Tråkigt besked – inlägget jag helst inte vill skriva!


Gårdagen började så bra! Kristina fyllde 42 igår och hon pratade med sina föräldrar och dagen lekte! Visserligen blåste det halv storm men vad gör väl det!

Vi blev inropade att dricka kaffe av ett gäng män vid en butik längs vägen. Väl där förklarade vi vad vi gjorde och så berättade jag att Kristina fyllde år. Då sjöng de på både rumänska och engelska och de bjöd på tårta dagen till ära. Efter det kändes det lätt, såna upplevelser och den vänligheten är värd så mycket!

Nu sitter jag på bussen till Focsani utan Kristina. Det här känns så oerhört sorgligt, jag saknar henne redan. Vi var tvungna att göra något, ta ett beslut min vänstra fot/smalben fortsätter att krångla. Jag klarar att springa 5, 10, 15 ja till och med upp till 20 kilometer men sen slår smärtan till och jag linkar fram i snigelfart. Jag måste helt enkelt bli bra i foten. Nu har vi tagit beslutet att jag måste ge mig själv och min fot en ärlig chans för att kunna fullfölja det här. Jag åker nu därför buss till Focsana som ligger 13 mil framåt på vår planerade rutt för att lägga mig och få total vila för min fot. Därefter kommer jag att köpa en gammal cykel.

De spelade en låt i radion på bussen som jag och Kristina tycker mycket om och som vi sjungit högt ett flertal gånger och tårarna rann. Det var ju inte så här det skulle vara!!!

Om det är det här priset jag får betala för att kunna fortsätta vår resa, ja, då betalar jag det. Priset att jag helt missar 13 mil av vår rutt, de 13 mil som Kristina nu springer själv till Focsani. Sen ska jag cykla en vecka och därefter försöka komma igång med löpningen igen. Om det inte går så kanske det allra värsta inträffar, att jag tvingas till att cykla hela vägen. Inte alls som vi tänkt oss men jag får då ändå uppleva alla dessa länder och göra det tillsammans med Kristina. Går det riktigt bra kanske jag kan springa de sista 100-150 milen och då känns det som att vi nu har tagit ett rätt beslut.

Väl i Focsani så blir det till att röra mig minimalt, stretcha och massera benet och använda Voltarengel tre gånger om dagen. Jag har tidigare konsulterat Rune Larsson och nu också Martin på AccessRehab och just nu finns bara det här alternativet.

Igår fick jag fruktansvärt ont efter 15-18 kilometer och kunde bara hanka mig fram i sakta mak. På kvällen började vi bli lite desperata över att finna en tältplats då landskapet även den här kvällen var platt och utan skog. När vi kom fram till en liten by Casu Vudo frågade vi en kille om det fanns någonstans att sova, han hämtade sin fru som kunde lite engelska och det hela slutade med att de bjöd in oss att sova i deras hem. De visade oss runt på gården, vi lekte med deras två barn och fick lära oss en massa Rumänska ord av deras dotter. De lagade mat och bäddade åt oss, vi fick frukost på morgonen och jag fick skjuts till bussen mot Braila. Fantastisk familj!

Det här inlägget kanske inte blev det muntraste och det mest sammanhängande men nu vet ni i alla fall vad som har hänt.

Jag lever självklart fortfarande på hoppet att den här vilan och en veckas cykel ska rädda min fot. Jag är en obotlig optimist!!

Annonser

50 tankar om “Tråkigt besked – inlägget jag helst inte vill skriva!

  1. Oj va tuffa ni är tjejer! Jag är imponerad. Måste ha varit ett jättesvårt beslut! Hoppas hoppas hoppas att foten blir bra av vila Carina! Jag skickar läkande styrka av hela mitt hjärta när jag skriver det här inlägget!

    Gilla

  2. Åh vad tråkigt Carina! Jag hoppas och tror också att din fot kommer att må bra av lite vila och cykel. Jag förstår att det känns trist att missa 13 mil men vet du, i det stora hela är det ingenting. Om din fot mot all förmodan inte blir spring-frisk och du cyklar resten av sträckan så är det förbaskat bra det också. Otroligt, osannolikt bra till och med. Precis som du. Krya på dig nu. Stor kram, Josefine

    Gilla

    • Tack Josefine!! Dina ord värmer och jag hoppas att vila och en cykel får mig på fötter igen för det är ju trots allt det jag vill göra. Men oavsett så får jag uppleva Europa, och det är det viktigaste! Kram tillbaka från oss båda!

      Gilla

  3. Du vet redan att jag håller alla tummar som jag har (och några till)
    Fanns inga alternativ. Det är upplevelsen av äventyret som är viktigast och det kan du göra från cykeln, men självklart hoppas jag det blir så kort cykeltur som möjligt.
    Massor med styrke kramar

    Gilla

  4. Så himla ledsamt att höra att du har så ont. Men jag håller med alla andra. Cykel är ett bra alternativ och du får fortsätta uppleva allt tillsammans med Kristina. Och även på cykel tar du dig ju fram av egen muskelkraft, ett riktigt bra alternativ för att kunna fortsätta.
    Jag vet att du är ledsen och besviken. Men försök se det positiva i att du säkert kan fullfölja äventyret även om det inte blir riktigt så som du tänkt.
    Ta hand om dig nu på bästa sätt. Älskar dig! Kram

    Gilla

  5. Kroppen får bestämma. Det är det inte mycket man kan göra åt. Förstår att du känner dig ledsen men du tog det enda rätta beslutet och jag är övertygad om att det kommer att bli fint, hur du än tar dig fram. Sköt om dig och er och hälsa Kristina och gratta på födelsedagen!!

