Julveckan

Det har inte blivit så mycket träning den här veckan lite på grund av att jag har haft rätt mycket att göra och dels på grund av att jag har haft rätt ont i knät efter fallet i söndags.

Foto 2015-12-24 08 04 30

Härlig morgon på julafton. Mysigt att springa i gryningen.

På julaftonsmorgonen gav jag mig dock ut på ett distanspass  runt Hammarby sjöstad. Det var riktigt härligt, sprang helt efter känsla. 8 km i hyfsat tempo. En bra start på julaftonsmorgonen.

Idag var jag ut och bestämde mig för att springa i Hammarbybacken. Jag har gått uppför den där backen hela hösten och nu får det vara nog, nu känner jag att jag har blivit så pass stark så det är dags att öka tempot. Jag tog inte den branta delen och inte hela vägen men bilvägen upp till första klacken sprang jag och körde fem svängar. Sista svängen upp drog jag på mig lite mjölksyra och var rejält trött då jag kom upp. Nu har jag ett bra utgångsläge även där. Fler backar, kanske upp till tio, sen är det dags att förlänga den. Jag är så mycket starkare och det kändes riktigt roligt. Imorgon ska jag ta mig till Hellas och springa i motionsspåret. Bra med backar och varierat och fint. Det kommer bli superkul! Dessutom så ska det komma snö imorgon :).

Foto 2015-12-26 14 05 47

Härlig morgon på julafton. Mysigt att springa i gryningen.

Annonser

Träningen idag blev – rulla köttbullar

Jag hade tänkt mig att springa idag men jag har jäkligt ont i mitt knä så jag avstår. Det blir städa, slå in julklappar och göra sjukt många köttbullar istället. 

Foto 2015-12-23 16 52 45Jag försökte få någon som kunde ge mig ett bra recept på köttbullar men fick ingen napp och inte kunde jag bestämma mig för vilket av alla dessa ”de godaste och saftigaste köttbullarna”-recept som jag ville följa. Flera lät bra och en del tyckte jag var onödigt krångliga. Jag bestämde mig tills sist för att mixa lite bland de recept jag hittade – gjorde helt enkelt ett eget recept. Så istället för pulskurvor och tempo och bilder på vackra skogar och backar så blir det idag helt enkelt ett inlägg med recept på köttbullar. Mycket för att jag faktiskt tycker att de blev himla goda och för att jag ska ha det kvar till nästa år då jag förmodligen åter igen kommer att fixa köttbullar.

Foto 2015-12-23 16 18 25

Ingredienser

  • 1,5 kg nötfärs (det blev två plåtar med köttbullar)
  • 500 g kokt riven potatis. se till att de har svalnat när du river dem.
  • Kryddor
    • 1.5 msk salt
    • 1.5 msk finmalen kryddpeppar, alt krossa hela korn
    • 1.5 tsk vitpeppar
    • 2 msk senap
  • 1,5 stora gula lökar
  • 5 äggulor
  • 4,5 dl vispgrädde
  • lite socker

Så här gör du

  • Hacka och stek löken mjuk (ska ej brynas bara bli mjuk)
  • Låt löken svalna och mixa den tillsammans med kryddorna
  • Blanda lökmixen med den rivna potatisen
  • Blanda färsen med potatismixen, blandas med fördel i en matberedare
  • Tillsätt grädden, lite i taget under omrörning
  • Stek köttbullarna några i taget på hög värme och häll sen över i en långpanna.
  • Låt köttbullarna steka klart i ugnen på 150 grader i 5-10 minuter

Tips

  • Gör köttbullar med en sprits. I med färsen och tryck ut små kluttar. Gör många på en gång.
  • Sen rullar du dem och lägger dem direkt i stekpannan, busenkelt och supersnabbt och köttbullarna blir lika stora (små).

God jul och hoppas det smakar! 

 

Långpass med vurpor

Man kan verkligen inte tro att det bara är fyra dagar kvar till julafton. Att kunna springa i sommartights, tunn tröja, utan mössa och tycka att det är lite varmt, den här årstiden, är helt fantastiskt!

