Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

23491443285_451092f61f_h

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.Foto 2015-11-28 05 48 05

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

23123492729_e85cd02c2b_h

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Kontrollen där jag höll på att springa fel.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

23383016292_c2ef0bdb12_n

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

Foto 2015-11-28 19 00 40

22864201073_4c31e12ff5_h

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Annonser

Göteborg!!!

Det är onsdag förmiddag och jag har som vanligt vatten under rumpan. Det som är skillnad idag är att det är flera meter ner till vattnet.

Kristina glider förbi Viking som vi nu bor på.

Kristina glider förbi Viking som vi nu bor på.

Vi har tagit in på båten Barken Viking, ett stort segelfartyg som ligger mitt i centrum i Göteborg. De senaste två dagarna har varit extremt lugna, vi ha paddlat runt två mil per dag med med hjälp av strömmen i älven så har det inte varit speciellt jobbigt. Det har liksom gått av sig själv nästan.

Vattnet har stigit så vi bara har en smal landremsa mellan tältet och älven. Står och spanar efter fartyget som lotsen Mats ska komma med uppför älven.

Vattnet har stigit så vi bara har en smal landremsa mellan tältet och älven. Står och spanar efter fartyget som lotsen Mats ska komma med uppför älven.

Måndag morgon vaknade vi nästan mitt i älven, vattnet hade stigit under natten och platsen där vi under kvällen hade suttit och eldat en sista gång var nu helt under vatten. Efter radioprat, vinkning till lotsen Mats och frukost paddlade vi in till Kungälv och även fast det gick av sig själv så var det lite småpirrigt att paddla i älven den dagen.

På väg in mot Kungälv.

På väg in mot Kungälv.

Det blåste friskt från väster och även fast vi försökte att paddla längs den västra stranden av älven så kom det ändå riktiga vindkörare och man såg när de kom. Det var lite häftigt faktiskt, det var så tydligt då vinden kom farande över vattenytan innan den träffade oss, man kunde se på hastigheten den tog sig fram med för att veta om man behövde hålla hårt i paddeln och luta sig mot vinden, för den tog tag rejält i kajaken, eller om man kunde slappna av och bara paddla på som vanligt. Det var soligt och jag bättrade nog på min fina solbränna ytterligare. Jag tror att jag ska skaffa lugg för jag har ett tydligt streck mitt i pannan där paddelmössan har suttit, rätt snygg solbränna nedan och kritvit som vanligt ovan. Supersnyggt, haha!

Känns helt rätt att paddla kajak på en cykelväg då det ser ut så här!

Känns helt rätt att paddla kajak på en cykelväg då det ser ut så här!

I Kungälv paddlade vi rakt upp på en cykelväg där vi tog upp kajakerna. Det var riktigt högt vatten vilket är till vår fördel då det underlättar att ta upp och ner kajakerna.  Där mötte Annika upp oss och vi fick härbärga hemma hos dem i Timmerviken den natten. Vi hade en supertrevlig kväll med massor med prat då ingen egentligen vill gå och lägga sig fastän ögonen nästan föll ihop av sig själva.

Landstigning vid Point 65

Landstigning vid Point 65

Gårdagen paddlade vi den sista biten in mot Göteborg, under alla stora broar, förbi alla industrier och köpcenter och längs med vägar och järnvägar gick färden. Det var lugnt men regnigt under hela paddlingen, ungefär sånt väder som jag förstått att Göteborg ofta bjuder på. Såg Brigaden Viking och svängde av vänster strax därefter och vips var vi mitt inne i Göteborg och då menar jag verkligen mitt. Erbjudandet från Point 65 visade sig vara klockrent, de hade en kajakbrygga där vi enkelt kunde gå i land och så fick vi förvara våra prylar där. Mats på Point 65 hjälpte oss dessutom med att boka rum på Viking för ett mycket bra pris.

Tummen upp för målgång på torsdag!

Tummen upp för målgång på torsdag!

