Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Annons

Testlopp – Lidingö

Idag var det dags för den lilla stora dagen inför Lidingöloppet för många. Dags att testa formen och dags att provspringa banan. Idag fanns möjligheten att i grupp och med farthållare springa banans sista två tuffa mil. Jag springer ju normalt med den gruppen som har 3.00 som mål för Lidingöloppet. Idag var alltså den gruppens tänkte tempo 6.00 min/km, en fart som jag över huvud taget inte har i kroppen på så här tuff terräng.

Jag fick istället ta mig an gruppen som kallades ”klara loppet”, en grupp som skulle ta sig runt rundan utan krav på tempo. Vi blev runt ett tjugotal som sprang iväg i ett skönt tempo. Vi hängde ihop riktigt bra i början men tappade en och annan på vägen. Någon som tyckte det var förlusigt, någon annan som tyckte det gick för fort. Svårt att hålla ett tempo som passar alla under ett sådant här pass med så spridda deltagare. Vid Grönsta gärde var det några som tyckte det räckte, vi hade då sprungit 12 kilometer och några andra som ville förlänga med bara fyra kilometer och så var vi sex stycken som ville ta oss an det sista milen med alla de riktigt tunga backarna.

Uppför uppför uppför. Bild:Micke Sjöblom http://www.zebrabild.com

Det gick bra för alla, vi gick i Abborrbacken och i Karens backe, för övrigt så tuggade vi på i sakta mak. Jag kände mig oerhört stark idag, hade förväntat mig att vara trött i kroppen och få en nära döden upplevelse som jag fick förra gången vi sprang de här två milen men den upplevelsen uteblev helt och ersattes av en skön känsla. Jag och backarna var klart överens idag trots den tuffa vecka jag har bakom mig.

Dagens roligaste: Kom till Grönsta gärde och träffade på Alfredo som i godan ro stod och drack vatten. – Har du brutit frågar rikspuckot (alltså jag)… haha klart han inte hade, springer man i 4.00 tempo så hinner man ju både springa klart, åka hem och äta och sova ett par timmar och hinna tillbaka innan vi sprungit våra första 13km :).

 

Det såg tufft ut på pappret…

Riktigt tufft till och med. Vi skulle köra 3*3km trösklar, bara det skulle ju räcka som epitet på ett tufft pass, men dessutom så skulle trösklarna gå i kuperad terräng! Med andra ord, det lät galet tufft!

I verkligheten var det sjukt mycket tuffare!! Vi joggade bort till Stora Skuggan där Rubin hade förlagt dagens pass. Väl där körde vi lite löpskolning och ett par ruscher sen var det dags. Kutade iväg på den första intervallen och efter bara 100 meter så började det direkt, en riktigt brant  backe!! Mjölksyra efter 300 meter… Som tur är så följs en uppförsbacke nästan alltid av en nedförsbacke och så var det även nu, så vi hann återhämta oss en aning innan nästa vägg och så fortsatte det. Riktigt branta backar uppför och nerför blandades med böljande backar däremellan. De gånger de blev  lite flackare försökte vi att öka tempot lite istället för att hamna någorlunda i närheten av vårt tänkte snitttempo.

Efter första varvet var det dags för lite vila 60-120 sekunder, det blev lite längre för vår del då vi var lite i osynk i mål. Sen var det bara att ge sig ut på nästa runda som då självklart var ännu tyngre. Vi slet oss runt hela varvet på aningen långsammare snitttempo än den första rundan men helt ok. Efter den bestämde vi oss för att inte köra en tredje runda, det räckte bra med två varv för vår del. Till och med joggen hem var tung, det kändes som om vi sprang skitfort fast det gick rätt långsamt, nog tecken på att man tagit ut sig ordentligt!

Tröskel 1: Tempo 5.52 min/km,  puls 163/174
Tröskel 2: Tempo 6.00 min/km, puls 163/173

Bild från Garmin Connect. Intervallerna var mellan 3 och 9 km

Tuffa Ursvik på menyn

Söndag… ja ni kan det här nu, eller hur. Söndag innebär förstås långpass med Running Sweden och idag hade Peter som klurar fram var vi ska springa varit extra klurig. Eller extra tuff mot oss i alla fall! Ursvik extrem stod det att vi skulle göra,  ja inte bara den utan förstås även 6.5km uppjogg och lika mycket nerjogg.

Vi diskuterade lite i gruppen och bestämde oss för att ta beslutet om exakt vad vi skulle köra när vi väl var på plats. Väl där så delade vi i 3-timmars gruppen upp oss i två grupper, en som ville köra extremen som planerat och en som valde att köra de båda femmorna. Först den tuffa mer kuperade delen och därefter den lättare 5:an och kanske därefter en bonusrunda på 2.5km. Variationerna var oändliga och i de övriga grupperna så valde en del extremen medan andra valda 10:an.

Hela sköna gänget - Pauli, Anders, Maria, Sofia, Peter, Maria, Eva-Lena och så goa Bella förstås!