    Jätte-Kram!

    Gilla

    • Tack Thomas!!! Det kommer bli bra! Känns till och med lite bättre nu efter en natts sömn. Problem är till för att lösa! Kristina hälsar och tackar! Kram

      Gilla

  6. Hoppas du hittar en bra cykel. Och att du stannar på den tills det känns riktigt bra i benet. Inte chansa! På nåt vis fixar du hela sträckan och det är ju det som är målet. Sköt om er!

    Gilla

  7. Håller mina och barnens tummar för att det blir en snabb läkning. Det låter som en bra plan och jag hoppas att du kommer kunna springa snart igen. För övrigt är det ganska grymt att cycla från rumanien till Sverige också.

    Gilla

  8. Neeej! Och det var ett sådant här inlägg vi inte heller ville läsa. Det verkar som Ni trots allt fattat ett bar och väl underbyggt beslut och jag hoppas verkligen att Du kommer att vara fit for fight igen. Håller verkligen alla tummar för Er!

    Gilla

  9. Surt som f-n 😦 Men det är ju fantastiskt att ni inte ger upp utan planerar om för att kunna fullfölja äventyret. Cykeltransport är ju också att förflytta sig med muskelkraft! 🙂 Kämpa på!!!

    Gilla

    • Tack! Ja, det är nog en viktig förutsättning för en sån här resa att kunna ändra mållös efter nya förutsättningar. Att ge upp är inte vår starkaste sida :)!

      Gilla

    • Tack Emelie!!!! Nä så här hade vi ju inte planerat det!! Men jag hoppas förstås att jag kan återuppta löpningen om någon dryg vecka eller så. Massor med kramar från oss båda till dig!!

      Gilla

  10. Nej men så skulle det ju inte vara!!!
    Men… lösningsorienterat som attan att fatta beslut om buss och cykel. Det viktiga är ju resan i sig, äventyret genom Europa.
    Lite vila och sedan på’t igen!

    Gilla

    • Nä, det skulle ju inte det men under en sån här lång resa kan mycket hända. Jag hoppas att vila och cykel gör att jag kommer på benen igen. Nu blir det upplevelser från sadeln ett tag istället.

      Gilla

  11. Nä, det var inte så här det skulle vara, förstås. Men ett äventyr blir ett riktigt äventyr först när man möter strapatser och måste övervinna motstånd. Det var en smart lösning och det allra viktigaste är att foten blir bra. Det här fixar du!

    Gilla

    • Tack Johanna!! Visst är det trist men som sagt, jag får fortsätta äventyret och så hoppas jag förstås att foten blir helt bra snart :). För det är ju trots allt springa jag vill.

      Gilla

  12. Så trist! Och så starka och smarta är! Även om det visar sig att du kommer att få trampa cykel delar av vägen så är det ju ändå ett helt fantastiskt äventyr. Håller tummarna för att vilan gör susen!

    Gilla

    • Ja, det är det. Äventyret får vi i alla fall. Jag har försökt att mentalt ställa om och ändra fokus. Lite tufft men det går. Det kommer bli bra 🙂

      Gilla

  13. Hej på er! Vad tråkigt att höra att kroppen krånglar! Förstår att det är jättetråkigt! Men en gammal hoj är ju inte fel heller! Vila upp dig nu och förhoppningsvis kan du springa efter det. Jag tycker att ni är jättetuffa som ger er på detta äventyret. Lycka till och kram från Åsa!

    Gilla

    • Tack Åsa! Och vad roligt att du följer oss. Ja, det är lite svårt att förutspå såna här händelser. Det kändes ju som att det var på väg att vända. Äventyret är kvar blir bara lite annat sätt att uppleva det på! 🙂

      Gilla

  14. Hejsan Carina! Att läsa era bloggar är dagens höjdpunkt! Det är ett sådant fantastiskt äventyr ni är ute på – ni är ett par supertuffa donnor! Blir jätteledsen i hjärtat när jag nu hör att det kommit smolk i bägaren – MEN när du i efterhand tänker tillbaka kommer du knappt att minnas att du cyklade några mil, det är bara en fjupp på vägen. ”Att INTE cykla är att gå för långt” – Krya på dej!! All världens kramar från Micke!

    Gilla

    • Tack Micke!! Vi känner oss ärade att vara varje dags höjdpunkt!! :)! Gillar din kommentar ”att INTE cykla är att gå för långt”. Den är klockren!! Imorgon trampar jag norrut och det ska bli så jäkla kul!! Kramar tillbaka från oss båda!!

      Gilla

  15. Tråkigt att det inte blir som ni hoppats, och jag önskar verkligen att du blir bra så att ni kan springa tillsammans. Men, bra beslut att ta vilan, pröva cykla och ta det därifrån. Stor kram!!!

    Gilla

    • Vi stöttar varandra i alla situationer. Det är ett måste och något vi gör utan att egentligen behöva tänka på det :)! Vi är det viktigaste vi har :)!

      Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s