Vi rekade landstigningsplats igår och så pratade vi länge och väl då vi åt middag om äventyret som vi just varit med om och som är på väg att ta slut. Vid flera tillfällen så utbrast både jag och Kristina ”Ja, just ja, det hade jag glömt bort” och vi insåg att trots att det varit ett rätt kort äventyr så har det varit ofantligt innehållsrikt. Det har funnits skräckfärder, fantastiska kvällspaddlingar, möten med människor och underbara miljöer och så mycket mer som vi har fått uppleva. Det kommer att behövas en tid för reflektion då vi är hemma igen och det ser jag fram mot!

Lotsar nerför Göta älv

Det hann bli sen eftermiddag innan vi kom iväg från Rune och Mary. Först efter en trerätters lunch var vi redo att ge oss vidare. Vi fick skjuts ner till precis efter sista slussen i Trollhättan för att slussa med kajak i de här slussarna är inte att rekommendera.

Vi paddlade iväg längs med älven och målet var att ta oss till värdshuset i Lilla Edet. På vägen dig mötte vi ett stort lastfartyg, vi blev nästan lite förvånade för det kändes så oväntat att möta en sådan stor båt mitt i älven.

Möte mitt på älven. Att det var Esther som lotsade båten fick vi veta först dagen efter.

Möte mitt på älven. Att det var Esther som lotsade båten fick vi veta först dagen efter.

Precis när vi var mitt i älven så tutade fartyget på oss. Jag tog ur handen ur paddelhandsken och vinkade tillbaka precis innan jag styrde upp kajaken för att ta de vågor som fartyget drog upp rakt framifrån. Vad vi inte visste då var att det var lotsaren Esther som styrde båten och att hon redan då visste vilka vi var och att hon hade kontakt med lotsaren Mats som satt på lotsstationen vid Lilla Edet som därefter spanade efter oss. De tänkte att de gärna ville hjälpa oss med kanske en dusch, kanske en säng, en fika eller kanske att underlätta slussandet vid Lilla Edet för oss.

Vi visste inget om det här då utan vi paddlade vidare mot Lilla Edet för att ta upp kajakerna innan både sluss och lotsstation vid värdshuset Rasta. Vi var framme i god tid för att checka in och för att få middag innan köket stängde.

Årets första glass :).

Årets första glass :).

I morse hade vi inte nämnvärt bråttom, vi har gott om tid för att ta oss till Göteborg och strömmen i älven gör att vi inte behöver paddla så värst många timmar om dagen för att hinna i mål i tid. Vi kunde dock inte lägga i kajakerna där vi tog upp dem utan drog dem in mot Lilla Edet för att ta oss förbi slussen. Det var varmt idag och då vi såg ICA inne vid centrum så kände vi att en årets första pinnglass var helt rätt. Då vi satt utanför och åt vår glass så kom det en tjej förbi, det stod ”Sjöfartsverket” på hennes jacka och hon frågade oss om vi hade mött någon stor båt som tutade och så berättade hon att det var hon som hade styrt farttyget och tutat på oss.

Fika på lotsstationen i Lilla Edet med Esther och Mats

Fika på lotsstationen i Lilla Edet med Esther och Mats

Hon bjöd oss ner till lotsstugan för att fika och träffa Mats, den andra lotsaren. Det kunde vi verkligen inte tacka nej till så en stund senare så satt vi där och pratade och de berättade om sina jobb som lotsare på Göta älv. Det var himla intressant och spännande, jag hade inte en aning om att det ens fanns den typen av jobb. De berättade bland annan om hur det kan vara riktiga vintrar då isen lägger sig ordentligt. Fartygen ska ju fram i alla fall och för att det ska fungera så finns det riktigt starka bogserbåtar som bryter isen för dem. I vissa fall går det nästan inte att ta sig fram trots den hjälpen. Vi insåg då återigen vilken tur vi har haft med den här vintern!

Dags att slå läger för kvällen längs Göta älv.

Dags att slå läger för kvällen längs Göta älv.

