Desafio Lurbel – Race Report

Jag sitter i en bil vid Font Alemany, skakande som av feberfrossa och med en knivskarp smärta i höger smalben. Jag sitter här insvept i guld.

Jag hade gjort allt rätt!! Det finns inget i min planering som jag hade kunnat göra annorlunda, inte minst märktes det på att jag sov som en stock natten innan loppet utan en enda liten mardrömstanke eller tanke på att jag skulle ha tänkt på ditten eller datten, att jag hade glömt det där eller att jag missat den där grejen. Jag var fullkomligt trygg med det jag hade gjort innan loppet. Kroppen var med mig, det mentala var med mig och det enda som var lite grus i maskineriet var att det var så EVINNERLIGT långt kvar till start!! Jag var som en fullblodshäst i startfållan och ville bara ut och göra jobbet! Jag var nyfiken på känslan, hur kroppen skulle svara, hur backarna skulle kännas.

Fredagen gjorde jag inte speciellt mycket då det inte fanns så mycket kvar att göra. Jag åt bra och såg till att fylla på alla depåer samtidigt som jag såg till att vila mycket. Gick och la mig ett par timmar på eftermiddagen, både för att vila och för att få tiden att gå. Vid fem gick jag iväg och hämtade mitt startkit med bl.a. påsar för dropboxarna. Åkte hem och plockade i det som skulle i, det enda ändring jag gjorde var att jag inte la ner någon extra mat i påsarna. På morgonen hade vi nämligen fått ett mail med de slutliga anvisningarna och då även vad som skulle finnas på kontrollerna. Pasta, soppa och mackor; skulle funka fint för min del och skulle spara tid så jag inte behövde fixa med egen mat.

Packning i ryggsäcken vid start.

Kvart i nio kunde jag inte vänta längre utan gav mig iväg ner till starten och hängde lite. Pratade lite med Patrik, en kille som jag träffat i Hammarbybacken och som skulle springa för att få ihop de sista poängen inför UTMB. Lämnade in påsarna och gick mot starten, fick min GPS-sändare som skulle visa min exakta position under hela loppet, kul för de som ville följa vår färd genom de spanska bergen. Det är dessutom en riktigt bra säkerhetsdetalj då arrangörerna hela tiden har koll på var deltagarna befinner sig. Det var en magisk kväll, ljumt i luften och nästan fullmåne, spänningen kändes i luften och det var inte bara jag som var otålig att komma iväg. Fler och fler samlades innanför avspärrningen och många gjorde några sista fix med sin packning. Alla såg så grymt starka och snabba ut och jag fick mig allt en liten funderare över vad jag gjorde bland alla de här bergsgetterna. I reglementet stod det att byxorna skulle gå över knäna men de flesta verkar ha missat just den regeln. Säkert 40% av deltagarna hade korta shorts på sig. Själv hade jag 3/4 tights och kompressionsstrumpor så för min del var det heltäckande på benen. På överkroppen hade jag en tunn ulltröja och en funktionströja, båda med lång ärm. Perfekt klädsel skulle det visa sig.

Nedräkning, pang, 12 mil och 7000 höjdmeter låg nu framför oss!!!

Och där var vi igång, som jag hade längtat efter den här starten, jag var så jäkla redo för det här och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Jag tuffade på i ett tempo som kändes bra för min del. Den här första sträckan som var på 15 km såg jag som en ren uppvärmning, bara runt 800 höjdmeter, det var efter den som loppet skulle börja på allvar med ”väggen” den första riktiga stigningen. Min känsla så här i början var att ”jösses vad folk springer på”, jag höll mig till mitt tempo strax över 6.00-tempo och blev frånsprungen av i stort sett alla. Det var någon enstaka som var bakom bara. När första stigningen började så var det dags att fälla ut stavarna och då upptäcker jag att den ena staven inte går att fälla ut. Den pinne som ska åka ut och ”låsa” anordningen har liksom åkt in i staven så det funkade helt enkelt inte. Min första tanke var ”fan” sen tänkte jag bara att det här inte får störa mig, jag har ju i alla fall en stav. Inga dåliga tankar, utgå från det som du har och gör det bästa av det. Under tiden som jag hade krånglat med min stav så hade även resten av startfältet passerat mig och efter ytterligare en stund så kommer ”kvasten” ikapp mig och jag tänkte”here we go again”. Väldigt välbekant känsla… En av killarna frågar mig om jag är ok och jag svarar att jag är det men att min stav har gått sönder. Och där är han!!!! MacGyver i egen hög person, jag ger honom min stav och han fixar och donar och vips så har jag en stav som funkar!!! Han sa att jag nog inte borde fälla ihop den bara, inga problem! Efter en stund frågar en av killarna om jag hade koll på reptiden…. Välbekant igen!! Jag sa att jag hade full koll och då svarade han bara att bra, då vet jag det! Snacka om världens bästa kvast, fixade min stav och sen inget tjat! Kort därefter passerade vi två killar och jag var inte sist längre, vilket skulle hålla i sig nästan återstående del av loppet.

