Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

23491443285_451092f61f_h

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.Foto 2015-11-28 05 48 05

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

23123492729_e85cd02c2b_h

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Kontrollen där jag höll på att springa fel.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

23383016292_c2ef0bdb12_n

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

Foto 2015-11-28 19 00 40

22864201073_4c31e12ff5_h

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Annonser

Bellmanstafetten

För tredje gången så drog vi ihop lag på jobbet för att springa stafetten ute vid Stora Skuggan.

En fantastisk regnbåge ramade in starten av Bellmanstafetten! Foto: Mikael Johannesson

Jag har nu sprungit ett antal stafetter och det är så fantastiskt roligt!! Att det inte bara är ens egen insats som räknas utan att det är flera personer som bidrar och man kan heja och peppa varandra. Jag har dragit ihop lag på jobbet nu för egentligen fjärde året i rad, förra året blev det tyvärr inget men när det blir så är det alltid lika roligt, tycket jag i alla fall… fast jag tror att de andra också gillar det :)!

Vädret ikväll var minst sagt varierande, vid ett tillfälle fann jag mig själv stående under ett paraply, regnet vräkte ner, åskan mullrade och solen strålade… nästan lite magiskt! Men vi hade tur ändå, den sista skuren kom då jag som sprang första sträckan värmde upp, därefter var det uppehåll och inte särskilt kallt. Det var helt perfekt väder att springa i!

Förutom att det var roligt att vara där och springa så gjorde vi dessutom ett riktigt bra jobb, nja inte tillräckligt bra tyvärr för att hamna under två timmar, vi missade den tiden med 10 sekunder…. 10 sekunder, det var nog dom sekunderna som jag virrade runt och letade efter min avbytare, attans förargligt… fast å andra sidan så har vi ju ett klart mål till nästa år, då ska vi banne mig vara under tvåtimmars sträcket, och det med marginal!!

För egen del så var kroppen helt plötsligt med mig!! Snittade 5.11 enligt min klocka vilket bara är 4s långsammare (också enligt egen klocka) än Telge där jag persade! Och det med en klart lägre ansträngning!

20120823-221716.jpg

Midnattsloppet – racereport

Ikväll var det smurfparty på Söder, ja så såg det ut i alla fall då alla deltagare fullkomligt tog över området runt Zinken i sina blå tröjor! Midnattsloppet är ett lopp som många verkligen gillar och ser fram mot!

Det vill säga om man gillar puls, hög stämning, massor med folk och inte har så stora ambitioner att springa riktigt riktigt fort! Det är klart att det går att springa fort även på det här loppet men det är inte så lätt. Kuperat, trångt och en bitvis rätt knixig bana.

Fast det är roligt som omväxling även fast jag kan tycka att de här små loppen jag sprungit i sommar såsom Trosa och Telge stadslopp har bra mycket mer charm!

Med de här småloppen i alldeles för färskt minne så började jag och Marie tågandet mot ett sista toalettbesök och väskinlämningen på tok för sent. Vilket fick till följd att uppvärmningen i stort sett brann inne, vi hann med en kilometer uppvärmning och en kort rush sen var det dags att börja ge sig mot sin fålla. Kände redan under uppvärmningen att mina ben inte alls hade någon större lust med det här idag. Sjukt stockliknande!!

Stämningen var hög i startfållan och det var väldigt underhållande att lyssna på de andra deltagarna, många nervösa själar och taggade löpare! Efter att ha svurit den obligatoriska midnattsloppseden och haft allsång till Just idag är jag stark… så släpptes vi iväg. Första tre kilometrarna är väldigt lättsprungna, men den informationen hade inte nått fram till mina ben, för de var alltjämt tunga!!

Ett av mina mål med det här loppet, ja faktiskt nog det största, var att inte gå i backar. Eller inte gå alls föresten, för att få till det så hade jag en flaska med vatten med mig så jag inte skulle behöva stanna vid vätskekontroller. Sen förstås så är det ju alltid roligt om man kan springa fortare än vad man gjort tidigare men det var inte primärt! Då jag insåg att mina ben inte tänkte hjälpa mig den här kvällen med att springa fort så övergick jag till att jobba med den mentala biten och istället fokusera på att-inte-gå-i-backar-uppgiften.

