Desafio Lurbel – Fyra veckor senare

Det har varit en lång period nu sen loppet, i alla fall så har det känts som en evighet och jag har bar gått och väntat på än det ena än på det andra. Det har hänt så mycket samtidigt som det har hänt så lite. Jag tror jag tar och berättar vad som hände ända från det jag gick satt i den där bilen insvept i guld.

När jag väl kom tillbaka till mitt hotellrum på lördagskvällen/natten så hade jag fruktansvärt ont! Den smärtan går inte att förklara och jag har nog aldrig haft så ont innan. Jag gick och lade mig direkt men vaknade gång på gång under natten på grund av att smärtan blev så illa.

Dagen efter hade jag stora svårigheter att gå och mitt högra ben var svullet och kraftigt missfärgat. På måndagen ringde jag till min sjukvårdsförsäkring för att få en tid hos en läkare men dom ansåg att läget var akut och att jag måste vända mig till akutvården. Anledningen till det är att dom vill säkerställa att det inte är en propp.

Tog mig ut till flygplatsen för att flyga hem på måndagen men då vi stod vid gaten för att borda så fick vi information om att flyget var inställt och inte skulle gå förrän på tisdagen. Inte vad jag önskade mig mest i den situationen.

På hotellet som vi blev skjutsade till så hade jag så jäkla ont, fick tips om att ta på mig kompressionsstrumpor för att avlasta benet lite. Försökte få på mig dem men det var fruktansvärt smärtsamt så det var helt omöjligt. Valde istället att linda benet lätt för att få lite stöd.

Väl hemma så ringde jag igen på onsdagen till min sjukvårdsförsäkring, det hade ju då gått fyra dagar sen loppet och jag tyckte verkligen inte att det var ett akut läge längre, med det höll de inte med om. Utan de rekommenderade mig att ringa till 1177 vilket jag gjorde.

Förklarade där mitt läge och fick till svar att jag skulle ”ta två Alvedon och en Ipren tre gånger om dagen i en vecka för det jag hade var benhinneinflammation”. Det sa hon över telefon, bra diagnos!! Sen sa hon att jag skulle kontakta en sjukgymnast för att få ett rehabprogram.

Jag ringde till Access Rehab och fick komma nästan på direkten men just då hade jag sån himla smärta så han kunde nästan inte undersöka mig. Han skickade mig vidare till en annan kille på Access Rehab som skulle kunna undersöka benet med ultraljud. Kom dit redan på torsdagen och vad han kunde se så hade jag muskelbristning, bristningar på bindväven och så såg han något misstänkt vid vristen men kunde med ultraljud inte se vad det var. Han rekommenderade mig att ta mig till akuten för att försöka få en slätröntgen.

Jag tog mig till Nacka närakut på eftermiddagen och fick träffa en läkare och även göra slätröntgen där direkt. Dom kunde inte se något på röntgen.  Jag fick ett par kryckor och rekommendation att försöka få till en MR.

Ringde då åter igen till min sjukvårdsförsäkring och berättade vad jag hade gjort och fick då en tid hos en ortoped redan på fredagen. Han undersökte mig och tyckte att det såg rätt illa ut. Han misstänkte stressfraktur både på underbenet och i foten plus att han misstänkte att senan var skadad. Fick en remiss till MR och fick en tid nästan två veckor senare. Väl där så sa röntgensköterskan att hon såg något på röntgen men kunde inte säga exakt vad det var men att det ”lös”…

Ytterligare en och en halv vecka senare så fick jag en återbesökstid hos ortopeden. Alltså nu i fredags. Sen en dryg vecka tillbaka så har jag inte ont längre och jag tänkte nog att det inte skulle vara något fel utan att jag bara var kraftigt överansträngd. Efter att ha fått hjälp att tyda diagnosen från flera personer så har jag kommit fram till att min skada består i; Ödem i båda skenbenen, ödem i höger vrist och i stortåleden. ett ”bone bruise” i vristen, vilket är ett blåmärke, alternativt stressfraktur samt benhinneinflammation i höger ben.

Har aldrig rört mig så lite som de här sista fyra veckorna, börjar känna mig väldigt otålig och vill inget annat än att få en rehabplan så jag kan komma tillbaka igen. Nu i veckan kommer jag att kontakta en sjukgymnast som jag har fått rekommenderad för att komma igång med den träning som är bra för mig och som jag kan utföra. Min ursprungliga plan för år 2017 blir nog inte riktigt som jag tänkt mig. Nu kommer det bli att jobba sig hel istället.

Annons

Höstens utmaning

Här stod jag, sjukt nervös bland alla bergsgetter och funderade på vad tusan jag hade gett mig in på!