Första backen, som jag sen förra året haft mardrömmar om var i år en helt annan historia. Jag bara gick upp liksom! Jag behövde inte ens ta till mitt mantra som jag brukar ha i backar ”ingen backe går hela vägen upp till himlen, alla backar tar slut”, ett mantra som jag med framgång använde mig av i Norge i somras och som verkligen funkar! För varje steg du tar har du ett steg mindre att göra! Bara kötta på!! Och vips så var backen avklarad!

Klockan hade jag ställt in så att den varje halvtimme skulle uppmana mig att äta, den pep, jag tittade och det stod ÄT, ingen att fundera på, bara riva upp en Huma Gel, öppna den och trycka in. Det blev som en överraskning varje gång vad det blev, mmm Mango, mmm Hallon med extra koffein, mmm Lemon! Och efter varje gel så hörde jag världens bästa coach Andreas röst ”energin gör ingen nytta alls i kroppen om du inte dricker minst två deciliter vätska”. Bara att göra!! Världens bästa och enklaste kostplan, inga krusiduller; klockan piper, ÄT, gel, vatten, done!

Första kontrollen, uppvärmningen klar och nu såg jag faktiskt fram mot att klättra upp på Pueg Campana, en klättring på över 1000 meter i ett sträck, inte bara många höjdmeter, utan också riktigt brant och tekniskt. Tekniskt förresten, hela den här banan är riktigt teknisk, brant både uppför och nerför, stenigt, taggbuskar, rullgrus och mycket mer. Självklart finns det många delar av banan som är springbara också och förmodligen många fler ställen för de som är bättre på trail än vad jag är. Jag måste förlita mig på att jag är bra på att gå då det är väldigt tekniskt, och gå snabbt! Det räddar mig ofta!

Min nyinköpta Petzl Nao visade sig vara riktigt bra. Det finns lite olika lägen på den och från början så hade jag adaptivt läge, vilket innebär att lampan anpassar ljusstyrkan efter förhållanden runt i kring. Efter ett tag insåg jag dock att det inte var det bästa läget här i Spanien med all vit/ljus kalksten. Lampan bländade ner lite för mycket och för ofta vilket gjorde att jag missade konturer och stenarnas beskaffenhet. Vilket i sin tur innebar att jag ideligen slog i tårna. Jag ändrade efter ett tag läget till konstant läge. Funkade mycket bättre och då jag hade programmerat om just det konstanta läget så räckte ett batteri genom precis hela natten! Bra skit!

Jag försökte att vara riktigt snabb på kontrollerna, var fräck som tusan och lämnade direkt över mina flaskor till någon funktionär och bad dem att fylla dem med vatten. Vid första kontrollen gjorde jag det själv och insåg att det var dåligt utnyttjad tid. Bättre att någon annan gör det och att jag istället plockar fram ny energi för nästa etapp.

Den långa stigningen började och jag tuggade på, meter för meter, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till, tugga på, en steg mindre, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till tugga på, ett steg mindre. Det gick! Visst tusan var det tungt, men det var INGA PROBLEM!!! Jag sände en tacksamhetens tanke till Anton som hjälpt mig med styrketräningen hela hösten, är ganska säker på att det är den tillsammans med ett perfekt träningsupplägg från coach Andreas som till stor del har bidragit till att jag kände att jag hade kontroll. Efter dessa dryga 1000 höjdmeter upp så var det lika många höjdmeter ner. Nästa kontroll var nere på 400 hm. Heliport Polop, det var här som jag insåg att den sträcka jag enligt Garmin sprang var längre än den sträcka som var angivet på etappkorten. Antar att det blir så när det är mycket höjd involverat men det ställde till det lite för min del. Den här etappen som skulle vara på 10.7km blev över 12 km. En ganska stor skillnad.

