Desafio Lurbel – Race Report

Jag sitter i en bil vid Font Alemany, skakande som av feberfrossa och med en knivskarp smärta i höger smalben. Jag sitter här insvept i guld.

Jag hade gjort allt rätt!! Det finns inget i min planering som jag hade kunnat göra annorlunda, inte minst märktes det på att jag sov som en stock natten innan loppet utan en enda liten mardrömstanke eller tanke på att jag skulle ha tänkt på ditten eller datten, att jag hade glömt det där eller att jag missat den där grejen. Jag var fullkomligt trygg med det jag hade gjort innan loppet. Kroppen var med mig, det mentala var med mig och det enda som var lite grus i maskineriet var att det var så EVINNERLIGT långt kvar till start!! Jag var som en fullblodshäst i startfållan och ville bara ut och göra jobbet! Jag var nyfiken på känslan, hur kroppen skulle svara, hur backarna skulle kännas.

img_2727

Fredagen gjorde jag inte speciellt mycket då det inte fanns så mycket kvar att göra. Jag åt bra och såg till att fylla på alla depåer samtidigt som jag såg till att vila mycket. Gick och la mig ett par timmar på eftermiddagen, både för att vila och för att få tiden att gå. Vid fem gick jag iväg och hämtade mitt startkit med bl.a. påsar för dropboxarna. Åkte hem och plockade i det som skulle i, det enda ändring jag gjorde var att jag inte la ner någon extra mat i påsarna. På morgonen hade vi nämligen fått ett mail med de slutliga anvisningarna och då även vad som skulle finnas på kontrollerna. Pasta, soppa och mackor; skulle funka fint för min del och skulle spara tid så jag inte behövde fixa med egen mat.

img_2717

Packning i ryggsäcken vid start.

Kvart i nio kunde jag inte vänta längre utan gav mig iväg ner till starten och hängde lite. Pratade lite med Patrik, en kille som jag träffat i Hammarbybacken och som skulle springa för att få ihop de sista poängen inför UTMB. Lämnade in påsarna och gick mot starten, fick min GPS-sändare som skulle visa min exakta position under hela loppet, kul för de som ville följa vår färd genom de spanska bergen. Det är dessutom en riktigt bra säkerhetsdetalj då arrangörerna hela tiden har koll på var deltagarna befinner sig. Det var en magisk kväll, ljumt i luften och nästan fullmåne, spänningen kändes i luften och det var inte bara jag som var otålig att komma iväg. Fler och fler samlades innanför avspärrningen och många gjorde några sista fix med sin packning. Alla såg så grymt starka och snabba ut och jag fick mig allt en liten funderare över vad jag gjorde bland alla de här bergsgetterna. I reglementet stod det att byxorna skulle gå över knäna men de flesta verkar ha missat just den regeln. Säkert 40% av deltagarna hade korta shorts på sig. Själv hade jag 3/4 tights och kompressionsstrumpor så för min del var det heltäckande på benen. På överkroppen hade jag en tunn ulltröja och en funktionströja, båda med lång ärm. Perfekt klädsel skulle det visa sig.

Nedräkning, pang, 12 mil och 7000 höjdmeter låg nu framför oss!!!

Och där var vi igång, som jag hade längtat efter den här starten, jag var så jäkla redo för det här och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Jag tuffade på i ett tempo som kändes bra för min del. Den här första sträckan som var på 15 km såg jag som en ren uppvärmning, bara runt 800 höjdmeter, det var efter den som loppet skulle börja på allvar med ”väggen” den första riktiga stigningen. Min känsla så här i början var att ”jösses vad folk springer på”, jag höll mig till mitt tempo strax över 6.00-tempo och blev frånsprungen av i stort sett alla. Det var någon enstaka som var bakom bara. När första stigningen började så var det dags att fälla ut stavarna och då upptäcker jag att den ena staven inte går att fälla ut. Den pinne som ska åka ut och ”låsa” anordningen har liksom åkt in i staven så det funkade helt enkelt inte. Min första tanke var ”fan” sen tänkte jag bara att det här inte får störa mig, jag har ju i alla fall en stav. Inga dåliga tankar, utgå från det som du har och gör det bästa av det. Under tiden som jag hade krånglat med min stav så hade även resten av startfältet passerat mig och efter ytterligare en stund så kommer ”kvasten” ikapp mig och jag tänkte”here we go again”. Väldigt välbekant känsla… En av killarna frågar mig om jag är ok och jag svarar att jag är det men att min stav har gått sönder. Och där är han!!!! MacGyver i egen hög person, jag ger honom min stav och han fixar och donar och vips så har jag en stav som funkar!!! Han sa att jag nog inte borde fälla ihop den bara, inga problem! Efter en stund frågar en av killarna om jag hade koll på reptiden…. Välbekant igen!! Jag sa att jag hade full koll och då svarade han bara att bra, då vet jag det! Snacka om världens bästa kvast, fixade min stav och sen inget tjat! Kort därefter passerade vi två killar och jag var inte sist längre, vilket skulle hålla i sig nästan återstående del av loppet.