Vi la sen i kajakerna strax nedanför slussen och en kraftstation i Lilla Edet, på högra sidan av älven var det riktigt strömt, rena forspaddlingsförutsättningarna, men på den vänstra sidan där vi valde att lägga i kajakerna var det betydligt lugnare om än väldigt strömt även där. Vi fick en rejäl skjuts ut ur Lilla Edet och jag kunde inte låta bli att skratta då vi for nerför älven, det gick ruskigt fort och himla roligt!

Ikväll är vi lite nostalgiska, det är sista natten som vi tältar, vi har druckit upp den sista glöggen, tänt den sista brasan och krupit ner i våra sköna sovsäckar en sista gång för den här resan.

Imorgon ska vi gå upp tidigt, först är det dags för oss att vara med i P3 Vaken igen och strax därefter, runt sex ska vi vinka till lotsaren Mats som ska gå förbi vid Lödsösa där vi ligger nu ikväll.

Dagen slutade uppe på Hunneberget

Det blev en lång och innehållsrik dag igår.  Det var revelj redan klockan fyra på morgonen och 6.15 stod vi startklara att ge oss iväg. 

Tidig start med frostiga kajaker. Det var rätt kallt under natten och jag sov rätt dåligt då jag frös.

Tidig start med frostiga kajaker. Det var rätt kallt under natten och jag sov rätt dåligt då jag frös.

På vägen så insåg vi båda att beslutet att ta landvägen var ett helt rätt beslut, det blåste kraftigt även inåt land så att vara ute på Vättern den här dagen hade inte varit så bra. Vi började knata på och efter några kortare stopp hade vi båda fått våra kajaker i balans. Det är lite flyttande fram och tillbaka på vagnen innan man hittar jämvikt på kajaken och den uppför sig som man vill.

Våren har kommit en bit här nu.

Våren har kommit en bit här nu.

Det var fina vägar som vi gick på och lanskapet vi passerade var vackert. Många fina gårdar och i dikesrenen lös såväl maskrosor som vitsippor och blåsippor, då och då flög en citronfjäril omkring vid skogskanten. Vi såg träd som var ljusgröna av knoppar. Det är så mycket vår det bara kan bli!

Strax efter nio tog vi en första paus, i byn Örslösa, där satte vi oss i en busskur och fikade. Drack te, käkade macka och lite annat smått och gott. Då hade vi 19 km kvar till det lite större samhället Tun och vi bestämde oss då för att försöka ta oss dit och äta lunch där. Fixade vi det så hade vi gjort en sjukt bra förmiddag! Det blev som det brukar bli då vi sätter upp ett mål, vi gav oss inte förrän vi var där och kvart över ett kom vi fram och till vår glädje fanns det en liten butik där. Til vårt förtret var den dock stängd, lunchstängd… Inga större problem dock då vi  alltid har det vi behöver med oss, vi plockade fram lunch och satte oss utanför butiken där det fanns bord i solen. Det var så grymt varmt och skönt, vi tog av oss både skor och strumpor och kunde lufta fötterna och fritt vicka på tårna. Så skönt!

Fantastiska Mats och Raina Karlsson. Raina bloggar om trädgård och inredning, kolla in hennes blogg.

Fantastiska Mats och Raina Karlsson. Raina bloggar om trädgård och inredning, kolla in hennes blogg http://stenlycka.blogg.se.

Då vi ätit klart fick vi syn på en man och en kvinna på andra sidan vägen som fotade våra kajaker och vi började prata med dem, det var Mats och Raina Karlsson skulle det visa sig. Det slutade med att vi satt i deras kök och fick fika på maten med hembakt som de genast plockade fram. Det var så trevligt att sitta där och prata med dem, innan vi for så hade Mats även diskat våra middagsfat och kastruller. Tusen tack Mats och Raina!!!

Mätta och belåtna och åter igen så glada över vilka fantastiska människor vi hela tiden möter längs vägen knatade vi vidare. Vi hade fått tips om vilken väg vi skulle ta och tipset var att vi skulle ta oss upp på Hunneberget och sen fortsätta tvärs över det för att undvika farlig trafik. Rådet fick vi från Rune som ju bor bara någon dryg mil därifrån och själv brukar springa uppe på berget.