Långpass nere vid Lida friluftsområde var planen för dagen. Janne hade satt ihop en runda på 40 km som skulle innehålla mycket teknisk terräng och en del grusvägar och enstaka asfaltsbitar. En helt perfekt söndagsutflykt.

Kristina kom hit och vi drog ner mot Lida för att möta upp Janne och starta runt nio. Vi insåg att det skulle ta en stund att ta sig runt en svårt teknisk runda så vi ville ha gott om tid tills mörkret skulle lägga sig. En annan bra sak med att springa nere vid Lida friluftsgård är att de har tillgång till duschar och bastu, sen finns det ett jättetrevligt fik där med hembakade godsaker. Kan inte bli bättre!

Startade rundan och det kändes helt fantastiskt! Visst var det rötter och stenar men jag parerade snyggt mellan alla dess hinder tills jag helt plötsligt låg pladask utsmetad på en berghäll och fattade not inte riktigt hur det gick till. Reste mig lätt illamående och med en kraftig smärta i höger knä. Vi gick en stund och sen kunde jag börja jogga lite lätt igen. Det kändes i knät mer eller mindre hela tiden och ibland fick jag lov att gå lite extra för att låta det onda lägga sig lite. Nu så här några timmar efter rundan så kan jag ju berätta att knät är rejält svullet och jäkligt stelt och ont.

Förutom att jag sen gjorde en ytterligare vurpa så gick passet bra. Jag kände mig stark och passet slet inte på långa vägar så mycket som ett fyra-mils pass i terräng skulle gjort tidigare. Jag tror att all backträning som jag gjort under hösten har gjort mig klart starkare.

Foto 2015-12-20 16 50 11Det andra fallet förresten… Jag gick… såg mig inte för utan klev på en sluttande slipprig rot, foten bara gled åt sidan och jag kände att jag närmade mig marken… hejdade fallet med handen, hur lugnt som helst… handen visade sig ha greppat… en annan slipprig rot och bara gled iväg, och BAM så dundrade jag i roten med hakan istället. Nu är jag blå och kommer blir lagom fint färgad runt hakan till jul. Fint!! haha.
Vi hann faktiskt innan det blev helt mörkt. Vad vi däremot inte hann med var att få fika vid Lida, det visade sig att de stängde klockan fyra och vi kom tyvärr efter det. Det där med duscharna funkade inte heller så bra, de var stängda med någon form av kodlås och vi hade varken koden eller hittade någon där som hade den.

Men för övrigt så gick allting helt som planerat!  Och jag tycker nog att jag klarade terrängen rätt bra. Jag sprang ju ändå typ 39,998 meter av de fyra milen utan att falla.

Utmanar mig själv

Efter en ganska lat vecka med bara två pass på löpband så är det nu dags för en helg med lite mer träning. Idag utmanade jag mig själv. Jag måste ut ur min komfort-zon och det här är enda sättet. 

Men först lite om torsdagens löpbandspass.

I torsdags körde jag löpbandspass typ 2, det passet då jag ska spring uppför. Även det här passet kommer att fungera som någon forma av referenspass så jag tog det rätt lugnt. Jag började med några minuters uppvärmning, ställde sen bandet på 7-minuters tempo och började sen att mata på med lutning. Ökade på lutningen med 0.5% varje minut tills jag kommit upp till 10% lutning, hela tiden i 7-minuterstempo. Tyckt att det kändes ganska bra. Det var absolut inte något maxpass. Nästa gång jag kör den typen av pass kommer jag öka på svårighetsgraden lite. Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska försvåra det. En variant är att köra längre tid på varje lutning. En annan variant är att öka lutningen med 1% varje minut tills jag kommer upp i 15% vilket är maxlutningen på bandet. Jag får fundera på det där.