Första backen, som jag sen förra året haft mardrömmar om var i år en helt annan historia. Jag bara gick upp liksom! Jag behövde inte ens ta till mitt mantra som jag brukar ha i backar ”ingen backe går hela vägen upp till himlen, alla backar tar slut”, ett mantra som jag med framgång använde mig av i Norge i somras och som verkligen funkar! För varje steg du tar har du ett steg mindre att göra! Bara kötta på!! Och vips så var backen avklarad!

Klockan hade jag ställt in så att den varje halvtimme skulle uppmana mig att äta, den pep, jag tittade och det stod ÄT, ingen att fundera på, bara riva upp en Huma Gel, öppna den och trycka in. Det blev som en överraskning varje gång vad det blev, mmm Mango, mmm Hallon med extra koffein, mmm Lemon! Och efter varje gel så hörde jag världens bästa coach Andreas röst ”energin gör ingen nytta alls i kroppen om du inte dricker minst två deciliter vätska”. Bara att göra!! Världens bästa och enklaste kostplan, inga krusiduller; klockan piper, ÄT, gel, vatten, done!

Första kontrollen, uppvärmningen klar och nu såg jag faktiskt fram mot att klättra upp på Pueg Campana, en klättring på över 1000 meter i ett sträck, inte bara många höjdmeter, utan också riktigt brant och tekniskt. Tekniskt förresten, hela den här banan är riktigt teknisk, brant både uppför och nerför, stenigt, taggbuskar, rullgrus och mycket mer. Självklart finns det många delar av banan som är springbara också och förmodligen många fler ställen för de som är bättre på trail än vad jag är. Jag måste förlita mig på att jag är bra på att gå då det är väldigt tekniskt, och gå snabbt! Det räddar mig ofta!

Min nyinköpta Petzl Nao visade sig vara riktigt bra. Det finns lite olika lägen på den och från början så hade jag adaptivt läge, vilket innebär att lampan anpassar ljusstyrkan efter förhållanden runt i kring. Efter ett tag insåg jag dock att det inte var det bästa läget här i Spanien med all vit/ljus kalksten. Lampan bländade ner lite för mycket och för ofta vilket gjorde att jag missade konturer och stenarnas beskaffenhet. Vilket i sin tur innebar att jag ideligen slog i tårna. Jag ändrade efter ett tag läget till konstant läge. Funkade mycket bättre och då jag hade programmerat om just det konstanta läget så räckte ett batteri genom precis hela natten! Bra skit!

Jag försökte att vara riktigt snabb på kontrollerna, var fräck som tusan och lämnade direkt över mina flaskor till någon funktionär och bad dem att fylla dem med vatten. Vid första kontrollen gjorde jag det själv och insåg att det var dåligt utnyttjad tid. Bättre att någon annan gör det och att jag istället plockar fram ny energi för nästa etapp.

Den långa stigningen började och jag tuggade på, meter för meter, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till, tugga på, en steg mindre, ”ingen backe går upp till himlen”, ett steg till tugga på, ett steg mindre. Det gick! Visst tusan var det tungt, men det var INGA PROBLEM!!! Jag sände en tacksamhetens tanke till Anton som hjälpt mig med styrketräningen hela hösten, är ganska säker på att det är den tillsammans med ett perfekt träningsupplägg från coach Andreas som till stor del har bidragit till att jag kände att jag hade kontroll. Efter dessa dryga 1000 höjdmeter upp så var det lika många höjdmeter ner. Nästa kontroll var nere på 400 hm. Heliport Polop, det var här som jag insåg att den sträcka jag enligt Garmin sprang var längre än den sträcka som var angivet på etappkorten. Antar att det blir så när det är mycket höjd involverat men det ställde till det lite för min del. Den här etappen som skulle vara på 10.7km blev över 12 km. En ganska stor skillnad.

Etappkorten där det stod hur lång etappen var, hur snabbt jag skulle springa och hur lång tid jag hade på mig, det fanns även information om reptid och angivelser om höjd upp och ner. Den tid som jag hade angett på korten var inte maxtiden utan tillsammans gav de en sluttid på 27 timmar och 35 minuter. Det vill säga att det skulle vara ok att faila på någon enstaka etapp och ändå fixa loppet. Första passeringen gjorde jag 10 minuter innan mitt etappkorts angivelse och 25 minuter innan repet. Jag tänkte inte under loppet att jag ackumulerade tid utan varje etapp var ett eget lopp och en nystart. Så mitt enda fokus var just precis bara det kort som gällde för tillfället, och varje gång jag gick ut ur en kontroll så nollställde jag varvet (jag hade stängt av km-markeringar), fungerade fantastiskt bra.

På väg från Heliport Polop upp mot Pas Comptador så började det gry, solen var på väg upp och det var magiskt vackert. Nu var det ju inte så att jag var på en fotoexkursion men jag försökte ändå med bristande resultat fånga allt det vackra. Jag stannade till en kort stund och bara tog in och fyllde min kropp med energi från den gryende morgonen.

img_2743

Jag lovar, det var helt magiskt vackert!

Problemet jag upptäckte att jag hela tiden sprang längre sträcka än den på etappkortet angivna ställde dock till det lite för mig. Jag fick ju lov att springa snabbare än planerat för att ”fixa” det. Det här insåg jag förstås var ohållbart så jag fick ändra mitt fokus till att i varje stund göra det bästa jag kunde i just det ögonblicket. Jag sprang varje meter som var springbar sen hade jag korten som riktlinjer. Men det var ribba in varje gång, jag knappade in minut för minut och på morgonen vid första dropboxen så låg jag 30 minuter för mina kort och 90 minuter före repet.