Efter dryga fyra kilometer var det så dags för den första tuffa utmaningen – backen upp mot Sofia kyrka! Jag laddade och backen började med Hill Runner tävlingen, sprint 100 meter, här var backen inte jättebrant och det var inga större problem att springa även fast det kanske inte gick så himla fort, sen en knix och det brantade på. Här gick massor med folk, men inte jag!! Tugga tugga tugga, hela backen upp och när jag hörde änglakören på toppen visste jag att det var klart, jag var i himlen… ja väldigt nära kyrkan i alla fall och backen var fixad! Halleluja!!!

Sen kom belöningen med en lång skön utförslöpa! Inte ens här gick det dock speciellt fort, jag började få mer ont i min högerfot så den hindrade mig lite. Jag blev lite försiktig. Hela Renstjärnas gata sen joggade jag i ett rätt soft tempo för att skona foten och mina tunga ben gjorde inte mycket för att öka tempot heller. Nästa utmaning var upp mot Mosebacke, här var det rätt tungt och här fick jag till och med upp pulsen en aning. Sista biten upp mot Mosebacke torg log jag i hela kroppen, inte heller den här backen blev min överman, jag tuggade meter efter meter och mitt mentala pannben växte flera centimeter (får nog köpa ny cykelhjälm ;))!!!

Med den segern i hamn så tog jag över kontrollen över min sega kropp och ignorerade min onda fot (jag vet, inte högsta IQ på den) och ökade sista kilometern in mot mål!

Kom i mål på 55:02 vilket är 44s sämre än förra året, men med tanke på det mellanmjölkslopp som det till sist blev så är jag förvånad över tiden, hade blivit mindre förvånad om det hade stått typ 60minuter med tanke på känslan.

Jag är oerhört nöjd med att inte ha gått en enda meter! DET tänker jag ta med mig från det här loppet!

Loppets pulskurva. På Telge stadslopp för en vecka sen snittade jag 89% i puls, igår kom jag upp över den vid ett par tillfällen. Inte någon speciellt hög ansträngning med andra ord!

Hillrunner

För min del den ultimata utmaningen!

Vet inte riktigt hur jag tänkte då jag klickade mig igenom anmälningsformuläret men nu är det gjort och jag ska kämpa med näbbar och klor för att undvika jumboplatsen!! Om det inte går så… jaja någon ska ju hamna där också :)!

Vad jag ska göra är att under Midnattsloppet ikväll lägga in 100 meter sprint, upp för backen mot Sofia kyrka! Måtte alla råttor vara med mig och jaga mig uppför!!

Vad jag gör nu… jag laddar förstås inför sprinten på samma sätt som de allra bästa, filar och målar naglarna :).

Wish me luck!!

20120818-135914.jpg

Mitt marathon

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min upplevelse i lördags. Det överträffade det mesta jag hade kunnat tänka mig och hoppas på. Jag var stark och det var min dag. Jag hade gjort alla rätt, jag hade gjort min hemläxa väl och jag var laddad till tänderna. Hela veckan hade jag gått och längtat efter den stund då jag skulle stå på startlinjen.

Jag hade byggt upp förväntningar och satt upp mål, planerat strategi och tagit till mig kunskap från de som sprungit så många fler maror än jag har gjort. Jag hade lyssnat och begrundat och sedan efter att ha lyssnat på alla kloka människor lagt upp min plan.

Gå ut lugnt första fem, öka lite om det känns bra och från milen bara gasa så länge som det gick och hoppas på att det fanns krafter kvar till en slutspurt.

