Tja, inte någon tävling som jag direkt satsat på eller fokuserat på. Bara en skoj grej med jobbet. I år fick vi ihop tre lag och vi hade även hyrt ett tält på platsen ute vid Stora Skuggan. Idag visade det sig vara ett lyckokast med tältet då det kom en rejäl regnskur under kvällen.
Jag sprang som nummer två i mitt lag. Perfekt tycker jag, slipper starten och den hets som är där och kan istället springa i mitt eget tempo, göra mitt eget lopp. Bestämde mig redan innan att jag INTE skulle springa fort, inte ens försöka att springa fort. Kände mig oerhört sliten och trött och inte alls speciellt taggad att springa. Men men, så fort man får ett startnummer på bröstet och alla runt en springer mycket fortare oavsett vilket tempo man själv håller, ja då är det svårt att inte öka lite.
Supernöjd med loppet av en mängd olika anledningar:
Jag gick inte en enda gång, det har inte hänt förut, jag har tyckt att backarna varit jättetuffa, nu kändes dom men jag hade inga som helst problem att tassa uppför.
Jag var väldigt sliten men kunde ändå hålla ett bra tempo och springa på.
Sista kilometern var den snabbaste!
Snittade 5.32 trots att jag inte har farttränat på flera månader.
Det jag misslyckades totalt med var färgmatchningen… ja ni ser själva!! Blå skor med gula strumpor, tights med lila detaljer, orange tröja och långärmad tröja under med röda detaljer.
Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!
Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.
Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.
Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.
Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.
När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.
Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).
Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.
Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”
Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.
Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.
Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.
Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott – fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.
Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.
Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.
Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.
Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.
Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!
Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!
Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.
Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!
Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.
Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.
När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!
Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.
Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.
Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.
Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!
Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!
För tredje gången så drog vi ihop lag på jobbet för att springa stafetten ute vid Stora Skuggan.
En fantastisk regnbåge ramade in starten av Bellmanstafetten! Foto: Mikael Johannesson
Jag har nu sprungit ett antal stafetter och det är så fantastiskt roligt!! Att det inte bara är ens egen insats som räknas utan att det är flera personer som bidrar och man kan heja och peppa varandra. Jag har dragit ihop lag på jobbet nu för egentligen fjärde året i rad, förra året blev det tyvärr inget men när det blir så är det alltid lika roligt, tycket jag i alla fall… fast jag tror att de andra också gillar det :)!
Vädret ikväll var minst sagt varierande, vid ett tillfälle fann jag mig själv stående under ett paraply, regnet vräkte ner, åskan mullrade och solen strålade… nästan lite magiskt! Men vi hade tur ändå, den sista skuren kom då jag som sprang första sträckan värmde upp, därefter var det uppehåll och inte särskilt kallt. Det var helt perfekt väder att springa i!
Förutom att det var roligt att vara där och springa så gjorde vi dessutom ett riktigt bra jobb, nja inte tillräckligt bra tyvärr för att hamna under två timmar, vi missade den tiden med 10 sekunder…. 10 sekunder, det var nog dom sekunderna som jag virrade runt och letade efter min avbytare, attans förargligt… fast å andra sidan så har vi ju ett klart mål till nästa år, då ska vi banne mig vara under tvåtimmars sträcket, och det med marginal!!
För egen del så var kroppen helt plötsligt med mig!! Snittade 5.11 enligt min klocka vilket bara är 4s långsammare (också enligt egen klocka) än Telge där jag persade! Och det med en klart lägre ansträngning!
Ikväll var det smurfparty på Söder, ja så såg det ut i alla fall då alla deltagare fullkomligt tog över området runt Zinken i sina blå tröjor! Midnattsloppet är ett lopp som många verkligen gillar och ser fram mot!
Det vill säga om man gillar puls, hög stämning, massor med folk och inte har så stora ambitioner att springa riktigt riktigt fort! Det är klart att det går att springa fort även på det här loppet men det är inte så lätt. Kuperat, trångt och en bitvis rätt knixig bana.
Fast det är roligt som omväxling även fast jag kan tycka att de här små loppen jag sprungit i sommar såsom Trosa och Telge stadslopp har bra mycket mer charm!
Med de här småloppen i alldeles för färskt minne så började jag och Marie tågandet mot ett sista toalettbesök och väskinlämningen på tok för sent. Vilket fick till följd att uppvärmningen i stort sett brann inne, vi hann med en kilometer uppvärmning och en kort rush sen var det dags att börja ge sig mot sin fålla. Kände redan under uppvärmningen att mina ben inte alls hade någon större lust med det här idag. Sjukt stockliknande!!
Stämningen var hög i startfållan och det var väldigt underhållande att lyssna på de andra deltagarna, många nervösa själar och taggade löpare! Efter att ha svurit den obligatoriska midnattsloppseden och haft allsång till Just idag är jag stark… så släpptes vi iväg. Första tre kilometrarna är väldigt lättsprungna, men den informationen hade inte nått fram till mina ben, för de var alltjämt tunga!!
Ett av mina mål med det här loppet, ja faktiskt nog det största, var att inte gå i backar. Eller inte gå alls föresten, för att få till det så hade jag en flaska med vatten med mig så jag inte skulle behöva stanna vid vätskekontroller. Sen förstås så är det ju alltid roligt om man kan springa fortare än vad man gjort tidigare men det var inte primärt! Då jag insåg att mina ben inte tänkte hjälpa mig den här kvällen med att springa fort så övergick jag till att jobba med den mentala biten och istället fokusera på att-inte-gå-i-backar-uppgiften.
Efter dryga fyra kilometer var det så dags för den första tuffa utmaningen – backen upp mot Sofia kyrka! Jag laddade och backen började med Hill Runner tävlingen, sprint 100 meter, här var backen inte jättebrant och det var inga större problem att springa även fast det kanske inte gick så himla fort, sen en knix och det brantade på. Här gick massor med folk, men inte jag!! Tugga tugga tugga, hela backen upp och när jag hörde änglakören på toppen visste jag att det var klart, jag var i himlen… ja väldigt nära kyrkan i alla fall och backen var fixad! Halleluja!!!
Sen kom belöningen med en lång skön utförslöpa! Inte ens här gick det dock speciellt fort, jag började få mer ont i min högerfot så den hindrade mig lite. Jag blev lite försiktig. Hela Renstjärnas gata sen joggade jag i ett rätt soft tempo för att skona foten och mina tunga ben gjorde inte mycket för att öka tempot heller. Nästa utmaning var upp mot Mosebacke, här var det rätt tungt och här fick jag till och med upp pulsen en aning. Sista biten upp mot Mosebacke torg log jag i hela kroppen, inte heller den här backen blev min överman, jag tuggade meter efter meter och mitt mentala pannben växte flera centimeter (får nog köpa ny cykelhjälm ;))!!!
Med den segern i hamn så tog jag över kontrollen över min sega kropp och ignorerade min onda fot (jag vet, inte högsta IQ på den) och ökade sista kilometern in mot mål!
Kom i mål på 55:02 vilket är 44s sämre än förra året, men med tanke på det mellanmjölkslopp som det till sist blev så är jag förvånad över tiden, hade blivit mindre förvånad om det hade stått typ 60minuter med tanke på känslan.
