Det är helt fantastiskt att vara här! Det är varmt och det är fantastiskt grönt!!
Är helt däst efter en fyrarätters middag som inte hade mycket övrigt att önska. Alla rätter var goda och portionerna så stora så de skulle räckt till många fler. Jag åt och åt och ändå tog det aldrig slut på tallriken.
Stället vi bor på är Sjöbo gästgiverigård, jättefint ställe som ligger centralt mitt i staden. Nu är klockan jättemycket, jag är lite lurig på vinet och sängen ser sjukt inbjudande ut!!
Om ni vill följa oss på lite närmare håll så twittrar vi på taggen #tsgue12
Idag var det lite av en avslutningsmiddag för vårt härliga ultragäng som vi har tränat med nu sen december. Det var kul för många kom och det blev väldigt trevligt.
Det är jag, Torkel och Kajsa som har lagt upp schema och tränat den här gruppen i Running Swedens regi. Gruppen har som gemensamt mål att springa Lidingö Ultra nu i helgen och idag var det en slags sista träning och pepp inför det loppet.
Lite löpskolning innan själva passet som idag var lagom tufft. Lagom tufft för att få lite fart i benen till på lördag.
Först så körde Torkel ett träningspass med gänget i Hagaparken, korta snabba intervaller i backe var det som han bjöd på. Kajsa och jag som båda är lite slitna, jag efter TEC och Kajsa efter VM som hon sprang i helgen, tog det lite lugnare. Kajsa fuskade i och för sig lite och var med på både uppvärmningen och nedvarvningen, som om hon inte alls hade sprungit 100 km i helgen och tagit både VM-silver och EM-guld. Fast själva kvalitetsdelen, den hoppade hon över, då stod vi båda bredvid och hejade på istället. Innan hon kom till träningen föresten så var hon på Sveriges Radio för en intervju på P1. Här kan du höra på det inslaget.
Kajsa och jag som inte tog ut oss så mycket under passet idag 🙂
Sen gick vi till en indisk restaurang för att äta lite och prata. Det blev förstås en hel del prat om VM som gick i helgen, man får ju passa på när man har medaljören vid bordet. Sen en del prat om TEC förstås och självklart en del om helgens ultra, tankar och planer om hur loppet ska läggas upp för det som skulle springa det. Birgitta i gruppen ska inte springa ultran utan ska istället ner till Hamburg och springa marathon.
Vi önskar alla stort lycka till på loppen!!
Nu är det bara tre dagar kvar tills vi flyger ner till Skåne!!! Det ska bli så roligt och vädergudarna verkar vara med oss. Det ser ut att bli soligt och fint! Hoppas den prognosen håller i sig så det in helt plötsligt dundrar in något snöoväder från norr!
Ojojoj, vet inte riktigt var jag ska börja. Känslan av att springa, nåja, ta sig fram, 16 mil i ett sträck är oerhört svår att beskriva i ett blogginlägg. Det händer så mycket i kroppen, så mycket tankar, så mycket glädje, så mycket gråt, så mycket smärta, så mycket elände, så mycket eufori. Men jag ska försöka, jag tar det från början och jag lovar, 16 mil kan man inte beskriva på några rader så det här blir ett lååååångt inlägg. Nu kör vi!
Morgonen
När jag gick och la mig på fredagskvällen så ösregnade det så jag blev rätt glad när jag vaknade och hörde att det hade slutat. Men blev full i skratt när jag tittade ut!! En decimeter snö, minst!! Var kom den ifrån!! Jaja, väder kan man inte göra så mycket åt men insåg att jag kanske skulle få skruva ner mina förväntningar lite. Men jag hade ju två mål den här gången. Första målet springa fort som f-n och komma under 24 timmar, andra målet, fullfölja loppet! Åt frukost, packade in allt i bilen och åkte iväg och hämtade upp Kristina. På vägen fick vi ett telefonsamtal från Janne, vi kunde ta det lugnt, starten var uppskjuten två timmar. Det hade fallit massor med stora grenar av den tunga snön och föll fortfarande, så risken att släppa ut 160 löpare var för stor. Ok för aprilväder, men det här var ju nästan larvigt! Det snöade ymnigt hela morgonen och fortsatte sedan under lång tid på dagen. Det var mycket galghumor, det sjöngs god jul och skämtades om glömde skidor. Sen var det ett kramkalas utan dess like när man träffade alla vänner.
Arrangörerna hade gjort ett hästjobb för att få allt på plats och få allt att fungera. De hade varit ute på morgonen och röjt bort alla nedfallna träd och grenar från banan, skottade snö för att få upp tält och få på plats tidtagning och allt arrangemang med mat och dryck under hela loppet. Enormt stort tack till Jonas och Daniel och alla övriga funktionärer!
Synen som mötte oss ute vid Ensta
12.00 – Starten
Innan starten så åkte vi iväg och åt på BK, en uppskjuten start med två timmar kräver lite mer än frukost i magen. Vi var ett gäng som satt där och snackade bort någon timme. Emelie, Krisina, Kehdron, Åsa, Ellen, Maria, Janne, Patrik och jag. Klockan elva så gav vi oss iväg tillbaka. Jag var inte ombytt ännu så jag behövde lite tid på mig. Väl ombytt och klar så var det bara att ge sig iväg ut till starten. Jag valde att ha rätt lite kläder på mig vilket visade sig vara rätt beslut. Valde att ha en underställströja och en tunn jacka mot snön. Det räckte gott och väl. Klockan blev 12, startskottet gick och jag var äntligen iväg på mitt första 100-miles lopp!
