Sylarna – Helags med en topptur

IMG_2316Efter en stadig frukost gav vi oss iväg på nästa etapp mot Helags. Var framme där efter 20 km, en sträcka där jag sprang mycket mer än gårdagen. Väl framme vid Helags där vi var redan vid halv tre så fanns det gott om tid för att ta sig upp på Helagsglaciären , Sveriges sydligaste glaciär vilken tyvärr smälter allt för fort. Väl på väg upp bestämde vi oss för att gå hela vägen upp på Helgstoppen 1797 möh. En tur som blev drygt 9 km och 800 hm extra. På vägen upp började det regna rätt mycket så när vi väl vände på toppen för att ta oss ner igen så var det oerhört halt på berghällarna på vägen ner. Vi bokstavligen kröp på alla fyra en bra bit ner förbi de värsta partierna med  halkiga stenar och hällar.  Men vilken fin tur det var, så fantastiskt att komma upp på lite höjd och få den fantastiska utsikten som det medför! Jag var rejält trött efter turen men oj så värt det var!

IMG_2295

Vägvisare mot toppen

IMG_2315

Uppe på toppen 1797 meter upp. Det regnade men var magiskt!

IMG_2319

 

Storulvån – Sylarna via Gåsån

Välkomstkommitté vid Sylarnas fjällstation

Välkomstkommitté vid Sylarnas fjällstation

Torsdag kväll tog vi nattåget upp till Duved varifrån vi hade bokat buss till Storulvån. Ett otroligt smidigt sätt för att ta sig upp till de svenska fjällen. Att sova bort resan är verkligen optimalt! Kom fram till Storulvån vid halv nio på morgonen där en supergod frukostbuffé väntade. Efter att ha ätit tills jag nästan var illamående så startade vi igång helgens första pass. Från Storulvån till Sylarna. Raka vägen skulle det bli 16 km men vi valde en liten omväg som skulle vara finare, och skulle det visa sig, betydligt längre. Det blev drygt 28 km. Första biten varvade jag löpning med rätt mycket vandring. De sista 13 km blev det nästan bara vandring. Kände mig sliten i kroppen och hade rejäl träningsvärk i rygg och axlar/skuldror. Förmodligen fortfarande lite ovan vid styrketräningen som gör att jag blir lite sliten. Vi kom fram till ett rätt fullpackat Sylarna där vi sov i sovsalar, templet kallades det, vet inte riktigt om det gör skäl för namnet men jag tror alla sov bra ändå. Vi gick och la oss hyfsat tidigt allihopa, trötta av första dagens friska luft!

Hela gänget utom Sara som vi mötte upp vid Storulvån. Här från vänster, Mats,

Hela gänget utom Sara som vi mötte upp vid Storulvån. Här från vänster, Mats, Bertil, Kenneth, Uffe, Henrik, Patrik, Andreas, Maria, Katrin och Pia.

Framme vid Gåsån

Framme vid Gåsån

Där vi fick ta av oss strumpor och skor för att ta oss över.

Där vi fick ta av oss strumpor och skor för att ta oss över.

Skärmavbild 2016-08-22 kl. 20.27.02 Skärmavbild 2016-08-22 kl. 20.26.35

Jag har en plan

22863126064_d46e865f0c_hNu så där en vecka senare så är jag väldigt taggad och revanschsugen. Jag ska tillbaka och jag har nu ett år på mig för att hitta formen och bli starkare, mer teknisk och mycket mycket modigare! Det här är några av de punkter som jag nu ser att jag kan träna på.

  • Springa mycket i teknisk terräng
  • Öva massor på nedförslöpning, speciellt då det är riktigt brant
  • 1000-tals meters klättring (gång) på löpband med maxlutning. Hammarbybacken räcker inte, jag får inte den utmattning av muskulaturen som jag behöver. Där får jag vila så fort jag kommer upp.
  • Stegrande svårighet i löpning på löpband. Börja med några få 100 meter eller kanske någon km med lite lutning. Öka både lutning och längd vartefter som.
  • Åka till Spanien och springa tuff terräng. Måste öva i sådan terräng som jag faktiskt ska springa i på loppet.
  • Fundera på hur jag ska göra för att bli modigare.
  • Springa lopp som är mellan 3-8 mil och med mycket höjd
  • Träna att SPRINGA med stavar, både uppför och nedför (kolla med Anita som är bra på det här med stavar)
  • Träna styrka på gymmet, vilken typ av styrka behövs här. Allmänstyrka, överkropp, explosivitet… ?
  • Träna yoga för maximal smidighet, styrka och kroppskontroll
  • Mental träning/meditation
  • Fotstyrka
  • Bättre skor, kan Salomon Fellreiser vara ett alternativ?
  • Fundera på om jag kan lägga om kosten
  • Springa stigarna upp och nerför Hammarbybacken i ösregn och lera.
  • Övrigt?

Det finns massor att träna på. Att fundera på nu är när ska jag träna vad och hur mycket. Det känns skönt att jag nu kan gå ner och köra riktigt bra grundträning under en period.

Det finns att jobba på :).

Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

23491443285_451092f61f_h

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.Foto 2015-11-28 05 48 05

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

23123492729_e85cd02c2b_h

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Kontrollen där jag höll på att springa fel.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

23383016292_c2ef0bdb12_n

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

Foto 2015-11-28 19 00 40

22864201073_4c31e12ff5_h

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Social jogg längs Sörmlandsleden

Jag har haft en sån härlig dag ute på Sörmlandsleden tillsammans med de bästa av ultravänner! Vädret var helt perfekt för löpning! 

Startade hemifrån mig runt tio  i morse för att via Alby där vi skulle hämta upp Fredrik springa hela vägen ner till Rudan. Min tanke var hela tiden att springa med hela vägen ner men jag kroknade totalt. Min kropp packade ihop och gick hem så jag stannade i Tyresö, en mil från målet. Mycket nöjd med mina 29 km på svårsprungna stigar. Kanske inte svårsprungna för alla men för min del var det tufft, jag är verkligen skitdålig på rötter! Stapplar och snubblar och får inget flyt i löpningen men vad gör väl det när allt annat är bra!