Jag är oerhört nöjd med att inte ha gått en enda meter! DET tänker jag ta med mig från det här loppet!
Loppets pulskurva. På Telge stadslopp för en vecka sen snittade jag 89% i puls, igår kom jag upp över den vid ett par tillfällen. Inte någon speciellt hög ansträngning med andra ord!
Jaha, då har jag sprungit mitt första Göteborgsvarv och ska jag sammanfatta mitt varv med ett enda ord så är det ”Harmoni”.
Packade in mig och åkte mot Bollebygd strax efter lunch. Jag gillar att åka bil, att vara på väg! Det regnade bitvis rätt mycket och jag gillar när det smattrar mot biltaket! Satt och lyssnade på radion och filosoferade, jag gillar att bara vara och låta tankarna vandra.
Kom ner till Bollebygd och möts av stora famnen, inte bara av Jessica utan också av hennes rara barn! På morgonen vaknar jag av att en parvel står i mitt rum med ett litet litet glas med vatten som jag skulle få(viktigt med vätska innan lopp), sen kröp de upp hos mig med varsin bok och så var det sagoläsning. Fullständig harmoni som jag, som inte har barn, inte är van vid riktigt. Med den starten så kan det ju inte bli annat än en fantastiskt dag!!
Efter frukosten gav jag mig iväg. Hade läst i informationen och sett att det skulle gå att parkera vid Åby och att det gick gratisbussar in till tävlingsområdet. Jag hörde lite ryktesvägen innan att det visst inte hade funkat så bra med de där bussarna förra året så jag var ute i god tid. Väl i Åby så vinkade parkeringsvakterna mig bara vidare och vidare, tills jag till slut stod parkerad 5 meter från bussarna, haha snacka om tajming!! Packade mig iordning och klev på en buss och den åker nästan direkt. Knappt en kvart senare är jag framme vid startområdet. Klockrent!!
Strosade runt på området innan start. Det kändes lugnt och harmoniskt hela tiden! Jag var så tillfreds med allt under hela dagen. Harmoni!!!
Lokaliserade vart nummerlappsutdelningen var och gick dit, det var lite kö men den rörde sig hela tiden framåt och folk var så lugna och glada! Ingen som verkade stressad på något vis och när man väl kom in för att hämta lappen var det hur smidigt som helst. Hörde senare att det skulle ha varit kaotiskt men det förstår jag inte alls!
Hade sen sån flax så att jag och Marie hittade rätt på varandra så vi kunde hänga någon timme innan hon gick i väg för att värma upp. Gick då och satte mig för att slappna av, det var rätt kallt ute innan solen kom fram så det var skönt att komma inomhus. Satt där och funderade lite på klädsel och då jag kände mig rätt frussen så valde jag till sist långärmat och långa tights.
Knappt 30 minuter innan start så strosade jag iväg mot startfållan. Idag hade jag inte bara bestämt mig för den ovanliga situationen att springa utan klocka jag hade också bestämt mig för den ovanliga grejjen att springa med musik! Hade en tanke om att jag kanske inte skulle springa på lika fort då och att jag inte skulle stressas av alla andra snabbspringare lika lätt. Bara vara i min egen musikbubbla!
Då jag kom fram till startfållan hade också solen kommit fram ordentligt. Jag satte mig i slänten vid vägen och satte på musik och jag mådde så fantastiskt bra!! Satt där helt i min egen värld, lyssnade på musik, tittade mig omkring på folk och såg hur många höll på att värma upp, själv lät jag solen sköta det jobbet. Kanske tio minuter innan start så började gruppen vandra mot starten, det var en bit bort så det tog några minuter för att få alla dit. 16.01 skulle de släppa min grupp.
Starten gick och fältet började röra sig aningen framåt och då jag passerade startlinjen så kunde jag börja jogga lite smått… i typ 100 meter sen tog det tvärstopp! Verkligen stopp, vet inte vad som hände där men jag kom inte en meter, efter en liten stund så kom vi igång igen och jag kunde börja jogga. Blev inte nämnvärt stressad över att det tog stopp, jag skulle ju liksom bara jogga runt. Vi mötte här massor med folk som var på väg in i mål. Vi hade vårt roliga kvar!
När det började röra på sig igen la jag mig i ett tempo som kändes bekvämt och det innebar, visade det sig, att jag hela tiden fick ligga i omkörningsfil. Tyvärr så var det inte så bra ordning i leden utan alla sprang i alla tempon överallt vilket innebar att man fick zickzacka sig fram, hela tiden, mycket till ”omkörningsfil” var det inte! Jag hade musiken i lurarna och bara gasade på, det kändes fantastiskt bra! Jag kände mig stark och blev lite förvånad över att det var så många långsammare löpare! Jag fick ideligen hoppa fram och tillbaka upp på trottoarer där det fanns sådana, ut i gräset där det såg ut så, jag kommer nu inte ihåg exakt hur det såg ut på varje ställe. Men det var genomgående under loppet att det inte gick att springa i sitt tempo rakt fram, det var kors och tvärs och fram och tillbaka, ibland fick man sakta ner väldans för att det var folk i bredd framför och man kom inte om alls. Men jag blev aldrig stressad av det, det var bara så jäkla roligt att för en gångs skull vara den som låg i omkörningsfil! Och så hade jag ju ingen tid att sträva efter alls. Och hade jag haft det så hade jag ändå inte kunnat hålla koll då jag inte hade någon klocka.
Det var rätt kuperat, redan vid två kilometer kom det en rätt seg uppförsbacke men jag hade inga problem att springa upp för den, då var jag ju fortfarande stark som attan!
Jag såg fram mot att se hur den där bron som alla pratade om skulle upplevas, Älvsborgsbron. Min bild av varvet då jag fått det beskrivet av andra var att det skulle vara mer eller mindre uppförsbackar hela tiden och då broarna kom skulle det vara helt galet uppför och jobbigt, så det var min bild! När det då kom en nedförsbacke så såg jag det som ren bonus och jag flög ner med ett leende!
Jag hade med mig en liten vattenflaska med resorb för att slippa stanna vid vätskekontrollerna, i alla fall den första milen.
Vätskekontrollerna föresten, åhhh vad jag började ogilla dessa ställen under loppet! Vet inte hur det var för de första löparna men när jag kom, som startade i startgrupp 22 av 24, alltså då säkert 50 000 löpare redan hade passerat så var dessa ställen riktiga grishål!! Runt vätskekontrollen och upp till 200 meter efter så var det flera centimeter blöt pappersmassa som man skulle ploga sig igenom! OGILLA!! Det är verkligen en anledning till att försöka få starta i en tidigare grupp under sådana här gigantiska lopp!
Nåväl, det började luta uppåt någonstans vid fyra kilometer så visste jag att snart skulle den där tuffa lutningen till bron börja. Det lutade i och för sig redan uppåt och när jag väl fattade att nu är vi på väg upp för bron så var det ju inte så himla mycket kvar av den. Jag var dock rätt seg i benen efter stigningen och slog av och gick en liten bit efter 5-kilometerspasseringen. Sen när jag insåg att det verkligen inte var mycket kvar och att jag hade gjort det mesta av bron så joggade jag igång igen, sakta sakta masade jag mig upp för bron och en bit innan krönet så la jag i en högre växel och började plocka folk igen. Kul!!!