Och så till min utmaning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag såg på FB att de bakom Sälens Fjällmarathon anordnade ett gemensamt trailpass med utgångspunkt från Hammarbybacken. Det stod att det skulle springas lugnt och att det skulle delas upp i grupper. Ok, tänkte jag, jag vågar väl ge mig dit då! Väl där så var det inte så jättemycket folk, kanske någonstans runt 30 personer. Det blev en enda grupp och det var bara att haka på. Kände mig inte alls bekväm, livrädd att sinka gruppen och känna mig dålig. Vilket jag nästan alltid gör i grupp med andra. Vi sprang iväg och det började gå rätt rejält uppför, jag bet ihop och hängde på så gott jag kunde, efter en evighet med uppförsbacke så kom vi in på en jättefin stig. Jag flåsade som en blåsbälg efter det ganska höga tempot i uppförsbackarna. Målet för min del är att hela tiden jogga, om jag så joggar på stället för att det är så knöligt så ska jag jogga. Vet inte om det är rätt väg att gå men det känns som EN väg att gå för att få upp säkerheten på stigarna. Tycker det känns bättre och bättre att springa terräng och jag kommer att fortsätta att utmana. Framför allt så tycker jag att det är riktigt roligt! Märker att jag mer och mer söker upp stigar istället för cykelvägar och grus. Ett klart fall framåt!

 

Fullt fokus framåt 

Fortsätter att ta tag i punkt efter punkt i min åtgärdsplan. Idag stod det klättring på löpband på schemat. Planen var att köra 500 höjdmeter. Att ta det hyfsat lugnt för att få någon form av utgångsvärde. När jag väl har det så kan jag börja jobba utifrån det; längre, mer höjdmeter, snabbare och mer lutning är de parametrar som jag kan börja jobba med. 

På väg uppför. Det tog sin tid att klättra de 500 metrarna. Dryga 35 minuter. Jag körde på maxlutning vilket på de löpbanden som finns på gymmet innebär 15% lutning. Nu får jag fundera på vilken parameter som jag ska börja jobba med. Lutningen får jag klara mig med tills vidare. Det är den maxlutning som finns. Känns som att kanske börja med att få upp höjden till runt 1000 meter sen kanske börja jobba på snabbheten. 

Det som förvånade mig mycket var att jag inte upplevde det som ”skitjobbigt”. Tog det kanske lite väl lugnt… Det får jag åtgärda till nästa klättringspass. 

Parallellt med att klättra på maxlutning så kommer jag också att köra löpbandspass med löpning. Tänkte köra ett sånt pass imorgon för att få ett utgångsläge även där. 

  

Börjat jobba på planen

En del av min plan för nästa år är att springa mycket mer trail. Den punkten har jag börjat beta av, inte så att jag har ”checkat” av och nu tycker att det är klart, men jag har sprungit både lördag och söndag på stigar i Nackareservatet och runt Hällas.

IMG_0492Det känns riktigt riktigt roligt och jag tycker jag märker en liten skillnad om jag jämför början av passet igår och slutet av passet idag. Ingen jättestor skillnad på så vis att jag är så mycket snabbare, men jag känner att jag är mer avslappnad och det är ett stort steg framåt.

Igår blev det runt 7 km på stigar och jag hade ingen större aning om var jag var. Jag valde nya stigar vartefter, valde en ny stig om jag såg någon finare annars fortsatte jag på den inslagna.

Idag sprang jag med en kompis och hon hade superkoll på alla stigar så idag blev det en superfin runda på väldigt varierade stigar. Det var allt från fina stigar utan en enda sten, till stigar med både stenar och rötter till berghällar med och utan is. Hällas och Nackareservatet är rena guldgruvan! Det blev drygt 17 km trail.

IMG_0502Därefter så hade jag lite bråttom, dra på mig en tomtedräkt och ta mig till Tantolunden där jag skulle vara med på SantaRun. En litet välgörenhetslopp, det var drygt 1000 tomtar med där som sprang en drygt två kilometer lång runda. Träffade Kristina då hon var där för att prata lite innan loppet. Efter bjöds det på lussebulle, sjukt gott då jag var sjukt hungrig!

Dessutom så har jag bokat in ett träningsläger i maj, i samma område som loppet går, Costa  Blanca. Jag kommer dessutom att åka ner en vecka innan loppet, så två veckors bergslöpning väntar mig i början av maj! Hur grymt är inte det!!!

Jag har en plan

22863126064_d46e865f0c_hNu så där en vecka senare så är jag väldigt taggad och revanschsugen. Jag ska tillbaka och jag har nu ett år på mig för att hitta formen och bli starkare, mer teknisk och mycket mycket modigare! Det här är några av de punkter som jag nu ser att jag kan träna på.