Här vid kontrollen Benimantell var det pastaparty och jag tryckte i mig den kalla pastan, hade bara fokus på att få in så mycket energi som möjligt. Jag brukar ha problem med att äta under lopp men här var det inget att diskutera. Jag var så inställd på vad jag skulle göra så jag funderade inte ens på om jag var sugen eller ej. Jag kollade också av min mobil och hämtade en massa energi från den enorm mängd fantastiska kommentarer som jag hade fått, det var många hemma som följde mig.

img_2744

Sitter här och äter pasta och hämtar energi från alla fina kommentarer som jag fått i sociala medier.

I varje dropbox så hade jag lagt i ett par extra skor ifall jag ville/behövde byta. Jag startade med Salomon Fellreiser och hade i 1:an lagt i Inov-8 Ultra race som är något större och i 2:an låg mina Hoka One One, storlek jättestora ifall fötterna skulle vara i behov av det. Under natten innan 1:an så hade jag ideligen slagit i tårna i stenar plus att jag slog i lite då det gick nerförs. Jag var rätt öm men det var inget som hindrade mig, det var ont som jag absolut kunde leva med och hantera. Jag funderade på om jag skulle byta till Inov-8 vid 1:an men efter lite resonerande så bestämde jag mig för att behålla de jag hade. Vi det laget så visste jag vilken smärta som de skorna gav och jag visste också att jag var fullt kapabel att hantera den. Om jag i det läget skulle byta skor så har jag ju ingen aning om vad det skulle innebära. Det kanske skulle ge mer ont, eller ont på ett sätt som inte var lika hanterbart. Tänkte att bäst att inte väcka den björn som sover så jag gjorde inget byte där.

Nu var det dagsljus och varmt, inte på något sätt för varmt men jag tog lite extra salt ett par gånger. Framför allt då jag började må illa vid ett några tillfällen och då hörde jag åter igen min fantastiska coach Andreas röst ”om man mår illa så är det oftast en av två orsaker, för lite salt eller för lite vätska”. Så varje gång som jag kände att illamåendet kom smygande så tog jag en McDonalds-påse med salt och sköljde ner med en ansenlig mängd vatten. Det funkade varje gång!

Det var efter den här passeringen i Benimantell vid 49 kilometer som jag började känna något i höger smalben. Tänkte att smärta kommer och går, inget att bry sig om bara att nonchalera tills det flyttar sig eller går över som ju smärta vid långlöpning oftast gör. Det ingår liksom i paketet. Smärta som kommer och går, blåsor som spricker, muskler som ömmar. Smärtan tilltog dock under dagen och den var lokal, kunde peka exakt på det ställe som gjorde ont och det flyttade sig inte en millimeter, det avtog inte en gnutta utan ökade hela tiden i intensitet. Jag vet ju som hyfsat van ultralöpare att en egenskap som vi ultralöpare lär oss, det är att skilja på bra och dålig smärta. Bra smärta, är sådan som oftast är muskulär och som kommer av ”lång och trogen tjänst”, jag tror ingen kommer undan den, men en bra egenskap i den smärtan är att den oftast ändrar karaktär, smärtan avtar, flyttar sig, klingar av, kommer tillbaka. Så länge den är så föränderlig så är den ”ok”. Hörde då en liten viktigpetter sitta på min axel och säga ”en ultralöpare vet skillnad på bra och dålig smärta och den här smärtan Carina, den är dåli…” där fick han sig en snyting och blev tyst!

Jag ville verkligen inte höra det, än så länge var det hanterbart. Nu var det sen eftermiddag och jag låg fortfarande bra till enligt planen. Men smärtan tilltog och mina löpsträckor blev kortare och kortare och ju mer tiden gick så blev smärtan skarpare. I och med att löpsträckorna blev kortare och färre så började nu också det försprång som jag hade att knapras in. Visste att jag inte hade någon plan på att bryta men ville ändå resonera med någon, ringde Janne och vi hade en kort dialog och jag fick ju det svaret av honom som jag redan hade bestämt mig för. Här kastas ingen handduk in!

Då jag kom fram till DP2 i Confrides så var jag för första gången riktigt efter min plan, det onda i benet hade hämmat mig och tagit ner mitt tempo. Över en timme efter min plan och jag hade bara en kvart till godo till repet. Tog mig ändå tid att byta kläder på överkroppen och äta lite pasta. Oavsett rep så kommer jag inte åstadkomma något alls om jag inte tar hand om mig! Stack iväg runt fem minuter innan repet och insåg att jag hade glömt att lägga i den tjockare ulltröjan, vände som tur var och hämtade den, det visade sig var väl värt då jag kom upp på lite höjd igen.

Nästa etapp var upp till över 1500 meter, högsta toppen under det här loppet. Det var här som extra kläder kom verkligen bra till pass, det blåste svinkallt! Etappen var på dryga 7 km och enligt rep-beräkninar så hade jag 2 timmar och 15 minuter på mig och enligt mitt etappkort något kortare. Det var bara stigning upp, knappa 700 meter. Det var en snäll stigning den här gången, nästan bara väg och mindre teknisk trail så jag kunde gå på i ett hyfsat bra tempo. Smärtan hade nu eskalerat rejält men så länge terrängen var bra så funkade det ändå. Det jobbigast var då det var tuff terräng och jag hela tiden var tvungen att parera, vilket blev sjukt smärtsamt.

