Tråkiga besked om knät -> bloggen tar en paus

Vet inte riktigt hur och vad jag ska skriva och var jag ska börja men känner att jag i alla fall borde skriva någon förklaring till uteblivna inlägg.

Som ni alla har förstått så har jag haft lite skadeproblem och i fredags var jag hos en läkare för att få lite besked. Jag fick dock inte något definitivt besked, det får jag efter magnetröntgen som ska göras på torsdag.

Dock fick jag rätt tydlig indikation om att det inte är bra!! Jag har haft lite känningar i mitt vänstra knä sen i våras. Vissa rörelser var redan då smärtsamma att utföra men jag tänkte inte så mycket på det, det gör ont ibland helt enkelt! Nu senaste veckorna så har det eskalerat. Efter långpasset i söndags så har jag haft ont. För en vecka sen så tänkte jag; ”hoppas det inte är minisken”. Efter läkarbesöket så är mina tankar; ”hoppas det ÄR minisken”. Alternativet är nämligen såååå mycket värre. Alternativet är artros! Efter magnetröntgen på torsdag vet jag.

Är det minisken så är det bra!! Då blir det operation inom några veckor, några veckors rehabilitering och så kan jag sen fortsätta att träna.

Är det artros så är det dock mycket värre än så, riktigt hur illa vågar jag inte ens tänka på. Jag tar den smällen när jag vet.

När jag frågade läkaren vad han trodde det lutade åt, så var det ungefär 50-50. Jag brukar inte ha tur i lotteri.

Just nu mår jag inte så bra, känner mig rätt ledsen och väldigt orolig över min löparframtid. Att inte kunna springa känns inte som ett option, men det är tyvärr där jag kan hamna om jag drar nitlotten.

Jag har inte så mycket att skriva om just nu i bloggen förutom ledsna tankar så jag har helt enkelt bestämt mig för att pausa. Jag skriver självklart ett inlägg då jag får svaren.

Till dess; kram på er alla!

Annonser

Utredning pågår

Sen jag sprang mitt fantastiska långpass i söndags så har jag tyvärr haft rätt ont i mitt vänstra knä.
Idag var jag hos Martin på Access Rehab och fick det undersökt. Tyvärr mår det inte så bra, vad han kunde se så har jag de flesta symptom nu som speglar någon form av meniskskada. Det innebär inte omedelbart träningsförbud, det är väl det bästa! Jag kan träna men det ska vara utan smärta. Träningen ska dock avbrytas vid känning och det är mjukt underlag som gäller. Får jag ont är det bara att avbryta. Låter ju sunt tycker jag. Sen kan jag också träna på med styrketräning, inte heller cykling eller vattenlöpning behöver undvikas!! Det är bra!!

Men, det ska göras en utredning för att verkligen fastställa orsaken. Nu på fredag ska jag till en läkare på Executive Health Sweden, Lilkrona ska visst läkaren heta. Någon som vet något om hen?! Tanken är att jag ska se till att jag får en magnetröntgen så att man kan se om det är några förändringar i knät.

Just nu ser jag till att se ljust på det hela tills något annat sägs!

Trodde det skulle hålla till Berlin

Jag har ju hört det så många gånger och det har bekräftats så ofta; man hör ju bland vänner och läser i forum och i bloggar, på twitter och på Facebook.

VADDÅ???

Jo, det går bra och man börjar öka tempo och fart, man har flyt och det är ju så himla roligt att känna sig i form. Känna att marken rusar under en (jaja, allt är relativt:)) då man länger på steget och man känner sig galet stark. Då det känns så bra, så springer man gärna en liten bit extra och gärna i ett litet högre tempo än man borde. Då ökar även risken för att dra på sig skador.

Och det verkar vara där jag befinner mig nu. Jag har haft lite känningar här och var, lite knän, lite vader, lite hälsenor men inget alarmerande. Ni vet man känner något flyktigt men borstar det av sig, slår bort det. Det går nog över, ja ni vet!!

