Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Annons

The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience – the story

Nu är jag hemma igen och sitter i soffan med en simpel smörgås och tänker tillbaka på vårt äventyr i Skåne. Det blev inte alls så fantastiskt och bra som jag hade trott, det blev så ofantligt mycket bättre!! Det här blir en lång resa även för dig käre läsare, en resa i löpning och gourmetmat. Om du inte orkar läsa hela inlägget så tror jag att du kan få en bra bild av vår resa genom att njuta av bilderna! 

Vi packade ihop oss i min bil fredag lunch för att köra de nästan 70 milen, ända ner till Sveriges sydvästligaste udde, Skanör. Jag har aldrig tidigare varit så långt söderut så jag såg verkligen fram mot att få utforska den ändan av världen. Det var jag , Maria, Cecilia och Håkan som körde vägen ner. Den kulinariska resan började redan på IKEA i Jönköping där vi njöt av viltfärsbiffar med hemlagad potatismos och lingonsylt nedsköljt med svag lingondricka. När även den enkla maten smakade riktigt bra så höjdes förstås genast förväntningarna på den här resan. Det var en bra start.

Äntligen framme vid Skanörs gästgivaregård

När vi några timmar senare åkte genom de fantastiskt vackra villasamhället som Skanör bestod av och svängde in framför Skanörs gästgivargård så var vi alla saliga, det var så vackert. Vädret log mot oss och solen strålade från en klarblå himmel. Efter att jag och Maria hade checkat in på vårt superfina rum så tog vi oss en promenad ut mot havsbandet, ut mot de små badhytterna som vi skymtade ute vid havsbandet. Det var skönt att få sträcka på benen lite efter den långa bilfärden och bygga upp ett riktigt sug på maten.

Mary på väg ut mot havsbandet

Efter den promenaden så hann vi med att ta oss en god öl i Gästgiveriets pub innan det var dags för hela gänget som nu var samlat att sätta sig till bords. Menyn som låg på våra tallrikar lät gudomlig, ett glas champagne ingick också i menyn så vi kunde ta och skåla ordentligt tillsammans inför vårt gemensamma äventyr.

Den här desserten var alldeles gudomlig, nog bland det godaste jag ätit någonsin!

Förutom att ha ätit en massa god mat så har jag också lärt mig en helt ny ingrediens – Ramslök. Det är förmodligen en lokal företeelse för jag har inte hört talas om den tidigare och nu under Skånevistelsen så blev vi förutom den Ramslök som de här hade virat in sparrisen i också serverade en fantastiskt ramslökssoppa på sista gästgivaregården. All mat på den här gården smakade som sagt var helt fantastisk men den serverades med enorma tidsspann. Jag tror hela middagen tog närmare fyra timmar så det blev en del väntan och man hann nästan bli hungrig mellan de olika rätterna men vad gör det väl att vänta lite när man väntar på något så enormt gott! Och vi hade ju en hel del att prata om, lära känna varandra och diskutera lördagens löpning mot Skivarp som var nästa anhalt.

Efter middagen så gick alla och la sig för att få sova så mycket som möjligt inför lördagens långpass. Frukosten serverades från klockan åtta och på morgonen stod vi alla och hängde på låset. Vi var ju ivriga och ville komma iväg!! Frukosten var bra och jag försökte att äta så mycket jag bara kunde. Som vanligt så kan jag inte trycka i mig så mycket som jag skulle VILJA men det är inte så mycket att göra åt. Halv tio stod vi alla utanför Skanörs gästgivaregård, allt bagage som skulle köras i bilarna var inpackade och vi alla var laddade och redo att få ge oss iväg.

Från vänster Liselott, Håkan, Barbro, Åsa, Maria, Stefan, Leif, Jag, Zingo, Cecilia, Thomas, Maria, Therese, Sara, Kenth. Fredrika som anordnat det hela saknas på bilden. 