Jag kom fram till nästa kontroll vid Font Forata en kvart före reptiden och hade inga som helst planer på att stanna där. Nu var det ju för tusan nästan bara nerför, en liten knöl på runt 600 höjdmeter och sen rulla ner i mål! Jag stannade inte ens för att fylla på något utan passerade bara. Varje minut var nu värdefull. Etappen började med en liten bit uppför, runt 200 meter, vilket dock skulle visa sig bli ett sjukt stort problem i mitt tillstånd. Nu var benet i stort sett obrukbart, jag kunde inte kliva upp med benet och skjuta ifrån utan fick häva mig upp och uteslutande använda mig av vänster ben och resten av kroppen. Det funkade men speciellt snabbt gick det inte! Nu hade jag riktigt riktigt ont och var ibland tvungen att stanna bara för att hämta andan från smärtan. Låta den ebba ut några sekunder. Efter stigningen så var det ett par kilometer som var riktigt tekniska och steniga, även där gick det på tok för långsamt, Det tog mig två timmar att ta mig fyra kilometer. Därefter kom jag ut på en väg och så var det faktiskt väg resten av biten ner till kontrollen. Jag försökte att pinna på men nu kunde jag inte riktigt gå heller. Jag gjorde vad jag kunde i varje stund, och just den här stunden så var det inte så himla mycket. Hörde efter ett tag röster bakom mig och kvasten kom ifatt mig. Dom frågade om det var ok och jag svarade sanningsenligt att det inte alls var ok. Det var rätt skönt att få sällskap resten av biten, dom var fantastiska och enormt omtänksamma. Frågade om allt från om jag vill ha något att äta, om jag hade vatten om de skulle bära något åt mig. Vi alla visste ju att loppet var kört för min del nu, jag skulle inte hinna till nästa kontroll innan repet skulle dras. De ringde och såg till att en bil skulle komma och hämta upp mig och ytterligare en kille visade det sig.

När vi kom fram kom allt ikapp mig, spänningen, smärtan, besvikelsen, misslyckandet. Jag började tokfrossa och tänkte att jag inte hade något mer att ta på mig då jag kom på att jag ju faktiskt hade räddningsfilten. Jag svepte den om mig och den värmde mig. Trots det så fortsatte skakningarna, tror inte att det egentligen berodde på att jag frös, det var hela min kropp som bara la ner, kopplade bort, slutade upp att vara med.

Så slutade min enormt stora satsning, ett år av 100% fokus på träningen inför det här loppet, insvept i en guldfilt på 1000 meters höjd i Almany Font, knappt 600 höjdmeter och två lätta mil från målet.

 

Annonser

Bellmanstafetten

IMG_2153Tja, inte någon tävling som jag direkt satsat på eller fokuserat på. Bara en skoj grej med jobbet. I år fick vi ihop tre lag och vi hade även hyrt ett tält på platsen ute vid Stora Skuggan. Idag visade det sig vara ett lyckokast med tältet då det kom en rejäl regnskur under kvällen.

Jag sprang som nummer två i mitt lag. Perfekt tycker jag, slipper starten och den hets som är där och kan istället springa i mitt eget tempo, göra mitt eget lopp. Bestämde mig redan innan att jag INTE skulle springa fort, inte ens försöka att springa fort. Kände mig oerhört sliten och trött och inte alls speciellt taggad att springa. Men men, så fort man får ett startnummer på bröstet och alla runt en springer mycket fortare oavsett vilket tempo man själv håller, ja då är det svårt att inte öka lite.

Supernöjd med loppet av en mängd olika anledningar:

  • Jag gick inte en enda gång, det har inte hänt förut, jag har tyckt att backarna varit jättetuffa, nu kändes dom men jag hade inga som helst problem att tassa uppför.
  • Jag var väldigt sliten men kunde ändå hålla ett bra tempo och springa på.
  • Sista kilometern var den snabbaste!
  • Snittade 5.32 trots att jag inte har farttränat på flera månader.

Det jag misslyckades totalt med var färgmatchningen… ja ni ser själva!! Blå skor med gula strumpor, tights med lila detaljer, orange tröja och långärmad tröja under med röda detaljer.

Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

23491443285_451092f61f_h

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.Foto 2015-11-28 05 48 05

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

23123492729_e85cd02c2b_h

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Kontrollen där jag höll på att springa fel.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

23383016292_c2ef0bdb12_n

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

Foto 2015-11-28 19 00 40

22864201073_4c31e12ff5_h

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Mitt livs första DNF

Jaha ja, det sägs ju att man gärna ska prova på nya saker men just den här grejen hade jag gärna varit utan.

Jag i stort sett utlovade ju pers i förra inlägget men det sket sig skulle man kunna säga. Redan i morse innan jag ens klivit ur sängen så kände jag av vänsterknät, det molade i det, inte någon jättestark känsla men en känsla som inte var bra! Det släppte lite under morgonen och efter lite bollande med kloka människor så jag bestämde mig ändå för att ta mig bort till Gärdet och känna hur det kändes efter uppvärmningen. Ta beslutet om en eventuell DNS då!