Etappkorten där det stod hur lång etappen var, hur snabbt jag skulle springa och hur lång tid jag hade på mig, det fanns även information om reptid och angivelser om höjd upp och ner. Den tid som jag hade angett på korten var inte maxtiden utan tillsammans gav de en sluttid på 27 timmar och 35 minuter. Det vill säga att det skulle vara ok att faila på någon enstaka etapp och ändå fixa loppet. Första passeringen gjorde jag 10 minuter innan mitt etappkorts angivelse och 25 minuter innan repet. Jag tänkte inte under loppet att jag ackumulerade tid utan varje etapp var ett eget lopp och en nystart. Så mitt enda fokus var just precis bara det kort som gällde för tillfället, och varje gång jag gick ut ur en kontroll så nollställde jag varvet (jag hade stängt av km-markeringar), fungerade fantastiskt bra.

På väg från Heliport Polop upp mot Pas Comptador så började det gry, solen var på väg upp och det var magiskt vackert. Nu var det ju inte så att jag var på en fotoexkursion men jag försökte ändå med bristande resultat fånga allt det vackra. Jag stannade till en kort stund och bara tog in och fyllde min kropp med energi från den gryende morgonen.

Jag lovar, det var helt magiskt vackert!

Problemet jag upptäckte att jag hela tiden sprang längre sträcka än den på etappkortet angivna ställde dock till det lite för mig. Jag fick ju lov att springa snabbare än planerat för att ”fixa” det. Det här insåg jag förstås var ohållbart så jag fick ändra mitt fokus till att i varje stund göra det bästa jag kunde i just det ögonblicket. Jag sprang varje meter som var springbar sen hade jag korten som riktlinjer. Men det var ribba in varje gång, jag knappade in minut för minut och på morgonen vid första dropboxen så låg jag 30 minuter för mina kort och 90 minuter före repet.

Här vid kontrollen Benimantell var det pastaparty och jag tryckte i mig den kalla pastan, hade bara fokus på att få in så mycket energi som möjligt. Jag brukar ha problem med att äta under lopp men här var det inget att diskutera. Jag var så inställd på vad jag skulle göra så jag funderade inte ens på om jag var sugen eller ej. Jag kollade också av min mobil och hämtade en massa energi från den enorm mängd fantastiska kommentarer som jag hade fått, det var många hemma som följde mig.

Sitter här och äter pasta och hämtar energi från alla fina kommentarer som jag fått i sociala medier.

I varje dropbox så hade jag lagt i ett par extra skor ifall jag ville/behövde byta. Jag startade med Salomon Fellreiser och hade i 1:an lagt i Inov-8 Ultra race som är något större och i 2:an låg mina Hoka One One, storlek jättestora ifall fötterna skulle vara i behov av det. Under natten innan 1:an så hade jag ideligen slagit i tårna i stenar plus att jag slog i lite då det gick nerförs. Jag var rätt öm men det var inget som hindrade mig, det var ont som jag absolut kunde leva med och hantera. Jag funderade på om jag skulle byta till Inov-8 vid 1:an men efter lite resonerande så bestämde jag mig för att behålla de jag hade. Vi det laget så visste jag vilken smärta som de skorna gav och jag visste också att jag var fullt kapabel att hantera den. Om jag i det läget skulle byta skor så har jag ju ingen aning om vad det skulle innebära. Det kanske skulle ge mer ont, eller ont på ett sätt som inte var lika hanterbart. Tänkte att bäst att inte väcka den björn som sover så jag gjorde inget byte där.

Nu var det dagsljus och varmt, inte på något sätt för varmt men jag tog lite extra salt ett par gånger. Framför allt då jag började må illa vid ett några tillfällen och då hörde jag åter igen min fantastiska coach Andreas röst ”om man mår illa så är det oftast en av två orsaker, för lite salt eller för lite vätska”. Så varje gång som jag kände att illamåendet kom smygande så tog jag en McDonalds-påse med salt och sköljde ner med en ansenlig mängd vatten. Det funkade varje gång!