Som ni vet så bröt jag i lördags. Sprang på Lidingöloppsbanan en sväng i går, då kändes det rätt ok fram till dess jag kom ut på asfalten då gjorde det ont. Då jag körde rehabpasset med Mia gjorde vissa övningar riktigt ont, faktum är att jag inte alls kunde göra vissa saker.
20120903-205154.jpgDet känns lite upp och ner just nu

Idag lyckades jag boka en tid hos Martin och domen känns lite trist! Kraftigt överansträngt muskelfäste under vänster knä! Ordinerad löpvila åtminstone till på söndag, då får jag prova jogga en kortare sträcka. Fram till dess, ingen crosstrainer, ingen cykling, ingen vattenlöpning. ni fattar, vi snackar vila!!

Det är absolut inte kört, det kanske till och med räcker med den här ordinerade vilan och jag kan köra igång sen, det vet jag inte, men det känns lite tråkigt just nu!

BUT!! I DID IT TO MYSELF!!

>Nu kör jag…

>

Det här känns jättekonstigt, att skriva ett blogginlägg. Det var så länge sen nu att jag faktiskt funderar på vem i hela världen som är intresserad av att läsa. Är man borta så här länge från “bloggvärlden” så får man liksom finna sig i att falla i glömska. Men ändå för er mina vänner som kanske ändå fortfarande kikar in här så tänkte jag smyga igång lite igen, både med bloggandet och trappa upp tränandet. Varför nu denna vändning?

Först en kort resumé:

Jag sprang Swiss Alpine, fick ont i foten, gick till läkaren och fick min dom, var deppig och trulig och visste inte riktigt varken ut eller in. Var och kollade mina blodvärden och hade all time high!! Resulterade i att jag struntade i foten och artros och allt vad läkaren sa och sprang på, hade sån grym energi så jag sprang till mig ett alldeles eget löparknä… Var hos Rubin och fick behandling och ett “komma tillbaka från skada-program” från honom som jag nu följer. Ställde in halvmaran, ställde in Lidingöloppet och nu är det knappt en vecka kvar till Frösön 6-timmars, som jag kanske ställer in…

Men varför just idag? Jo, jag var idag hos läkaren som gav mig min dom för så många veckor sedan, jag mailade till honom redan veckan efter domen för att få svar på mina frågor och fick en tid först idag. Nu har jag fått mycket förklarat för mig utan att egentligen veta så mycket mer… haha jag kanske är lite trög.

Vad sa han då, jo i stora drag att han inte egentligen vet, bra va!! Nu blev jag klokare. Om jag fattade allt rätt så sa han att det som syntes på röntgen då den 18 augusti mindre än tre veckor efter Swiss Alpine var svullnad runt leden och pålagringar som inte nödvändigtvis behöver vara artros, det skulle kunna varit början på en stressfraktur också, en rejäl överansträngning. Pålagringarna skulle kunna härröra från det faktum att jag pronerar. Alltså så bör jag gå tillbaka till skor med pronationsstöd. OM det är så att det inte är artros utan en rejäl överansträngning så kan det bli bättre av att jag vilar och inte anstränger foten. OM det är artros så spelar det ingen större roll om jag vilar, det blir inte direkt bättre av att vila. Något som också lugnade mig betydligt var att han berättade att en steloperation i den leden absolut inte kommer att hindra mig från att kunna springa. Hade jag varit balettdansös hade jag däremot fått problem, så den karriären får jag väl lägga ner :)…

Så vad jag har kommit fram till är att jag fortsätter med min rehabträning för löparknät, trappar upp löpningen, håller tummarna för att allt kommer att lösa sig.