Efter att ha käkat fantastiskt goda pannkakor med sylt i Tyresö tog jag bussen till Haninge centrum där jag inväntade de övriga som sprang dit och fick ytterligare en mil.

Tre som faktiskt kan springa i skogen kommer här i full kareta. Janne, Kristina och Ceccilia.

Och en annan gör så gott hon kan :)!

Kristina var som en kalv på grönbete och kunde inte få nog av alla lerpölar, de skulle bara forceras rakt igenom!!

Det var väldigt vackert och grönt i Alby!

ZoombieRunning…

Det blev varken det ena eller det andra idag, i alla fall inte det som jag hade planerat. Jag blev kvar på jobbet på tok för länge, kom inte därifrån förrän strax innan sju och då hade alla pass redan börjat liksom.

En annan tanke jag hade var att ge mig ut till Ursvik och köra milspåret där. För att få lite variation i löpningen och slippa asfalten. Men inte heller så blev det. Klockan sprang ifrån mig.

När jag väl kom hem vid halv åtta så kände jag dock att jag ändå ville ut och bestämde mig för att testa något nytt och roligt! Jag drog på mig mina lätta barfotaskor, mina Merrel som jag hittade i Simrishamn för halva priset, tog med mig telefonen och körde igång applikationen Zombies, Run. Sen sprang jag ut i Nackareservatet bakom Hammarbybacken och sprang. Anpassade farten efter underlaget och applikationen och bara hade hur kul som helst!! Dom där zombisarna tog inte alls någon hänsyn till att jag sprang i backar eller obanat, en gång fick dom mig dom rackarna!  Sprang på terrängspåret men gjorde avstickare på småstigar, trippade över stock och sten och bara njöt av att vara ute i skogen!

Ett rätt sjysst alternativ till strukturerade intervaller måste jag säga :).

Etapp ett: Sjöbo – Brösarp

Första dagen på vårt Skåneäventyr är till enda. Jag känner mig så otroligt privilegierad!!!

För det första; tänk bara att jag VILL göra det här, att jag har en önskan, en vilja en, intuition att göra det här. Att vilja lägga en långhelg här nere i Skåne och se det här fantastiska landskapet till fots.

För det andra; tänk att jag har förmågan, styrkan och uthålligheten att kunna göra sådana här äventyr. Att jag har huvudet som vill fortsätta framåt fast det är lite tungt, för att få uppleva vad som finns bakom nästa krök och nästa backe och bortom nästa lilla pittoreska samhälle.

För det tredje; tänk att jag har sådana fantastiska vänner som också vill göra det här, som vill uppleva det här med mig. Tänk att vi har Fredrika som är en sån fantastisk arrangör och som fixar och trixar så att det här blir vår verklighet.

Jag är så fantastiskt lyckligt lottad!!!

20120428-223339.jpg20120428-223414.jpg20120428-223439.jpg

20120428-223531.jpg

20120428-223545.jpg

Synen som mötte oss ute vid Ensta

TEC100 – en upplevelse utöver det vanliga!

Ojojoj, vet inte riktigt var jag ska börja. Känslan av att springa, nåja, ta sig fram, 16 mil i ett sträck är oerhört svår att beskriva i ett blogginlägg. Det händer så mycket i kroppen, så mycket tankar, så mycket glädje, så mycket gråt, så mycket smärta, så mycket elände, så mycket eufori. Men jag ska försöka, jag tar det från början och jag lovar, 16 mil kan man inte beskriva på några rader så det här blir ett lååååångt inlägg. Nu kör vi! 

Morgonen
När jag gick och la mig på fredagskvällen så ösregnade det så jag blev rätt glad när jag vaknade och hörde att det hade slutat. Men blev full i skratt när jag tittade ut!! En decimeter snö, minst!! Var kom den ifrån!! Jaja, väder kan man inte göra så mycket åt men insåg att jag kanske skulle få skruva ner mina förväntningar lite. Men jag hade ju två mål den här gången. Första målet springa fort som f-n och komma under 24 timmar, andra målet, fullfölja loppet! Åt frukost, packade in allt i bilen och åkte iväg och hämtade upp Kristina. På vägen fick vi ett telefonsamtal från Janne, vi kunde ta det lugnt, starten var uppskjuten två timmar. Det hade fallit massor med stora grenar av den tunga snön och föll fortfarande, så risken att släppa ut 160 löpare var för stor. Ok för aprilväder, men det här var ju nästan larvigt! Det snöade ymnigt hela morgonen och fortsatte sedan under lång tid på dagen. Det var mycket galghumor, det sjöngs god jul och skämtades om glömde skidor. Sen var det ett kramkalas utan dess like när man träffade alla vänner.

Arrangörerna hade gjort ett hästjobb för att få allt på plats och få allt att fungera. De hade varit ute på morgonen och röjt bort alla nedfallna träd och grenar från banan, skottade snö för att få upp tält och få på plats tidtagning och allt arrangemang med mat och dryck under hela loppet. Enormt stort tack till Jonas och Daniel och alla övriga funktionärer!

Synen som mötte oss ute vid Ensta

Synen som mötte oss ute vid Ensta

12.00 – Starten
Innan starten så åkte vi iväg och åt på BK, en uppskjuten start med två timmar kräver lite mer än frukost i magen. Vi var ett gäng som satt där och snackade bort någon timme. Emelie, Krisina, Kehdron, Åsa, Ellen, Maria, Janne, Patrik och jag. Klockan elva så gav vi oss iväg tillbaka. Jag var inte ombytt ännu så jag behövde lite tid på mig. Väl ombytt och klar så var det bara att ge sig iväg ut till starten. Jag valde att ha rätt lite kläder på mig vilket visade sig vara rätt beslut. Valde att ha en underställströja och en tunn jacka mot snön. Det räckte gott och väl. Klockan blev 12, startskottet gick och jag var äntligen iväg på mitt första 100-miles lopp!

