Åhhh, det gör ont!!!

Vet inte vad jag har gjort idag men det känns inte bra!!
Jobbade hemifrån både i fredags och igår men idag tog jag mig till jobbet. Tycker inte att jag rört mig så himla mycket förutom transporten mellan. Men nu har jag skitont!! Inte bara i knät utan i hela benet!! Nu har jag krupit upp i soffhörnan under en filt och försöker hitta en position med benet som gör lite mindre ont.

Det blir en tidig kväll med många timmars sömn inatt som jag hoppas tar bort det onda!

Annonser

Lycklig – Lyckligare – Carina

Sådär ja, då var det taget, det första steget mot löparskorna!!

Efter en grundlig dusch och hårtvätt nu på morgonen så var det dags att ta sig till Sophia-hemmet. Väl där tog det inte lång tid innan jag låg ombytt och färdig med dropp i armen. Alla var så himla gulliga, sköterskor, narkospersonal och operationsläkaren kom förbi och presenterade sig och frågade en massa. Min läkare frågade hur det kändes och jag sa att jag var lite nervös, då bedyrade han att han inte var det MINSTA nervös :)! Kändes ju tryggt. Han förberedde mig också på att det kunde vara mer än menisken som var mitt problem och att jag då kanske fortfarande skulle ha problem och ont även efter operationen. Rullades sen in på operationssalen och de gjorde i ordning allt, sen vaknade jag.

Typ så var det, och jag vaknade pigg och kände mig utvilad men var hungrig. Inte det minsta illamående och benet kändes mest tjockt och gjorde inte speciellt ont. Däremot så började jag skaka som av köld något fruktansvärt även fast jag inte tyckte att jag frös. fick då någon form av slang instoppad under filten som sprutade ut skön varmluft; jösses vad skönt det var!!!! Fick en macka och en kopp kaffe som smakade gudomligt!!!! Det tillsammans med värmen gjorde att jag mådde som en prins!!

Nu låg jag där och bara mös i väntan på att läkaren skulle komma förbi och ge mig domen, nu skulle jag ju verkligen få veta hur det stod till med mitt knä! Läkaren kom till sist och sa med ett leende ”jag har goda nyheter till dig”!!!

Mitt knä mår jättebra!!! Han tyckte till och med att det var riktigt bra!!! Det finns nämligen inte det minsta artrosförändring, brosket har inga tendenser till förslitning, inga sprickor vilket annars kan vara vanligt, det var friskt och han var rätt säker på att jag kommer att bli helt bra i mitt knä!! Däremot var meniskskadan rätt stor, han tog bort 1/4 av menisken men det som är kvar är riktigt bra. Han trodde att jag skulle vara tillbaka i normal träning igen inom ett par månader!

Jag sitter här hemma nu med foten högt och pralinskålen nära och bara ler. 🙂

Happy happy happy me!!!
20121025-123156.jpg

På onsdag morgon opereras jag

Det känns som om jag har väntat jättelänge och när jag tänker på det så inser jag att jag är rätt bortskämd med snabb läkarvård.

Hörde på nyheterna att de som väntar på operation och är tvungna att förlita sig på den vanliga sjukvården och vårdgarantin ofta får vänta mycket längre tid än de tre månader som garantin säger är maxtiden.

Då skäms jag nästan när jag tycker att jag har fått vänta länge. Jag är så innerligt tacksam över att mitt företag har valt att ansluta oss till en sjukvårdsförsäkring!

Kort resumé fram till nu:

  • Första känning att något var fel hade jag redan i maj, jag skriver i min träningsdagbok om kraftiga smärtor i knävecket. Därefter har jag haft smärtor vid vissa rörelser, har exempelvis inte kunnat sitta med benen i kors.
  • Bröt tjejmilen den 1 september på grund av smärta i knät. Var till Martin på Access Rehab under veckan och fick löpförbud under en vecka. Var i Danmark helgen efter och sprang en kort runda, med lite knäkännigar.
  • Veckan efter den 16 september kom dödsstöten, sprang två mil som var fantastiska men därefter fick jag konstant ont, väldigt ont!!!
  • Tillbaka till Martin som nu misstänkte menisken och fredagen därpå den 21 var jag hos Ulf Lillkrona som gav mig fifty-fifty om det var menisken eller artros och jag bröt ihop en smula den helgen.
  • Magnetröntgen gjordes den 27 och den 3 oktober fick jag besked att menisken var spräckt och att det inte syntes några artrosförändringar. Snacka om att jag blev glad!! Helgen innan beskedet var jag i Berlin, gick rätt mycket och hade galet ont.
  • Sen dröjde det till den 12 tills jag fick komma till Per Svedinger på Capio Artro Clinic. Han konstaterade mest att en operation skulle göras och frågade om jag ville vara vaken eller bli sövd. Sen tog det ytterligare en vecka innan jag äntligen fick svar och en tid bokad.

Nu har jag fått en operationstid och på onsdag ska det ske. Jag kommer att opereras av Leif Hansson då Per inte hade tid förrän tre veckor senare. Jag känner mig lite orolig för vad som kommer att hända efter operationen, främst är jag orolig över om de trots allt kommer att hitta artrosförändringar i leden. Vidare så funderar jag på hur lång tid det kommer att ta för att komma ”upp på banan” igen.

För att försöka hitta svar så har jag googlat massor för att framför allt hitta andras menisk-historier. Hur har deras resa varit? Hur ont har det gjort efter, hur har de kunnat träna, vilken typ av rehab är det som gäller…. Helt enkelt försöka få en så klar bild som möjligt. Jag har tyvärr inte hittat så mycket. En del har skrivit om operationen men efter några dagar har skrivandet upphört. Jag har läst på forum och där speglas många gånger en rätt mörk bild som jag helst inte alls vill ta del av. Det står om många som inte alls blivit bättre och om rehabtider på flera månader och upp till år!!

Jag har också läst vetenskapliga artiklar där det förordas rehab och att en menisk kan reparera sig själv, då får man ju tankar att det kanske är dumt att gå in i knät över huvudtaget! Fast det kanske mer rör mindre skador, jaja, jag blir inte klok på det men inser att jag inte har något val, måste ju förlita mig på det som läkarna föreslår!

Har också läst solskenshistorier där folk varit tillbaka redan efter några veckor och jag hoppas ju förstås på att kunna skriva en sådan!

Då jag märker hur svårt det är att hitta information så kommer jag självklart att försöka dra mitt strå till stacken genom att skriva om min egen resa tillbaka. Oavsett vad de hittar där inne i knät så kommer jag att skriva om min väg, tankar, känslor, rehabövningr, förbättringar och eventuella bakslag.

Jag har nu haft en lång paus från alla typer av sociala medier och det har känts rätt bra, jag har behövt det! Men nu är det dags att återgå till ”verkligheten”; hej Facebook, hej Twitter och hej alla bloggar jag tidigare följt! Och förstås hej min egen blogg, dags att fylla även den med mer regelbundna inlägg! Jag hoppas det finns några läsare kvar!