Domen

Nu var det ett tag sedan jag skrev något inlägg och det kommer förmodligen att dröja ett tag även till nästa inlägg kommer in. Jag har väntat på min dom och nu har jag fått den:

Mellan proximala metatarsale 1 och kuniformae mediale finns artrosförändringar i leden med reaktiva pålagringar och visst litet intillliggande ödem. I senorna kring fotlederna bilateralt finns lätt ökad mängd vätska och i peroneus brevissenan på vänster sida finns från i höjd med strax ovan laterala malleolens spets gående kaudalt en längsgående ruptur i senan som inte förefaller färsk. I övrigt ses inga påtagligare förändringar.

Jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska förhålla mig till resultatet. Jag måste få fundera lite till.

Till dess, ha det bra alla ni därute. Kram!!

>Som man bäddar får man springa…

>

pippi_46067688.jpg (500×750)Jag har ju haft problem med min högerfot till och från sedan i januari. Jag har ont inne i foten liksom. Om man tänker sig högsta punkten uppe på foten, på vristen liksom fast inuti. Kan inte förklara det bättre. Ofta gör det inte ont alls och ibland hugger det liksom, ungefär som om något kommer snett eller som om det vore någon nerv som kommer i kläm. Händer det när jag är ute och springer kan jag oftast ändra löpsteget en aning så att smärtan klingar av och i stort sett försvinner. Nu under sommaren har dock smärtan eskalerats och det har under vissa pass gjort ont hela tiden. När jag kom hem från Schweiz så gjorde det ont även då jag inte belastade, det liksom pulserad smärta i foten.

Hur som helst det är bakgrunden till varför jag när jag kom hem från semestern gjorde slag i saken och tog mig till en läkare. Jag fick börja med att gå och röntga foten. Läkaren få fotkliniken på Sophiahemmet kunde dock inte se något på plåtarna men ville gärna sälja på mig ett par MTB-skor, ni vet såna där som är typ runda under och där man får ett rullande steg. Jag tackade nej och han valde att skicka mig till MR dit jag var igår och till en ortopedteknisk klinik för att ta fram fotbäddar.

På torsdag i nästa vecka ska jag först tillbaka till läkaren för att få svar på MR, jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på att problemet är. Jo föresten det vet jag, jag hoppas att det INTE är artros som var läkarens första gissning, det vore oerhört tråkigt då det inte går att göra något åt. Efter läkarbesöket ska jag gå och hämta mina livs första fotbäddar. Även fast de kanske inte tar bort det onda, om det nu är så illa att det är artros, så kommer de förmodligen att lindra det onda. Det är jag glad för!

>Bra och dålig smärta

>

Det här med löpning är inte alltid enkelt. Det gäller att lyssna på kroppen och försöka tolka den rätt. Fel tolkning kan göra att en från början bagatellartad skada kan hindra en från löpning för lång tid framöver. Men hur vet man att man tolkar den rätt? Ja, jag tror ju inte att det är så himla enkelt, man får helt enkelt lära sig på vägen, ibland ta en och annan törn och ibland kanske lyssna lite i onödan.

I början av mina pass kan jag ha lite smärta eller känning både här och där. Det liksom flammar upp på ett ställe, håller i sig någon eller några minuter och klingar sen av. För att kanske lite senare smärta till någon annanstans för att sedan klinga av även där. De här plötsliga smärtorna som klingar av brukar jag inte alls bry mig om, jag vet att de kommer och jag vet att det försvinner. Jag vet inte riktigt vad det beror på men tänker som så, att kroppen liksom sätter sig ungefär som gamla hus gör, det knakar lite här och där men det är inget man behöver fästa sig vid.

Igår när jag sprang mitt långpass var inget undantag jag hade känningar lite här och där men de kortvariga smärtorna försvann som vanligt. Men så började det efter två tre mil kännas lite i kroppen igen. Benen blev stumma och det gjorde ont, fast det onda var rätt jämnt fördelat om ni förstår. Det var inte så att det gjorde ont på ett specifikt ställe utan det var mer en tröttond känsla. Det här onda är inget heller som jag brukar fästa mig vid, det känns ofta så efter riktigt långa pass. Att kunna bita ihop här och springa vidare ser jag inte som något dåligt utan något som man måste lära sig att hantera. Det är förmågan att kunna hantera den här typen av situationer som gör att man faktiskt kan ta sig vidare och i mål på riktigt långa lopp.