Den 12 november om exakt 2 månader och 5 dagar är de dags för mig att åter igen ge mig på loppet Desafio Lurbel Aintana. Ett lopp som när jag sprang det för snart 10 månader sedan blev som en chock! Det enda alp-lika som jag hade gjort innan dess och som var min referensram var Swiss Alpine. Det visade sig när jag kom till Desafio Lurbel att skillnaden var enorm! Swiss Alpine är på många sätt ett snällt lopp, hyfsat snälla höjdmeter och det går att springa utför på de flesta ställen, fast även det loppet har riktigt branta partier där till och med eliten går. Men då jag kom till Spanien och när jag var mitt inne i loppet så kom jag till insikt att det här var något helt annat. De branter som fanns där och den typen av terräng var så mycket hårdare och tuffare än något jag tidigare hade gett mig in på. Efter några kilometer var jag sist i loppet, jag krigade på men hade hela tiden repet huggandes i hälsenorna. Till sist efter en felspringning så åt det till sist upp mig och jag blev avplockad från loppet. Jag kände mig inte jätteledsen över det, då jag insåg att jag faktiskt hade tagit mig vatten över huvudet. Trots att jag fysiskt hade kunnat fortsätta och även fast jag inte hade sprungit fel så hade det tagit på tok för lång tid för mig och till sist så hade repet ändå tagit mig. Jag var helt enkelt för klen.

Någon vecka senare satte jag mig ner och diskuterade med coachen och gjorde också en lång lista över varför jag inte hade klarat loppet. Det var inte bara en orsak, det var ett antal anledningar som gjorde att jag inte klarade det. Så här såg min plan ut då och när jag nu sätter mig och tittar på den och ser vad jag faktiskt har tagit i tu med så måste jag säga att jag jobbar på bra enligt planen.

Det jag har tagit i tu med sedan dess är:

• Springer mycket mer i terrängen, skulle nog kunna säga att mer än 50% av min löpning sen i maj är förlagd i någon form av terräng, stigar och/eller motionsspår.
• Började att klättra väldigt mycket på löpband i januari men fick backa från det då jag började känna av skador. Det har jag dock börjat ta upp lite försiktigt igen.
• Var i maj i Spanien och sprang i bergen. Två veckor i exakt rätt miljö för loppet.
• Sprungit två lopp, framför allt Hornindalen runt som var riktigt tufft. Sprang även Swiss Alpine men där blev det en DNF, det var för nära inpå loppet i Norge
• Satt fart på styrketräningen. Tränar nu två gånger i veckan med PT.
• Köpt två par nya terrängskor, ett par Fellreiser och ett par Inov-8, båda fantastiska på sitt sätt.
• Tagit tag i kosten, fick hjälp av Ann-Sofie och har börjat planera min kost mycket bättre och lagar mycket mat hemma.
• Springer ofta i Hammarbybacken och har klart märkt att jag blivit starkare.
• Letar upp backar på alla mina pass och utmanar mig alltid.

Jag måste säga att jag känner mig väldigt nöjd med min fokusering! Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle kunna göra annorlunda just nu. Sen om det räcker till i november, det återstår att se!

4 dagar kvar – packningen avklarad!

Idag har jag och Kristina roat oss med en massa roliga saker! En hel dag med Kristina, för att liksom vänja sig vid det :)! 

Vi har gått igenom allt det tekniska allt från att ha kollat att vi har laddare till alla elprylar, till att se att det verkligen fungerar att ladda med vår nyinköpta solcellsladdare Powermonkey. Verkar lovande så vi kommer nog att ha ström under vår resa så att vi kan hålla er informerade om vilket tok vi hittar på där nere på kontinenten.

Vi har också ätit massa, för det måste vi också vänja oss vid! Idag visserligen en massa god mat men ändå :). Efter att ha varit ute och sprungit någon mil så var det så också dags för att testa… nödraket. Hur sjutton funkar en sån egentligen. Hur gör man, vad händer… Japp, ut på gården här på baksidan och upp med kameran, för det här måste ju förevigas! Kristina var den modiga av oss och höll i nödraketen, drog sprinten och…. jäklar vad det sprakade och rykte!! Jag sneglade lite mot huset för att se hur många av mina grannar som stod och kikade genom persiennerna, såg tant Elsa på våningen över. Tant Elsa är en dam som inte gillar när man grillar på gården… undrar just vad hon tyckte om vårt sprakande fyrverkeri.