Klockan är tolv och starten går. Som ni ser snöar det rätt mycket fortfarande.

Klockan är tolv och starten går. Som ni ser snöar det rätt mycket fortfarande. Foto: Micke Sjöblom

13.16 – Första varvet avklarat
Första varvet på 1.16
Första varvet var då vi skulle få klart för oss på riktigt vad det här skulle bli för en typ av tävling. Det var snöpuls som gällde, fältet blev ganska snart ett led, man sprang efter varandra för att dra fördel av redan upptrampat spår. Några få gick ut och plöjde egen väg för att komma om annars så var de flesta rätt nöjde med att bara ligga på led under det här första varvet. Just på bilden här nedan är det fortfarande vitt och fint vilket efter bara någon timme blev brun lersörja på de flesta ställen runt banan.
Stopptid 31s vid varvning. Stopptiden är inte så lång egentligen. Den tiden är tagen från varvningsplatsen till efter dassen typ. Så en liten löpning ingår i stopptiden varje varv.   

Snyggt organiserat led. Janne här i rött som tog sig under 24 timmar. Grymt!

Snyggt organiserat led. Janne, nr 170, som tog sig under 24 timmar. Grymt!

14.37 – Andra varvet avklarat
Andra varvet på 1.20
Andra varvet är det inte så mycket att skriva om. Snön förvandlades mer och mer till lera, snöfallet övergick till regn. Än så länge full fart i benen, lite jobbigt i de leriga skogspartierna. Jag provade att springa på de flesta ställen där och slirade och halkade. Småslant hela tiden, det var rätt ansträngande och det skulle visa sig vara förödande.
Stopptid 1.57

Så här såg start och målområdet ut på morgonen. Rejält med snö! Vart var skidorna! Foto: Stefan Manning

Så här såg start och målområdet ut på morgonen. Rejält med snö! Vart var skidorna! Foto: Stefan Manning

15.59 – Tredje varvet avklarat
Tredje varvet på 1.20.35
Tredje varvet blev riktigt tufft. Nu mådde jag för första gången rätt dåligt. Löpningen funkade hyfsat men jag var låg, mådde illa, kissade väldigt mycket. När jag kom in för varvning så nämnde jag dessa saker för mina underbara supporters och pacare. Världens bästa!!! Maria Jansson, Kristina Paltén och Emelie Andersson. Dom supportade även Cecilia och Janne så det var inte bara för min skull de var där, men det kändes så när man kom in för varvning. Det var full uppbackning varje gång!! Föresten när man kom in för varvning och passerade tidtagningen…. helt magiskt, det kändes som om jag sprang in som segrare för Stockholm marahon…. varje gång!! Dom var helt otroliga, jag bara bubblade när jag sprang mot varvningen och hörde alla applåder, hejarop och folk som sjöng… ”Jag måste ringa Carina… ” haha, det var helt fantastiskt! Men nu tillbaka till när jag nämnde mina problem, det tog två sekunder så hade jag en mugg med salt utblandat i lite vatten, jammi… blä. Två salttabletter och så tröck Mia lite lakrits i näven på mig så var jag ute från varvningen igen ögonaböj. Inte stå där och hänga i onödan.
Stopptid 4.32

Det här var vår verklighet under stora delar av banan. Foto: Stefan Manning

Det här var vår verklighet under stora delar av banan. Foto: Stefan Manning

17.28 – Fjärde varvet avklarat
Fjärde varvet på 1.24.44
Det där saltet som jag fick vid varvning tog verkligen skruv. Jag hann knappt passera toaletterna förrän jag var extremt mycket piggare. Det var skönt att kunna ge sig ut på varvet och ha sitt goda humör och glada sinne igen. Under förra året så var det en man som gick motsols under flera timmar. Vet inte hur många varv han gick men jag mötte honom flera gånger och han hejjade och var lika glad varje gång. I år var han där igen och första gången jag såg honom så vinkade jag till honom redan på håll, blev så glad att se honom! Han är ju helt fantastisk. På det här fjärde varvet så var jag bara tvungen att plocka fram telefonen för en bild. Kommer nu inte ihåg hans namn men har var pappa till Håkan Strömlid som sprang 50 miles.

En annan man som också har gjort samma sak är jumper, han gick för två år sedan banan motsols och hejjade på oss. Förra året var han med och sprang 50km och var sedan ute på banan och hejjade. Kommer ihåg när jag sprang sista varvet då, jag var lite stressad för att hinna in under 10 timmar och där stod han mitt i banan och försäkrade mig om att jag skulle hinna! Även jumper var ute och hejjade på oss, han var där både på lördagen och söndagen och det är så fantastiskt med alla dessa människor som är ute och hejjar. Tack!
Stopptid 4.19

Fantastiska herr Strömlid och jag, efter jag vet inte hur många möten där ute i skogen!

Fantastiska herr Strömlid och jag, efter jag vet inte hur många möten där ute i skogen!

18.59 – Femte varvet avklarat
Femte varvet på 1.26.28
Under det här varvet så började jag bli rätt less på all lera och väldigt trött på att så fort fötterna blivit lite lite varma igen efter den senaste vattensamlingen/lervällingen så var det dags att ge sig ner i nästa dyhål igen. Så här fortsatte det varv efter varv. Varm – kall – varm – kall – varm – kall, och det bara fortsatte!! Jag vet att jag stod framför en lerpöl och började nästan grina som ett barn, ”jag vill inte bli blöt!!!” gnällde jag inom mig. Jag kände mig rätt miserabel!  Det var under det här varvet som tankarna började på allvar, skulle jag verkligen fullfölja den här galenskapen! Jag har sprungit åtta mil förut, tio mil är inte dåligt. Jag började resonera med mig själv att jag skulle vara jättenöjd med tio mil under de här förutsättningarna. När jag träffade på herr Strömlid i en lerpöl i skogen så frågade han hur många varv jag sprungit. ”Det är mitt femte!”. ”Åh vad skönt, då är det ju bara tre kvar”.. ”Nä, det är elva kvar”… Menade jag verkligen det där, var min tanke efter det. Något i mig började här acceptera tio mil.
Stopptid 6.52