Sen var det strax 6-kilometerspasseringen och sen var det strax sju, nu började jag bli väldigt trött! Tänkte att jag trycker på upp till milen i alla fall. Det gjorde ju inte ont någonstans och det var så jäkla roligt att springa på och så var det fantastiskt skönt att inte ha någon klocka!! En sån oerhörd befrielse! Inte en tanke på att behöva hålla något speciellt tempo, varken åt ena eller åt andra hållet utan låta huvudet och kroppen helt och hållet sköta farten. Springa på då det kändes bra, sänka då det behövdes! Nu sprang jag på det platta Hissingen och det var lätt att springa. Här hade jag hört innan att det skulle vara lätt böljande men jag tyckte inte att jag kände av det så mycket.
Slet på fram till milen och tänkte att efter milen så skulle jag gå på toaletten. Hade ju inga tankar på en bra tid utan jag ville bara göra ett kul lopp och ville kroppen gå på muggen, tja då fick den väl det. Passerade två bajjamajjor och tänkte, perfekt! Men det var kö… jag står inte i kö UNDER ett lopp, noway att jag gör och när jag tänkte efter så behövde jag egentligen inte… jag ville nog, om jag ska rannsaka mig själv bara vila lite. Så jag sprang på och det var fortfarande flackt och lättsprunget, vid nästa vätskekontroll så saktade jag in för att dricka och därefter fick jag förnyad energi! Sen efter 14 kilometer så kom nästa fruktade bro, Götälvsbron! Här var det rätt tungt och jag började gå, fast jag gick på fort och insåg att…. ok, så länge jag GÅR om folk som springer, tja, då är det ok att gå en liten bit. Men innan stigningen var slut så började jag springa igen.
Sen, sen hände det häftigaste under hela loppet!! Det var så galet magiskt. Jag ökade tempot ner för bron, och ökade tempot, och ökade tempot!! Då det efter bron var en rätt snäv högersväng så höll sig folk för en gångs skulle till höger så det var faktiskt fri fart till vänster!! Jag rundade hela fältet på väg ner, runt svängen, fortsatte hålla fart, ökade farten, nu gick det så jäkla fort, de andra deltagarna stod banne mig stilla!!! Det här var den enda gång under loppet som jag tyckte det skulle vara kul att ha klockan, att se tempot för det var galet högt!
Sen tog det inte lång tid innan jag passerade 16 kilometer och sen blev det tungt igen. Avenyn upp mot Götaplatsen var nog det tyngsta partiet under hela banan, det var fortfarande 5 kilometer kvar och jag var riktigt trött. Jag bestämde mig för att försöka bita i upp till Götaplatsen sen fick det gå som det ville, jag sprang fortfarande förbi massor med människor för det var fler än jag som var trötta. Väl uppe vid Götaplatsen så var det en svamputdelning, det var riktigt skönt, jag gick genom hela rondellen, tog en svamp och svalkade mig lite, sen försökte jag springa men herregud, försök springa genom 50 000 tvättsvampar!! Det var även vätskekontroll med allt vad det innebar av pappersmassatillverkning! Efter Götaplatsen så bar det av neråt!! Grymt skönt att få sträcka ut igen för jag hade faktiskt krafter kvar! Sen vid 18 kilometers-passeringen så stod härliga Thomas och hejade och lyckades få syn på mig i vimlet, det peppade!!
Men där hände något märkligt när jag sprang, det kändes som om huvudsvålen satt lös uppe på huvudet och skumpade i takt med att jag sprang, superläskigt, jag kunde inte fortsätta att springa med ett huvud som var på väg att lossna så jag saktade ner återigen och gick en bit. Det släppte som tur var efter ett tag och jag kunde springa igen… undrar vad det var som hände!!
Efter de gångpauserna så hade jag krafter och kunde kuta på igen och började åter igen plocka placeringar, jag hade galet roligt!! Det gick att springa på ända fram till någon övergångsbro där det tog helt stopp och jag fick gå igen. Väl uppe på bron så släppte det och nu var det bara en transportsträcka in i mål! Nu fanns det absolut ingen anledning att spara på ett endaste dugg. Jag ökade och återupptog mitt nu mer än välbekanta zick-zackande. En liten backe bara innan målgången sen bara spurta in i mål, så skönt!!!
Fullkomligt underbart härligt superduper lycklig. Känslan i kroppen kan inte förklaras och det märkliga är att det har inget med resultatet att göra!!
Väl i mål så bara log jag, det bubblade i mig av skratt som ville komma ut, jag var så glad! Jag hade varit glad under hela loppet, jag sprang med glädje, med musik i lurarna och helt utan prestationskrav och det var nog det skönaste lopp jag någonsin har sprungit!! Jag hade roligt i två timmar, två timmar ren skär glädje!!
Sen att jag sprang in på ett personbästa med sju minuter, det var bara lite extra roligt, det roligaste var känslan. Jag var så harmonisk under hela dagen och med kulmen under loppet! Att det var trångt och jag fick knixa mig fram under hela loppet, att det var pappersmassagojs att springa över, att jag gick på några ställen, det gör absolut ingenting, jag hade roligt och den känslan tänker jag behålla länge!!!
Ojojoj, vet inte riktigt var jag ska börja. Känslan av att springa, nåja, ta sig fram, 16 mil i ett sträck är oerhört svår att beskriva i ett blogginlägg. Det händer så mycket i kroppen, så mycket tankar, så mycket glädje, så mycket gråt, så mycket smärta, så mycket elände, så mycket eufori. Men jag ska försöka, jag tar det från början och jag lovar, 16 mil kan man inte beskriva på några rader så det här blir ett lååååångt inlägg. Nu kör vi!
Morgonen
När jag gick och la mig på fredagskvällen så ösregnade det så jag blev rätt glad när jag vaknade och hörde att det hade slutat. Men blev full i skratt när jag tittade ut!! En decimeter snö, minst!! Var kom den ifrån!! Jaja, väder kan man inte göra så mycket åt men insåg att jag kanske skulle få skruva ner mina förväntningar lite. Men jag hade ju två mål den här gången. Första målet springa fort som f-n och komma under 24 timmar, andra målet, fullfölja loppet! Åt frukost, packade in allt i bilen och åkte iväg och hämtade upp Kristina. På vägen fick vi ett telefonsamtal från Janne, vi kunde ta det lugnt, starten var uppskjuten två timmar. Det hade fallit massor med stora grenar av den tunga snön och föll fortfarande, så risken att släppa ut 160 löpare var för stor. Ok för aprilväder, men det här var ju nästan larvigt! Det snöade ymnigt hela morgonen och fortsatte sedan under lång tid på dagen. Det var mycket galghumor, det sjöngs god jul och skämtades om glömde skidor. Sen var det ett kramkalas utan dess like när man träffade alla vänner.
Arrangörerna hade gjort ett hästjobb för att få allt på plats och få allt att fungera. De hade varit ute på morgonen och röjt bort alla nedfallna träd och grenar från banan, skottade snö för att få upp tält och få på plats tidtagning och allt arrangemang med mat och dryck under hela loppet. Enormt stort tack till Jonas och Daniel och alla övriga funktionärer!