På väg mot Hunneberget, här innan stigningen börjat.

På väg mot Hunneberget, här innan stigningen börjat.

Sista biten upp på Hunneberget var riktigt tuff, att avsluta en dag med dryga 50km i benen med att ta sig upp där gjorde att vi fick pressa det absolut sista vi hade ur våra kroppar. Jag var redigt slut då jag kom upp på berget men där väntade en härlig överraskning. Rune och Mary väntade på oss däre uppe och vi vi fick en pratstund och en del goda råd.

Det var en riktigt lång dag igår, vi var framme uppe på bergen strax efter nio, femton timmar efter det vi hade startat på morgonen och jag har sovit som en stock hela natten!

Ett tips till er alla. På torsdag klockan tolv går vi i mål vid Svenska mässan, troligen kommer vi ta Mölndalsån dit. Kom och möt och du får en voucher och kan gå två för samma pris som en på Nordic Outdoor!

Ändrade planer

Efter gårdagens långa paddling bestämde vi oss för att ta en liten sovmorgon. Vi hörde röster utanför innan vi klev ur tältet så vi visste att det var folk runt ikring. Hörde någon som sa ”titta ett tält, HÄR, haha”, så lite märkligt såg det allt ut.

Katrin och Tommy som driver restaurangen på Naturum vid Läckö slott. Två av alla de fantastiska människor vi träffade vid Läckö slott.

Katrin och Tommy som driver restaurangen på Naturum vid Läckö slott. Två av alla de fantastiska människor vi träffade vid Läckö slott. Kolla in den härliga rödbetan som Katrin håller i.

Då vi igår kväll åt en alldeles fantastisk middag på Naturum och vi visste att de hade nattgäster då de hade ett konferens-gäng där så chansade vi och kollade om vi kanske även kunde äta frukost hos dem. Det visade sig gå alldeles utmärkt och vi åt en helt fantastisk frukost på närodlat och ekologiska produkter. En riktig lyxfrukost, det smakade så himla gott! De tog verkligen emot mot med öppna armar och visade en helt underbar gästfrihet. Inte nog med att vi hade möjlighet att äta både middag och frukost, vi kunde också ladda alla våra saker, använda toaletterna, de värmde vatten till våra termosar och så fick vi med oss godis från dem!

Sent om sider kom vi iväg, tror klockan var närmare två, men det var så skönt att sitta där och vi träffade och pratade med så mycket människor. En hel del av dem som faktiskt ska ner till Göteborg på Nordic Outdoor och andra som visade sig riktigt intresserade av det vi gjorde. En som anordnade kajakmarathon, och så gänget från Västsvenska turistrådet vilka faktiskt planerade just kajakturer i Vänern och många fler. Så himla roligt!!

Ännu en fantastisk paddling i vackra Sverige. Sverige är sagolikt!!

Ännu en fantastisk paddling i vackra Sverige. Sverige är sagolikt!!

Vi har för övrigt ändrat vår reseplaneringen en aning. Efter att ha kollat väderprognosen och sett att det kommer att blåsa sydvästliga vindar upp till 10 m/s imorgon och vi har en deadline i Göteborg, så har vi bestämt oss för att åter igen spänna kajakerna bakom oss och ta landvägen en bit. Vi har inte tid att invänta bättre väder och vi kommer ingenstans med 10 m/s i nosen.

Ikväll tältar vi på en stubbåker ett par meter från en grusväg. Lite mindre stil än igår men det får gå det med :).

Varje dag bjuder oss på något nytt

Vaknar i tältet och då jag kikar ut genom ventilationsöppningen den här morgonen så ser jag Läckö slott. Vi kom hit i mörkret igår kväll ochkunde inte riktigt välja plats.

Ska man tälta ska man göra det med stil.

Ska man tälta ska man göra det med stil.