Jag joggade iväg utan att titta så mycket på tempo utan bestämde mig för att lyssna på kroppen och känna efter vad som kändes bäst. Det har ju fungerat förut och det gjorde det även idag. Det tog inte så lång tid innan små grupperingar hade bildats. Stefan och Maria som visade sig vara ett riktigt radarpar, tassade iväg och försvann rätt snart bort från vårt synfält. Maria som inte sprungit ultra tidigare och sprang hela vägen i sina fivefingers i ett fantastiskt bra tempo. Vilken tjej!!

Ganska snart så hamnade jag och Thomas i en egen liten grupp och vi höll sedan ihop under resten av turen. Det var supertrevligt, vi hade massor att prata om och avverkade det ena ämnet efter det andra och det var inte tyst i många minuterar. Vi hade liknande löpbakgrund och många andra gemensamma beröringspunkter som vi pratade om. Pratade om trädens utveckling, vindkaftverkens vara eller icke vara, löpteknik, lopp, träning och så maten som vi åt på fredagskvällen och maten som vi såg fram mot under resten av helgen.

När vi sprungit runt 22-23 kilometer så började jag känna mig rätt sliten men visste ju att vi strax skulle vara framme vid Trelleborg där vi skulle stanna för lunch. Och med lite erfarenhet så visste jag att krafter kunde återfås efter ett lunchstopp så jag var inte så himla orolig att jag inte skulle orka egentligen.

Den platta delen av Skåne

I Trelleborg gick för övrigt Sydkustloppet av stapeln, loppet som går från Trelleborg, följer kustlinjen och slutar vid Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Både Ingmarie och Anna visste jag skulle springa loppet och jag hoppades få se en skymt av dem. Tyvärr så lyckades vi missa dem men fick sen reda på att det andra gänget hade sett dem och hejade på dem så det kändes bra. Tjejerna var grymma i den tuffa motvinden och tog guld (Ingmarie) och silver (Anna). Stort grattis tjejer!!

Väl inne i Trelleborg så samlades vi för en gemensam lunch på Mc Donalds, tänk att man alltid hamnar där när man är ute på långpass, det är bra märkligt!! Eller så är det så enkelt att det helt enkelt är så enkelt och att man hamnar där av den anledningen…

Efter lunchen så drog vi iväg igen, drygt halva vägen kvar mot Skivarp. Nu var det rätt tungt för min del redan från start, den där återhämtningen som jag brukar få efter en paus uteblev och det kändes aldrig riktigt bra. Jag hade även känningar i kroppen, den gjorde ont och protesterade och det kändes inte riktigt roligt längre. När jag närmade mig 30 km så tog jag beslutet att jag inte ville fortsätta hela vägen till Skivarp, jag ville hoppa av nu.

På väg!!

Ändock kluven inför beslutet så ringde jag till Maria och Sara, som hade vänt lite tidigare och nu hade hämtat bilen, för att kolla var de var och jag trodde knappt det var sant när de sa att de var några hundra meter bort bara. Då kändes det som om det var meningen att jag skulle hoppa av och beslutet kändes då rätt. Vi knödde in oss i Saras lilla Mini Cooper som nu var full med all packning för 15 personers för en helg plus nu också tre personer, det var trångt vill jag lova :).

När vi närmade oss Skivarp så stannade vi för att släppa av Sara som ville springa de sista 5-6 kilometrarna in mot målet, sen åkte jag och Maria vidare i typ 200 meter då jag pep “stanna bilen jag vill också springa”. Så jag hoppade ur bilen och joggade med Sara till Skivarp. Lugnt och härligt, det kändes bra att få några kilometer till då jag var rätt kluven av mitt avhopp. Jag gillar inte att bryta men nu efteråt så känns det helt rätt. Jag har fler mål i år och har inte “råd” att springa mig trasig.