Det regnade rätt mycket under morgonen men avtog efterhand, när jag väl gav mig iväg så var det bara ett skönt duggregn och luften var varm. Mitt absoluta favoritväder att springa i! Träffade Marie där och vi svidade om och lämnade in överdragskläder och började värma upp.

Det kändes skapligt att värma upp så jag bestämde mig för att starta. Gav mig av till startfållan mindre än tio minuter innan start och var rätt fräck där jag trängde mig fram för att stå långt fram i startfållan. Starten gick och jag höll bra tempo från start, kroppen kändes bra och ville verkligen springa! Knät kändes skapligt och jag hade goda förhoppningar att fixa loppet, det var kul!! Då jag stod långt fram i min grupp så var det inte så galet trångt utan jag hade plats att springa i mitt tempo.

Fast så kom knät ikapp mig, eller vad man ska säga, det började göra ont efter 3-4 km och det släppte inte. Tog då beslutet att om det inte hade släppt till halva loppet så skulle jag kliva av, och så blev det tyvärr. Jag hade lätt kunnat fortsätta att springa med den smärtan jag hade, den hindrade mig inte så mycket. Det var det mentala, oron över att göra något dumt som skulle äventyra min start i Berlin. Skulle jag få samma problem i Berlin så kommer jag inte att stanna!! Då kommer jag att kötta på!!

Jag hade en bra tid på gång och jag tar med mig känslan jag hade i kroppen, den var bra, jag var stark! Nu är det bara att försöka åtgärda problemet och sikta mot, till att börja med Stockholms halvmarathon som går om två veckor!! Stretch, massage, liniment och lite styrka hoppas jag ska kunna råda bot på problemet!

Piff och Puff goes ”Tjurruset light”
20120901-203658.jpg

Bellmanstafetten

För tredje gången så drog vi ihop lag på jobbet för att springa stafetten ute vid Stora Skuggan.

En fantastisk regnbåge ramade in starten av Bellmanstafetten! Foto: Mikael Johannesson

Jag har nu sprungit ett antal stafetter och det är så fantastiskt roligt!! Att det inte bara är ens egen insats som räknas utan att det är flera personer som bidrar och man kan heja och peppa varandra. Jag har dragit ihop lag på jobbet nu för egentligen fjärde året i rad, förra året blev det tyvärr inget men när det blir så är det alltid lika roligt, tycket jag i alla fall… fast jag tror att de andra också gillar det :)!

Vädret ikväll var minst sagt varierande, vid ett tillfälle fann jag mig själv stående under ett paraply, regnet vräkte ner, åskan mullrade och solen strålade… nästan lite magiskt! Men vi hade tur ändå, den sista skuren kom då jag som sprang första sträckan värmde upp, därefter var det uppehåll och inte särskilt kallt. Det var helt perfekt väder att springa i!

Förutom att det var roligt att vara där och springa så gjorde vi dessutom ett riktigt bra jobb, nja inte tillräckligt bra tyvärr för att hamna under två timmar, vi missade den tiden med 10 sekunder…. 10 sekunder, det var nog dom sekunderna som jag virrade runt och letade efter min avbytare, attans förargligt… fast å andra sidan så har vi ju ett klart mål till nästa år, då ska vi banne mig vara under tvåtimmars sträcket, och det med marginal!!

För egen del så var kroppen helt plötsligt med mig!! Snittade 5.11 enligt min klocka vilket bara är 4s långsammare (också enligt egen klocka) än Telge där jag persade! Och det med en klart lägre ansträngning!

20120823-221716.jpg

Midnattsloppet – racereport

Ikväll var det smurfparty på Söder, ja så såg det ut i alla fall då alla deltagare fullkomligt tog över området runt Zinken i sina blå tröjor! Midnattsloppet är ett lopp som många verkligen gillar och ser fram mot!

Det vill säga om man gillar puls, hög stämning, massor med folk och inte har så stora ambitioner att springa riktigt riktigt fort! Det är klart att det går att springa fort även på det här loppet men det är inte så lätt. Kuperat, trångt och en bitvis rätt knixig bana.

Fast det är roligt som omväxling även fast jag kan tycka att de här små loppen jag sprungit i sommar såsom Trosa och Telge stadslopp har bra mycket mer charm!

Med de här småloppen i alldeles för färskt minne så började jag och Marie tågandet mot ett sista toalettbesök och väskinlämningen på tok för sent. Vilket fick till följd att uppvärmningen i stort sett brann inne, vi hann med en kilometer uppvärmning och en kort rush sen var det dags att börja ge sig mot sin fålla. Kände redan under uppvärmningen att mina ben inte alls hade någon större lust med det här idag. Sjukt stockliknande!!

Stämningen var hög i startfållan och det var väldigt underhållande att lyssna på de andra deltagarna, många nervösa själar och taggade löpare! Efter att ha svurit den obligatoriska midnattsloppseden och haft allsång till Just idag är jag stark… så släpptes vi iväg. Första tre kilometrarna är väldigt lättsprungna, men den informationen hade inte nått fram till mina ben, för de var alltjämt tunga!!