Synen som mötte oss ute vid Ensta
12.00 – Starten
Innan starten så åkte vi iväg och åt på BK, en uppskjuten start med två timmar kräver lite mer än frukost i magen. Vi var ett gäng som satt där och snackade bort någon timme. Emelie, Krisina, Kehdron, Åsa, Ellen, Maria, Janne, Patrik och jag. Klockan elva så gav vi oss iväg tillbaka. Jag var inte ombytt ännu så jag behövde lite tid på mig. Väl ombytt och klar så var det bara att ge sig iväg ut till starten. Jag valde att ha rätt lite kläder på mig vilket visade sig vara rätt beslut. Valde att ha en underställströja och en tunn jacka mot snön. Det räckte gott och väl. Klockan blev 12, startskottet gick och jag var äntligen iväg på mitt första 100-miles lopp!
Klockan är tolv och starten går. Som ni ser snöar det rätt mycket fortfarande. Foto: Micke Sjöblom
13.16 – Första varvet avklarat Första varvet på 1.16
Första varvet var då vi skulle få klart för oss på riktigt vad det här skulle bli för en typ av tävling. Det var snöpuls som gällde, fältet blev ganska snart ett led, man sprang efter varandra för att dra fördel av redan upptrampat spår. Några få gick ut och plöjde egen väg för att komma om annars så var de flesta rätt nöjde med att bara ligga på led under det här första varvet. Just på bilden här nedan är det fortfarande vitt och fint vilket efter bara någon timme blev brun lersörja på de flesta ställen runt banan. Stopptid 31s vid varvning. Stopptiden är inte så lång egentligen. Den tiden är tagen från varvningsplatsen till efter dassen typ. Så en liten löpning ingår i stopptiden varje varv.
Snyggt organiserat led. Janne, nr 170, som tog sig under 24 timmar. Grymt!
14.37 – Andra varvet avklarat Andra varvet på 1.20
Andra varvet är det inte så mycket att skriva om. Snön förvandlades mer och mer till lera, snöfallet övergick till regn. Än så länge full fart i benen, lite jobbigt i de leriga skogspartierna. Jag provade att springa på de flesta ställen där och slirade och halkade. Småslant hela tiden, det var rätt ansträngande och det skulle visa sig vara förödande. Stopptid 1.57
Så här såg start och målområdet ut på morgonen. Rejält med snö! Vart var skidorna! Foto: Stefan Manning
15.59 – Tredje varvet avklarat Tredje varvet på 1.20.35 Tredje varvet blev riktigt tufft. Nu mådde jag för första gången rätt dåligt. Löpningen funkade hyfsat men jag var låg, mådde illa, kissade väldigt mycket. När jag kom in för varvning så nämnde jag dessa saker för mina underbara supporters och pacare. Världens bästa!!! Maria Jansson, Kristina Paltén och Emelie Andersson. Dom supportade även Cecilia och Janne så det var inte bara för min skull de var där, men det kändes så när man kom in för varvning. Det var full uppbackning varje gång!! Föresten när man kom in för varvning och passerade tidtagningen…. helt magiskt, det kändes som om jag sprang in som segrare för Stockholm marahon…. varje gång!! Dom var helt otroliga, jag bara bubblade när jag sprang mot varvningen och hörde alla applåder, hejarop och folk som sjöng… ”Jag måste ringa Carina… ” haha, det var helt fantastiskt! Men nu tillbaka till när jag nämnde mina problem, det tog två sekunder så hade jag en mugg med salt utblandat i lite vatten, jammi… blä. Två salttabletter och så tröck Mia lite lakrits i näven på mig så var jag ute från varvningen igen ögonaböj. Inte stå där och hänga i onödan. Stopptid 4.32
Det här var vår verklighet under stora delar av banan. Foto: Stefan Manning
17.28 – Fjärde varvet avklarat Fjärde varvet på 1.24.44 Det där saltet som jag fick vid varvning tog verkligen skruv. Jag hann knappt passera toaletterna förrän jag var extremt mycket piggare. Det var skönt att kunna ge sig ut på varvet och ha sitt goda humör och glada sinne igen. Under förra året så var det en man som gick motsols under flera timmar. Vet inte hur många varv han gick men jag mötte honom flera gånger och han hejjade och var lika glad varje gång. I år var han där igen och första gången jag såg honom så vinkade jag till honom redan på håll, blev så glad att se honom! Han är ju helt fantastisk. På det här fjärde varvet så var jag bara tvungen att plocka fram telefonen för en bild. Kommer nu inte ihåg hans namn men har var pappa till Håkan Strömlid som sprang 50 miles.
En annan man som också har gjort samma sak är jumper, han gick för två år sedan banan motsols och hejjade på oss. Förra året var han med och sprang 50km och var sedan ute på banan och hejjade. Kommer ihåg när jag sprang sista varvet då, jag var lite stressad för att hinna in under 10 timmar och där stod han mitt i banan och försäkrade mig om att jag skulle hinna! Även jumper var ute och hejjade på oss, han var där både på lördagen och söndagen och det är så fantastiskt med alla dessa människor som är ute och hejjar. Tack! Stopptid 4.19
Fantastiska herr Strömlid och jag, efter jag vet inte hur många möten där ute i skogen!
18.59 – Femte varvet avklarat Femte varvet på 1.26.28 Under det här varvet så började jag bli rätt less på all lera och väldigt trött på att så fort fötterna blivit lite lite varma igen efter den senaste vattensamlingen/lervällingen så var det dags att ge sig ner i nästa dyhål igen. Så här fortsatte det varv efter varv. Varm – kall – varm – kall – varm – kall, och det bara fortsatte!! Jag vet att jag stod framför en lerpöl och började nästan grina som ett barn, ”jag vill inte bli blöt!!!” gnällde jag inom mig. Jag kände mig rätt miserabel! Det var under det här varvet som tankarna började på allvar, skulle jag verkligen fullfölja den här galenskapen! Jag har sprungit åtta mil förut, tio mil är inte dåligt. Jag började resonera med mig själv att jag skulle vara jättenöjd med tio mil under de här förutsättningarna. När jag träffade på herr Strömlid i en lerpöl i skogen så frågade han hur många varv jag sprungit. ”Det är mitt femte!”. ”Åh vad skönt, då är det ju bara tre kvar”.. ”Nä, det är elva kvar”… Menade jag verkligen det där, var min tanke efter det. Något i mig började här acceptera tio mil. Stopptid 6.52
Vattenbassänger och dypölar avlöste varandra
20.31 – Sjätte varvet avklarat Sjätte varvet på 1.24.43 Innan jag gav mig ut på det här varvet så var det dags att plocka på sig pannlampa för under det här varvet skulle mörkret lägga sig. Med andra ord det sista varvet på egen hand. Det var nu jag skulle få springa på riktigt i mörkret på kvällen på natten, något som jag aldrig gjort förut. Det var nu alla tankar och syner och allt annat som man har hört om skulle börja. Jag var lite nyfiken på vilken typ av troll och otyg som jag skulle träffa på. Vilka tankar som skulle pluppa upp och hur jag skulle fungera. Skulle huvudet vara med mig, hur skulle vargtimmarna hanteras. Var det nu jag skulle spåra ut totalt. Spännande! Det blev dock inte så mörkt under det här varvet så pannlampan fungerade mest som en dekoration. Stopptid 3.20
På slutet av varv fyra kom Janne ifatt mig och jag fick trevligt sällskap resten av det varvet.