Det var efter den här passeringen i Benimantell vid 49 kilometer som jag började känna något i höger smalben. Tänkte att smärta kommer och går, inget att bry sig om bara att nonchalera tills det flyttar sig eller går över som ju smärta vid långlöpning oftast gör. Det ingår liksom i paketet. Smärta som kommer och går, blåsor som spricker, muskler som ömmar. Smärtan tilltog dock under dagen och den var lokal, kunde peka exakt på det ställe som gjorde ont och det flyttade sig inte en millimeter, det avtog inte en gnutta utan ökade hela tiden i intensitet. Jag vet ju som hyfsat van ultralöpare att en egenskap som vi ultralöpare lär oss, det är att skilja på bra och dålig smärta. Bra smärta, är sådan som oftast är muskulär och som kommer av ”lång och trogen tjänst”, jag tror ingen kommer undan den, men en bra egenskap i den smärtan är att den oftast ändrar karaktär, smärtan avtar, flyttar sig, klingar av, kommer tillbaka. Så länge den är så föränderlig så är den ”ok”. Hörde då en liten viktigpetter sitta på min axel och säga ”en ultralöpare vet skillnad på bra och dålig smärta och den här smärtan Carina, den är dåli…” där fick han sig en snyting och blev tyst!

Jag ville verkligen inte höra det, än så länge var det hanterbart. Nu var det sen eftermiddag och jag låg fortfarande bra till enligt planen. Men smärtan tilltog och mina löpsträckor blev kortare och kortare och ju mer tiden gick så blev smärtan skarpare. I och med att löpsträckorna blev kortare och färre så började nu också det försprång som jag hade att knapras in. Visste att jag inte hade någon plan på att bryta men ville ändå resonera med någon, ringde Janne och vi hade en kort dialog och jag fick ju det svaret av honom som jag redan hade bestämt mig för. Här kastas ingen handduk in!

Då jag kom fram till DP2 i Confrides så var jag för första gången riktigt efter min plan, det onda i benet hade hämmat mig och tagit ner mitt tempo. Över en timme efter min plan och jag hade bara en kvart till godo till repet. Tog mig ändå tid att byta kläder på överkroppen och äta lite pasta. Oavsett rep så kommer jag inte åstadkomma något alls om jag inte tar hand om mig! Stack iväg runt fem minuter innan repet och insåg att jag hade glömt att lägga i den tjockare ulltröjan, vände som tur var och hämtade den, det visade sig var väl värt då jag kom upp på lite höjd igen.

Nästa etapp var upp till över 1500 meter, högsta toppen under det här loppet. Det var här som extra kläder kom verkligen bra till pass, det blåste svinkallt! Etappen var på dryga 7 km och enligt rep-beräkninar så hade jag 2 timmar och 15 minuter på mig och enligt mitt etappkort något kortare. Det var bara stigning upp, knappa 700 meter. Det var en snäll stigning den här gången, nästan bara väg och mindre teknisk trail så jag kunde gå på i ett hyfsat bra tempo. Smärtan hade nu eskalerat rejält men så länge terrängen var bra så funkade det ändå. Det jobbigast var då det var tuff terräng och jag hela tiden var tvungen att parera, vilket blev sjukt smärtsamt.

Jag kom fram till nästa kontroll vid Font Forata en kvart före reptiden och hade inga som helst planer på att stanna där. Nu var det ju för tusan nästan bara nerför, en liten knöl på runt 600 höjdmeter och sen rulla ner i mål! Jag stannade inte ens för att fylla på något utan passerade bara. Varje minut var nu värdefull. Etappen började med en liten bit uppför, runt 200 meter, vilket dock skulle visa sig bli ett sjukt stort problem i mitt tillstånd. Nu var benet i stort sett obrukbart, jag kunde inte kliva upp med benet och skjuta ifrån utan fick häva mig upp och uteslutande använda mig av vänster ben och resten av kroppen. Det funkade men speciellt snabbt gick det inte! Nu hade jag riktigt riktigt ont och var ibland tvungen att stanna bara för att hämta andan från smärtan. Låta den ebba ut några sekunder. Efter stigningen så var det ett par kilometer som var riktigt tekniska och steniga, även där gick det på tok för långsamt, Det tog mig två timmar att ta mig fyra kilometer. Därefter kom jag ut på en väg och så var det faktiskt väg resten av biten ner till kontrollen. Jag försökte att pinna på men nu kunde jag inte riktigt gå heller. Jag gjorde vad jag kunde i varje stund, och just den här stunden så var det inte så himla mycket. Hörde efter ett tag röster bakom mig och kvasten kom ifatt mig. Dom frågade om det var ok och jag svarade sanningsenligt att det inte alls var ok. Det var rätt skönt att få sällskap resten av biten, dom var fantastiska och enormt omtänksamma. Frågade om allt från om jag vill ha något att äta, om jag hade vatten om de skulle bära något åt mig. Vi alla visste ju att loppet var kört för min del nu, jag skulle inte hinna till nästa kontroll innan repet skulle dras. De ringde och såg till att en bil skulle komma och hämta upp mig och ytterligare en kille visade det sig.