Ett av mina mål med det här loppet, ja faktiskt nog det största, var att inte gå i backar. Eller inte gå alls föresten, för att få till det så hade jag en flaska med vatten med mig så jag inte skulle behöva stanna vid vätskekontroller. Sen förstås så är det ju alltid roligt om man kan springa fortare än vad man gjort tidigare men det var inte primärt! Då jag insåg att mina ben inte tänkte hjälpa mig den här kvällen med att springa fort så övergick jag till att jobba med den mentala biten och istället fokusera på att-inte-gå-i-backar-uppgiften.

Efter dryga fyra kilometer var det så dags för den första tuffa utmaningen – backen upp mot Sofia kyrka! Jag laddade och backen började med Hill Runner tävlingen, sprint 100 meter, här var backen inte jättebrant och det var inga större problem att springa även fast det kanske inte gick så himla fort, sen en knix och det brantade på. Här gick massor med folk, men inte jag!! Tugga tugga tugga, hela backen upp och när jag hörde änglakören på toppen visste jag att det var klart, jag var i himlen… ja väldigt nära kyrkan i alla fall och backen var fixad! Halleluja!!!

Sen kom belöningen med en lång skön utförslöpa! Inte ens här gick det dock speciellt fort, jag började få mer ont i min högerfot så den hindrade mig lite. Jag blev lite försiktig. Hela Renstjärnas gata sen joggade jag i ett rätt soft tempo för att skona foten och mina tunga ben gjorde inte mycket för att öka tempot heller. Nästa utmaning var upp mot Mosebacke, här var det rätt tungt och här fick jag till och med upp pulsen en aning. Sista biten upp mot Mosebacke torg log jag i hela kroppen, inte heller den här backen blev min överman, jag tuggade meter efter meter och mitt mentala pannben växte flera centimeter (får nog köpa ny cykelhjälm ;))!!!

Med den segern i hamn så tog jag över kontrollen över min sega kropp och ignorerade min onda fot (jag vet, inte högsta IQ på den) och ökade sista kilometern in mot mål!

Kom i mål på 55:02 vilket är 44s sämre än förra året, men med tanke på det mellanmjölkslopp som det till sist blev så är jag förvånad över tiden, hade blivit mindre förvånad om det hade stått typ 60minuter med tanke på känslan.

Jag är oerhört nöjd med att inte ha gått en enda meter! DET tänker jag ta med mig från det här loppet!

Loppets pulskurva. På Telge stadslopp för en vecka sen snittade jag 89% i puls, igår kom jag upp över den vid ett par tillfällen. Inte någon speciellt hög ansträngning med andra ord!

Telge stadslopp – race report

Ännu ett sånt där härligt litet stadslopp som jag och Marie åkte iväg och sprang. Det var en fantastisk kväll och ett mycket bra arrangemang, absolut ett lopp jag ska tillbaka till!

Jag var rätt pirrig inför dagen, på något vis så kände jag att jag hade en bra tid i kroppen, träningen har gått bra och jag känner att jag har fått upp tempot. Den känslan gör ju förstås att man känner att kraven och pressen på sig själv ökar lite. Jag hade egentligen bara ett problem, jag hade problem med magen. Den var inte ok, bullrade och levde om, kände mig uppstoppad och kunde inte göra något åt det (behöver väl inte vara tydligare än så… :).

IF Linnéa klara för drabbning

Hämtade upp Marie innan fyra så drog vi iväg. En bra sak med såna här små lopp är bland annat att det inte är något problem med parkeringar, bara att åka dit och parkera precis vid start och målområdet, gratis och ledigt! Hämtade upp nummerlappar och gick runt och mös lite, hälsade på folk och sen var det dags för att värma upp. Magen fortsatte och krångla och jag hann med typ tre besök hos Maja innan det var dags att börja värma upp. Minst 20 minuters uppvärmning var planen,  jag brukar inte värma upp så mycket men på inrådan av coachen så bestämde jag mig för att prova. 4 ruscher på det så var jag redo för att starta. Eller föresten det stämmer inte, jag hann med att kolla läget hos Maja ytterligare en gång innan starten…

Starten fungerade inte riktigt så som den brukar göra, det fanns inget som kände av när man passerade ”startlinjen” utan det var startskottet som gällde, jag missade det och startade klockan då jag passerade den ”tänkta” startlinjen. På det viset så var det kanske så att sluttiden på min klocka är mer rättvis än den officiella.

Loppet startade med en uppförsbacke, och då det var rätt mycket folk före mig så drog jag på och zickzackade mig om folk i uppförsbacken, kände mig rejält trött redan efter typ 500 meter men då var det ett lätt utförslut så jag kunde återhämta mig lite. Klockan markerade för första kilometern och jag kollade…. 4.42, jösses det gick undan, men jag försökte bortse från att jag gått ut lite för hårt och fortsatte att bara köra på för allt vad jag kunde. Andra gick lite lugnare 5.07, jag var redan här riktigt trött och det var extremt ansträngande!! Blev omsprungen av Marie vid 2.5 kilometer men orkade inte riktigt ta rygg, det gick lätt uppför här och jag var allt annat än pigg! Tyckte att det gick riktigt sakta här och jag kände att jag höll på att tappa loppet, den tredje kilometern gick ändå inte så sakta, 5.09! Vid 3.5 visste jag att det skulle komma en tuff backe så när det kom en brant lutning redan vid 3.2 så trodde jag inte att det var den som de menade, visst var den brant, men inte jättelång. Jag tänkte att jag går ner i tempo och trippar upp för backen, om backen fortsätter…. ja, då skulle jag vara rätt rökt, men det som jag såg som backkrön, var verkligen krönet på backen! Sen var det svagt nerför och jag kunde hålla någorlunda tempo trots min sjukt trötta  och slitna kropp!! Andhämtningen var extremt ansträngd!!