22.03 – Sjunde varvet avklarat Sjunde varvet på 1.28.24 Det sjunde varvet, det första med super-pacern Emelie. Fantastiska Emelie som den här gången skulle få springa väldigt mycket långsammare än vad hon är van vid. Riktigt hur långsamt visste vi inte ännu. Hon hade ju innan den här helgen det svenska rekordet på 100 miles från förra årets upplaga av TEC. I år skulle hon paca mig, det känns så fantastiskt att hon vill göra det här! Nu innehas rekordet istället av min klubbkamrat Anna Grunddal som lyckades ta det trots de usla förhållandena. Helt fantastiskt!
Jag hade innan loppet gjort i ordning flaskor med pulver i så för Kristinas del var det bara att blanda i vatten i flaskorna så jag kunde byta varje varv. Det fungerade otroligt bra med Peretuem för min del. Mina energinivåer var bra under hela loppet. Jag var aldrig riktigt låg utan energin räckte bra. Det var tur de för jag fick i stort sett inte i mig några av alla de mackor som jag hade gjort i ordning. Perpetuem, bananer, en och annan pannkaka var det som funkade för min del.
Det här stoppet tog lite längre tid då vi fixade en del med utrustningen och jag fick låna en reflexväst av min tredje supersupporter-tjej, Maria Jansson, som även hon strålade av glädje under hela loppet! Hon sjöng ”Jag måste ringa Carina..” varje gång jag kom in för varvning. Så härligt! Stopptid 14.51
Rustade och klara för nattpasset, nu föll mörkret snabbt
00.00 – Åttonde varvet avklarat Åttonde varvet på 1.42.18 Varv åtta, nytt dygn och det var på väg ut från det här varvet som jag kände att det var något som inte stod rätt till. Det högg till rejält i vänster vrist direkt när vi sprang iväg ut. Jag haltade till, linkade på men så tyckte jag det släppte så vi joggade iväg. Det här skulle visa sig senare att det var ett mycket större problem än att det bara högg till lite. Det här varvet sprang vi inte alls lika mycket som under det tidigare. Jag försökte att springa på flera gånger men vristen satte stopp för det. Vi provade igen och det funkade några hundra meter sen var det att gå ner och gå igen. Jag hade problem! Det var länge sen som jag slutade springa i skogarna, det var blött, lerigt, och förrädiskt halt! Ville inte riskera att halka och vricka fötterna sen så märkte jag ju att det gick inte speciellt mycket snabbare än att gå. Mot slutet av varvet var det nästan bara gång, vristen hade tackat för sig och gått hem, ville inte vara med längre. Det började nu också bli lite kallare så innan vi drog ut på nästa varv hade jag fått på mig en extra tröja också, det behövdes! Vi insåg att det skulle bli mer gång nu. Stopptid 14.51
I värmestugan var det febril aktivitet under hela loppet. Det fixades mackor, masserades trötta kroppar, tejpades onda fötter och utanför bjöds det på allehanda läckerheter. Fantastiska funktionärer under hela det här loppet!
01.54 – Nionde varvet avklarat Nionde varvet på 1.39.58 Nu var hälften gjort och nu gick jag in på nionde varvet och det var nu som nedförsbacken började. Fram till nu så var det uppåt uppåt uppåt, det är så jag tänker mig det mentalt. Uppför ända tills hälften är gjort, sen kan man släppa på i nerförsbacken. Då är det bara nedräkning, hemåt! Skön känsla. Jag tror det var under det här nionde varvet som foten började trilskas riktigt rejält. Jag hade såna fruktansvärda smärtor i vristen. Det kom hugg som om någon körde en kniv rakt in i vristen, fruktansvärt obehagligt och däremellan molande smärta. Vi försökta att springa kortare sträckor även det här varvet när underlaget medgav det. Temperaturen hade nu också sjunkit en bra bit under nollan vilket innebar att alla blöta vägar nu förvandlades till isbanor. I backarna fick man smyga på sidorna för att inte tokhalka. På ett ställe så for Emelie och jag på varsin vägbana, det var innan vi hade fattat att det var så halkigt men det blev vi allt varse om. I mitt huvud så var det här näst sista varvet. Jag tror jag fick i mig lite mat efter det här varvet, pannkaka, fantastiskt gott med grädde och sylt! Lite längre stopp efter nian på grund av mat och batteribyte på pannlampan. Stopptid 17.45
Två av världens bästa supporttjejer, den tredje bakom kameran.
04.05 – Tionde varvet avklarat Tionde varvet på 1.52.18 Det här varvet gick vi runt, inte ett joggsteg, jag hade lagt ner det helt. Det var för smärtsamt helt enkelt. Jag hade bestämt mig för att det här varvet var mitt sista, efter det här varvet hade jag tagit mig tio mil, det längsta jag någonsin hade sprungit. Jag var så säker på det, jag sjöng ”The final count down”, kände långt inne att jag ”skulle visst vara nöjd och glad och stolt över mina tio mil”. Kom in för varvning, bugade mig för funktionärerna och sa ”tack för mig”. Kristina mötte upp och jag sa ”jag springer inte mer”. Hon frågade vad det var för fel föreslog att vi kunde prova att tejpa, hon hade pratat med en läkare, Jona. Jag hann inte protestera så mycket innan jag satt inne i värmestugan, av med skon, jag stoppade dem från att ta av mig strumpan. Vid det här laget var man ju lerig ända långt ner under nagelbanden och grus och skit hade liksom ”satt sig på plats”, vågade inte börja ta bort någon strumpa och riskera att någon lerklump hamnade snett. Jona sa att det gick bra att tejpa utanpå. sagt och gjort hon tejpade så att vristen skulle avlastas lite sen på med skon. Medans jag satt där fick jag en våffla att stoppa i magen och så upp. Nu hade det blivit riktigt rått och kallt så innan vi drog iväg så gick jag in och tog på mig massor med kläder. Jag skulle ju inte precis springa mig varm…. Stopptid 31.08
Jag var så säker på att jag skulle bryta efter det här varvet så jag ville ha lite av ett ”målfoto”.
06.31 – Elfte varvet avklarat Elfte varvet på 1.54.52 Elfte varvet var gryningsvarvet. Fullt påpälsade så gav vi oss av på ett varv som bjöd på ett trolskt landskap. Dimman låg över en spegelblank sjö och det var oerhört vackert. Jag kände mig glad att jag hade givit mig iväg på ett varv till, för att testa liksom. De första stegen kändes fortfarande väldigt jobbiga och jag tyckte inte att det avlastade så värst mycket men efter någon kilometer så kändes det lite bättre. Så vi travade på, inte speciellt snabbt men det här varvet så njöt vi av omgivningarna, det var så fantastiskt. Vi blev omsprungna då och då och vi hejjade och peppade, en del hade till och med lite tempo i kroppen fortfarande. De smärtattackar jag haft tidigare kom vid några tillfällen men de gick snabbt över, däremellan var det den nu välbekanta molande smärtan. Jag hade nu också fått riktigt ont under höger trampdyna, det brände och gjorde ont och kändes allmänt väldigt konstigt. Det hade nu också föresten börjat torka upp lite, nattens kyla hade gjort att marken inte var lika blöt och lite vatten hade sjunkit undan, det var framkomligt på de flesta ställen nu.