Kutade iväg i lugnt och skönt tempo och innan vi visste ordet av så hade den tuffa femman avverkats, det kändes riktigt bra och gruppen var stark! Jag hade oroat mig för det här passet då jag vet hur himla jobbigt jag har det i backarna ibland men backsjälvförtroendet steg under passet idag! Efter den tuffa som faktiskt är rätt skön, några riktigt långa och jobbiga backar men även riktigt sköna långa nerförslöpningar, så gav vi oss iväg på den lättare femman. Den visade sig i och för sig vara mindre kuperad men gick istället över mer terräng som gjorde att den ändå blev rätt jobbig. När vi väl hade klarat av den så kände vi oss rätt nöjda med Ursvik och joggade hemåt.

Helt underbart med ett dopp efter passet!

Vi var rätt rejält varma under hemjoggen och längtade efter det underbara doppet som vi bestämde att vi skulle ta i Brunnsviken då vi var klara. Väl där var det ljuvligt att sänka sig ner i det svala vattnet!! En fröjd för kroppen minst sagt och en belöning för själen!

Efter stretch och dusch så samlades vi några stycken på cafe Cesar för att käka lite och dricka en god latte!

Dagens pass i siffror:

	Sträcka	Tid	Tempo
Uppjoggen	6.99 km	44:54	6.25 min/km
Tuffa femman	4.90 km	33.06	6.46 min/km
Lätta femman	5.58 km	37:51	6.47 min/km
Nedjoggen	6.37 km	43:28	6.49 min/km

>Meine Woche im schönen Davos

>

Nu så, är jag hemma igen, landat, tvättat och känner tydligt i framsida lår att nog var det lite kuperat i Davos allt. Jag är glad och lycklig över veckan för den var verkligen helt fantastisk. Uppfyllde allt jag kunde önska mig, vare sig jag tänker på vänner, vackra miljöer eller bra träning. Då jag inte har lyckats få in något blogginlägg på hela veckan så varnar jag redan nu för att inlägget blir lite långt.

Vi kom fram till Zürich på lördagen strax efter lunch och tog oss sedan via lite tågbyten till Davos för inkvartering i lägenheterna. Vi var 23 stycken som var med på lägret med väldigt olika bakgrunder. Några ska springa Swiss Alpine, några tränar för andra lopp och andra var med för att de tyckte att upplägget kändes bra.

Första turen blev en sightseeing tur runt Davos. Helt perfekt för att få lite koll på staden och riktningar, vi var bort till den “gräsplätt” som faktiskt utgör skidstadion då skidtävlingar går i Davos. Det ser verkligen helt annat ut utan snö och skidåkare som belamrar platsen då man ser det på TV.

Redan dag två blev det en riktig bergstur, vi tog liftsystemet upp till Jacobshorn (2590) för att därifrån springa via Jatzhorn (2682), ner till Sertig Dörfli, där vi tog lunch och sedan vidare ner till Davos, en tur på 20 km som innehöll ca 500 meters stigning och 1500 meter nedförslöpning som satte sig rejält i framsida lår. Jag hade ont i stort sett hela veckan efter den turen. Det skvallrar en hel del om vad jag borde ha gjort men inte gjorde hemma innan träningslägret… Backträning!!! Det var en fantastiskt fin tur där man för första gången den här veckan fick uppleva den underbara alpmiljön.

 
Måndagen sprang vi en “flack” tur, det var i alla fall så Christer Skog mindes den då han åkt skidor där vintertid. Vi följde klassiska skidspår och Christer guidade oss på ännu en härlig tur. Över hagar och fäbodvallar jäms med forsande bäckar, helt enkelt magisk natur! Men flack… jo, om en stigning på 250 meter är flackt, ja då var den det… Perspektiven ändras onekligen :-). Den här dagen hann vi även med en kvällstur, vi tog bergbanan upp för att vandra/springa Panoramatrail. Jag kände mig lite sliten så jag valde att ta den flacka promenaden, haha, bara ytterligare 250 meter upp och lika mycket ner.

Därefter var det dags för en vilodag i alla fall för en del av oss, mig inkluderat. Vi tog oss till eau là là– badet för ett par timmars vattenlöpning. Poolrunning, bubbel och massage i form av jetvattenstrålar fyllde vår tid där. Om man ville så kunde man ta sig till Wellness-avdelningen, där man kunde drömma sig bort i vardagen i de olika bastuvarianterna som fanns där, fast förstås utan baddräkt…, för jojjemensan så var det. Ville man drömma sig bort och värma sig i en bastu så fick man finna sig i att dra av sig baddräkten. Manlig o kvinnlig avdelning… nono.

Onsdag innebar vår fjärde dag på hög höjd, vilket innebär att kroppen har acklimatiserat sig till höjden och att EPO-effekten som man får av att tillbringa tid på hög höjd avstannat. För att få ytterligare effekt så krävs det att man tar sig ännu högre upp och stannar där ett tag. Det var redan innan bokat för oss på Jacobshorn natten mellan onsdag och torsdag där vi skulle sova en natt för att spä på effekten. Då vi redan hade testat liftarna upp till Jacobshorn och redan visste att de funkade så valde vi den här gången att i stället ta oss upp till fots. Det fanns nu lite olika varianter upp, en lite längre flackare variant som de flesta valde att ta för att kunna jogga upp. En kortare variant vilket då innebar brantare stigning, den valde jag. Jag fick sällskap upp av Annika, Christer och några till. Vi tog det lugnt upp och stannade halvvägs för en rejäl lunch, det blev ett riktigt bra pass där nu även baksida lår och vader fick jobba ordentligt.