Jag skrev också igår om smärtan jag hade i min högerfot. Den smärtan var ingen bra smärta, den började redan i början av passet, Det smärtade till ordentligt när jag sprang vid ett par tillfällen, försvann sedan helt men kom sedan tillbaka under senare delen av passet och fortsatte att hålla i sig. Det gick att ändra på steget lite och på så vis mildra smärtan lite men den fanns där.

Idag var det dags för två mil med TSM. Jag kände av smärtan i högerfoten direkt när jag började springa. Det höll i sig och till och med tilltog under passet. Den här smärtan kändes som en dålig smärta, jag bröt passet efter strax åtta kilometer. Jag hade kunnat bita ihop och sprungit vidare, kanske utan att ha dragit på mig en långvarig skada men jag vill verkligen inte riskera något nu. Det här var ett sånt tillfälle när jag lyssnade på kroppen och lät den bestämma, ett sånt tillfälle när jag tror det inte är bra att bita ihop.

Som sagt det finns dålig och det finns bra smärta och det gäller att skilja på det. Hur hanterar ni smärtan, när lyssnar ni på den och låter den avbryta ett pass och när lyssnar ni på den men biter ihop?

>Håller mig på mattan

>

Helt perfekt till en ofrivillig frivillig vilovecka så dimper nya Runners World ner i brevlådan.

20100223-DSCN0352 Jag har ju haft ont i mitt högerknä sedan i december och det har inte velat ge med sig. Nu i helgen började jag även få rejält ont i höger underben, både benhinnorna och en märklig smärta mitt på smalbenet gjorde sig till känna under långpasset i söndags.

Igår hade jag turen att få en tid hos min kompis Monika, som är en superduktig massör. Hon gav mina ben och rumpa en rejäl omgång. De flesta muskler var spända och hårda som stockar och massagen gjorde grymt ont!! Men ond massage är ju bra massage, det var verkligen behövligt och det känns att jag har blivit rejält mjukare.

På torsdag ska jag ju till Sport Support Center för en nästa laktattest. Men förutom det så har jag bestämt mig för att vila den här sista veckan innan Portugal. Jag behöver se till att få en rejäl återhämtning nu innan nästa vecka och tävlingssäsongen kör igång. Jag kommer att köra yoga, styrka och massor med stretch och massage men ingen löpning.

Med andra ord, den här veckan håller jag mig på (yoga)mattan.

>Kiropraktorbesök, tusingar och Blueberry

>

Det blev en härligt intensiv tisdagskväll. Jag hann med en hel del, började hos med ett besök hos en kiropraktor, fortsatte med en fika på BlueBerry med Sara och Fredrika och slutade kvällen med att springa tusingar nere vid Hammarbykajen.

Jag började med ett besök hos en kiropraktor, faktiskt mitt första besök någonsin hos en kiropraktor. Anledningen till besöket är dels att jag har haft ont i knät ett tag och dels för att alla problem jag har haft senaste tiden har setat just i min högra sida. Så det fanns en misstanke att jag kanske var sned eller nåt. Hon började med att kolla lite allmänt, jag fick böja mig åt olika håll och sträcka händerna ovanför huvudet. Ojoj, sa hon det där var stelt, jag vet inte vad hon menade för jag tyckte det var som det brukade. Efter en del undersökande så konstaterade hon att mina problem kommer från min högra fot som jag stukade för ett par år sedan. Inget som jag alls har tänkt på skulle kunna ge några direkta problem. Foten är ju bra!!! Hon böjde och bände med foten och knixade och grejade och därefter var jag extremt mycket rörligare än innan. Alltså, jag blev rörligare i RYGGEN av att hon trixade med foten… Det hon gjorde förklarade hon med att, när hon knixade med foten så gav hon signaler till hjärnan att den skulle börja använda foten på rätt sätt igen. Den har liksom lagt sig i “vila” sedan stukningen och jag har därför börjad kompensera för det på olika sätt och det är detta som är upphovet till mina problem.