Jag bestämde mig efter det här varvet att nu, nu var det dags att byta skor och strumpor. Nu ville jag bli torr om fötterna, hade nu varit ständigt blöt i över 18 timmar och vill ha en nytändning. Jag tog av mig strumpor och skor och gick in i duschen och tvättade av fötterna, eller jag fick lite hjälp av Kristina föresten för själv nådde jag nästan inte ner. Efter det torkade jag av dem, sen tejpade Kristina mina fotsulor för att underlätta den brännande smärtan och läkaren kom in och jag blev på nytt tejpad, den här gången direkt på foten/benet. Sen nya strumpor och nya torra skor. Magiskt!! Stopptid 37.06
På väg in för varvning. Det var så fantastiskt mottagande varje gång man gick in för varvning.
09.04 – Tolfte varvet avklarat Tolfte varvet på 1.55.59 Tolfte varvet, det innebär 75 miles. Jag skulle kunna stanna efter 75 miles utan att skämmas ett endaste dugg. Det var till och med så att Kristina sa det när jag ville stanna vid tio mil att 75 miles skulle vara bättre. Jag och Kristina pratade om det under något varv, jag kommer inte ihåg vilket men jag sa något om att gå under så många mil inte var ”riktigt ok”. Hon sa då till mig att Mia, Mia som är så sjukt duktig och känd för att aldrig någonsin ge upp, att bara kämpa på, hade gått de sista 16 milen på Gax. Så frågade hon mig om jag tyckte att det var ok att det var en bra prestation. Men jösses sa jag till Kristina det är ju helt fantastiskt!!! Just det sa Kristina sen behövde hon inte säga så mycket mer, jag fattade. Det där satt kvar i mig, jag funderade på det rätt mycket. Jag vet att jag flera gånger under loppet när jag insett att jag skulle få gå resten av loppet sagt att ”jag vill inte gå sex mil”, ”jag KAN inte gå sex mil”. Inte en gång utan flera gånger, men efter det där samtalet så tänkte jag om lite… det hände något i mig.
När jag kom in efter tolfte varvet, berättade de efter, så hade mina supportertjejer räknat lite. De insåg att det skulle bli oerhört svårt för mig att hinna innan maxtiden. de sista två varven hade tagit runt 2.5 timmar och med lite räkning så inser man att fyra varv på nio timmar inte funkar då. Själv hade jag inte räknat alls och efter det tolfte varvet så var jag helt inställd på att försöka köra på, gå vidare helt enkelt. Stopptid 14.35
Lite tidigare under loppet. Foto Micke Sjöblom
11.12 – Trettonde varvet avklarat Trettonde varvet på 1.53.13 Under det här varvet, efter Skavlöten, så fick jag fruktansvärda smärtattacker i vristen. Kroppen nästan spasmade av smärtan, jag gick ner för räkning och det höll på lite för länge. Efter ett tag sa Emelie att om det inte gav med sig så skulle hon ringa efter en bil, jag skulle inte få fortsätta. Vi närmade oss nu backen efter gångtunneln, på väg mot 6-km markeringen och Emelie sa att vi skulle gå uppför backen och gav det inte med sig så skulle hon ringa efter en bil. Det släppte, attackerna gick över och det var sista gången faktiskt under det här loppet som jag fick de där skarpa smärtorna. Efter den här attacken så hade jag bara en molande smärta i vristen.
Förutom ett par varv under natten då min mobil låg på laddning så hade jag den med mig hela tiden. Det var helt fantastiskt, jag fick så oerhört mycket styrka och kraft från alla meddelanden. De ploppade in med jämn ström från facebook, bloggen och via sms. Peppande meddelanden om att jag jobbade på bra, jag var grym, jag var stark, jag skulle fortsätta. Bara tugga på varv efter varv. Dessutom så hade Marie, söta underbara Marie gjort i ordning jättefina kuvert med siffror på, ett för varje varv och ett lapp med ett meddelande på inuti. Dessa lästes vid varvningarna tillsammans med mitt supportgäng. Öppnades och lästes samtidigt som jag skiftade energiflaska och fyllde på annat som jag behövde. Underbart!
När jag varvade den här gången så verkade alla väldigt stressade, det vara bara; UT, du måste iväg!! Tiden började rinna ifrån mig. Stopptid 28s
Här hade jag också lagt ifrån mig ryggsäcken. Ryggen värkte efter att ha burit den så länge. Tror jag la bort den när det var fyra varv kvar.
13.32 – Fjortonde varvet avklarat Fjortonde varvet på 2.20 Det här varvet var inte roligt. Det gjorde fruktansvärt ont i vristen och jag hade även väldigt ont under höger fotsula. Jag gick fram med snigelfart, nu kände jag att det här kunde rinna mig ur händerna. I skogspariet ungefär 3-4 kilometer före varvning så hör jag hur det spricker under högerfoten och smärtan är helt galen. Jag hojtade till Kristina som var med mig det här varvet att fan!! Det här var inte bra, jag trodde att det var någon med tejpen under foten, har aldrig haft en blåsa som spruckit förut så jag vet inte riktigt vad det vill säga. Jag sa att jag måste slita bort tejpen för det gör så ont!! Jag sätter mig ner på en stubbe och Kristina tar av mig skon och strumpan och tittar. Det visade sig att min fotsula under högerfoten hade förvandlats till en blåsa som också gick upp mellan stortån och pektån. Den hade spruckit, det var det jag hade ”hört” eller känt. Det var bara att dra på strumporna och skon igen. Det går över så hon, det blir bättre nu när den har spruckit, det gör ont ett tag men sen går det över. Jag linkade vidare men en sprucken blåsa och den där gamla vänstervristen som jag började bli väldigt trött på nu. En kilometer innan varvning så bryter jag ihop, det gör så jäkla ont i vristen, jag sätter mig på ett cykelställ under en gångbro och grinar. Men där kan man ju inte sitta, efter att ha lossat på skosnöret på vänster sko så linkar vi vidare. Två varv kvar, jag kan fan inte ge mig nu!!! Kristina ringer in att de ska ta fram smärtstillande och en stark kaffe.
Väl vid varvning så kollar jag på klockan, fan 4 timmar och 27 minuter kvar till maxtiden och jag har två varv kvar! Jag häller i mig kaffet på stående fot och får smärtstillande och så iväg. Stopptid 2.29
Mitt underbara fantastiska dream-team!! Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Jag bara älskar er!!!