Skivarps gästgivaregård

Väl framme i Skivarp så checkade vi in på våra rum, flyttade över lite bagage till min bil och tog sen och åkte ner till Smygehuk där vi hade tänkt oss att jogga lite. Det blev dock inte så mycket jogg, istället så softade vi, tog en liten promenad och fikade sedan innan vi vände tillbaka till Skivarp för att möta upp alla hjältar som sprungit hela vägen. Det var några som slog distansrekord idag. Både Maria och Thomas hade bara sprungit maratondistansen tidigare och Therese hade fem mil som längst så det var riktigt bra prestationer!!!

Vid världens ände!!

Innan vi duschade och gjorde oss i ordning till middagen så hann vi med att sitta i solen en stund för att ta en välförtjänt öl. Även på det här stället så hade de ett bra ölsortiment med en del lokala guldklimpar. Jag drack förvisso ett danskt öl men ett riktigt gott sådant från ett litet bryggeri, Brockhouse Bryggeri, som brygger mycket kvalitetsöler.

En välförtjänt öl i dagens sista solstrålar

Maten på det här andra gästgiveriet var inte riktigt av samma klass som på Skanör tycker jag. Det var mer rustik mat, mer av husmanskost kan jag tycka. Till förrätt fick vi en silltallrik med en massa olika sillar, lax och lite ägg. En klassisk jultallrik kan jag tycka. Huvudrätten var fläskstek, inte så mycket att säga om den, ingen superhöjdare i min värld. Desserten var en parfait (tror jag) gjord på mullbär från deras alldeles egna mullbärsträd vars historia krögaren där berättade varmt om. Själv valde jag dock en fruktsallad men smakade lite på Saras mullbärsdessert och den smakade lite svagt av blåbär kan jag tycka. Sen var det nästan dags att krypa till sängs igen, alla var trötta även idag och ville komma i säng för att vara pigga till morgondagen.

Samlade för ännu en fantastisk gourmet middag!!

Då vi ansåg att alla skulle vara lite tröttare dag två och att sträckan var aningen längre så bestämdes det att vi skulle försöka komma iväg tidigare än på lördagen. Frukosten gick vi ner och käkade runt halv åtta för att komma iväg strax efter halv nio. Jag velade länge och väl men tog till sist ett beslut att inte följa med på den långa turen utan åka med Sara, Kenth och Maria i bilen direkt bort till Brösarp för att springa på Skåneleden där istället.

Åter igen samlade inför starten på dag två.

När vi vinkat av gänget som skulle ta sig till fots till Brösarp så packade vi ihop oss i bilen och for iväg. Väl framme vid det tredje och sista gästgiveriet så fick vi våra nycklar till rummen och kunde ställa in våra väskor. Vi bestämde att vi skulle springa ner till Kivik via Brösarps backar för att där möta upp Fredrika för att käka lunch ihop på Kiviks lilla råa. Vi var ju här nere förra året och sprang och även då tog vi oss dit för att äta raw food när den är som allra allra bäst.

Vi joggade iväg och det skulle vara ungefär en mil och nu kände jag att det var läge att få till ett kvalitetspass. Joggade först lite försiktigt för att känna att kroppen var med mig och att jag inte kände av något “dåligt” ont i kroppen. Det kändes bra och jag tröck på lite. Försökte hålla någorlunda tempo uppför och drog på lite extra nerför, kroppen svarade och jag bestämde mig för att prova att öka lite till. Efter 1.5 km, då det visade sig att namnet Brösarps backar inte var bara ett namn utan också verkligen berättade karaktären på området, var jag rätt trött, började gå uppför en backe och blev ifattsprungen av Kenth. Gick hundra meter och började sen jogga igen, uppför uppför uppför och så en lång skön utförslöpa som självklart inte kändes lika lång och oändlig som uppförslöporna. Kollade klockan och såg att jag låg och kretsade runt 6.00 tempo. Kämpade på, drog  ner på tempot uppför för att sträcka ut nerför. Mötte Kenth när jag hade knappa kilometern kvar, han hade sprungit en annan väg, han vände med mig och agerade hare. Sista gick på 5.20. Nöjd!! Snittade 5.59, nöjd!! Det var inte platt!!