  • Springa mycket i teknisk terräng
  • Öva massor på nedförslöpning, speciellt då det är riktigt brant
  • 1000-tals meters klättring (gång) på löpband med maxlutning. Hammarbybacken räcker inte, jag får inte den utmattning av muskulaturen som jag behöver. Där får jag vila så fort jag kommer upp.
  • Stegrande svårighet i löpning på löpband. Börja med några få 100 meter eller kanske någon km med lite lutning. Öka både lutning och längd vartefter som.
  • Åka till Spanien och springa tuff terräng. Måste öva i sådan terräng som jag faktiskt ska springa i på loppet.
  • Fundera på hur jag ska göra för att bli modigare.
  • Springa lopp som är mellan 3-8 mil och med mycket höjd
  • Träna att SPRINGA med stavar, både uppför och nedför (kolla med Anita som är bra på det här med stavar)
  • Träna styrka på gymmet, vilken typ av styrka behövs här. Allmänstyrka, överkropp, explosivitet… ?
  • Träna yoga för maximal smidighet, styrka och kroppskontroll
  • Mental träning/meditation
  • Fotstyrka
  • Bättre skor, kan Salomon Fellreiser vara ett alternativ?
  • Fundera på om jag kan lägga om kosten
  • Springa stigarna upp och nerför Hammarbybacken i ösregn och lera.
  • Övrigt?

Det finns massor att träna på. Att fundera på nu är när ska jag träna vad och hur mycket. Det känns skönt att jag nu kan gå ner och köra riktigt bra grundträning under en period.

Det finns att jobba på :).

Desafio Lurbel – Racereport

Nu var det dags, äntligen så stod jag på startlinjen till loppet Desafio Lurbel i Spanien. Jag har tränat under hela hösten och tränat bra. Haft mängdveckor och varit i Hammarbybacken och tränat upp till tre gånger i veckan. Jag har hållit mig hyfsat hel och frisk, en förkylning och lite småkrämpor men inget värre än så. Jag har sett fram mot det här loppet med skräckblandad förtjusning, hisnat då jag sett banprofilen och varit helt euforisk då jag ”flugit” över banan med Google Earth. Loppet går i en fantastisk miljö och förutsättningarna nu var de allra bästa. Prognosen sa nästan vindstilla, soligt dagtid och fullmåne på natten. Det var drömförutsättningar!

23491443285_451092f61f_h

Jag var sjukt nervös i starten. Alla såg så jäkla starka ut och själv var jag långt ifrån säker på formen trots att jag tränat så oerhört bra.

Jag pratade med två svenskar som också skulle springa, de skulle få ihop sina poäng till UTMB. De berättade att de sprungit ett antal lopp av den här typen och sa att det skulle bli tufft och rådde mig att ta det lugnt… haha, hade de inte behövs säga, jag hade inga tankar på att ta täten och gasa upp för första branten.Foto 2015-11-28 05 48 05

Nedräkningen började och starten gick och jag var äntligen iväg, jösses vad jag har väntat på den här stunden, att äntligen få vara igång, att äntligen få komma till den där väggen och känna hur det skulle kännas att vara mitt uppe i den, vara halvvägs och känna hur benen skulle kännas.

Starten gick och hela fältet joggade iväg. Vet inte hur det var längst fram men där mitt i fältet där jag var så var det ingen hets. Alla var mest jäkligt taggade. Det började med nerförs löpning och lätt löpning på vägar ut ur Finestrat. När vi kom till första backen, som man kan kalla backe s tänkte jag att nu händer det, nu drar alla och jag blir så där sist som jag hela tiden hade tänkt. Men det hände inte, alla slog av på tempot och gick uppför. ALLA! Då hörde jag bekanta röster bakom och Johnny och Ellen dök upp och vi pratade lite och önskade varandra lycka till innan de försvann. Jag tog det lugnt.