15.14 – Femtonde varvet avklarat Femtonde varvet på 1.39 Det är nu jag gör det. Jag kopplar in allt jag har, plockar fram ett pannben jag inte visste att jag hade. Plockar fram en målmedvetenhet och ett fokus som jag inte heller vet var det kom från. Plockar också fram mina gåben, de där gåbenen som jag tränade upp då jag tog min 4-mils promenad då jag var sjuk och inte kunde springa. Jag biter ihop runt smärtan och börjar gå. Jäklar vad jag går, jag vet att det är mitt enda val. Jag vet att jag måste göra det här varvet fort om jag över huvud taget ska bli utsläppt på det sista varvet. Jag vill verkligen inte stanna nu!! Inte nu när jag har tagit mig 14 varv på den här överjävliga banan. Kristina går med mig det här varvet också. Efter någon kilometer säger Kristina, ”Carina du håller 10-minuterstempo!!!”. Det gjorde ont och jag grät, nästan hela varvet så sprutade tårarna och jag knatade på, Kristina skickade hela tiden rapporter till varvningen. När vi hade någon kilometer kvar ringde Emelie, ”Ni måste vara här senast 15.45 annars släpps ni inte ut på sista varvet”. Jag frågade vad klockan var… 15.07. Då skrattade jag, HA, de måste släppa ut oss, jag blev alldeles bubblig av lycka för då visste jag att jag skulle fixa det. Maria och Janne mötte oss en liten bit innan varvning och jag tror jag bölade till dom att jag skulle fixa det. haha en sån lipsill. Jag skulle hinna, INGET kunde stoppa det här dream-teamet nu! Svepte en cola och böt pacer.
Stopptid 2.15
Foto: Micke Sjöblom
16.54 – Sista varvet avklarat Sista varvet på 1.38 Nu gick jag och Emelie och Troja ut på sista varvet, det var sån ofattbar känsla att få säga ”sista varvet”. Jag hade räknat ut mig själv så många gånger men varje gång så hade mitt underbara fantastiska supportteam fått mig att fortsätta. Jag inser hur oerhört viktigt det är med den här uppbackningen och jag hade det absolut bästa teamet som finns på den här jorden!! Kan inte hylla dem nog!! Vi träffade Jumper ute i skogen det här varvet också. Jag och Kristina träffade på honom förra varvet och då bara grinade jag, vinkade lite men grinade och gick vidare. Den här gången när jag såg honom på håll så vinkade jag och strålade och var hur lycklig som helst. När han fick syn på mig så fattade han inte att det var jag. haha, jag hade liksom bytt personlighet från varvet innan. Vi knatade på bra det här varvet också, Janne och Maria mötte upp en bit innan mål och sprang sen iväg för att ta emot oss. Jag tjöt och tjoade, värsta vårskriken!! Herregud vilken känsla. Efter nästan 29 timmar så var jag äntligen i mål. Faktiskt en hel timme innan maxtiden! Det var helt underbart att korsa mållinjen, jag hade bestämt mig för att sista biten skulle jag springa och det gjorde jag. Jag sprang in i mål och tog emot alla applåder, det var inte så många kvar men de som var där var fantastiska!
Nu är det så nära!! Mitt härliga följe, Emelie och Troja
Kristina hade köpt bubbel som hon öppnade när jag kom i mål, det fanns dock inga glas men jösses, jag halsade så gärna!! Jag fick ta emot mitt spänne, spännet som jag hoppades skulle vara ett silverspänne. Silverspänne får man om man springer 100 miles på under 24 timmar. Det var mitt första mål men jag klarade inte det. Det gör inget, mitt spänne är som renaste guld för mig, skulle inte kunna vara gladare för något annat spänne i hela världen!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min upplevelse i lördags. Det överträffade det mesta jag hade kunnat tänka mig och hoppas på. Jag var stark och det var min dag. Jag hade gjort alla rätt, jag hade gjort min hemläxa väl och jag var laddad till tänderna. Hela veckan hade jag gått och längtat efter den stund då jag skulle stå på startlinjen.
Jag hade byggt upp förväntningar och satt upp mål, planerat strategi och tagit till mig kunskap från de som sprungit så många fler maror än jag har gjort. Jag hade lyssnat och begrundat och sedan efter att ha lyssnat på alla kloka människor lagt upp min plan.
Gå ut lugnt första fem, öka lite om det känns bra och från milen bara gasa så länge som det gick och hoppas på att det fanns krafter kvar till en slutspurt.
Ungefär så såg planen ut. Var inne i marabubblan och bidade min tid, var på mässan på fredagen och minglade lite med folk och köpte nya skor. Inte helgens maraskor men framtidens!! (Berlin kanske)
Upp tidigt lördag morgon, käkade massor och gav mig sen av i sällskap med Susanne och Mikael från klubben mot Östermalms IP. Spänningen steg ytterligare några snäpp och otåligheten visste inga gränser. Efter en lång stund i toalettkön så var det inte mycket tid kvar innan start. Hann precis fixa det sista och begav mig sen av mot startfållan. Fålla E, start 11.40.
Stod och stampade innan start, ville iväg, startskottet gick… och vi började GÅ!! Bestämde mig för att inte stressa, försöka hålla mitt tempo, springa om där det gick. Det var en lättnad att äntligen på trycka på startknappen då jag passerade startlinjen och äntligen rörde sig massan lite snabbare. Kunde börja jogga och insåg att det inte skulle fungera att bara ligga där och flyta med. Det skulle gå på tok för sakta. zick-zackade mig framåt i fältet och så ut på Vallahallavägen där det blev lite lättare. Åh, det var ljuvligt!!! Kroppen var stark, benen springsugna och en vilja av stål!! Det gick bra kilometrarna tickade på, tempot var precis där jag villa ha det, strax under 6-minuterstempo. Började närma mig gamla stan, passerade gamla stan, vidare via slussen och så passerade jag världens bästa hejarklack IF Linnéa som stod på Södermälarstrand. Jösses vilket tryck, de bar mig ända upp på Västerbron, jag sprang på, vägrade släppa av på takten för en fjantig liten bro!!! Över och så öka nerför mot Rålis där nästa hejarklack stod, jogg.se, inte lika stor men ack så härlig att se!!
Torsgatan, Odengatan och vips så passerades Stadion igen, det gick lätt det här, jag kollade hela tiden på mitt mellantidsarmband för att se att jag låg rätt och jag låg rätt VARJE gång!! Vallhallavägen, förbi radiohuset och så höger ut för att köra Djurgårdsvarvet. Varvet som många tycker är rätt jobbigt, jag tycker det är rätt skönt att komma ut där i det gröna, sen när det är avklarat så är det ju bara fjorton kvar. Perfekt!! Passerade halvmaran på 2.04.34 (pers på över fyra minuter), låg före planen, planen var att passera där runt 2.05 för att ha ett par minuter extra tid till andra halvan. Perfekt!!
Fast jag måste erkänna att ute på Djurgården så kändes det för första gången lite tungt, men jag hade legat på bra hela loppet så det SKA vara lite tungt då. Men aldrig så att jag kände att jag behövde slå av på farten, jag fortsatte att tugga på i jämnt tempo samtidigt som jag sprang förbi folk hela tiden!! Det var skitroligt!!
Träffade också på vänner och bekanta under hela loppet, antingen folk som sprang förbi mig eller tvårtom, växlade några ord, kollade läget, önskade lycka till och så fortsatte jag som jag börjat, i ensamt majestät!! Tog inte någon rygg någonstans, jag sprang förbi dem istället, det kändes bättre!!