Väl uppe på Jacobshorn så hann vi med att inkvartera oss på rummen innan det blev lite föreläsningar. Christer berättade en del om effekterna av höghöjdsträning och hur det påverkar kroppen och Jonas Buud berättade om Swiss Alpine och tankar kring det. Därefter mat och sängdags för min del, jag kände av höjden rätt mycket och fick en rejäl huvudvärk. Andra satt uppe och kollade på semifinalen i fotboll. Jag hällde i mig vatten, tog en Ipren och kröp ner. Det var mäktigt att ligga i sängen och titta ut över de fantastiska bergen, vi hade en helt magisk utsikt från vårt rum!

Dagen efter, nu torsdag, veckodagarna verkligen flög fram, tog vi liften ner tillbaka till byn. Torsdagen blev en riktig vilodag, vi tog oss till badet för lite bubbel och hann även med en kort simtur.

Fredagen blev det verkliga mandomsprovet. Vi tog oss bort till Bergün för att springa Swiss Alpine banan, eller i alla fall de sista fyra milen vilket inkluderar den tuffaste delen av banan. Och tufft det var det verkligen!! Stigningen börjar direkt efter Bergün och efter Chants blir den sjukt brutal, 24% lutning är inte att leka med, jag hade funderat rätt mycket hemma över hur mycket det verkligen är. Hur upplever man det, är det som att klättra? Tja, det vet jag ju hur man gör men att springa (läs gå i sakta mak) upp för en sån lutning det är verkligen sjukt jobbigt! 13 kilometer skulle vi slita oss uppför innan det var dags för lunch uppe i Keschhütte. Där för övrigt det kommer att stå en läkare på dagen D, som kommer att titta en djupt i ögonen för att godkänna om man får gå vidare eller ej. Det gäller att inte komma upp dit och ha gjort slut på alla krafter.

Efter lunchen uppe på Keschhütte var det dags för Panoramatrail där det skulle vara så pass trångt och smalt att det bitvis är problem att mötas eller att släppa förbi snabbare löpare. Tungan rätt i mun gällde här, det sluttade på rätt rejält bitvis och vi passerade den ena forsande bäcken efter den andra och ett och annat slipprigt snötäcke skulle passeras, ett felsteg här och man skulle förmodligen få se på åka av… Inget någon av oss önskade. Några kilometer senare passerade vi Scalettapass och därefter bar det iväg utför, slingriga lite steniga stigar zickzackade sig nerför berget. Då jag är sjukt ICKE terränggående så tog jag det väldigt lugnt nerför, bitvis gick det att springa på men jag utmanade inte! Det ska jag göra om tre veckor! Från Dürrboden och ner till Davos, 15km var det bara att lossa handbromsen, sjukt skön nerförslöpning hela vägen. Jag och Cecilia tog oss hela vägen in till Stadion i Davos, där vi tog emot publikens jubel.

>Tungt backpass

>

Terränglöpning 13 kilometer stod det på mitt schema idag. Eller egentligen så var det nog inte tänkt att vara ett terrängpass men jag kände att jag ville ut i skogen istället för att ge mig ut och mangla asfalt. Då jag inte har något schema just nu från Skogen så har jag valt att följa schemat som Rubin har lagt upp. Schemat är gjort för de som vill springa Lidingöloppet i höst på under tre timmar. Det är ju också den gruppen som jag springer med på söndagarna nu så jag tyckte det passar bra.

Mitt nyförvärv som landade i brevlådan i måndags. En löparkjol från RaceReady som jag redan är helt kär i. Underbart skön att springa i och superpraktisk med en massa bra fickor baktill.

Idag gav jag mig ut två gånger…. första svängen var jag tvungen att avbryta efter en kilometer då jag var tvungen att springa hem och gå på huset.

Det kändes rätt bra idag ända tills jag började komma in på de kuperade delarna, då blev det sjuuuukt tungt. Jag fick bita ihop rätt rejält för att ta mig springande upp för backarna och ändå misslyckades jag vid ett par tillfällen. Pulsen höll sig för hög hela tiden, på tok för hög egentligen. Passet skulle ju gå i “pace A” enligt schemat vilket för min del innebär en puls mellan 130-150, jag var oftast långt över det spannet.

Beskrivning	DISTANS	TID	SNITTEMPO	SNITTPULS	MAXPULS
Uppvärmning	2.01 km	13:11	6:35 min/km	133 bpm	157 bpm
Kuperad distans	10,03 km	68:20	6:48 min/km	156 bpm	171 bpm
Nedvarvning	1,16 km	09:31	8:10 min/km	146 bpm	158 bpm
TOTALT	13.20 km	01:31:12	6.55 min/km