När vi kom till den första riktiga backen, alltså den som man också ser tydligt på banprofilen så fick jag en chock över hur min kropp reagerade. Benen bara la av och jag var ideligen tvungen att vila på vägen upp. Det här var ju långt ifrån hur jag hade tänkt mig loppet. Jag skulle ju vara stark!!! Vad fan hände liksom. Jag vilade och fler och fler gick om mig uppför. Mina tankar var långt ifrån positiva och jag insåg att det här var kört, jag skulle inte ens komma i tid till första kontrollen. Bli avplockad av banan vid 15 km. Tränat ett halvår, känna sig i bra form, åka ner till Spanien och få springa 15 km. Fan!! Till sist så var det bara ett par grabbar kvar bakom mig, jag steg åt sidan och bad dem gå om men det visade sig att de två utgjorde kvasten, det vill säga de som ska plocka upp resterna från banan… Jag fortsatta uppför, vilade, fortsatte, vilade fortsatte. En av grabbarna tittade på min nummerlapp och baxnade när han insåg att jag skulle springa 120km och inte 80 km.

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Banprofilen över loppet. Den har jag studerat många gånger och lagt upp planer. Och drömt :-).

Jag kände mig stressad och min energiplan som jag hade lagt upp att dricka en dl sportdryck och ta en påse med energi, salt och BCAA tabletter per timme sket sig direkt. Jag kände aldrig att jag hade tid att stanna och plocka upp en påse och pilla ut tabletterna så jag bara fortsatte.

Efter evigheter var jag uppe äntligen uppe, första lilla kullen var avklarad, runt 5km och 400 höjdmeter hade jag avverkat och jag kände mig körd. Men när jag väl var uppe så funkade benen igen, jag kunde lägga i en växel och jogga på. Jag tackade högre makter för det träningsprogram som jag följt som ofta har gått ut på just det här. Att kunna springa på efter att benen har blivit mosade i en uppförslutning. Jag fick lite nytt mod och ny energi, fyllde på med lite sportdryck och kände att va fan… det kan gå. ”It aint over ‘til the fat lady sings!”

Sen kom nästa lilla kulle och benen tog åter igen slut men även den kullen tog slut. Ideligen så frågade ”kvasten” om jag hade koll på tiden, om jag visste reptiderna, det gjorde mig inte mindre stressad. Jag sa bara att jag hade koll och gnetade på, kunde inte göra mer än jag gjorde. Så fort det blev springbart så ökade jag takten och där funkade benen. Men uppför så var de odugliga, vet inte vad som var felet, kanske att jag helt enkelt har för dålig styrka i dem, kanske att Hammarbybacken inte räcker som träning trots att jag gnetat på där upp till tre gånger i veckan nästa hela hösten. Men det här var något helt annat.

Jag insåg att repet var nära och att jag var tvungen att fightas för att hinna. Jag hann och hade till och med 8 minuters marginal, verkligen inte mycket men på rätt sida gränsen och det var tillräckligt.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Planen över första delen av loppet. Jag visste precis vad jag behövde göra under varje del av loppet.

Stannade till en kort stund, drack cocacola – himmelskt gott –  fyllde på vatten och fortsatte sedan. Killarna som sprang sist high fivade med mig och verkade uppriktigt glada och rätt förvånade över att jag hade fixat repet.

Här måste jag dock säga att jag har en hyfsad mental styrka. Hur jobbigt det än hade varit och hur många tankar jag än hade haft om att jag kanske borde bryta, kasta in handduken, gå hem och börja springa platta 5km lopp istället, så glömmer jag det totalt då jag kommer till en kontroll, jag har bara ett fokus och det är att ta mig därifrån.

Fortsatte därefter och kämpa mig vidare, det var nu det skulle bli riktigt jobbigt. Jag hade ”väggen” framför mig, tusen meters stigning på runt tre kilometer. Det var det här jag hade fruktat och längtat efter. Med tanke på hur de första två ”små” backarna hade sugit i benen så var jag nu riktigt orolig. Ut från kontrollen och strax därefter började klättringen. Jag tänkte att jag inte kan göra något annat än att ta ett steg i taget i den takt som jag klarade av och ta meter för meter. Jag tittade på min klocka och såg höjdmetrarna bli fler och fler. Jag vilade ett flertal gånger och då jag tagit mig uppför ungefär halva backen så hör jag bakom mig, ”vamo vamo” och ”kvastkillarna” klappade i händerna och hejade, jag vände mig och för att säga att jag inte kunde ta mig upp snabbare och då såg jag en löpare komma ångande uppför på alla fyra. Japp det är sant, det var så pass brant att han klättrade uppför, tog hjälp av både händer och fötter. Jag gick åt sidan hejade på och lät honom passera. Det var de som skulle springa 40km och som startade efter oss som nu kom ikapp. Därefter så kom de i en jämn ström och jag fick gång på gång gå åt sidan och släppa förbi.