Klar med Djurgården, Strandvägen, Gamla stan och så den fantastiska hejarklacken igen. Nu bara milen kvar. NU VAR DET TUNGT PÅ RIKTIGT!!! Upp för första knicken på Västerbron så gick jag för första gången i loppet, men bara upp för första knixen sen sprang jag igen. Tappade lite fart här men även det tappet tog jag igen på nerförslöpningen där jag ännu en gång släppte på och lät mig rulla på i bra fart nerför. Rålis ännu en gång och så Norr mälarstrand. Här var Cattis och tjoade, jag behövde det!! Stadshuset och så skön nerförslöpning innan det vände upp förbi Centralen. Fem kilometer kvar och jag var riktigt trött, hade börjat må illa och ville nu verkligen att det skulle ta slut. Smärtan jag hade i benen hade jag haft länge och den kunde jag leva med, men nu var benen också rejält stumma och andningen blev mer och mer ansträngd.
Uppför Torsgatan var det en ren kamp, tog åt mig ett par druvsocker tabletter innan jag vände upp mot Odengatan. Här gick jag några steg extra vid vätskekontrollen och skällde lite på mig själv ”du fixar inte tiden om du ska GÅ!!”, bet ihop och började springa igen. Odenplan sen nerför, faaaan va skönt!! Strax efter Sveavägen stod Helena A, sprang med mig en bit och peppade, jag behövde det!! Uppför Odengatan innan man svängde in på Sturegatan. Där vi sprang i en EVIGHET, innan vi äntligen fick svänga höger upp mot stadion. 41km stod det. Här gick jag för två år sen!! Inte idag, idag var det kuta hela vägen som gällde!! Höger på Vallahallavägen och vänster ner för att runda in på Stadion. Här räknade jag metrar, kollade på klockan och insåg att ingenting utom ett fall skulle kunna ta min fantastiska tid ifrån mig. In på Stadion och nu var det mycket folk där!! Härlig känsla att springa det sista varvet där, runda kurvan och så in mot mål!!
Tisdagskvällen var en perfekt dag, med tanke på att det är fyra dagar kvar till Stockholm Marathon, för en snabbdistans. Vad är då bättre än att köra en snabbdistans igoda vänners lag under tävlingslika förhållanden? Det var dags för mitt livs första vårrus!
Coachen omgiven av två sköna vårrusetdamer. Kanske känner ni igen tjejen till vänster
Lag träningsglädje, bästa laget om vi får säga det själva 🙂
Inte mycket slår det förstås, så efter jobbet igår begav jag mig iväg ut mot Frescati där start och målområdet var. Det var sjukt mycket folk men jag hittade med lite telefonguidning av Mia rätt på mina färgglada vänner.
Kom dit lite sent, det var kaotiskt, svidade om från alla mina lager av överdragskläder , ja det var faktiskt skitkallt när jag for från jobbet, till tävlingsstassen. Så småjoggade vi iväg, dryga tio minuter innan start, mot startområdet. Läste på skyltarna för att hitta rätt grupp; ”lunka”, ”lunka/gå”, ”gå”, ”gå/jogga”, ”jogga”, ”springa”, ”springa fort” och så vår grupp ”tävla”. Jösses vad många namn de fått ihop, på aktiviteten ”röra sig framåt med hjälp av påkarna”.
Efter några korta ruscher var det dax för start och även fast vi stod väldigt långt fram i fållan så var det hur trångt som helst. Försökte att ta det lite lugnt och hålla reda på benen, ingen skada idag tack!! Gjorde som vi hade planerat, tog rygg på Mia för att göra ett försök att persa. Efter en kilometer studsande, hoppande, intervallande för att komma om folk och pararande för att inte stuka till fötterna så var mina ben rätt fulla med mjölksyra. Ingen uppvärmning = dåligt! Släppte Mias rygg och började hålla mitt eget tempo, dvs mycket lugnare! Det var tungt i backarna och skönt nerför och på platten kunde jag hålla hygglig fart. Exakt 27 minuter senare korsade jag mållinjen, missade mitt pers med tio sekunder. Jag är ändå nöjd med mitt sista snabbpass innan maran och känner att jag trots mjölksyran fick ett bra pass.
Dryga två dagar kvar innan jag tar mig ur bubblan för att korsa mållinjen efter MAX 4 timmar och 15 minuter.
Ja, det kommer ett inlägg till om lördagen, jag bara känner att jag vill gotta mig lite grann till i min glädje och den framgång som jag hade i lördags. Sen ska jag nog lägga TEC bakom mig och se framåt. Men som sagt ett litet litet inlägg till vill jag allt bjuda på!!
Jag börjar nu inse hur oerhört tajt det var för mig att klara mitt mål. Jag börjar nästan skratta, ja, och gråta, samtidigt då jag tänker på det. 30 sekunder per varv, trettio sekunder, hade jag ”softat” 30 sekunder för länge per varv så hade jag inte fixat det. Totalt fyra minuter på tio timmar det är… låt mig se efter; 10 * 60 är 600 minuter. 4 minuter av 600 minuter är 0.6%, det var min marginal.
Inne på andra varvet, fortfarande jättepigga ben och massor med spring i kroppen. Bild: Micke Sjöblom
Det var tur att jag nöjde mig med bara två toastopp, ett till och det hade varit kört. Om jag hade kört bara en enda kilometer per varv i något lugnare tempo så hade det inte gått. Och då menar jag inte jätte lugnt, nej, det hade räckt att sänka från 6.30 till 7.00 på EN ENDA kilometer per varv, och det hade varit kört. Det hade räckt med att jag gick ett parti extra i skogen istället för att småjogga, då hade det varit kört. Jag tror ni fattar vart jag vill komma!! Tänk om min klocka hade funkat, då hade det nog också varit kört, jag hade min vana trogen ”sänkt tempot” för att ”orka”. Det var helt enkelt min dag i lördags och jag njuter så mycket av det :)!
Jag är så jäkla glad och stolt och nöjd och lite lite mallig att jag faktiskt orkade hålla ihop det hela loppet.
Som den siffernörd jag är så vill jag självklart också presentera mina varvtider, så här såg det ut under loppet.
01:09:02
01:10:06
01:09:55
01:14:26 – stopp för toa och mat
01:17:56 – längre stopp för mat
01:18:58 – stopp för toa
01:17:49 – tungt nu, börjar bli riktigt trött
01:17:47 – kamp mot klockan, sjuuukt trött
Imorgon kväll ska jag ge mig ut på en lugn kort joggtur. Hade tänkt ta en idag, men jag har problem med att ta mig både upp och nedför trappor likväl som upp och ner från en stol. Stel var ordet sa Bull, ömt sa Bill!
Efter joggturen imorgon ska jag börja blicka framåt. Året har ju bara börjat och det ser ut att bli ett fantastiskt roligt år!!
Tja, inte någon tävling som jag direkt satsat på eller fokuserat på. Bara en skoj grej med jobbet. I år fick vi ihop tre lag och vi hade även hyrt ett tält på platsen ute vid Stora Skuggan. Idag visade det sig vara ett lyckokast med tältet då det kom en rejäl regnskur under kvällen.
Carina Borén 