Vattenbassänger och dypölar avlöste varandra

Vattenbassänger och dypölar avlöste varandra

 

20.31 – Sjätte varvet avklarat
Sjätte varvet på 1.24.43
Innan jag gav mig ut på det här varvet så var det dags att plocka på sig pannlampa för under det här varvet skulle mörkret lägga sig. Med andra ord det sista varvet på egen hand. Det var nu jag skulle få springa på riktigt i mörkret på kvällen på natten, något som jag aldrig gjort förut. Det var nu alla tankar och syner och allt annat som man har hört om skulle börja. Jag var lite nyfiken på vilken typ av troll och otyg som jag skulle träffa på. Vilka tankar som skulle pluppa upp och hur jag skulle fungera. Skulle huvudet vara med mig, hur skulle vargtimmarna hanteras. Var det nu jag skulle spåra ut totalt. Spännande! Det blev dock inte så mörkt under det här varvet så pannlampan fungerade mest som en dekoration.
Stopptid 3.20

På slutet av varv fyra kom Janne ifatt mig och jag fick trevligt sällskap resten av det varvet.

På slutet av varv fyra kom Janne ifatt mig och jag fick trevligt sällskap resten av det varvet.

22.03 – Sjunde varvet avklarat
Sjunde varvet på 1.28.24
Det sjunde varvet, det första med super-pacern Emelie. Fantastiska Emelie som den här gången skulle få springa väldigt mycket långsammare än vad hon är van vid. Riktigt hur långsamt visste vi inte ännu. Hon hade ju innan den  här helgen det svenska rekordet på 100 miles från förra årets upplaga av TEC. I år skulle hon paca mig, det känns så fantastiskt att hon vill göra det här! Nu innehas rekordet istället av min klubbkamrat Anna Grunddal som lyckades ta det trots de usla förhållandena. Helt fantastiskt!

Jag hade innan loppet gjort i ordning flaskor med pulver i så för Kristinas del var det bara att blanda i vatten i flaskorna så jag kunde byta varje varv. Det fungerade otroligt bra med Peretuem för min del. Mina energinivåer var bra under hela loppet. Jag var aldrig riktigt låg utan energin räckte bra. Det var tur de för jag fick i stort sett inte i mig några av alla de mackor som jag hade gjort i ordning. Perpetuem, bananer, en och annan pannkaka var det som funkade för min del.

Det här stoppet tog lite längre tid då vi fixade en del med utrustningen och jag fick låna en reflexväst av min tredje supersupporter-tjej, Maria Jansson, som även hon strålade av glädje under hela loppet! Hon sjöng ”Jag måste ringa Carina..” varje gång jag kom in för varvning. Så härligt!
Stopptid 14.51

Rustade och klara för nattpasset, nu föll mörkret snabbt.

Rustade och klara för nattpasset, nu föll mörkret snabbt

00.00 – Åttonde varvet avklarat
Åttonde varvet på 1.42.18
Varv åtta, nytt dygn och det var på väg ut från det här varvet som jag kände att det var något som inte stod rätt till. Det högg till rejält i vänster vrist direkt när vi sprang iväg ut. Jag haltade till, linkade på men så tyckte jag det släppte så vi joggade iväg. Det här skulle visa sig senare att det var ett mycket större problem än att det bara högg till lite. Det här varvet sprang vi inte alls lika mycket som under det tidigare. Jag försökte att springa på flera gånger men vristen satte stopp för det. Vi provade igen och det funkade några hundra meter sen var det att gå ner och gå igen. Jag hade problem! Det var länge sen som jag slutade springa i skogarna, det var blött, lerigt, och förrädiskt halt! Ville inte riskera att halka och vricka fötterna sen så märkte jag ju att det gick inte speciellt mycket snabbare än att gå. Mot slutet av varvet var det nästan bara gång, vristen hade tackat för sig och gått hem, ville inte vara med längre. Det började nu också bli lite kallare så innan vi drog ut på nästa varv hade jag fått på mig en extra tröja också, det behövdes! Vi insåg att det skulle bli mer gång nu.
Stopptid 14.51 

I värmestugan var det febril aktivitet under hela loppet. Det fixades mackor, masserades trötta kroppar, tejpades onda fötter och utanför bjöds det på allehanda läckerheter. Fantastiska funktionärer under hela det här loppet!

01.54 – Nionde varvet avklarat
Nionde varvet på 1.39.58
Nu var hälften gjort och nu gick jag in på nionde varvet och det var nu som nedförsbacken började. Fram till nu så var det uppåt uppåt uppåt, det är så jag tänker mig det mentalt. Uppför ända tills hälften är gjort, sen kan man släppa på i nerförsbacken. Då är det bara nedräkning, hemåt! Skön känsla. Jag tror det var under det här nionde varvet som foten började trilskas riktigt rejält. Jag hade såna fruktansvärda smärtor i vristen. Det kom hugg som om någon körde en kniv rakt in i vristen, fruktansvärt obehagligt och däremellan molande smärta. Vi försökta att springa kortare sträckor även det här varvet när underlaget medgav det. Temperaturen hade nu också sjunkit en bra bit under nollan vilket innebar att alla blöta vägar nu förvandlades till isbanor. I backarna fick man smyga på sidorna för att inte tokhalka. På ett ställe så for Emelie och jag på varsin vägbana, det var innan vi hade fattat att det var så halkigt men det blev vi allt varse om. I mitt huvud så var det här näst sista varvet. Jag tror jag fick i mig lite mat efter det här varvet, pannkaka, fantastiskt gott med grädde och sylt! Lite längre stopp efter nian på grund av mat och batteribyte på pannlampan.
Stopptid 17.45

Två av världens bästa support tjejer, den tredje bakom kameran.

Två av världens bästa supporttjejer, den tredje bakom kameran.