Då klockan markerade att även den 4:e kilometern var avklarad så var jag rätt säker på att jag för första gången på väldigt länge skulle ta mig igenom ett lopp utan att gå! Det gällde bara att hålla ihop den här sista kilometern. Det var ungefär här som magen gav sig till känna igen, det gjorde ont!! Och jag kände en extrem längtan efter en toalett! Såg syn av mig själv komma springande in i mål för att bara fortsätta raka vägen in på toa! Jag fightades hela vägen in i mål, och jäklar vad skönt det var!! Kajsa, Marie, Cecilia och Janne med flera stod där och de grattade mig, kändes grymt!! Även Marie hade persat och de andra hade också sprungit riktigt bra! Jag var så glad så att jag totalt glömde bort nedjoggen!! Får skriva en notis till mig själv till nästa gång!

Officiell tid 26.01 -> 5.12 tempo (jag sprang 5.07 tempo enligt min klocka)

Hur sjutton gör de där guldmedaljöserna för att få till de där coola bilderna. Jaja, vi sprang fort i alla fall :-)

Hur sjutton gör de där guldmedaljöserna för att få till de där coola bilderna. Jaja, vi sprang fort i alla fall 🙂

Stockholms kvartsmarathon

Träning är träning och tävling är tävling; tänk så tydligt det blir vissa gånger. En nummerlapp på bröstet och man presterar trots lite sämre förutsättningar!

Idag till exempel, jag är fortfarande rätt sliten efter helgen och jag hade inte någon superlust med tävling. Kände redan innan att det skulle bli ett mediokert resultat. Det är lite trist att veta det på förhand, man har liksom gett upp och känner sig besegrad redan innan man startat.

Då får man ta och försöka vända på det på något vis, att ta tävlingen som ett roligt avbräck i den vanliga träningen och ta det som ett tempolopp eller som en snabbdistans. Så det var min plan.

Man skulle kunna säga att tävlingen idag gick på min ”bakgård”, inte nog med att jag bor nära och ofta springer där, det är dessutom hemvist för klubben IF Linnéa som jag springer för. Så jag visste redan innan att det var en mycket tuff bana som skulle avverkas.

Träffade lite vänner innan som jag pratade med och värmde upp tillsammans med Marie, vi körde en dryg kilometer och så la jag på en kort rusch för att få upp pulsen, sen var vi redo för lite friskis-uppvärmning.

Starten gick prick sju och början på loppet var en lång skön utförslöpa där man kunde ligga på lite och komma in i en bra rytm. Men sen började det, efter 1.5 km, klättringen upp för Årstabron, 1.5 km mer eller mindre uppförsbacke. Ett stort gäng från klubben stod och hejade precis då man svängde upp på själva bron, så då var det bara att trycka på. Kan ju inte gå när klubben kollar liksom hehe. Därefter åter igen en lång backe nerför mot vattnet, för att strax efter 4 km börja nästa klättring, det var här mina ben packade ihop och gick hem. Fanns inget krut kvar i dem och gången var ett faktum. Inte mindre än fem gånger under loppet gick jag och uteslutande i uppförsbackar. Det här måste jag verkligen träna på!! Att ligga på ett högt tempo och ändå kunna jogga uppför backarna, det funkar ju om jag kör lugna pass men i tävlingsfart så dör jag!

Det jag ändå är nöjd med är att jag den sista kilometern in mot mål faktiskt sprang, trots att den gick uppför hela tiden, så jag kan ju uppenbarligen!!!

It’s all in my head!!!

Jag är också lite lite nöjd med att jag trots alla gångpartier faktiskt snittade 5.45. Helt ok på en tuff bana bara ett par dagar efter två dagars fjällöpning! Tänk ändå att jag taggar till så pass då jag får nummerlapp på mig. Från att nästan ställa in till att faktisk prestera halvskapligt!

Ölen och sällskapet efter loppet är jag också nöjd med! Massor med folk från klubben och så fina Marie som flög uppför alla backarna!

20120725-235040.jpg

Jubileumsmarathon – my way

Jäklars vilket roligt lopp. På ett sätt så gillar jag verkligen stora lopp i Stockholm. Det är sån skön känsla och så gillar jag verkligen att det tar en kvart att gå från Stadion till Östermlms IP. Det är typ 400 meter!