Efter ett tag så planade branten ut och det blev mindre brant den sista biten mot toppen. Väl där så var jag glad och sjukt trött. Benen hade inget att ge men jag kände mig euforisk över att ha klarat av väggen, långt mycket långsammare än jag hade tänkt men jag hade tagit mig upp! Många av de andra löparna stannade där en stund, fotade och njöt av utsikten.

23123492729_e85cd02c2b_h

Jag tog snabbt ett foto som blev skitdåligt och bara fortsatte. Jag hade en tid att passa, nästa repdragning flåsade mig i nacken. Jag ”ångade” nerför backen. Fortfarande funkade faktiskt mina ben att springa på då det gick nerför och på platten. När jag sladdade in på kontrollen så hade jag två minuter till godo. Inte mycket men det räckte tänkte jag. Även här så var jag supersnabb, drack cola fyllde på vatten och sen drog jag iväg. Hörde att någon hojtade bakom och tackade då jag fick reda på att jag hade ångat i väg mot 40-km banan och inte 120. Vände och fortsatte, insåg då att jag faktiskt inte var sist. Han som hade hojtat på mig sprang också min sträcka plus att jag kom ikapp två grabbar som sprang tillsammans. De flesta sprang faktiskt tillsammans, det var inte många som gjorde som jag och kutade på egen hand. Tycker nog ändå att det är rätt skönt, ska man springa ihop med någon så måste man ha ungefär samma tempo och jag funkar rätt bra själv.

Kontrollen där jag höll på att springa fel.

Efter den här kontrollen så skulle det bara vara ett par stigningar innan kontrollen vid 40km som också var första dropboxen och där jag skulle få mat. Jag var sjukt hungrig!!

23383016292_c2ef0bdb12_n

Sträckan som följde var lika knökig som tidigare. Backarna upp och ner var fortsatt branta och underlaget var fortsatt tekniskt. Från den här punkten så hade jag inte längre kvastkillarna bakom mig och det var jätteskönt, kände mig lite stressad av dem då de sprang och frågade om jag hade koll på klockan och reptider. Nu var det jag mot repen. De två killarna som jag sprang ut med från kontrollen såg jag mer eller mindre hela tiden efter det här. Dom var starkare uppför och gick förbi mig då men nerför så sprang jag om dem. Tiden blev allt mer knapp mot nästa kontroll och jag försökte verkligen att trycka på över allt där det funkade. Jag började närma mig kontrollen, fast jag visste inte riktigt hur långt det var kvar. Sista kilometrarna mot kontrollen var det lättsprungen väg som sluttade lätt nerför och det var min räddning jag kutade på och höll ett hyfsat tempo hela vägen ner och dundrade in där med fem minuter till godo. När jag kom in så kom Guillermo och mötte mig och blev jätteglad då han insåg att jag skulle hinna. Jag fick enormt härligt mottagande, dom hade väntat på mig. Det var gonggongar hejarop och applåder, den peppen var skön!!

Jag stressade på allt jag kunde, insåg att jag inte skulle hinna äta utan tänkte att jag får göra det vid nästa dropbox. Den skulle passeras senast 23.30 och nu var klockan 15.30. Det fick lov att gå. De killarna som jag hade sprungit med efter senaste kontrollen hann tyvärr inte innan repet. Jag packade in en tunn ulltröja och nya batterier till pannlampan tog en avokado i handen och drog iväg. Käkade avokadon som var gudomligt god!! Jag behövde verkligen något riktigt i magen.

Nu försökte jag att inte slarva med energin, tog mig den tiden som behövdes för att plocka fram och äta upp den energin som jag hade med mig. Några kilometer efter den här kontrollen skulle en ny vägg komma och jag skulle verkligen behöva energin. Nu tror jag inte att jag var sist längre för jag hade inte kvasten efter mig och det var superskönt!