04.05 – Tionde varvet avklarat
Tionde varvet på 1.52.18
Det här varvet gick vi runt, inte ett joggsteg, jag hade lagt ner det helt. Det var för smärtsamt helt enkelt. Jag hade bestämt mig för att det här varvet var mitt sista, efter det här varvet hade jag tagit mig tio mil, det längsta jag någonsin hade sprungit. Jag var så säker på det, jag sjöng ”The final count down”, kände långt inne att jag ”skulle visst vara nöjd och glad och stolt över mina tio mil”. Kom in för varvning, bugade mig för funktionärerna och sa ”tack för mig”. Kristina mötte upp och jag sa ”jag springer inte mer”. Hon frågade vad det var för fel föreslog att vi kunde prova att tejpa, hon hade pratat med en läkare, Jona. Jag hann inte protestera så mycket innan jag satt inne i värmestugan, av med skon, jag stoppade dem från att ta av mig strumpan. Vid det här laget var man ju lerig ända långt ner under nagelbanden och grus och skit hade liksom ”satt sig på plats”, vågade inte börja ta bort någon strumpa och riskera att någon lerklump hamnade snett. Jona sa att det gick bra att tejpa utanpå. sagt och gjort hon tejpade så att vristen skulle avlastas lite sen på med skon. Medans jag satt där fick jag en våffla att stoppa i magen och så upp. Nu hade det blivit riktigt rått och kallt så innan vi drog iväg så gick jag in och tog på mig massor med kläder. Jag skulle ju inte precis springa mig varm….
Stopptid 31.08

Jag var så säker på att jag skulle bryta efter det här varvet så jag ville ha lite av ett "målfoto".

Jag var så säker på att jag skulle bryta efter det här varvet så jag ville ha lite av ett ”målfoto”.

06.31 – Elfte varvet avklarat
Elfte varvet på 1.54.52
Elfte varvet var gryningsvarvet. Fullt påpälsade så gav vi oss av på ett varv som bjöd på ett trolskt landskap. Dimman låg över en spegelblank sjö och det var oerhört vackert. Jag kände mig glad att jag hade givit mig iväg på ett varv till, för att testa liksom. De första stegen kändes fortfarande väldigt jobbiga och jag tyckte inte att det avlastade så värst mycket men efter någon kilometer så kändes det lite bättre. Så vi travade på, inte speciellt snabbt men det här varvet så njöt vi av omgivningarna, det var så fantastiskt. Vi blev omsprungna då och då och vi hejjade och peppade, en del hade till och med lite tempo i kroppen fortfarande. De smärtattackar jag haft tidigare kom vid några tillfällen men de gick snabbt över, däremellan var det den nu välbekanta molande smärtan. Jag hade nu också fått riktigt ont under höger trampdyna, det brände och gjorde ont och kändes allmänt väldigt konstigt. Det hade nu också föresten börjat torka upp lite, nattens kyla hade gjort att marken inte var lika blöt och lite vatten hade sjunkit undan, det var framkomligt på de flesta ställen nu.

Jag bestämde mig efter det här varvet att nu, nu var det dags att byta skor och strumpor. Nu ville jag bli torr om fötterna, hade nu varit ständigt blöt i över 18 timmar och vill ha en nytändning. Jag tog av mig strumpor och skor och gick in i duschen och tvättade av fötterna, eller jag fick lite hjälp av Kristina föresten för själv nådde jag nästan inte ner. Efter det torkade jag av dem, sen tejpade Kristina mina fotsulor för att underlätta den brännande smärtan och läkaren kom in och jag blev på nytt tejpad, den här gången direkt på foten/benet. Sen nya strumpor och nya torra skor. Magiskt!!
Stopptid 37.06

På väg in för varvning.

På väg in för varvning. Det var så fantastiskt mottagande varje gång man gick in för varvning.

09.04 – Tolfte varvet avklarat
Tolfte varvet på 1.55.59
Tolfte varvet, det innebär 75 miles. Jag skulle kunna stanna efter 75 miles utan att skämmas ett endaste dugg. Det var till och med så att Kristina sa det när jag ville stanna vid tio mil att 75 miles skulle vara bättre. Jag och Kristina pratade om det under något varv, jag kommer inte ihåg vilket men jag sa något om att gå under så många mil inte var ”riktigt ok”. Hon sa då till mig att Mia, Mia som är så sjukt duktig och känd för att aldrig någonsin ge upp, att bara kämpa på, hade gått de sista 16 milen på Gax. Så frågade hon mig om jag tyckte att det var ok att det var en bra prestation. Men jösses sa jag till Kristina det är ju helt fantastiskt!!! Just det sa Kristina sen behövde hon inte säga så mycket mer, jag fattade. Det där satt kvar i mig, jag funderade på det rätt mycket. Jag vet att jag flera gånger under loppet när jag insett att jag skulle få gå resten av loppet sagt att  ”jag vill inte gå sex mil”, ”jag KAN inte gå sex mil”. Inte en gång utan flera gånger, men efter det där samtalet så tänkte jag om lite… det hände något i mig.

När jag kom in efter tolfte varvet, berättade de efter, så hade mina supportertjejer räknat lite. De insåg att det skulle bli oerhört svårt för mig att hinna innan maxtiden. de sista två varven hade tagit runt 2.5 timmar och med lite räkning så inser man att fyra varv på nio timmar inte funkar då. Själv hade jag inte räknat alls och efter det tolfte varvet så var jag helt inställd på att försöka köra på, gå vidare helt enkelt.
Stopptid 14.35

Lite tidigare under loppet. Foto Micke Sjöblom

Lite tidigare under loppet. Foto Micke Sjöblom

11.12 – Trettonde varvet avklarat
Trettonde varvet på 1.53.13
Under det här varvet, efter Skavlöten,  så fick jag fruktansvärda smärtattacker i vristen. Kroppen nästan spasmade av smärtan, jag gick ner för räkning och det höll på lite för länge. Efter ett tag sa Emelie att om det inte gav med sig så skulle hon ringa efter en bil, jag skulle inte få fortsätta. Vi närmade oss nu backen efter gångtunneln, på väg mot 6-km markeringen och Emelie sa att vi skulle gå uppför backen och gav det inte med sig så skulle hon ringa efter en bil. Det släppte, attackerna gick över och det var sista gången faktiskt under det här loppet som jag fick de där skarpa smärtorna. Efter den här attacken så hade jag bara en molande smärta i vristen.