Ungefär så såg planen ut. Var inne i marabubblan och bidade min tid, var på mässan på fredagen och minglade lite med folk och köpte nya skor. Inte helgens maraskor men framtidens!! (Berlin kanske)

Upp tidigt lördag morgon, käkade massor och gav mig sen av i sällskap med Susanne och Mikael från klubben mot Östermalms IP. Spänningen steg ytterligare några snäpp och otåligheten visste inga gränser. Efter en lång stund i toalettkön så var det inte mycket tid kvar innan start. Hann precis fixa det sista och begav mig sen av mot startfållan. Fålla E, start 11.40.

Stod och stampade innan start, ville iväg, startskottet gick… och vi började GÅ!! Bestämde mig för att inte stressa, försöka hålla mitt tempo, springa om där det gick. Det var en lättnad att äntligen på trycka på startknappen då jag passerade startlinjen och äntligen rörde sig massan lite snabbare. Kunde börja jogga och insåg att det inte skulle fungera att bara ligga där och flyta med. Det skulle gå på tok för sakta. zick-zackade mig framåt i fältet och så ut på Vallahallavägen där det blev lite lättare. Åh, det var ljuvligt!!! Kroppen var stark, benen springsugna och en vilja av stål!! Det gick bra kilometrarna tickade på, tempot var precis där jag villa ha det, strax under 6-minuterstempo. Började närma mig gamla stan, passerade gamla stan, vidare via slussen och så passerade jag världens bästa hejarklack IF Linnéa som stod på Södermälarstrand. Jösses vilket tryck, de bar mig ända upp på Västerbron, jag sprang på, vägrade släppa av på takten för en fjantig liten bro!!! Över och så öka nerför mot Rålis där nästa hejarklack stod, jogg.se, inte lika stor men ack så härlig att se!!

Torsgatan, Odengatan och vips så passerades Stadion igen, det gick lätt det här, jag kollade hela tiden på mitt mellantidsarmband för att se att jag låg rätt och jag låg rätt VARJE gång!! Vallhallavägen, förbi radiohuset och så höger ut för att köra Djurgårdsvarvet. Varvet som många tycker är rätt jobbigt, jag tycker det är rätt skönt att komma ut där i det gröna, sen när det är avklarat så är det ju bara fjorton kvar. Perfekt!! Passerade halvmaran på 2.04.34 (pers på över fyra minuter), låg före planen, planen var att passera där runt 2.05 för att ha ett par minuter extra tid till andra halvan. Perfekt!!

Fast jag måste erkänna att ute på Djurgården så kändes det för första gången lite tungt, men jag hade legat på bra hela loppet så det SKA vara lite tungt då. Men aldrig så att jag kände att jag behövde slå av på farten, jag fortsatte att tugga på i jämnt tempo samtidigt som jag sprang förbi folk hela tiden!! Det var skitroligt!!

Träffade också på vänner och bekanta under hela loppet, antingen folk som sprang förbi mig eller tvårtom, växlade några ord, kollade läget, önskade lycka till och så fortsatte jag som jag börjat, i ensamt majestät!! Tog inte någon rygg någonstans, jag sprang förbi dem istället, det kändes bättre!!

Klar med Djurgården, Strandvägen, Gamla stan och så den fantastiska hejarklacken igen. Nu bara milen kvar. NU VAR DET TUNGT PÅ RIKTIGT!!! Upp för första knicken på Västerbron så gick jag för första gången i loppet, men bara upp för första knixen sen sprang jag igen. Tappade lite fart här men även det tappet tog jag igen på nerförslöpningen där jag ännu en gång släppte på och lät mig rulla på i bra fart nerför. Rålis ännu en gång och så Norr mälarstrand. Här var Cattis och tjoade, jag behövde det!! Stadshuset och så skön nerförslöpning innan det vände upp förbi Centralen. Fem kilometer kvar och jag var riktigt trött, hade börjat må illa och ville nu verkligen att det skulle ta slut. Smärtan jag hade i benen hade jag haft länge och den kunde jag leva med, men nu var benen också rejält stumma och andningen blev mer och mer ansträngd.