När vi kom fram kom allt ikapp mig, spänningen, smärtan, besvikelsen, misslyckandet. Jag började tokfrossa och tänkte att jag inte hade något mer att ta på mig då jag kom på att jag ju faktiskt hade räddningsfilten. Jag svepte den om mig och den värmde mig. Trots det så fortsatte skakningarna, tror inte att det egentligen berodde på att jag frös, det var hela min kropp som bara la ner, kopplade bort, slutade upp att vara med.

Så slutade min enormt stora satsning, ett år av 100% fokus på träningen inför det här loppet, insvept i en guldfilt på 1000 meters höjd i Almany Font, knappt 600 höjdmeter och två lätta mil från målet.

 

Annons

Helags – Ramundberget

Efter ännu en god frukost så gav vi oss iväg på vår sista sträcka, Helags – Ramundbergen. Närmare 30km skulle det bli och då jag trodde jag skulle vara seg och trött i kroppen så gav jag och några till oss av lite innan övriga för att få gott om tid på oss. Det regnade konstant under nästan hela dagen så idag fick regnkläderna visa vad de gick för och min nya Haglöfs Lim III visade sig funka riktigt bra! Vi började med att gå ett par kilometer för att komma igång och få upp värmen i kroppen, därefter började vi jogga lätt. Var och en i sitt tempo och jag långsammast som vanligt. Fattar inte att jag ska ha så svårt för att mig fram i terrängen! Men jag kommer verkligen direkt på efterkälken. Det stör mig inte det minsta att jag blir efter men det stör mig att jag inte blir bättre på att springa terräng. Den här sista dagen var nog den som var finast rent löpmässigt, det gick att springa långa långa sträckor vilket jag gjorde. Det gick inte fort men jag är glad för att jag ändå hade kraften efter så mycket löpning att ta mig framåt joggandes. Även då det gick lätt uppför joggade jag på. Efter nästan halva sträckan kom vi fram till Fjälljägarstugan där vi stannade till för att fika. De hade kaffe och lite att äta, inget rafflande men någon kexchoklad och någon bar. Jag tog en kopp kaffe och käkade min medhavda Snickers. Därefter så fortsatte vi. Ulf, Maria och Pia som en första trio, därefter Katrin och Henrik och så jag på svaj :). Henrik och Katrin väntade in mig vid ett par tillfällen så lite socialt blev det allt. Då det var runt tio kilometer kvar var vi framme vid stugan Svaletjakke. Där pausade vi en kort sväng sen så tog jag den kortare vägen till Ramundberget.

Idag var det nog den allra finaste dagen av alla tre dagar regnet till trots. Det var fina stigar och fantastiska vyer och det som jag tror höjde nivå extra mycket var att idag struntade alla fullkomligt i om vi blev leriga eller blöta om fötterna. Vi visste att det var mycket myrar idag så redan i första vattendraget gick de flesta av oss rakt igenom istället för att försöka hoppa på stenar. Det är helt underbart när man väl har släppt spärren och gladeligen hoppar i vattendrag och lerpölar. Vi var som barn på nytt!