Förutom ett par varv under natten då min mobil låg på laddning så hade jag den med mig hela tiden. Det var helt fantastiskt, jag fick så oerhört mycket styrka och kraft från alla meddelanden. De ploppade in med jämn ström från facebook, bloggen och via sms. Peppande meddelanden om att jag jobbade på bra, jag var grym, jag var stark, jag skulle fortsätta. Bara tugga på varv efter varv. Dessutom så hade Marie, söta underbara Marie gjort i ordning jättefina kuvert med siffror på, ett för varje varv och ett lapp med ett meddelande på inuti. Dessa lästes vid varvningarna tillsammans med mitt supportgäng. Öppnades och lästes samtidigt som jag skiftade energiflaska och fyllde på annat som jag behövde. Underbart!

När jag varvade den här gången så verkade alla väldigt stressade, det vara bara; UT, du måste iväg!! Tiden började rinna ifrån mig.
Stopptid 28s 

Här hade jag också lagt ifrån mig ryggsäcken. Ryggen värkte efter att ha burit den så länge.

Här hade jag också lagt ifrån mig ryggsäcken. Ryggen värkte efter att ha burit den så länge. Tror jag la bort den när det var fyra varv kvar. 

13.32 – Fjortonde varvet avklarat
Fjortonde varvet på 2.20
Det här varvet var inte roligt. Det gjorde fruktansvärt ont i vristen och jag hade även väldigt ont under höger fotsula. Jag gick fram med snigelfart, nu kände jag att det här kunde rinna mig ur händerna. I skogspariet ungefär 3-4 kilometer före varvning så hör jag hur det spricker under högerfoten och smärtan är helt galen. Jag hojtade till Kristina som var med mig det här varvet att fan!! Det här var inte bra, jag trodde att det var någon med tejpen under foten, har aldrig haft en blåsa som spruckit förut så jag vet inte riktigt vad det vill säga. Jag sa att jag måste slita bort tejpen för det gör så ont!! Jag sätter mig ner på en stubbe och Kristina tar av mig skon och strumpan och tittar. Det visade sig att min fotsula under högerfoten hade förvandlats till en blåsa som också gick upp mellan stortån och pektån. Den hade spruckit, det var det jag hade ”hört” eller känt. Det var bara att dra på strumporna och skon igen. Det går över så hon, det blir bättre nu när den har spruckit, det gör ont ett tag men sen går det över. Jag linkade vidare men en sprucken blåsa och den där gamla vänstervristen som jag började bli väldigt trött på nu. En kilometer innan varvning så bryter jag ihop, det gör så jäkla ont i vristen, jag sätter mig på ett cykelställ under en gångbro och grinar. Men där kan man ju inte sitta, efter att ha lossat på skosnöret på vänster sko så linkar vi vidare. Två varv kvar, jag kan fan inte ge mig nu!!! Kristina ringer in att de ska ta fram smärtstillande och en stark kaffe.

Väl vid varvning så kollar jag på klockan, fan 4 timmar och 27 minuter kvar till maxtiden och jag har två varv kvar! Jag häller i mig kaffet på stående fot och får smärtstillande och så iväg.
Stopptid 2.29 

Mitt underbara fantastiska team!! Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Jag bara älskar er!!!

Mitt underbara fantastiska dream-team!! Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Jag bara älskar er!!!

15.14 – Femtonde varvet avklarat
Femtonde varvet på 1.39
Det är nu jag gör det. Jag kopplar in allt jag har, plockar fram ett pannben jag inte visste att jag hade. Plockar fram en målmedvetenhet och ett fokus som jag inte heller vet var det kom från. Plockar också fram mina gåben, de där gåbenen som jag tränade upp då jag tog min 4-mils promenad då jag var sjuk och inte kunde springa. Jag biter ihop runt smärtan och börjar gå. Jäklar vad jag går, jag vet att det är mitt enda val. Jag vet att jag måste göra det här varvet fort om jag över huvud taget ska bli utsläppt på det sista varvet. Jag vill verkligen inte stanna nu!! Inte nu när jag har tagit mig 14 varv på den här överjävliga banan. Kristina går med mig det här varvet också. Efter någon kilometer säger Kristina, ”Carina du håller 10-minuterstempo!!!”. Det gjorde ont och jag grät, nästan hela varvet så sprutade tårarna och jag knatade på, Kristina skickade hela tiden rapporter till varvningen. När vi hade någon kilometer kvar ringde Emelie, ”Ni måste vara här senast 15.45 annars släpps ni inte ut på sista varvet”. Jag frågade vad klockan var… 15.07. Då skrattade jag, HA, de måste släppa ut oss, jag blev alldeles bubblig av lycka för då visste jag att jag skulle fixa det. Maria och Janne mötte oss en liten bit innan varvning och jag tror jag bölade till dom att jag skulle fixa det. haha en sån lipsill. Jag skulle hinna, INGET kunde stoppa det här dream-teamet nu! Svepte en cola och böt pacer.
Stopptid 2.15

Foto: Micke Sjöblom

16.54 – Sista varvet avklarat
Sista varvet på 1.38
Nu gick jag och Emelie och Troja ut på sista varvet, det var sån ofattbar känsla att få säga ”sista varvet”. Jag hade räknat ut mig själv så många gånger men varje gång så hade mitt underbara fantastiska supportteam fått mig att fortsätta. Jag inser hur oerhört viktigt det är med den här uppbackningen och jag hade det absolut bästa teamet som finns på den här jorden!! Kan inte hylla dem nog!! Vi träffade Jumper ute i skogen det här varvet också. Jag och Kristina träffade på honom förra varvet och då bara grinade jag, vinkade lite men grinade och gick vidare. Den här gången när jag såg honom på håll så vinkade jag och strålade och var hur lycklig som helst. När han fick syn på mig så fattade han inte att det var jag. haha, jag hade liksom bytt personlighet från varvet innan. Vi knatade på bra det här varvet också, Janne och Maria mötte upp en bit innan mål och sprang sen iväg för att ta emot oss. Jag tjöt och tjoade, värsta vårskriken!! Herregud vilken känsla. Efter nästan 29 timmar så var jag äntligen i mål. Faktiskt en hel timme innan maxtiden! Det var helt underbart att korsa mållinjen, jag hade bestämt mig för att sista biten skulle jag springa och det gjorde jag. Jag sprang in i mål och tog emot alla applåder, det var inte så många kvar men de som var där var fantastiska!