Igår hade vi vår hittills löngsta paddling, dryga 40 km och det om vi räknar bort den felnavigering som vi gjorde, det var svårt att navigera då vi kom till Kållandsö, många vikar och flera av de sund där vi tänkt ta oss  igenom var igenväxta.  Paddlingen gick via Djurö och Lurö och den hårda vind som vi dragits med innan var som bortblåst. Djurö skärgård paddlade  vi rakt igenom och vi stannade på några klippor för att pausa innan vi paddlade vidare till Lurö.

Vi unnade oss en fikapaus på i den fantastiskt vackra Djurö skärgård.

Vi unnade oss en fikapaus på i den fantastiskt vackra Djurö skärgård.

Djurö skärgård är helt fantastiskt vacker! Det var så läckert då en flyttstreck med svanar flög norrut precis ovanför våra kajaker. Vi kunde höra det karaktäristiska  ljudet av deras vingslag. Solen sken från en nästan molnfri himmel och bättrade på den ursnygga solbränna vi fått från våra paddelmössor. Vi har båda en mycket snygg tydlig rand mitt i pannan :). Det var nästan helt spegelblankt och att få komma ut till de här skärgårdarna var värt alla mödor vi hade tidigare.

Svanarna tycker att det är vår nu och far norröver.

Svanarna tycker att det är vår nu och far norröver.

För mödor det hade vi i söndags då vi påbörjade vår paddling över Vänern, det blåste kraftigt redan från start och vi kände nästan direkt att det skulle kunna bli en jobbig dag. Det var tuff motvind men det var inte det tuffasta den dagen. Vi skrattade lite åt Kristinas kajak som var riktigt baktung och funderade på varför den var så baktung. Visst, hon hade allt vatten och mycket av maten men jag har både tältet och också en stor matlåda i min kajak. Men skrattet fastnade i halsen då vi skulle passera en vik och Kristina började få svårt att hålla riktning på sin kajak. Det började bli riktigt otäckt, jag såg hur hon slet och jag kunde inte göra ett dyft mer än att peppa för att hjälpa henne. Vi hade tänkt dra rakt över ett sund men Kristina orkade inte så vi gick mot närmsta udde, vilken inte var ett dugg nära. Väl där så pustade vi ut och sen öppnade vi kajakerna för att lasta om. Då forsade det vatten ur Kristinas baklucka, hela bakre skottet var vattenfyllt. Vi fick en förklaring till varför det gått så tungt för henne. Vi pumpade ut vatten, la över lite last i min kajak och drog vidare. Vid det här laget hade vi ändrat våra planer att gå via Mariestad då vi skulle ha samma motvind hela måndagen också och istället gå ut till Brommö för att ligga där under måndagen och sen dra över de vackra skärgårdarna under tisdagen då prognosen såg bra ut.

Mac Gyver släng dig i väggen!

Mac Gyver släng dig i väggen!

Titta en julgran! Eller kanske det är en karttall... Kartorna blev faktiskt lite torrare :).

Titta en julgran! Eller kanske det är en karttall… Kartorna blev faktiskt lite torrare :).

Måndagen ägnade vi till att vila, återhämta oss och så laga Kristinas kajak som visade sig ha tre små hål längst bak. Då Kristinas kajak tog in vatten så visade det sig att hennes vattentäta säckar inte var så vattentäta. Hennes kläder var blöta, hennes liggunderlag kunde man vrida ur och alla kartor plaskade det om. Kristina som lyckligtvis är en varmblodig tjej tog på sig de ena blöta kläderna efter de andra och torkade dem med sin kroppsvärme. De kläder hon inte hade på sig hängdes upp på den extra roderlina som vi har med oss. Kristina täljde sen stickor av tändstickor och stoppade i, fick tag på en plastklädnypa som hon smälte ner i hålen och så massor med silvertejp ovanpå. Än så länge så ser det faktiskt ut att hålla. Inte en droppe vatten fel väg in i kajaken.

Vi fick en fantastisk vacker kvällspaddling mot Läckö slott

Vi fick en fantastisk vacker kvällspaddling mot Läckö slott

Men tillbaka till gårdagen, då vi kom hit till Läckö slott gick vi en sväng för at se om vi kunde hitta någon elkontakt, döm av förvåning då vi hittade en restaurang dock bara tog konferansgrupper så här års men som verkligen förbarmade sig över oss och lagade mat på det de hade till oss och så drack vi rött vin till. Det kändes så skönt att få sätta sig och äta bra mat efter den långa paddling vi hade haft.