 

Sylarna – Helags med en topptur

Efter en stadig frukost gav vi oss iväg på nästa etapp mot Helags. Var framme där efter 20 km, en sträcka där jag sprang mycket mer än gårdagen. Väl framme vid Helags där vi var redan vid halv tre så fanns det gott om tid för att ta sig upp på Helagsglaciären , Sveriges sydligaste glaciär vilken tyvärr smälter allt för fort. Väl på väg upp bestämde vi oss för att gå hela vägen upp på Helgstoppen 1797 möh. En tur som blev drygt 9 km och 800 hm extra. På vägen upp började det regna rätt mycket så när vi väl vände på toppen för att ta oss ner igen så var det oerhört halt på berghällarna på vägen ner. Vi bokstavligen kröp på alla fyra en bra bit ner förbi de värsta partierna med  halkiga stenar och hällar.  Men vilken fin tur det var, så fantastiskt att komma upp på lite höjd och få den fantastiska utsikten som det medför! Jag var rejält trött efter turen men oj så värt det var!

Vägvisare mot toppen

Uppe på toppen 1797 meter upp. Det regnade men var magiskt!

 

Storulvån – Sylarna via Gåsån

Välkomstkommitté vid Sylarnas fjällstation

Torsdag kväll tog vi nattåget upp till Duved varifrån vi hade bokat buss till Storulvån. Ett otroligt smidigt sätt för att ta sig upp till de svenska fjällen. Att sova bort resan är verkligen optimalt! Kom fram till Storulvån vid halv nio på morgonen där en supergod frukostbuffé väntade. Efter att ha ätit tills jag nästan var illamående så startade vi igång helgens första pass. Från Storulvån till Sylarna. Raka vägen skulle det bli 16 km men vi valde en liten omväg som skulle vara finare, och skulle det visa sig, betydligt längre. Det blev drygt 28 km. Första biten varvade jag löpning med rätt mycket vandring. De sista 13 km blev det nästan bara vandring. Kände mig sliten i kroppen och hade rejäl träningsvärk i rygg och axlar/skuldror. Förmodligen fortfarande lite ovan vid styrketräningen som gör att jag blir lite sliten. Vi kom fram till ett rätt fullpackat Sylarna där vi sov i sovsalar, templet kallades det, vet inte riktigt om det gör skäl för namnet men jag tror alla sov bra ändå. Vi gick och la oss hyfsat tidigt allihopa, trötta av första dagens friska luft!

Hela gänget utom Sara som vi mötte upp vid Storulvån. Här från vänster, Mats, Bertil, Kenneth, Uffe, Henrik, Patrik, Andreas, Maria, Katrin och Pia.

Framme vid Gåsån

Där vi fick ta av oss strumpor och skor för att ta oss över.

Jag har en plan

Nu så där en vecka senare så är jag väldigt taggad och revanschsugen. Jag ska tillbaka och jag har nu ett år på mig för att hitta formen och bli starkare, mer teknisk och mycket mycket modigare! Det här är några av de punkter som jag nu ser att jag kan träna på.

• Springa mycket i teknisk terräng
• Öva massor på nedförslöpning, speciellt då det är riktigt brant
• 1000-tals meters klättring (gång) på löpband med maxlutning. Hammarbybacken räcker inte, jag får inte den utmattning av muskulaturen som jag behöver. Där får jag vila så fort jag kommer upp.
• Stegrande svårighet i löpning på löpband. Börja med några få 100 meter eller kanske någon km med lite lutning. Öka både lutning och längd vartefter som.
• Åka till Spanien och springa tuff terräng. Måste öva i sådan terräng som jag faktiskt ska springa i på loppet.
• Fundera på hur jag ska göra för att bli modigare.
• Springa lopp som är mellan 3-8 mil och med mycket höjd
• Träna att SPRINGA med stavar, både uppför och nedför (kolla med Anita som är bra på det här med stavar)
• Träna styrka på gymmet, vilken typ av styrka behövs här. Allmänstyrka, överkropp, explosivitet… ?
• Träna yoga för maximal smidighet, styrka och kroppskontroll
• Mental träning/meditation
• Fotstyrka
• Bättre skor, kan Salomon Fellreiser vara ett alternativ?
• Fundera på om jag kan lägga om kosten
• Springa stigarna upp och nerför Hammarbybacken i ösregn och lera.
• Övrigt?

Det finns massor att träna på. Att fundera på nu är när ska jag träna vad och hur mycket. Det känns skönt att jag nu kan gå ner och köra riktigt bra grundträning under en period.

Det finns att jobba på :).

Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!