Det tog tid uppför, det var tungt som tusan men jag kunde knappast vända så det var bara framåt som gällde. Klockan närmade sig sex och nu var det dags att plocka fram pannlampan. Jag bytte också kläder, tog av mig den fuktiga t-shirten och tog på mig den långärmade ulltröjan jag hade plockat med vid Benimantell. Tog också på mig vindjackan som jag hade kvar sen i morse. Insåg här att jag hade gjort ett litet misstag, jackan var aningen fuktig, jag borde ha hängt den utanpå ryggsäcken en stund innan jag packade ner den för att se till att den skulle vara torr till kvällen. Alternativt byta ut den mot en torr vindjacka vid drop-stationen.

Det var skönt då mörkret kom, jag såg inte längre lika tydligt vad som var framför mig och jag kunde mycket mer vara här och nu. Ta precis de metrar som låg framför fötterna och skita i resten. Skön känsla. Strax innan mörkret så blev jag omsprungen av en kille. Han hade inte nummerlapp så jag såg den så jag vet inte riktigt vem det var. Då mörkret la sig helt så såg jag hans pannlampa framför mig och såg att han var på väg uppåt. Här gjorde jag ett litet misstag, jag såg en stig framför mig, jag såg också snitslarna och så såg jag ljuset från pannlampan ovanför mig. Jag stegade på och efter ett tag var det bara en massa stenar och jag såg inte längre några snitslar. Lampan från killen framför mig var också borta. Jag var lite lost men tänkte att jag tar mig uppåt så rakt upp som jag kan och så får jag kolla läget när jag är uppe. Väl uppe så fick jag för mig att jag skulle dra mig åt vänster så det gjorde jag men hittade inte rätt på spåret. Det tog en liten stund innan jag kom på att jag ju faktiskt hade spåret i telefonen. Så upp med den och så knatade jag på tills jag såg i appen vilken riktning jag hade i förhållande till spåret och insåg att jag gick åt helt fel håll. Vände då och efter några hundra meter så hittade jag rätt och kunde följa snitslarna igen.

Foto 2015-11-28 19 00 40

22864201073_4c31e12ff5_h

När jag kom upp såg jag en cementklump i mörkret med lite band på, Hade jag kommit lite tidigare så hade jag haft en helt annan utsikt. Så otroligt vackert!

Nu bar det av nedåt och det blev brantare och brantare, det var brant och bitvis rullgrus och jag stöp ett par gånger. Insåg att skorna jag hade greppade för dåligt, fötterna försvann under mig ett antal gånger på väg ner för den slingrande branten. Stundtals så stannade jag och verkligen funderade var jag skulle sätta fötterna. Jag satte mig också vid några tillfällen på rumpan och hasade ner. Jag var helt själv och det var mörkt, tänkte att det inte var läge alls att snubbla och bryta benet här. Försökte tänka ut en plan hur jag skulle göra om det trots allt hände.

Branten planade ut och jag såg två pannlampor framför mig som lös åt mitt håll, det gjorde mig aningen förvirrad. När jag närmade mig så var det två män som stod där, ingen aning om var de kom ifrån men de hejade och peppade då jag sprang förbi dem. Uppför igen och nu såg jag också ett par pannlampor långt bakom mig, det var inte de som stod och hejade utan några andra, min tanke var att det var kvasten som närmade sig mig igen. Jag segade mig återigen uppför och insåg att tiden började rinna iväg. Efter ytterligare en galet brant nerför så började jag inse att tiden sprungit ifrån mig. Klockan var fem i tio och tio var tiden ute och jag hade minst ett par kilometer kvar. Jag joggade lugnt och kom fram till kontrollen 22.15, 15 minuter för sent.

Jag väntade där för att de skulle plocka ihop kontrollen och så skulle jag åka med dem till dropbag-kontrollen vid Confrides. Dom sa att vi skulle vänta in några fler vilket gjorde mig rätt förvånad då jag var säker på att jag var sist men det var jag inte. Efter 23 så kom det fyra killar ner, alltså över timmen senare än mig. Det kändes lite bra, att jag faktiskt på något vis hade plockat placeringar, det trodde jag verkligen inte.