Den lilla byn Undenäs

Det är så den heter den lilla by vi kommit till. Det märkliga är dock att här finns såväl pizzeria, bensinmack, kyrka, ICA och en campingby!

Hur allt det där går ihop sig förstår jag inte riktigt. Det var liv och rörelse i by då vi kom hit, alla hejade glatt på oss, vi mötte en dam som varit i byhuset och pysslat med japanskt broderi och på en anslagstavla kunde vi läsa att det skulle vara en tillställning med sång under kvällen. En liten men väl så levande by.

Vägen hit var lugn, redan efter några hundra meter passerade vi ett konditori och stannade för att fika. En dryg mil senare stannade en bil framför oss mitt i skogen och ut kom en man med en kasse. Han hade läst att vi gillar fika och hade med sig semlor och frukt och en var sin semla. Jag tror verkligen på att de allra flesta människor är bra människor och vill gott. Det känns som att vi ideligen får det bekräftat nu när vi är ute.

Packar ihop och ger oss iväg från Regemente 6 i Karlsborg

Packar ihop och ger oss iväg från Regemente 6 i Karlsborg

Det har varit grått ute även idag, det var länge sen nu som vi såg solen mer en några korta stunder. Ser man prognosen framåt så ska det dock bli bättre och klarna upp. Jag hoppas på att det stämmer, lite solsken skulle vara så välkommet!

Att korsa ett hav

Vaknade tidigt på morgonen för att ha mycket dagsljus till godo. Det var dags att ta sig över Vättern.

Då man tittar på en Sverigekarta och ser Vättern så ser det ut som en smal smal sjö. Då man står i Motala och tittar över så inser man att den där smala sjön är ett stort hav. Det är långt över, kilometer efter kilometer måste tillryggaläggas. Det var vad vi hade framför oss den här dagen.

Vi hade kollat väderprognoserna och den sa runt 4-5 m/s, kändes som det skulle kunna fungera. Vi packade våra kajaker och tog oss ner för att sjösätta, en dam i morgonrock som var ute för att hämta sin morgontidning, lyckönskade oss och tyckte att det vi gjorde var tufft.

Jag hade tagit en Ipren på morgonen och tagit på mig extra mycket kläder då jag har lyckats dra på mig en förkylning. Tänkte att jag ville må så bra som jag bara kunde under överfarten. Efter ett tag så började jag känna mig överhettad, jag började nästan att svettas och insåg att jag måste skala av mig ett lager. Vi paddlade upp på någons tomt, finns inte mycket att välja på i Motala ström då precis hela kanalkanten är fylld med hus, för att ta av mig en tröja. En man kommer och funderar på varför vi är på hans tomt och när vi förklarar så säger han att ”det kommer bli gropigt där ute när det ser ut så här i strömmen”, sånt man inte vill höra och då jag hörde det försökte att slå bort det. Vi skulle ju över, punkt!

På väg ut ur Motala ström

På väg ut ur Motala ström

Vi paddlade på och kom ut ur strömmen, ut i Vättern, det kändes lugnt. Det var vågor men det kändes helt kontrollerat, fast mer vågor än det som var ville vi verkligen inte ha.Vi var glada att vi inte paddlade igår då det var dubbla vindstyrkan då.