Uppför Torsgatan var det en ren kamp, tog åt mig ett par druvsocker tabletter innan jag vände upp mot Odengatan. Här gick jag några steg extra vid vätskekontrollen och skällde lite på mig själv ”du fixar inte tiden om du ska GÅ!!”, bet ihop och började springa igen. Odenplan sen nerför, faaaan va skönt!! Strax efter Sveavägen stod Helena A, sprang med mig en bit och peppade, jag behövde det!! Uppför Odengatan innan man svängde in på Sturegatan. Där vi sprang i en EVIGHET, innan vi äntligen fick svänga höger upp mot stadion. 41km stod det. Här gick jag för två år sen!! Inte idag, idag var det kuta hela vägen som gällde!! Höger på Vallahallavägen och vänster ner för att runda in på Stadion. Här räknade jag metrar, kollade på klockan och insåg att ingenting utom ett fall skulle kunna ta min fantastiska tid ifrån mig. In på Stadion och nu var det mycket folk där!! Härlig känsla att springa det sista varvet där, runda kurvan och så in mot mål!!

Det var min dag och jag tog tillvara på den!!

Rusat runt i bubblan

Tisdagskvällen var en perfekt dag, med tanke på att det är fyra dagar kvar till Stockholm Marathon, för en snabbdistans. Vad är då bättre än att köra en snabbdistans i goda vänners lag under tävlingslika förhållanden? Det var dags för mitt livs första vårrus!

Coachen omgiven av två sköna vårrusetdamer. Kanske känner ni igen tjejen till vänster

Lag träningsglädje, bästa laget om vi får säga det själva 🙂

Inte mycket slår det förstås, så efter jobbet igår begav jag mig iväg ut mot Frescati där start och målområdet var. Det var sjukt mycket folk men jag hittade med lite telefonguidning av Mia rätt på mina färgglada vänner.

Kom dit lite sent, det var kaotiskt, svidade om från alla mina lager av överdragskläder , ja det var faktiskt skitkallt när jag for från jobbet, till tävlingsstassen. Så småjoggade vi iväg, dryga tio minuter innan start, mot startområdet. Läste på skyltarna för att hitta rätt grupp; ”lunka”, ”lunka/gå”, ”gå”, ”gå/jogga”, ”jogga”, ”springa”, ”springa fort” och så vår grupp ”tävla”. Jösses vad många namn de fått ihop, på aktiviteten ”röra sig framåt med hjälp av påkarna”.

Efter några korta ruscher var det dax för start och även fast vi stod väldigt långt fram i fållan så var det hur trångt som helst. Försökte att ta det lite lugnt och hålla reda på benen, ingen skada idag tack!! Gjorde som vi hade planerat, tog rygg på Mia för att göra ett försök att persa. Efter en kilometer studsande, hoppande, intervallande för att komma om folk och pararande för att inte stuka till fötterna så var mina ben rätt fulla med mjölksyra. Ingen uppvärmning = dåligt! Släppte Mias rygg och började hålla mitt eget tempo, dvs mycket lugnare! Det var tungt i backarna och skönt nerför och på platten kunde jag hålla hygglig fart. Exakt 27 minuter senare korsade jag mållinjen, missade mitt pers med tio sekunder. Jag är ändå nöjd med mitt sista snabbpass innan maran och känner att jag trots mjölksyran fick ett bra pass.

Dryga två dagar kvar innan jag tar mig ur bubblan för att korsa mållinjen efter MAX 4 timmar och 15 minuter.

Allt annat är en besvikelse!

Klassiker på Årstabron…

… innebär när man springer för IF Linnéa att springa tusingar. Det vill säga intervaller på tusen meter. Årstabron är en återkommande plats för dessa, den är rätt exakt 1000 meter och så är det lite lutning på den, åt båda hållen. Fast åt ena är det lättare, dvs lite mer nerförsbacke och det brukar synas på intervallerna.

Var supersen från jobbet och var inte framme vid Zinken förrän klockan hade passerat halv sju med några minuter. Stressade ut och iväg och precis då så öppnades sig himlen och det brakade loss ordentligt. Åska och ösregn!! Men så perfekt, det serveras väder till intervallerna!!

