de sista 100-150 milen och då känns det som att vi nu har tagit ett rätt beslut.

Väl i Focsani så blir det till att röra mig minimalt, stretcha och massera benet och använda Voltarengel tre gånger om dagen. Jag har tidigare konsulterat Rune Larsson och nu också Martin på AccessRehab och just nu finns bara det här alternativet.

Igår fick jag fruktansvärt ont efter 15-18 kilometer och kunde bara hanka mig fram i sakta mak. På kvällen började vi bli lite desperata över att finna en tältplats då landskapet även den här kvällen var platt och utan skog. När vi kom fram till en liten by Casu Vudo frågade vi en kille om det fanns någonstans att sova, han hämtade sin fru som kunde lite engelska och det hela slutade med att de bjöd in oss att sova i deras hem. De visade oss runt på gården, vi lekte med deras två barn och fick lära oss en massa Rumänska ord av deras dotter. De lagade mat och bäddade åt oss, vi fick frukost på morgonen och jag fick skjuts till bussen mot Braila. Fantastisk familj!

Det här inlägget kanske inte blev det muntraste och det mest sammanhängande men nu vet ni i alla fall vad som har hänt.

Jag lever självklart fortfarande på hoppet att den här vilan och en veckas cykel ska rädda min fot. Jag är en obotlig optimist!!

Ett riktigt elände…

Ja, det får jag nog lov att säga att jag har haft sen sist jag skrev!

Då hade jag ju varit ute och avverkat årets första skidtur i ett fantastiskt vinterväder och hela världen log mot mig.

Söndag morgon vaknade jag upp med rejäl träningsvärk i ländryggen, fick i princip rulla ur sängen för att ta mig upp. Måndagen tyckte jag det kändes bättre så jag sprang mitt planerade pass på löpbandet, 5 km avverkades och jag hade kunnat fortsätta länge till.

Tisdag kväll när jag skulle knyta skorna så small det till i ryggen och mitt livs första ryggskott var ett faktum!!! Jag som aldrig haft något problem med ryggen kunde knappt varken sätta mig eller ställa mig upp och ta mig i och ur sängen var sjukt plågsamt!! Inte alls vad jag önskat mig i julklapp, jag hade ju önskat mig två timmars joggande!!!

På onsdagen när jag gick till naprapaten så fick han behandla min rygg istället för att undersöka knät som tanken var från början.

Nu har jag käkat smärtstillande i snart en vecka och tycker att det börjar kännas lite bättre. Det som är så himla trist är ju att det här har gjort att jag inte har kunnat fortsätta med rehabträningen för mitt knä. Jag har fått lägga det på is helt enkelt. Imorgon tänkte jag ta med träningskläder, ställa mig på löpbandet och prova att jogga lite. Jag hoppas såååå att det kommer kännas bra, jag håller nämligen på att bli lite knäckt över det här.

Så nu är det dags att hålla tummarna en liten stund igen!
20121218-203045.jpg

Fullständig vila – fjärde dagen

Ok, nu kan alla säga eller tänka eller tycka ”vad var det jag sa”, för jag tror jag gått fram aningen för fort, precis som många av er sa och nu backar jag.

Efter att ha haft känningar i knät som inte vill ge med sig så har jag nu haft helvila sen sjukgymnastiken i torsdags morse. Ja egentligen så kan jag nog säga att jag har haft vila sen i onsdags för det lilla jag gjorde på sjukgymnastiken i torsdags var det lilla. Ok jag körde ett corepass igår, ett tufft P90X-Ab ripper X, men det påverkar ju knappast knät!

Det här innebär att jag inte har kunnat inviga mitt paket. Några av er borde förresten ha känt igen formen på paketet :). Det är ett flytbälte som jag har köpt! Det passar bättre och jag hoppas det funkar bättre än de som går att hyra på Eriksdalsbadet. Imorgon tänkte jag prova att träna, troligen blir det styrka och core så får jag se vad knät gillar det. Flytbältet tänkte jag prova på onsdag, för på tisdag vill jag transportpromenera till och från jobbet. Ja det är min plan nu och till helgen skulle jag så hemskt gärna vilja springa lite.

Så här vackert var det då jag gick hem ikväll.
20121202-213001.jpg

Åhhh, det gör ont!!!