Vi trodde att vi skulle få horisontkänning då vi lämnade Motala för att paddla mot Fjuk, att vi skulle behöva gå enbart på kompassriktning men redan innan vi kommit ut ur strömmen så kunde vi skymta den lilla ö-gruppen, som förutom Fjuk består av Jungfrun och Sandön. Ju närmare vi kom desto mer stökigt blev det i havet, vågorna började komma från två håll, både bakifrån och snett bakifrån. Jag kände flera gånger att det inte kändes helt ok längre. Utan förvarning fick jag en stor våg över mig och blev dränkt. Nästa stund fick jag en våg som jag inte lyckades parera riktigt och som absolut inte tippade, eller försökte kantra mig, jag hade förmodligen inte reagerat ens om inte den där fredagen vi upplevde för en dryg vecka sen hade vairt. Men med den i minne så blev jag jäkligt rädd!! Det kanske är vid de här tillfällena min mindra paddelvana ger sig till känna. Jag skulle vilja ha mer träning på att hantera en kajak i stökiga förhållanden, kanske borde jag testa på forspaddling, inte för att jag är så sugen egentligen men jag är väldigt sugen på att ha kontroll och känna exakt hur jag ska göra för att parera vid olika situtationer.

En jättefin liten hamn fanns det på västra sidan av Fjuk

En jättefin liten hamn fanns det på västra sidan av Fjuk

Men hur som helst, det gick bra, vi formligen forsade in till Fjuk, vi tog oss in via ett smalt sund där det var riktigt grund. Vågorana som kom bakom oss blev till rena strömmarna då de kom farande in mot sunden och drog oss med sig. Fanns inte en chans att styra, bromsa eller göra något annan än att bara fara med vågen tills man kom in på lugnare vatten. Mäktigt och häftigt!

Efter lunchen var jag lite orolig för att ge mig ut igen men det är bara att bita ihop och kasta sig ut.

imageDet märkliga var att det vi upplevde innan lunch var som bortblåst, det var inga vågor att tala om som var otäcka. Vågor var det , men bara såna där sköna som man gungade med i. Vi båda njöt av paddlingen hela vägen in till Karlsborg, solen bröt fram och vi tog kort och fikade och hade inte speciellt bråttom, det var vackert att vara där, det var samma häftiga känsla att se öppen horisont som vi upplevde i somras.

Det var grymt!

Våren är här!

Och det är faktiskt riktigt sant vi har sett videkissar, snödroppar, änder som har bildat par och faktiskt gröna knoppar på träden. 

Jag har egentligen inte så stor koll på när allt det här sker en normal vinter men det känns tidigt!

Igår var det en relativt enkel dag, det kändes lätt att dra kajaken och i stort sett alla problem jag upplevde dagen innan var borta. Jag tog en smärtstillande på lunchen så även det onda i knät försvann. Blåsorna finns där men gör inte så mycket väsen av sig. Vänstervristen verkar må bra av att jag går i mina stadiga kängor. Tänk så olika dagar kan kännas! I förrgår var jag nära att kasta in handduken, idag känns allt möjligt!

Jättefina slingrande små som vägar som vi gick på.

Jättefina slingrande små som vägar som vi gick på.

Lunchen idag åt vi vid en igenbommad sommarstuga. De hade utemöblerna stod kvar utanför och så hittade vi en sopborste så vi kunde sopa snön från möblerna. Det blev ett bra lunchställe, hoppas att stugägaren inte hade något emot det. Som tidigare dagar så träffade vi människor längs vår väg som ville prata med oss och som var nyfikna över vad vi gjorde och hur det gick för oss. Det är faktiskt superkul att träffa alla dessa människor! Något som vi kommer missa då vi hoppar i kajakerna och börjar paddla igen, jag kommer att sakna alla dessa möten!

Intervju i värmen

Intervju i värmen

Efter lunch mötte vi Micke och Thomas, två journalister från Motala-Vadstena tidning. De fotade en massa och så fick vi trots att vi förmodligen stank… sitta bak i deras varma bil då de intervjuade oss. Idag är det en jättefin artikel om oss i tidningen, de har till och med en liten blänkare på förstasidan!

Vi kom fram till Berggrens källare redan vid tre i går eftermiddag, det var riktigt skönt att komma fram i så god tid. Vi bor så himla fint där och har fått våra kläder tvättade. På kvällen var vi in och kikade på Motala och käkade en sväng, och så köpte vi dryga kilot smågodis… vi gillar godis :).

Lite planering över paddlingen som ska göras över Vänern. Här inser man hur sjukt stor Vänern är!!!

