Tråkigt besked – inlägget jag helst inte vill skriva!

Gårdagen började så bra! Kristina fyllde 42 igår och hon pratade med sina föräldrar och dagen lekte! Visserligen blåste det halv storm men vad gör väl det!

Vi blev inropade att dricka kaffe av ett gäng män vid en butik längs vägen. Väl där förklarade vi vad vi gjorde och så berättade jag att Kristina fyllde år. Då sjöng de på både rumänska och engelska och de bjöd på tårta dagen till ära. Efter det kändes det lätt, såna upplevelser och den vänligheten är värd så mycket!

Nu sitter jag på bussen till Focsani utan Kristina. Det här känns så oerhört sorgligt, jag saknar henne redan. Vi var tvungna att göra något, ta ett beslut min vänstra fot/smalben fortsätter att krångla. Jag klarar att springa 5, 10, 15 ja till och med upp till 20 kilometer men sen slår smärtan till och jag linkar fram i snigelfart. Jag måste helt enkelt bli bra i foten. Nu har vi tagit beslutet att jag måste ge mig själv och min fot en ärlig chans för att kunna fullfölja det här. Jag åker nu därför buss till Focsana som ligger 13 mil framåt på vår planerade rutt för att lägga mig och få total vila för min fot. Därefter kommer jag att köpa en gammal cykel.

De spelade en låt i radion på bussen som jag och Kristina tycker mycket om och som vi sjungit högt ett flertal gånger och tårarna rann. Det var ju inte så här det skulle vara!!!

Om det är det här priset jag får betala för att kunna fortsätta vår resa, ja, då betalar jag det. Priset att jag helt missar 13 mil av vår rutt, de 13 mil som Kristina nu springer själv till Focsani. Sen ska jag cykla en vecka och därefter försöka komma igång med löpningen igen. Om det inte går så kanske det allra värsta inträffar, att jag tvingas till att cykla hela vägen. Inte alls som vi tänkt oss men jag får då ändå uppleva alla dessa länder och göra det tillsammans med Kristina. Går det riktigt bra kanske jag kan springa de sista 100-150 milen och då känns det som att vi nu har tagit ett rätt beslut.

Väl i Focsani så blir det till att röra mig minimalt, stretcha och massera benet och använda Voltarengel tre gånger om dagen. Jag har tidigare konsulterat Rune Larsson och nu också Martin på AccessRehab och just nu finns bara det här alternativet.

Igår fick jag fruktansvärt ont efter 15-18 kilometer och kunde bara hanka mig fram i sakta mak. På kvällen började vi bli lite desperata över att finna en tältplats då landskapet även den här kvällen var platt och utan skog. När vi kom fram till en liten by Casu Vudo frågade vi en kille om det fanns någonstans att sova, han hämtade sin fru som kunde lite engelska och det hela slutade med att de bjöd in oss att sova i deras hem. De visade oss runt på gården, vi lekte med deras två barn och fick lära oss en massa Rumänska ord av deras dotter. De lagade mat och bäddade åt oss, vi fick frukost på morgonen och jag fick skjuts till bussen mot Braila. Fantastisk familj!

Det här inlägget kanske inte blev det muntraste och det mest sammanhängande men nu vet ni i alla fall vad som har hänt.

Jag lever självklart fortfarande på hoppet att den här vilan och en veckas cykel ska rädda min fot. Jag är en obotlig optimist!!