Men nåja, nu vet vi i alla fall hur den fungerar och det är bra att veta tills det blir skarpt läge. Därefter satte vi igång och testa packningen, tyckte vi hade rätt mycket prylar men fick faktiskt på allt på vagnen utan större problem fast det krävdes två flyttkartonger för att packa allt inför flygresan. Vi vägde kartongerna de vägde dryga 27kg, det tillsammans med vagnen som väger dryga 9 och sen vatten på det gör att kommer bli ett rejält lass som vi ska skjuta framför oss genom Europa :). Nu är det så nära tills vi far så man kan nästa ta på det, fast jag tror ännu inte att jag fattar vad vi verkligen ska göra. Får se hur lång tid det tar innan det blir vardag för oss där nere. OM det nu blir det! Spännande :).

Det här har vi packat.

Bara 5 dagar kvar och bokproblematiken är löst

Jag efterlyste en bra bok att ta med mig på resan och fick en massa bra tips. Fast nu kom lösningen från ett litet annat håll!

När jag kom hem från jobbet igår så hade jag fått ett paket med posten. Ett paket som löste mina problem och som jag blev alldeles kär i!! Jag fick ett paket med inte mindre än fyra böcker från Louise som jobbar inom bokbranschen. Fyra böcker i världens behändigaste format (Excess), så himla behändiga och trevliga så att jag kommer ta med mig alla fyra böcker. När Louise skrev det i kommentaren på min blogg att det får plats 4-6 böcker av det här formatet på samma yta som en vanlig bok så hade jag svårt att tro det. Men så var det faktiskt!!

Här har jag lagt alla fyra böcker bredvid en vanlig pocketbok på 500 sidor.

Böckerna har hård tunn pärm, trådbunden rygg och bladen är ungefär som i en bibel, supertunna, vilket innebär att det får plats massor med sidor och massor med bokstäver och således massor med läsning och boken tar verkligen sååå lite plats. Sen hur de håller lite tuff behandling, det får visa sig, det kommer bli ett tufft test nere i Europa och jag berättar hur det går efter några veckors läsning.

Tusen tack Louise!!

Prick en vecka kvar

Och varje dag är fylld med förberedelser inför resan. Nästan så att man skulle vara ledig från jobbet för att vila upp sig och hinna med allt innan semestern :). 

Idag har vi träffat Johan från X-Kross, vi tog en lunch tillsammans och pratade och han fotade oss i våra fina sportglasögon. Efter det så rusade jag iväg till Martin på AccessRehab för en sista justering innan jag far iväg. Jag har en muskel på vänster ben på insidan precis ovanför knät som krånglar lite med mig. Den är stel som bara den och rätt öm, troligtvis beroende på att mitt knä inte är superstabilt ännu.

Martin satte nålar och så slog han på lite ström på dem också för att släppa på den spända och ömma muskeln, funkade mycket bra! Annars så mår mina ben förträffligt, och de längtar som bara den över att få komma ut på vägarna i Europa. En vecka kvar och jag är hur otålig som helst! Sen passade jag på att springa en timme på bandet efter jobbet, var ju tvungen att kolla om Martin gjort ett bra jobb, det hade han förstås!

 

9 dagar kvar – boktips tack!

Vi ska vara borta närmare fyra månader och vårt packutrymme är mycket begränsat.
Vi har dock bestämt att vårt packutrymme ska rymma var sin bok. Då man bara kan ha med sig en bok och då den helst ska räcka väldigt länge så finns det höga krav på boken. För det första vill jag ju ha mycket läsning per sida vilket innebär att det bör vara rätt små bokstäver! Det är det första kravet och det är oruckbart! Sen måste den förstås vara tjock, ingen vits med små bokstäver om boken är tunn som ett asplöv :)!

Nästa krav är att boken gärna får vara bra, faktiskt ett lite mindre krav än kravet på små bokstäver. Jag menar det lär ju bli som när man är riktigt svulten, man äter det som sätts på bordet; översatt – man läser det som står till buds!

Ett annat krav jag har på boken är att den inte får vara läskig, vill inte läsa om brutala mördare och vampyrer då jag ligger i tältet i de Rumänska skogarna. Att läsa en läskig bok och SAMTIDIGT höra tjutet av vargar skulle få mig skräckslagen. Nä, ingen skräckläsning tack :)! Däremot så får den ju gärna vara himla rolig, spännande och gripande!

Så, ge mig gärna tips på bra läsning att ta med! Tusen tack på förhand!

10 dagar kvar – Ni betyder så mycket

Ni här hemma kommer att betyda så mycket för oss, jag hoppas att ni förstår det!! Era hälsningar på bloggar och twitter kommer att stärka oss och få oss att gå vidare då det är lite tungt. För det kommer att komma tunga dagar, det vet vi redan nu!