Lite planering över paddlingen som ska göras över Vänern. Här inser man hur sjukt stor Vänern är!!!

Min hosta jag har haft ett par dagar har övergått i en rejäl förkylning och nu både hostar och snörvlar jag så det står härliga till. Det känns helt perfekt att det är bättre paddelväder imorgon än idag så att  vi bestämt oss för att ta en extra dag här för att invänta det bättre vädret, då får även jag en chans att återhämta mig.

Nu sitter vi på ett fik och käkar semla och har läst tidningen, en skön förmiddag, snart ska vi ge oss iväg och äta lunch, köpa middagsmat och sen gå tillbaka till där vi bor. Jag ska vila mycket idag, imorgon blir det till att gå upp i ottan för att få en så lång dag som möjligt i dagsljuset. Det är långt över till Karlsborg, mycket längre än det var över Ålands hav så det känns pirrigt!

Boendet som försvann

Det var en riktigt lugn start vi fick på den här dagen. Vasaloppet sändes på TV och då vi inte hann köpa frukost igår och affären öppnade först klockan tio så softade vi helt enkelt.

Klockan tio så gav vi oss iväg till affären och köpte riktig lyxfrukost, gott bröd, jucie, yoghurt, pannkakor, sylt och grädde. Sedan blev det en riktig lång brunch framför upplösningen av vasaloppet. Sträckan idag var bara 20 km och vi skulle bo på ett fint Gästgiveri i Borensberg så det kändes rätt lugnt.

Vid halv ett kom vi iväg och längs kanalen träffade vi massor med människor som stannade och pratade med oss, en del som visste vilka vi var andra som undrade. Gårdagens skavsår gav sig till känna och under vägen idag började förra årets vänster att vrist att trilskas igen. Det är tur att det är mest paddling som är kvar typ fyra dagars släpande bara.

Gissa vem av dem som fryser mest?

Gissa vem av dem som fryser mest, Daniel eller Kristina?

Då vi kom ungefär halvvägs så satte vi oss för att fika och rätt var det var så kom en kille springande från Borensberg, i t-shirt, kortbyxor och en liten rygga, han sprang hela vägen fram till oss, räckte fram handen och sa ”Sveriges tuffaste tjejer”. Det var Daniel Roxvret som kom kutande för att möta oss, hur roligt som helst!! Han slog sig ner och fikade och vi pratade en stund tills både jag och Kristina frös så vi skakade… Då skiljdes vi åt, Daniel skulle vidare mot Berg för att träffa en kompis och vi skulle vidare mot Borensberg.

En stund senare började det dugga och strax därefter gick regnet över till snö och färgade hela världen vit. Någon kilometer innan Borensberg passerade vi ett vandrarhem, Glasbruket, vilket var helt mörkt.

Här har snön tilltagit en del. Världen blev bara vitare och vitare. Nu är marken täckt med ett snölager.

Här har snön tilltagit en del. Världen blev bara vitare och vitare. Nu är marken täckt med ett snölager.

Väl framme i Borensberg passerade vi Hotell Göta, vilket var helt mörkt och jag stannade en bil för att fråga var Gästis låg. Vi kom fram dit och det var helt mörkt, vi knackade på, ringde igen men det var igenbommat… Där stod vi genomblöta, kalla och hungriga och tänkte ett tag att ”attans, vi kanske måste tälta”! Efter lite googlande fick dock tag på telefonnummer till Glasbruket och den välsignade människan släppte all matlagning som hon höll på med hemma, slängde sig i bilen och tog sig till Glasbruket för att sätta på värme och välkomna oss in. Det finns så mycket vänlighet här i världen!!

Vår kära Inga, i ur och skur...

Vår kära Inga, i ur och skur…

Nu sitter vi här i värmen, mätta och belåtna efter att blivit bjudna på så god pizza av Kristinas vänner Karin och Johan. Strax ska jag sticka hål på världens största blåsa, sen ska jag sova. Imorgon är det uppstigning klockan halv sex då vi ska vara med i radio, Vaken i P3, vakna med oss imorgon, 5.40!