Jag måste öva lite till på att hoppa. Det har blivit bättre, nu lättar jag i alla fall från marken! Jag ser och lär av Kent som kan!

Efter den joggingturen smakade det här fantastiskt gott!!

Jag har ätit raw food några få gånger och det har varje gång varit så himla gott!!

Mätta och nöjda efter en stund i solen. Nu på väg hemåt utmed Skåneleden.

Efter den goa smaskiga lunchen så tog vi oss tillbaka till Brösarp via Skåneleden. Fredrika skuttade på hur lätt som helst medans vi övriga nöjde oss med sakta jogg varvat med massor med promenad. Vi njöt av Österlen den vackra!

Vi hann även här utforska öl utbudet vilket även här var bra innan vi satte oss till bords för att avnjuta den i mitt tycka bästa middagen. Förutom desserten, den var supergod även här men desserten på Skanör var nog den bästa!!

Bilderna här får tala sitt eget språk!

Måndagen var det inte så mycket annat att tänka på än att ta sig hemåt. Det blev en trevlig biltur med stopp både på Brösarps backar, Åhus (där vi försökte äta glass), Karlshamn (där vi försökte äta glass) och Kalmar där vi till sist åt Pizza av världsklass. Pizza som var prisad flera år i rad i något SM i pizzabakning. Är det en gourmet resa så är det!

Det planeras redan nu för en ny gourmet och löparresa för 2012, den tänker i alla fall inte jag missa, var så säkra :)!!

The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience

Japp, nu är det snart dags att packa ihop det lilla jag ska ha med mig. Packningen som jag kan ta med är MYCKET begränsad så det är verkligen supersvårt att packa.

Imorgon bitti far vi iväg söderut för att i god tid innan 19.00 imorgon kväll sitta till bords vid Skanörs Gästgiveri för en fyrarätters middag förhoppningsvis lagad av Jakob Lells som blev 2a i finalen av årets kock 2011. Efter övernattning och frukost där så startar vårt äventyr. Elva mil kommer det att bli totalt på skånska småvägar. Tillsammans med 14 andra ska jag korsa Skåne, från Skanör i väster till Brösarp i öster via Skivarp. 14 personer av vilka många är mina vänner. Andra känner jag inte just nu men även dessa kommer att inkluderas i vänkretsen efter den här helgen.

Jag kommer inte att ha med mig datorn men kommer troligtvis att lägga upp korta rapporter på twitter och facebook. Något blogginlägg ska jag allt också försöka att få till.

Ha en bra helg!!! 

Tvärs över Skåne kommer vi att ta oss till fots under helgen.

Fyra minuter!!!

Ja, det kommer ett inlägg till om lördagen, jag bara känner att jag vill gotta mig lite grann till i min glädje och den framgång som jag hade i lördags. Sen ska jag nog lägga TEC bakom mig och se framåt. Men som sagt ett litet litet inlägg till vill jag allt bjuda på!!

Jag börjar nu inse hur oerhört tajt det var för mig att klara mitt mål. Jag börjar nästan skratta, ja, och gråta, samtidigt då jag tänker på det. 30 sekunder per varv, trettio sekunder, hade jag ”softat” 30 sekunder för länge per varv så hade jag inte fixat det. Totalt fyra minuter på tio timmar det är… låt mig se efter; 10 * 60 är 600 minuter. 4 minuter av 600 minuter är 0.6%, det var min marginal.

Inne på andra varvet, fortfarande jättepigga ben och massor med spring i kroppen. Bild: Micke Sjöblom

Det var tur att jag nöjde mig med bara två toastopp, ett till och det hade varit kört. Om jag hade kört bara en enda kilometer per varv i något lugnare tempo så hade det inte gått. Och då menar jag inte jätte lugnt, nej, det hade räckt att sänka från 6.30 till 7.00 på EN ENDA kilometer per varv, och det hade varit kört. Det hade räckt med att jag gick ett parti extra i skogen istället för att småjogga, då hade det varit kört. Jag tror ni fattar vart jag vill komma!! Tänk om min klocka hade funkat, då hade det nog också varit kört, jag hade min vana trogen ”sänkt tempot” för att ”orka”. Det var helt enkelt min dag i lördags och jag njuter så mycket av det :)!