Jag fick också några övningar som ska göras tre gånger i veckan för att stärka upp kroppen allmänt men främst för att stärka core och fotleder. Hon trodde att om jag jobbade på bra med min rehabträning så skulle mina problem försvinna. Det är ju sånt man vill höra. Jag tycker alla har sagt precis det jag vill höra hela veckan, det gör mig så oerhört glad, jag menar hur ofta händer det!

Därefter blev det en trevlig fika med Fredrika och Sara på Blueberrys vid NK för att sedan ta mig hem och ta mig an det första träningspasset på mitt nya program.

Tusingar stod det idag. Min plan var att springa sex intervaller i tempo helst runt 5.30 men upp till 6.00 skulle vara ok. Det var även idag moddigt och tungt så jag tog ett nytt beslut under uppvärmningen och det var att inte kika på klockan utan köra intervallerna skapligt snabbt men kontrollerat för att inte riskera något elände i det jobbiga underlaget. Under den fjärde intervallen gjorde sig min löparmage påmind och vägrade ställa upp på ytterligare två intervaller, så det var bara att jogga hem efter den fjärde. Tycker ändå att det var ett mycket bra pass, intervallerna gick i tempo mellan 5.30 och 5.50, så det är jag mer än nöjd med. Vilan var en minut mellan dem och jag fuskade inte ett endaste dugg. Ska bli intressant att se hur intervallerna under den här perioden förbättras, för det förutsätter jag att de gör.

>Positivt besked

>

Idag var jag hos en sjukgymnast med mitt onda knä. Jag hade inte gjort mig några förhoppningar utan var inställd på ett besked där jag kanske skulle bli tvungen att köra rehab under en längre tid och inte kunna springa.

Jag var hos Niklas på Stockholm Norra i Åkersberga. Besöket började med att jag berättade om min bild av det, hur jag hade tränat, när det gör ont och när det inte gör ont. Han undersökte sen knät genom att böja och bända och klämma. Därefter undersökte han det med ultraljud. Allting ser jättebra ut, det finns inga fel på vare sig leder, ligament, muskler eller annat. Det fanns heller inga svullnader. Utefter de undersökningar han gjorde så kunde han bortse från den ena hemskheten efter den andra och kom till sist fram till att jag helt enkel har svaga muskler ovanför knät. Det finns tre muskler där två på sidorna och en mitt på, dessa tre samverkar till att knäskålen “åker” rätt i sitt spår när man böjer och sträcker benet. Dessa muskler är på mig försvagade så att de orkar inte hålla knäskålen på plats utan den är instabil. Det är detta instabila som gör att smärtan har uppkommit. Det är en rätt vanlig åkomma för löpare.

benspark Så nu har jag fått två rehab övningar som jag ska köra tre gånger i veckan. Den första ska göras i bensparksmaskinen. Jag ska jobba med ett ben i taget för att isolera musklerna så mycket som möjligt och så ska jag köra tungt. Så pass tungt så att jag max klarar av att köra runt 6-7 repetitioner, och så ska jag köra set om tre.

Den andra övningen jag ska köra är en stretchövning och den är till för att stretcha ut en muskel som går tvärs över knävecket på baksidan av knät. För att komma åt den så ställer man sig med raka ben och korsar dem, det ben man ska stretcha placerar man bakom det andra. Man hjälper sedan till med benet längst fram och trycker på knät på det ben som ska stretchas samtidigt som man böjer sig framåt. Då känner man att det stretchar i knävecket.

IMG_3661

För övrigt så var det bara att träna på!! Jag hoppade och studsade ut på lätta ben efter det beskedet. Åkte hem hämtade träningskläder och begav mig genast iväg till gymmet, första gången jag är där på väldigt väldigt länge!!!

Nu är det fullt ös medvetslös!!!