Nu är det så nära!!

Nu är det så nära!! Mitt härliga följe, Emelie och Troja

Kristina hade köpt bubbel som hon öppnade när jag kom i mål, det fanns dock inga glas men jösses, jag halsade så gärna!! Jag fick ta emot mitt spänne, spännet som jag hoppades skulle vara ett silverspänne. Silverspänne får man om man springer 100 miles på under 24 timmar. Det var mitt första mål men jag klarade inte det. Det gör inget, mitt spänne är som renaste guld för mig, skulle inte kunna vara gladare för något annat spänne i hela världen!

 

Tempo tempo tempo…

Jag ser den här dagen som en nystart, en ny era i min löparkarriär. Idag hade vi nämligen vad man kan säga en uppstartsjogg, jag och fartcoachen och det kändes fantastiskt bra.

20110417-IMG_0001

Glada efter genomfört pass i Lill-Janskogen. Ellinor gav mig massor med energi!! Happie!!

Resten av det här året kommer att se lite annorlunda ut. Självklart kommer jag att springa långa sköna ultrapass, jag har faktiskt flera inplanerade, en massa roliga äventyr som ska springas i sommar. Men förutom det så är det ingen full satsning på långa sträckor. Det jag ska satsa på nu är fart. Fart fart fart!!!

Förra året hade jag hjälp av en mästare på uthållighetssporter, Christer Skog. Nu  så har jag fått möjligheten att få hjälp av Ellinor, en tjej som har koll på det här med fart. Jag är oerhört glad att hon vill hjälpa  mig. och jag tror massor på det här samarbetet. Idag när vi joggade upp och ner för backarna i Lill-Janskogen så pratade vi massor om tröskelfart och miltid och milmål och milfart och olika typer av distanspass med inslag av backsprinter och koordinationslopp. Intervaller och programupplägg. En sak är klar, “mysjoggens” tid i 6.45 tempo är ett minne blott :). Nja inte helt, de lär ju finnas kvar i form av alla sociala långpass förstås. Men i min vanliga träning så ska jag inte ligga där utan ha ett klart högre tempo.

Åh vad jag ser fram mot det här!

Innan jag mötte upp Ellinor så supportade jag Lidingö-ultra gänget, som jag har tränat med under året, under deras sista långpass innan själva eldprovet i maj. Jag mötte upp dem var 6-8 km och supportade med vatten, bananer, gel och chokladägg. De var fantastiska idag, energin bara sprudlade om dem och varje gång de såg min bil så spurtade de hela vägen, som ett gäng kalvar på grönbete!!

20110417-IMG_5133

Medans jag inväntade ultragängen så hann jag slänga mig ner på backen och fota lite vackra blommor!

TEC 50 miles – Jag satte upp ett mål och nådde det

På morgonen när jag vaknade var jag rejält nervös, hade svårt att äta frukost och fick verkligen tvinga i mig den. Visste att jag var tvungen att äta bra för att få en bra start på den här långa dagen. Packade ihop mina grejjor och gav mig iväg. Försökte hela tiden att bara tänka bra tankar.

Väl på plats så träffade jag massor med vänner, det var rena kramkalaset. De allra flesta skulle ju springa 100 miles, det är så galet långt!! Någon gång ska jag också ta klivet upp i de distanserna men just nu känns det lagom att satsa på halva distansen.

 

Jag inte bara nådde mitt mål. Jag kom trea i min klass också!!

Efter en kort genomgång av banan så gick så äntligen startskottet, det var så oerhört skönt att få komma iväg. Sprang från start med Peter Nilsson som också skulle springa samma sträcka. Min vana trogen så tittade jag på klockan efter en liten bit och tyckte att den såg väldigt underlig ut. Avståndet stod fortfarande på noll meter, jag klickade och tröck lite på knapparna, försökte att nollställa den men det gick inte. Vad jag kunde se på displayen var hur länge jag sprungit och vilket tempo jag för tillfället höll. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, att rycka på axlarna och inse att jag fick nöja mig med den information som klockan gav och att finna tilltro till min kropp och känslan istället. Då jag sprang med Peter och han hade klocka så informerade han mig med jämna mellanrum, vi låg på ungefär 6.40 tempo, så det var perfekt.

Vädret var bra, inte helt perfekt men bra nog. Växlande molnighet, runt 8-10 grader men en rätt kraftig vind, vilken skulle visa sig hålla i under hela loppet och bli jobbigare mot slutet. Jag gillar banan, den är omväxlande, uppåt och neråt, grusvägar, cykelvägar och skogsstigar i en härlig mix så det blir aldrig tråkigt och jag tror den är bra för kroppen då belastningen hela tiden växlar.

Det hände mycket under första varvet, först klockan som bestämt sig för att ta semester, sen tappade jag bort en av vattenflaskorna och så vrickade jag högerfoten vid två tillfällen. Jag tänkte då att; med den starten så måste den här dagen sluta riktigt bra!

Efter första varvet så tappade jag Peter, han skulle fixa lite och jag hade ju bestämt mig redan från början att jag inte skulle hänga upp mig på någon endaste person, inte ha som mål att försöka medla i tempo och annat med någon annan utan helt och hållet förlita mig på mig själv och det tempo som var bäst för mig. Ibland under loppet fick jag sällskap en bit och kunde prata bort några minuter men mestadels körde jag mitt eget lopp.