Jag är så jäkla glad och stolt och nöjd och lite lite mallig att jag faktiskt orkade hålla ihop det hela loppet.

Som den siffernörd jag är så vill jag självklart också presentera mina varvtider, så här såg det ut under loppet.

1. 01:09:02
2. 01:10:06
3. 01:09:55
4. 01:14:26 – stopp för toa och mat
5. 01:17:56 – längre stopp för mat
6. 01:18:58 – stopp för toa
7. 01:17:49 – tungt nu, börjar bli riktigt trött
8. 01:17:47 – kamp mot klockan, sjuuukt trött

Imorgon kväll ska jag ge mig ut på en lugn kort joggtur. Hade tänkt ta en idag, men jag har problem med att ta mig både upp och nedför trappor likväl som upp och ner från en stol. Stel var ordet sa Bull, ömt sa Bill!

Efter joggturen imorgon ska jag börja blicka framåt. Året har ju bara börjat och det ser ut att bli ett fantastiskt roligt år!!

TEC 50 miles – Jag satte upp ett mål och nådde det

På morgonen när jag vaknade var jag rejält nervös, hade svårt att äta frukost och fick verkligen tvinga i mig den. Visste att jag var tvungen att äta bra för att få en bra start på den här långa dagen. Packade ihop mina grejjor och gav mig iväg. Försökte hela tiden att bara tänka bra tankar.

Väl på plats så träffade jag massor med vänner, det var rena kramkalaset. De allra flesta skulle ju springa 100 miles, det är så galet långt!! Någon gång ska jag också ta klivet upp i de distanserna men just nu känns det lagom att satsa på halva distansen.

 

Jag inte bara nådde mitt mål. Jag kom trea i min klass också!!

Efter en kort genomgång av banan så gick så äntligen startskottet, det var så oerhört skönt att få komma iväg. Sprang från start med Peter Nilsson som också skulle springa samma sträcka. Min vana trogen så tittade jag på klockan efter en liten bit och tyckte att den såg väldigt underlig ut. Avståndet stod fortfarande på noll meter, jag klickade och tröck lite på knapparna, försökte att nollställa den men det gick inte. Vad jag kunde se på displayen var hur länge jag sprungit och vilket tempo jag för tillfället höll. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, att rycka på axlarna och inse att jag fick nöja mig med den information som klockan gav och att finna tilltro till min kropp och känslan istället. Då jag sprang med Peter och han hade klocka så informerade han mig med jämna mellanrum, vi låg på ungefär 6.40 tempo, så det var perfekt.

Vädret var bra, inte helt perfekt men bra nog. Växlande molnighet, runt 8-10 grader men en rätt kraftig vind, vilken skulle visa sig hålla i under hela loppet och bli jobbigare mot slutet. Jag gillar banan, den är omväxlande, uppåt och neråt, grusvägar, cykelvägar och skogsstigar i en härlig mix så det blir aldrig tråkigt och jag tror den är bra för kroppen då belastningen hela tiden växlar.

Det hände mycket under första varvet, först klockan som bestämt sig för att ta semester, sen tappade jag bort en av vattenflaskorna och så vrickade jag högerfoten vid två tillfällen. Jag tänkte då att; med den starten så måste den här dagen sluta riktigt bra!

Efter första varvet så tappade jag Peter, han skulle fixa lite och jag hade ju bestämt mig redan från början att jag inte skulle hänga upp mig på någon endaste person, inte ha som mål att försöka medla i tempo och annat med någon annan utan helt och hållet förlita mig på mig själv och det tempo som var bäst för mig. Ibland under loppet fick jag sällskap en bit och kunde prata bort några minuter men mestadels körde jag mitt eget lopp.