Anledningen är att man träffar så otroligt många löparkompisar och stannar och kramas och pratar varannan var tredje meter. Gårdagen var verkligen inget undantag! Träffade på den ena vännen efter den andra, stod och pratade med Annie, Niklas, Jessica och hennes vän Åsa. Cecilia och Barbro minglade förbi och en massa andra. Rena feststämningen!
20120715-213333.jpg

Dagen till ära så hade jag klätt upp mig lite, är det 100-årsjubileum så är det! Och jag var verkligen inte den enda, det var fantastiska kreationer överallt, många av såväl löpare som publik hade jobbat på sin outfit och var jättefina. Alla funktionärer hade tidstypisk outfit och tjusiga halmhattar.
20120715-213424.jpg

Jag startade i startgrupp tre och hade sällskap av Helena och Katrin i starten och vi bestämde oss för att i alla fall start ihop. Jag hade planerat att springa med bland annat Jessica och Carina från TSM men det visade sig att alla startade i olika startgrupper så det blev inte så.

Den här gången hade jag ju valt att springa med klocka för att hålla IGEN tempot. Planen var att springa så pass lugnt så att återhämtningen efter skulle bli så kort som möjligt. Sen så var jag absolut inte säker på att jag skulle kunna fullfölja, hade busskort med mig och var beredd att bryta om det skulle visa sig nödvändigt. Med de två senaste helgernas långpass i färskt minne så skulle det verkligen inte vara konstigt.

Starten var magnifik, startgrupperna paraderade in på Stadion en I taget till taktfast musik, publiken vinkade och klappade i händerna och vi vinkade tillbaka. Det var så häftigt, jag fick rysningar då jag gick in där, det var helt fantastiskt! Så stod vi där och inväntade startskottet, startskottet som avfyrades av ett gäng musketörer som stod på innerplan. Så var vi iväg på det här historiska loppet, loppet med deltagare från över 60 länder. Vi sprang nästan ett helt var på Stadion och så ut genom porten mot Valhallavägen.
20120715-213520.jpg

Vi höll ihop den första biten men jag insåg att det gick lite för fort för min del, andra kilometern gick i nästan 5.40 tempo vilket var på tok för snabbt och så var jag tvungen att gå på muggen redan vid tre kilometer så då tappade jag dem definitivt.

Jag tog det sen extremt lugnt, stannade vid varenda vätskekontroll och drack och åt allt jag kom över. Jag var supertörstig redan vid starten så jag längtade efter den första kontrollen! Vid runt tolv kilometer så mötte jag ledaren i loppet, mäktigt att se vilket sjukt tempo de har där i täten!! Därefter hade jag knappt tid att springa längre, haha jag fick fullt upp med att spana och kika på alla mötande, heja på de jag kände och applådera åt dem. Däremellan spanade jag på publiken, fortsatte att äta det jag kom över och gick och drack vid alla kontrollerna, gick i stort sett i alla backar och njöt av att kroppen svarade så fantastiskt bra!
20120715-213947.jpg

Det var ett annorlunda lopp på det viset att många verkade ta det så lugnt, det verkade inte vara bara jag som var där för att njuta och ”mingla” sig genom loppet! Det var inga som sprang om kors och tvärs och verkade stressade för att de inte kom fram, många hade tid att prata några ord, jag hade väldigt trevligt! Stämningen då jag sprang igenom Helenelund och Silverdal och dessutom vid vändplatsen var extra bra, det var musik och många som var tidsenligt klädda.
20120715-213104.jpg

Det var också många vänner som var ute längs banan och hejade, en del fick jag syn på, andra fick syn på mig och så var det ytterligare en hel del som jag vet var ute men som jag tyvärr missade. Varje möte gav mig en skjuts upp i energinivåerna! Tyvärr kunde de inte stilla min hunger, för efter dryga halva loppet började jag bli enormt hungrig och det lilla de bjöd på vid kontrollerna kunde tyvärr inte heller göra något åt det. Jag tröck i mig bananer, apelsiner, bars och druvsocker men som sagt inget är något som stillar hungern!

Något som var fantastiskt skönt var att jag aldrig var riktigt trött!! Jag kommer ihåg då jag tryckte på lite uppför en mindre backe efter tre mil att jag tänkte ”oj nu blev jag allt lite andfådd för första gången” men trött, nä det var jag inte. Jag hade ont i benen mot slutet, så där som man får efter att ha nött asfalt i några mil, men det var aldrig något som störde löpningen. Det här gör mig så glad för det gör det så himla uppenbart att det har varit järnbrist som varit orsaken till de senaste veckornas orkeslöshet!

Att sen efter fyra mil få springa in på Stadion kändes mäktigt men lite konstigt, för jag var ju inte klar, skulle ju bara in och vända! Så in på stadion, möta alla de som var på väg in till målgång och så ut igen genom en annan port för att ta de sista två kilometrarna. Den första av de två var nerför nerför nerför, vilket innebar att det sen var uppför uppför uppför :)! Sen äntligen in på stadion igen för att faktiskt gå i mål, kändes jäkligt gött att gå i mål med massor med krafter kvar! Helt enligt plan!

Tiden jag sprang på känns helt oväsentlig, det som däremot är viktigt är känslan jag hade i kroppen och att jag hade så jäkla roligt!! Jag kände mig stark genom hela loppet, och hade inte någon gång tanke på att bryta, det var inte i närheten av en sådan tanke!
20120715-214159.jpg

Idag känns det riktigt bra i kroppen inte speciellt sliten, lite ont i höger vad men det hade jag redan i starten igår. Lite massage där och jag tror att den kommer vara ok snart.

Här finns det lite mer bilder.