Tänk er en dag, regnet öser ner och vi hittar ingenstans att bo inomhus, inser till sist att det är tält som gäller. Sätter upp tältet, har ingen möjlighet till att tvätta kläder den här kvällen, och hade vi det så skulle de aldrig torka… typ 198% luftfuktighet!! Hittar ett ställe att sätta upp tältet på, en bit in i en skog då vi vill komma bort från vägen. Tar fram köket och lagar lite mat, hittar ett lummigt träd som skyddar lite från regnet där vi kan laga maten. Då det regnar och vi fryser så är det bara att gå in i tältet och invänta John Blund. Sova och hoppas på att vi kanske vaknar av solen dagen efter.

Ligger där och babblar om dagen som varit, om den där skrynkliga lilla gumman med det fantastiska leendet som vi mötte. Skolan där vi sprang förbi och fick heja-rop från barnen. Känner dock lite hemlängtan, vi har varit ute länge nu så vi saknar er alla där hemma. Tar fram paddan som har blivit som en liten nallebjörn för oss, det är ju liksom länken hem till er alla. Lyckas faktiskt få koppling och kan surfa in på våra bloggar. Blir så fantastiskt glada, vi har tillsammans nästan tio meddelanden. Läser dem högt för varandra och fäller en tår. Har fått dagens dos av er där hemma, vänder oss om och somnar. Trötta men uppfyllda av alla upplevelser och var och en funderar på sitt håll; vem ska vi möta imorgon?

12 dagar kvar – På ”ettan” i SVD

Jösses vad kul det var att surfa in på SVD idag!
För vad ser jag där, högst upp till höger på förstasidan! Jo ett foto av mig och Kristina, en bild med länk till blogginlägget där vi gästbloggade på Petras blogg :). Inte varje dag man får en sån framskjutande plats i media!

Annars så har den här dagen mest gått åt till att förbereda mig inför att åka till alperna. Just nu sitter jag i en buss med mina kollegor på väg till Bad Gastein för ett par dagars konferens och skidåkning. Flyget var jätteförsenat, nu är klockan snart ett på natten och vi har ännu någon timme kvar tills vi är framme. Imorgon börjar konferensen redan klockan åtta på morgonen så det kommer vara ett trött gäng som kommer att sitta där. Vi ska bara ha dryga fyra timmars konferens därefter blir det till att roa oss på egen hand. Tror inte det blir så svårt. 🙂

Jag har varit i alperna ett flertal gånger tidigare men alltid på sommaren för att bergsklättra. Jag ser fram mot att vakna imorgon och få se alperna i vinterskrud! Hoppas på ett riktigt bra väder så att de snötäckta topparna får en inramning av blå himmel och en strålande sol, tror det kommer vara galet vackert!

13 dagar kvar – Packar väskan

Japp, ni läser rätt, jag packar väskan för jag ska resa iväg imorgon. Ska iväg med jobbet på en liten tur ner till alperna.

Jag vet… jag är en riktig lyxlirare, semester innan semestern liksom. Vi ska ner på konferenas och så ska vi åka skidor. Eller rättare sagt, de andra ska åka skidor, själv kommer jag nog att sitta i en snödriva och låta solen fylla på mitt ansikte med nya fräknar.

Planerar att ta liften upp till en topp, kanske gå runt lite där, sätta mig på en restaurang, dricka en latte, en varm choklad eller en kall öl, allt beroende på väder och vind. Sen gör jag inte som alla andra, går ut och spänner på mig skidorna för att fara nerför sköna pister mot nedre liften för att åka en andra sväng. Nänä, jag tar LIFTEN ner igen, tar mig in på ett spa, kanske badar termalbad och myser i poolen.

På sin höjd att jag knyter på mig löparskorna för att se mig omkring i alpbyn. 🙂

15 dagar kvar – Fått paket på posten

Dagarna rullar på nu, i morgon bara 14 dagar kvar tills vi flyger ner till Istanbul och förberedelserna börjar mer och mer falla på plats. 

Idag ramlade det in ett paket med posten. Ett paket från X-Kross med supersnygga sportglasögon som vi kommer att att ha under vår resa. Plättlätta och med utbytbara glas.

Jag sprang (japp, jag sprang till och från jobbet idag) förbi Addnature också på vägen hem och kollade på en solcellsladdare. Vi hade ju med oss en i somras som knappt klarade av att ladda upp ens en halv telefon och paddan gick över huvud taget inte att ladda på den. Nu är vi lite nyfikna på att testa en solcellsladdare som är rätt liten och smidig och som ska kunna ladda upp en padda 1-2 gånger och en Iphone mellan 4-6 gånger. Låter som en bra mycket bättre variant.

Sen kom våra visitkort idag också. Supersnygga!! Jag är riktigt nöjd med dem och kommer stolt att dela ut dem då vi springer genom Europa!