På väg in för andra varvningen, fortfarande massor med spring i benen. Bild: Micke Sjöblom

När jag vid första varvningen passade på att ta av mig min vindjacka  lyckades jag på något vis ha sönder mitt armband på klockan… men hallå, räcker det inte nu med otur!!! Jag bestämde mig även nu för att det här inte fick sätta käppar i hjulet för mitt mål och min plan, jag stoppade helt enkelt klockan i fickan och sprang på ändå. Nu hade jag verkligen ingen koll alls utan gick från det här andra varvet helt och hållet på känslan i kroppen. Jag tog upp klockan då och då för att kika på tiden och tempo, tempot visade nästan varje gång på ett tempo runt eller strax över 6-minutersfart. Väldigt snabbt, men jag stoppade ner klockan igen och fortsatte att köra på känsla. De första tre varven gick på ganska exakt 70 minuter, vilket innebar att jag hade ”sprungit in” 15 minuter på dessa tre varv att disponera under senare delen av loppet. Detta var helt enligt plan.

 

Klubbkompisarna Torkel, Ken och Fredrik vid det dignande bordet som vi kunde äta friskt ifrån. Jag nöjde mig dock i stort sett med Runekakor. Bild: Micke Sjöblom

Det rullade på varv efter varv, sprang där jag skulle, gick i backarna och småsprang i skogen. Kroppen gav sig som vanligt till känna, det gjorde ont i vaden ett tag, sen i låret, sen i höften, men så länge det flyttade runt så är det inget att bry sig om. Jag mest konstaterade; Jaha, så du är där och gör ont nu, när jag kände smärta på ett nytt ställe. Varv fyra , fem och sex tog jag lite längre pauser för energi och toastopp. Energin jag levde på under loppet bestod i stort sett enbart av Runekakor. Jag hade med mig mackor, käkade en tugga och slängde den sen, det var INTE gott. Vid kontrollerna försökte jag att ta några chips, tröck i mig någon köttbulle och någon banan men var annars inte speciellt sugen på något. Jag drack drygt 5dl vätska/varv varav 1.5dl resorb. Vid någon varvning tog jag också en mugg med cola, det var gudomligt gott!!

Efter dryga halva loppet började jag få lite jobbigt att andas, antog att det var för att jag var utmattad, för att jag sprang rätt fort och låg på gränsen till vad jag verkligen klarar av. Men det jobbiga tilltog, jag flåsade hemskt uppför backarna och jag fick liksom inte ner luften, andades mest på toppen om ni förstår. Jag försökta att bortse från det, andades så gott jag kunde, försökte att andas lugnt och försökte att få ner luften ordentligt men det gick inte så bra. Då jag inte körde med pulsband så vet jag inte om jag verkligen var så trött eller om det var något annat. Har hört att fler har haft jobbigt med andningen så kanske att det var något pollenelände.

Jag varvade för femte gången på rätt exakt sex timmar. Ett snabbt överslag och jag insåg att jag hade 80 minuter på mig per varv de tre som var kvar. Det innebar att jag var tvungen att varva sjätte gången senast efter 7.20 och sista gången vid 8.40 för att nå mitt mål. Jag insåg också att jag blev tröttare och tröttare så att jag skulle verkligen behöva den där tiden, de där 80 minuterna per varv.