Uppvärmningen gick även den här gången lite fort, tror nästan vi snittade 5.20 de första tio minuterarna men det känns så himla lätt så det gör absolut ingenting!!

Efter lite löpskolning och några ruscher så var det dags för intervallerna. Jag hade pratat lite med Marie innan och hade efter den diskussionen bestämt mig för att softa lite på passet. runt 5.30 skulle jag ligga. Då frågade Anders som höll i träningen idag, “vilket tempo ska du hålla Carina?”. Runt 5.20 sa jag… var fick jag det ifrån, jag skulle ju köra 5.30. “Ok, bra sa Anders, ni som vill hålla 5.20 springer med Carina”. Jaha ok då!!

Första intervallen startade och jag började springa och kollade på klockan, något var märkligt. Det gick så himla fort, en bit under 5-tempo och hur mycket jag än sänkte så ville inte tempot sjunka. Till sist så hade jag ändå sänkt så pass att intervallen gick i 5.11. Fick ju knappt upp pulsen på den här första. Sen bara fortsatte det, lite tyngre på nummer två och fyra då det var både mer uppförs och motvind och det syns tydligt på pulskurvan här nedan.

Tempo på intervallerna var (min/km):
5.11  5.15  5.07  5.13  5.00

Det syns tydligt på kurvan att ansträngningen var högst på tvåan och fyran trots att de var de två långsammaste. Lite motlut och lite motvind får helt klart pulsen att stiga

Nu är det elva dagar kvar tills jag ska springa Stockholms Marathon på strax under 4.15. Jag hoppas verkligen att det är marathonformen som har infunnit sig och gör att jag känner mig så jäkla stark!! Hoppas bara att jag kan bibehålla den i ytterligare elva dagar.

Någon som har några tips på hur man lyckas med det? Att bibehålla formen alltså!

Långpass med fartökning

TSM träning idag och marathonbanan skulle intas i alla fall det första varvet sen fick grupperna välja hur förlängningen till planerad längd på passet skulle ske. Min förhoppning inför dagen var att det skulle kännas lätt att hänga med, att tempot på de här långpassen nu skulle kännas som en behaglig fart.

Jag kände mig lite som på bilden idag, lite som en vinnare 🙂

Och så blev det, trots ett relativt snabbt pass igår så hade jag inte några som helst problem att hänga med idag, kändes behagligt mest hela tiden. Lite orolig var jag för fartökningen men även den flöt på. Började fartökningen strax innan 19km och körde den i 3.4km. 5.40, 5.51, 5.47 var de tre. Det blev lite tungt sista 500 metrarna av ökningen men aldrig så att jag kände att jag var tvungen att släppa. Jag börjar känna mig rätt stark och det är en skön känsla!!

Såå, då var sista långpasset inför marathon avklarad och det är nu bara två veckor kvar tills det är dags att “upp till bevis” :).

Jodå, jag springer en hel del

… även fast det inte har redovisats här på ett tag. Förra helgen tog rätt mycket på mina krafter och jag har koncentrerat mig på att sova igen då jag inte har jobbat eller sprungit. Därav lite tyst här på sidan, men det ska det allt bli lite ändring på.

Idag sprang jag det fjärde passet den här veckan. Fyra pass där jag under samtliga har haft mycket bra fart så det känns fantastiskt bra.