På väg in för andra varvningen, fortfarande massor med spring i benen. Bild: Micke Sjöblom

När jag vid första varvningen passade på att ta av mig min vindjacka  lyckades jag på något vis ha sönder mitt armband på klockan… men hallå, räcker det inte nu med otur!!! Jag bestämde mig även nu för att det här inte fick sätta käppar i hjulet för mitt mål och min plan, jag stoppade helt enkelt klockan i fickan och sprang på ändå. Nu hade jag verkligen ingen koll alls utan gick från det här andra varvet helt och hållet på känslan i kroppen. Jag tog upp klockan då och då för att kika på tiden och tempo, tempot visade nästan varje gång på ett tempo runt eller strax över 6-minutersfart. Väldigt snabbt, men jag stoppade ner klockan igen och fortsatte att köra på känsla. De första tre varven gick på ganska exakt 70 minuter, vilket innebar att jag hade ”sprungit in” 15 minuter på dessa tre varv att disponera under senare delen av loppet. Detta var helt enligt plan.

 

Klubbkompisarna Torkel, Ken och Fredrik vid det dignande bordet som vi kunde äta friskt ifrån. Jag nöjde mig dock i stort sett med Runekakor. Bild: Micke Sjöblom

Det rullade på varv efter varv, sprang där jag skulle, gick i backarna och småsprang i skogen. Kroppen gav sig som vanligt till känna, det gjorde ont i vaden ett tag, sen i låret, sen i höften, men så länge det flyttade runt så är det inget att bry sig om. Jag mest konstaterade; Jaha, så du är där och gör ont nu, när jag kände smärta på ett nytt ställe. Varv fyra , fem och sex tog jag lite längre pauser för energi och toastopp. Energin jag levde på under loppet bestod i stort sett enbart av Runekakor. Jag hade med mig mackor, käkade en tugga och slängde den sen, det var INTE gott. Vid kontrollerna försökte jag att ta några chips, tröck i mig någon köttbulle och någon banan men var annars inte speciellt sugen på något. Jag drack drygt 5dl vätska/varv varav 1.5dl resorb. Vid någon varvning tog jag också en mugg med cola, det var gudomligt gott!!

Efter dryga halva loppet började jag få lite jobbigt att andas, antog att det var för att jag var utmattad, för att jag sprang rätt fort och låg på gränsen till vad jag verkligen klarar av. Men det jobbiga tilltog, jag flåsade hemskt uppför backarna och jag fick liksom inte ner luften, andades mest på toppen om ni förstår. Jag försökta att bortse från det, andades så gott jag kunde, försökte att andas lugnt och försökte att få ner luften ordentligt men det gick inte så bra. Då jag inte körde med pulsband så vet jag inte om jag verkligen var så trött eller om det var något annat. Har hört att fler har haft jobbigt med andningen så kanske att det var något pollenelände.

Jag varvade för femte gången på rätt exakt sex timmar. Ett snabbt överslag och jag insåg att jag hade 80 minuter på mig per varv de tre som var kvar. Det innebar att jag var tvungen att varva sjätte gången senast efter 7.20 och sista gången vid 8.40 för att nå mitt mål. Jag insåg också att jag blev tröttare och tröttare så att jag skulle verkligen behöva den där tiden, de där 80 minuterna per varv.

 

Fortfarande med god fart i benen. Bild: Micke Sjöblom

Under det näst sista varvet försvann alla smärtor från kroppen, benen var hur tunga och stela som helst men att inte ha någon smärta det var magiskt! Klockan visade drygt 7.20 då jag varvade för näst sista varvet och 8.38 vid sista varvningen. Inte ens då var jag helt säker på att jag skulle klara det. Jag var rätt tom på energi det vid det här sista varvet och jag kände mig yr då jag sprang. Det kan ha berott på alla långa skuggor som var då och att det var lite svårt att se då på grund av det. Men jag fick koncentrera mig och säga till mig själv att ”nu håller du ihop det här”. Jag var sjukt trött, gick mycket mer än tidigare på ställen jag inte alls gått på under de tidigare varven. Hittade backar överallt. I skogen tog jag det extremt lugnt, ville inte vricka fötterna det här sista varvet. Träffade på Jumper då det var knappa tre kilometer kvar, han sa att ”du fixar det här”, jag var inte så säker. Blev ifatt sprungen av Mattias han sa att jag hade 23 minuter på mig och sa att ”du fixar det”, jag var inte så säker. Jag var slut nu, helt slut. Mentalt och fysiskt utpumpad.

Ett par hundra meter från mål kom en kille och mötte mig ”där är du ju” sa han, vi undrade var du var? De hade börjat bli oroliga i målområdet om jag skulle hinna i tid. Exakt fyra minuter hade jag till godo då jag stämplade!! Det var den skönaste jävla målgång jag någonsin gjort, klockan visade 09.55 !!! Jäklar vad jag kände mig nöjd, jag log från tårna och hela vägen upp, jag bara skrattade när Kristina gav mig stora famnen och grattade mig.

Det var helt underbart med alla som hejade på olika sätt. Marie, Jessica och Mary skickade SMS, jag fick facebook-meddelanden och så alla som var ute på plats. Träffade Micke Sjöblom som var ute och fotade och han sprang en liten bit med mig. Mary dök upp som gumman ur lådan lite varstans runt banan, och jag blev lika glad varje gång. Ellinor fanns på plats då jag gick ut för näst sista varvet och Helena, Elisabet och Kristina fanns där när jag gick ut på sista varvet. Kjell och Ann-Marie var där och hejade. Jumper, som själv sprang 50k åt rätt håll den här gången, dök upp i skogen på mitt sista varv och hejade. En man var ute och gick runt banan åt fel håll, jag tror han gick minst fyra varv och hejade och klappade händerna och peppade lika mycket varje gång. Det var härlig stämning vid varvningen och det var underbart att komma in där varje gång och höra alla ropa och peppa!!

Med en hel klocka hade jag nog inte fixat det, jag hade sänkt tempot!! Någon var med mig och gav mig de allra bästa förutsättningarna, den saken är då klar!!