 

Fortfarande med god fart i benen. Bild: Micke Sjöblom

Under det näst sista varvet försvann alla smärtor från kroppen, benen var hur tunga och stela som helst men att inte ha någon smärta det var magiskt! Klockan visade drygt 7.20 då jag varvade för näst sista varvet och 8.38 vid sista varvningen. Inte ens då var jag helt säker på att jag skulle klara det. Jag var rätt tom på energi det vid det här sista varvet och jag kände mig yr då jag sprang. Det kan ha berott på alla långa skuggor som var då och att det var lite svårt att se då på grund av det. Men jag fick koncentrera mig och säga till mig själv att ”nu håller du ihop det här”. Jag var sjukt trött, gick mycket mer än tidigare på ställen jag inte alls gått på under de tidigare varven. Hittade backar överallt. I skogen tog jag det extremt lugnt, ville inte vricka fötterna det här sista varvet. Träffade på Jumper då det var knappa tre kilometer kvar, han sa att ”du fixar det här”, jag var inte så säker. Blev ifatt sprungen av Mattias han sa att jag hade 23 minuter på mig och sa att ”du fixar det”, jag var inte så säker. Jag var slut nu, helt slut. Mentalt och fysiskt utpumpad.

Ett par hundra meter från mål kom en kille och mötte mig ”där är du ju” sa han, vi undrade var du var? De hade börjat bli oroliga i målområdet om jag skulle hinna i tid. Exakt fyra minuter hade jag till godo då jag stämplade!! Det var den skönaste jävla målgång jag någonsin gjort, klockan visade 09.55 !!! Jäklar vad jag kände mig nöjd, jag log från tårna och hela vägen upp, jag bara skrattade när Kristina gav mig stora famnen och grattade mig.

Det var helt underbart med alla som hejade på olika sätt. Marie, Jessica och Mary skickade SMS, jag fick facebook-meddelanden och så alla som var ute på plats. Träffade Micke Sjöblom som var ute och fotade och han sprang en liten bit med mig. Mary dök upp som gumman ur lådan lite varstans runt banan, och jag blev lika glad varje gång. Ellinor fanns på plats då jag gick ut för näst sista varvet och Helena, Elisabet och Kristina fanns där när jag gick ut på sista varvet. Kjell och Ann-Marie var där och hejade. Jumper, som själv sprang 50k åt rätt håll den här gången, dök upp i skogen på mitt sista varv och hejade. En man var ute och gick runt banan åt fel håll, jag tror han gick minst fyra varv och hejade och klappade händerna och peppade lika mycket varje gång. Det var härlig stämning vid varvningen och det var underbart att komma in där varje gång och höra alla ropa och peppa!!

Med en hel klocka hade jag nog inte fixat det, jag hade sänkt tempot!! Någon var med mig och gav mig de allra bästa förutsättningarna, den saken är då klar!!

9.55.59

Japp så blev min sluttid, med andra ord klarade jag mitt mål, att komma under tio timmar. Jag är så galet nöjd!!

Längre tävlingsrapport kommer imorgon.

På väg mot pers!! Bild tagen och lånad av Maria Wiberg

1 dag kvar – laddar mentalt

Sitter nu och har packat nästan allt och funderar nu på vad jag har gett mig in på. Det är egentligen inte så att jag funderar på om jag klarar sträckan, det vet jag nästan att jag gör. Nä, min tankar går kring att jag inte bara vill GENOMFÖRA, det är liksom inte nog i år.

I år vill jag genomföra, självklart, men jag vill göra det under tio timmar. Och DET är nog den lilla twisten på det här loppet som gör att jag är rätt nervig. Men det ska jag inte fundera på nu, nu ska jag gå och lägga mig för att få en lång natts skön sömn innan jag ska upp imorgon.

EDIT: Det kommer att finnas live-resultat på TEC’s hemsida http://www.tec100.se/

Jag kommer för övrigt att ha mobilen med mig(det är obligatoriskt), ifall någon vill hjälpa mig imorgon genom att skicka peppmess via facebook. Kommer troligtvis inte att kunna svara under dagen men läsa hinner jag. Det finns ju ett par promenadbackar.

God natt alla och håll en liten tumme för mig imorgon. Snälla!!

Bilden är efter målgång från förra årets TEC, då jag tillsammans med Kristina och Leif tog mig igenom mitt allra första ultralopp. Vi kände inte varann innan men definitivt efter.