I torsdags till exempel så körde jag korta intervaller med TSM och det gick så jäkla fort så jag nästan blev lite farträdd!! Kolla den här läckra sviten:

4.29; 3.59; 4.11; 4.18;
4.05; 4.13; 4.25; 3.49;
3.53; 3.47; 4.05; 3.55;
3.46; 3.48; 4.02; 3.46

Jag började intervallerna vid ca 3km, fast det syns rätt tydligt i kurvan

Det är mina tempo i min/km på mina korta intervaller. Vi körde 4 set med 4 rep i varje. 30s vila mellan repen och 90s vila mellan seten. I början fick jag ligga och hålla igen en del för att inte passera ledaren, det kändes oerhört bra!! Hälften av intervallerna sprang jag under 4 minuterstempo. Roger sa att vid varje set så skulle pulsen gå upp och kikar man lite på min pulskurva från passet så är det nog exemplariskt!! Jo, jag är rätt nöjd, glad och stolt 🙂

Idag så sprang jag ett distanspass där målet var att ligga i mitt tänkte marathontempo. Och tro det eller ej, jag fick hålla igen för att inte springa på för fort. Ändå sprang jag för fort :). Jag snittade 5.52 på 12 kilometer. Det börjar hända saker minsann!!

Imorgon är det långpass med fartökning. Det ska bli väldigt intressant och se hur det känns, om det blir jobbigt eller om jag upplever det som lätt.

Hårdkörning i Hagaparken

Idag kan jag bara sammanfatta passet med ett enda ord: T-U-N-G-T!!! Träningen idag skulle köras tillsammans med Running Sweden och det stod trösklar på schemat. Perfekt tänkte jag, bra fart är precis det jag behöver nu så här tre veckor innan Stockholm Marathon. 

Gav mig iväg till Platnet Fitness i god tid innan passet skulle starta, svidade om och gick ut till caféet där vi brukar samlas inför passen. Det var inte någon trängsel där idag vill jag lova.

Hagaparken - lika backig som Bergamo idag.....

Väl på plats på Planet Fitness pratade jag med killen (kommer inte ihåg namnet) som skulle hålla i passet och fick veta att de inte skulle köra 3*4km trösklar… I stort sett alla ska tävla nu till helgen och därför beslutades det att det skulle köras 4km uppvärmning, 4km tröskel och avsluta med 4km nedvarvning. Runt Brunnsviken skulle det köras och när jag såg mig omkring så insåg jag att jag inte skulle hänga med de här grabbarna. Idel ädel snabbfotingar hade samlats där idag.

Fick tips på en bra runda i Hagaparken och bestämde mig för att köra mitt eget race. Sprang iväg och det kändes tungt från start, ingen kraft och ork i benen men joggade på. 2km uppvärmning fick det bli innan jag tänkte köra igång med mina trösklar. Efter två km var det dags, ökade upp farten och tro det eller ej, men det kändes lättare att springa när jag ökade farten än det hade gjort på uppvärmningen. Märkligt!! Men under andra kilometern på tröskeln så kom den tuffa uppförsbacken. Jag gick till och med ner och gick bitvis för benen ville inte springa uppför. Väl uppe så kunde jag öka på igen, sååå skönt, nerför  och slättför resten av tröskeln, matade på och fick upp tempot bra!!

Efter 150s vila var det dags för nästa tröskel. Första km gick bra sen blev det tungt igen vid knappa två kilometer och hela kilometer tre då backen kickade in, 6-tempo då och jag insåg att jag tappade rejält den här tröskeln. Lyckades åter igen hämta krafter efter backen och kunde trycka på lite nerför igen. Kände mig mör och tung i benen och bestämde mig för att nöja mig med de här två trösklarna för den här gången. Tog en längre nedvarvningsrunda därefter och även det var tungt och jag fick gå bitvis när backarna kom.

Jag är nog ändå rätt nöjd med dagens insats när jag tittar på siffrorna från passet. Det är inte helt lätt att ligga och hålla fart på egen hand, det är lätt att tappa fokus, så med tanke på det så var det ett helt ok pass.

Beskrivning Sträcka Tid Tempo Puls medel(max)
Uppvärmning 2 km 12:21 6.11 min/km 134 (149)
Tröskel 1 4 km 21:47 5.27 min/km 160 (179)
Tröskel 2 4 km 21:59 5.30 min/km 167 (190)
Nedvarning 3.23 km 20:38 6.23 min/km 162 (197)
Totalt 13.27 km 1:20:20 6.01 min/km 157 (197)