Vet inte vad jag har gjort idag men det känns inte bra!!
Jobbade hemifrån både i fredags och igår men idag tog jag mig till jobbet. Tycker inte att jag rört mig så himla mycket förutom transporten mellan. Men nu har jag skitont!! Inte bara i knät utan i hela benet!! Nu har jag krupit upp i soffhörnan under en filt och försöker hitta en position med benet som gör lite mindre ont.

Det blir en tidig kväll med många timmars sömn inatt som jag hoppas tar bort det onda!

Lycklig – Lyckligare – Carina

Sådär ja, då var det taget, det första steget mot löparskorna!!

Efter en grundlig dusch och hårtvätt nu på morgonen så var det dags att ta sig till Sophia-hemmet. Väl där tog det inte lång tid innan jag låg ombytt och färdig med dropp i armen. Alla var så himla gulliga, sköterskor, narkospersonal och operationsläkaren kom förbi och presenterade sig och frågade en massa. Min läkare frågade hur det kändes och jag sa att jag var lite nervös, då bedyrade han att han inte var det MINSTA nervös :)! Kändes ju tryggt. Han förberedde mig också på att det kunde vara mer än menisken som var mitt problem och att jag då kanske fortfarande skulle ha problem och ont även efter operationen. Rullades sen in på operationssalen och de gjorde i ordning allt, sen vaknade jag.

Typ så var det, och jag vaknade pigg och kände mig utvilad men var hungrig. Inte det minsta illamående och benet kändes mest tjockt och gjorde inte speciellt ont. Däremot så började jag skaka som av köld något fruktansvärt även fast jag inte tyckte att jag frös. fick då någon form av slang instoppad under filten som sprutade ut skön varmluft; jösses vad skönt det var!!!! Fick en macka och en kopp kaffe som smakade gudomligt!!!! Det tillsammans med värmen gjorde att jag mådde som en prins!!

Nu låg jag där och bara mös i väntan på att läkaren skulle komma förbi och ge mig domen, nu skulle jag ju verkligen få veta hur det stod till med mitt knä! Läkaren kom till sist och sa med ett leende ”jag har goda nyheter till dig”!!!

Mitt knä mår jättebra!!! Han tyckte till och med att det var riktigt bra!!! Det finns nämligen inte det minsta artrosförändring, brosket har inga tendenser till förslitning, inga sprickor vilket annars kan vara vanligt, det var friskt och han var rätt säker på att jag kommer att bli helt bra i mitt knä!! Däremot var meniskskadan rätt stor, han tog bort 1/4 av menisken men det som är kvar är riktigt bra. Han trodde att jag skulle vara tillbaka i normal träning igen inom ett par månader!

Jag sitter här hemma nu med foten högt och pralinskålen nära och bara ler. 🙂

Happy happy happy me!!!
20121025-123156.jpg

På onsdag morgon opereras jag

Det känns som om jag har väntat jättelänge och när jag tänker på det så inser jag att jag är rätt bortskämd med snabb läkarvård.

Hörde på nyheterna att de som väntar på operation och är tvungna att förlita sig på den vanliga sjukvården och vårdgarantin ofta får vänta mycket längre tid än de tre månader som garantin säger är maxtiden.

Då skäms jag nästan när jag tycker att jag har fått vänta länge. Jag är så innerligt tacksam över att mitt företag har valt att ansluta oss till en sjukvårdsförsäkring!

Kort resumé fram till nu:

  • Första känning att något var fel hade jag redan i maj, jag skriver i min träningsdagbok om kraftiga smärtor i knävecket. Därefter har jag haft smärtor vid vissa rörelser, har exempelvis inte kunnat sitta med benen i kors.
  • Bröt tjejmilen den 1 september på grund av smärta i knät. Var till Martin på Access Rehab under veckan och fick löpförbud under en vecka. Var i Danmark helgen efter och sprang en kort runda, med lite knäkännigar.
  • Veckan efter den 16 september kom dödsstöten, sprang två mil som var fantastiska men därefter fick jag konstant ont, väldigt ont!!!
  • Tillbaka till Martin som nu misstänkte menisken och fredagen därpå den 21 var jag hos Ulf Lillkrona som gav mig fifty-fifty om det var menisken eller artros och jag bröt ihop en smula den helgen.
  • Magnetröntgen gjordes den 27 och den 3 oktober fick jag besked att menisken var spräckt och att det inte syntes några artrosförändringar. Snacka om att jag blev glad!! Helgen innan beskedet var jag i Berlin, gick rätt mycket och hade galet ont.
  • Sen dröjde det till den 12 tills jag fick komma till Per Svedinger på Capio Artro Clinic. Han konstaterade mest att en operation skulle göras och frågade om jag ville vara vaken eller bli sövd. Sen tog det ytterligare en vecka innan jag äntligen fick svar och en tid bokad.