Jag kände mig inte nedslagen men lite stukad och lite ledsen att inte få uppleva hela banan. Hade sett fram mot en natt i månljus och en soluppgång till. Jag vill verkligen klara loppet och nu är det bara att börja fundera på hur jag ska lösa det. Vad är det som saknas, vad behöver jag bli bättre på. Jag har ett helt år på mig nu att träna på alla de delar där jag inte räcker till. Jag känner mig sjukt taggad och motiverad till att ta revansch på loppet. Jag kommer definitivt att stå där på startlinjen nästa år igen!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Nästa år tänker jag vara tillbaka på den här platsen. Ännu bättre förberedd!

Fantastiska Österlen

För fjärde året i rad så har detta fantastiska evenemang gått av stapeln, en långhelg med löpning, vänner och god mat på en av Sveriges vackraste platser. 

Förra året var jag ju iväg på andra äventyr men i år var det åter igen dags även för min del att få ta del av en helg på Österlen. Vädret har varit helt underbart och då vi hörde att det snöade och var kallt i Stockholm så insåg vi att vi var på helt rätt ställe. Fyra olika platser har vi bott och ätit på och tre dagar har vi sprungit ungefär fyra mil om dagen . Vi startade i onsdags på Talldungen som ligger strax utanför Brösarp. Ett fantastiskt ställe med värme och med mat som smälte i munnen, vinpaket som presenterades av Emma och David på ett både lockande och mycket kunnigt sätt.

Dagen efter gav vi oss iväg på en runda som efter tre mil tog oss genom fantastiska bokskogar, vi började med att följa Verkeån och efter en dryg mil stannade vi för att fika vid det härliga Andarum. Ett mysigt fik där man kunde beställa kaffe och kakfat :). Därefter fortsatte vi ytterligare dryga 33km tillbaka ut mot havet och vidare till Vitemölla. Rundan slutade på 44.5 km och jag var riktigt lycklig och riktigt sliten då vi kom fram.

Fredagens runda gick söderut via Stens huvud och Kivik ner till Skillinge. En underbar tur, skogarna runt Stenshuvud är magiska, jag älskar den platsen och att springa där är trolskt!! Väl där blev vi så fantastisk väl mötta av Joakim och Carina som drev stället. Jag och Cecilia fick njuta av att på i ”studion” en fantastiskt rum med högt till tak och bastu på rummet. Vi bjöd självklart in hela gänget för en skön avslutning i bastun.

Sista dagen fortsatte vi längs havet via Kåseberga och Alu stenar, vi klapperstränder och sandskogar, stigar och små traktorvägar och vidare till slutmålet i Ystad. Spa med varma bad utomhus var en grym avslutning på den här helgen. Ser redan fram mot nästa års upplevelse!!

Det bästa var att jag faktiskt orkade springa samtliga sträckor alla dagarna och sträckan slutade på 124 km. Att få tillbringa en sådan här fantastisk helg med goda vänner gör mig lycklig!

Planering inför helgens löpturer.

Planering inför helgens löpturer.

Här är hela det sköna gänget som var med.

Här är hela det sköna gänget som var med. Cecilia, Thomas, Klas, Fredrika, Gunnar, Maria och Bertil :)!

Framme vid Andarum första dagen.

Framme vid Andarum första dagen.

IMG_1971

IMG_1982

IMG_2004

IMG_2023

Packar inför fantastisk löpning på Österlen

Nu har jag landat efter vårt senaste äventyr och vardagen har kommit ifatt mig och det är dags att skrämma liv i den här bloggen igen. Vardagen har inte bara kommit ifatt mig den har också väckt nya tankar om äventyr och jag har redan nu planerat in ett flertal mer eller mindre små äventyr.

packning

Nu i kväll så har jag precis packat inför nästkommande, inte kanske ett äventyr precis men en fantastisk rolig helg har jag allt framför mig.

I morgon bitti blir jag upphämtad för att åka bil ner till Österlen, där ska vi springa några dagar, umgås med fantastiska vänner, bo på fina gästgivargårdar och äta en massa god mat. Det är nämligen TSGUE som står för dörren.

Om alla mina övriga äventyr och resor som kommer berättar jag mer om senare, nu i helgen ska jag koncentrera mig på att må gott och springa fyra mil om dagen.