Nu har jag fått en operationstid och på onsdag ska det ske. Jag kommer att opereras av Leif Hansson då Per inte hade tid förrän tre veckor senare. Jag känner mig lite orolig för vad som kommer att hända efter operationen, främst är jag orolig över om de trots allt kommer att hitta artrosförändringar i leden. Vidare så funderar jag på hur lång tid det kommer att ta för att komma ”upp på banan” igen.

För att försöka hitta svar så har jag googlat massor för att framför allt hitta andras menisk-historier. Hur har deras resa varit? Hur ont har det gjort efter, hur har de kunnat träna, vilken typ av rehab är det som gäller…. Helt enkelt försöka få en så klar bild som möjligt. Jag har tyvärr inte hittat så mycket. En del har skrivit om operationen men efter några dagar har skrivandet upphört. Jag har läst på forum och där speglas många gånger en rätt mörk bild som jag helst inte alls vill ta del av. Det står om många som inte alls blivit bättre och om rehabtider på flera månader och upp till år!!

Jag har också läst vetenskapliga artiklar där det förordas rehab och att en menisk kan reparera sig själv, då får man ju tankar att det kanske är dumt att gå in i knät över huvudtaget! Fast det kanske mer rör mindre skador, jaja, jag blir inte klok på det men inser att jag inte har något val, måste ju förlita mig på det som läkarna föreslår!

Har också läst solskenshistorier där folk varit tillbaka redan efter några veckor och jag hoppas ju förstås på att kunna skriva en sådan!

Då jag märker hur svårt det är att hitta information så kommer jag självklart att försöka dra mitt strå till stacken genom att skriva om min egen resa tillbaka. Oavsett vad de hittar där inne i knät så kommer jag att skriva om min väg, tankar, känslor, rehabövningr, förbättringar och eventuella bakslag.

Jag har nu haft en lång paus från alla typer av sociala medier och det har känts rätt bra, jag har behövt det! Men nu är det dags att återgå till ”verkligheten”; hej Facebook, hej Twitter och hej alla bloggar jag tidigare följt! Och förstås hej min egen blogg, dags att fylla även den med mer regelbundna inlägg! Jag hoppas det finns några läsare kvar!

Tänk att man kan bli så glad…

Jag skulle ha fått besked redan igår men då hade inte röntgenläkaren hunnit kolla på plåtarna så jag fick vänta ett helt dygn till.
Kan tyckas kort tid men det har känts som en evighet! Senast sju nu ikväll skulle jag få beskedet, halv sju ringde han.

Jag har drömt mardrömmar om att jag fick diagnosen skelettcancer, efter den drömmen kändes diagnosen ”artros” rätt bra. Men det blev bättre upp!!!

Tänk att man kan jubla och gråta av glädje då man får höra att problemet med mitt knä är en trasig menisk!!!! Ruptur på ett ställe och spräckt på ett annat, inte så konstigt att jag tycker att jag haft ”lite” ont! Jag frågade flera gånger om det fanns artros i knät och han försäkrade mig varje gång om att det inte fanns ett spår av det! Pure happiness!

Nu väntar jag på en tid för operation och hoppas att det inte dröjer för länge, nu när jag vet vad det är för problem och vet att jag kommer att kunna springa igen så vill jag bara komma igång! Operation, rehab, springa springa springa, så ser planen ut!

Just nu är jag överlycklig, det känns som om jag har fått mitt liv åter, i alla fall mitt löparliv!

Ikväll skrattar jag mig till söms! 🙂

Besked senast tisdag om MR

Var idag och gjorde MR. Skönt att det var knät som skulle röntgas den här gången för då slapp jag i alla fall åka in med huvudet först vilket är superläskigt!

Besked från röntgen kommer jag att få senast på tisdag. Med lite tur redan på måndag. Resultatet av röntgen skriver jag ett inlägg om i nästa vecka, och mina tankar kring det oavsett vad resultatet visar.

Nu har jag packat väskan och imorgon åker jag till Berlin. Resa och hotell är ju redan betalt så jag bestämde att jag lika gärna kan åka dit och njuta av staden lite. Kanske passa på att ta en extra öl istället för att springa och så förstås heja på alla de som KAN springa. Det är många jag känner som ska dit så det finns många att heja på.

Ha det bra!!!