Klockan är tolv och starten går. Som ni ser snöar det rätt mycket fortfarande. Foto: Micke Sjöblom
13.16 – Första varvet avklarat Första varvet på 1.16
Första varvet var då vi skulle få klart för oss på riktigt vad det här skulle bli för en typ av tävling. Det var snöpuls som gällde, fältet blev ganska snart ett led, man sprang efter varandra för att dra fördel av redan upptrampat spår. Några få gick ut och plöjde egen väg för att komma om annars så var de flesta rätt nöjde med att bara ligga på led under det här första varvet. Just på bilden här nedan är det fortfarande vitt och fint vilket efter bara någon timme blev brun lersörja på de flesta ställen runt banan. Stopptid 31s vid varvning. Stopptiden är inte så lång egentligen. Den tiden är tagen från varvningsplatsen till efter dassen typ. Så en liten löpning ingår i stopptiden varje varv.
Snyggt organiserat led. Janne, nr 170, som tog sig under 24 timmar. Grymt!
14.37 – Andra varvet avklarat Andra varvet på 1.20
Andra varvet är det inte så mycket att skriva om. Snön förvandlades mer och mer till lera, snöfallet övergick till regn. Än så länge full fart i benen, lite jobbigt i de leriga skogspartierna. Jag provade att springa på de flesta ställen där och slirade och halkade. Småslant hela tiden, det var rätt ansträngande och det skulle visa sig vara förödande. Stopptid 1.57
Så här såg start och målområdet ut på morgonen. Rejält med snö! Vart var skidorna! Foto: Stefan Manning
15.59 – Tredje varvet avklarat Tredje varvet på 1.20.35 Tredje varvet blev riktigt tufft. Nu mådde jag för första gången rätt dåligt. Löpningen funkade hyfsat men jag var låg, mådde illa, kissade väldigt mycket. När jag kom in för varvning så nämnde jag dessa saker för mina underbara supporters och pacare. Världens bästa!!! Maria Jansson, Kristina Paltén och Emelie Andersson. Dom supportade även Cecilia och Janne så det var inte bara för min skull de var där, men det kändes så när man kom in för varvning. Det var full uppbackning varje gång!! Föresten när man kom in för varvning och passerade tidtagningen…. helt magiskt, det kändes som om jag sprang in som segrare för Stockholm marahon…. varje gång!! Dom var helt otroliga, jag bara bubblade när jag sprang mot varvningen och hörde alla applåder, hejarop och folk som sjöng… ”Jag måste ringa Carina… ” haha, det var helt fantastiskt! Men nu tillbaka till när jag nämnde mina problem, det tog två sekunder så hade jag en mugg med salt utblandat i lite vatten, jammi… blä. Två salttabletter och så tröck Mia lite lakrits i näven på mig så var jag ute från varvningen igen ögonaböj. Inte stå där och hänga i onödan. Stopptid 4.32
Det här var vår verklighet under stora delar av banan. Foto: Stefan Manning
17.28 – Fjärde varvet avklarat Fjärde varvet på 1.24.44 Det där saltet som jag fick vid varvning tog verkligen skruv. Jag hann knappt passera toaletterna förrän jag var extremt mycket piggare. Det var skönt att kunna ge sig ut på varvet och ha sitt goda humör och glada sinne igen. Under förra året så var det en man som gick motsols under flera timmar. Vet inte hur många varv han gick men jag mötte honom flera gånger och han hejjade och var lika glad varje gång. I år var han där igen och första gången jag såg honom så vinkade jag till honom redan på håll, blev så glad att se honom! Han är ju helt fantastisk. På det här fjärde varvet så var jag bara tvungen att plocka fram telefonen för en bild. Kommer nu inte ihåg hans namn men har var pappa till Håkan Strömlid som sprang 50 miles.
En annan man som också har gjort samma sak är jumper, han gick för två år sedan banan motsols och hejjade på oss. Förra året var han med och sprang 50km och var sedan ute på banan och hejjade. Kommer ihåg när jag sprang sista varvet då, jag var lite stressad för att hinna in under 10 timmar och där stod han mitt i banan och försäkrade mig om att jag skulle hinna! Även jumper var ute och hejjade på oss, han var där både på lördagen och söndagen och det är så fantastiskt med alla dessa människor som är ute och hejjar. Tack! Stopptid 4.19
Fantastiska herr Strömlid och jag, efter jag vet inte hur många möten där ute i skogen!
18.59 – Femte varvet avklarat Femte varvet på 1.26.28 Under det här varvet så började jag bli rätt less på all lera och väldigt trött på att så fort fötterna blivit lite lite varma igen efter den senaste vattensamlingen/lervällingen så var det dags att ge sig ner i nästa dyhål igen. Så här fortsatte det varv efter varv. Varm – kall – varm – kall – varm – kall, och det bara fortsatte!! Jag vet att jag stod framför en lerpöl och började nästan grina som ett barn, ”jag vill inte bli blöt!!!” gnällde jag inom mig. Jag kände mig rätt miserabel! Det var under det här varvet som tankarna började på allvar, skulle jag verkligen fullfölja den här galenskapen! Jag har sprungit åtta mil förut, tio mil är inte dåligt. Jag började resonera med mig själv att jag skulle vara jättenöjd med tio mil under de här förutsättningarna. När jag träffade på herr Strömlid i en lerpöl i skogen så frågade han hur många varv jag sprungit. ”Det är mitt femte!”. ”Åh vad skönt, då är det ju bara tre kvar”.. ”Nä, det är elva kvar”… Menade jag verkligen det där, var min tanke efter det. Något i mig började här acceptera tio mil. Stopptid 6.52
Vattenbassänger och dypölar avlöste varandra
20.31 – Sjätte varvet avklarat Sjätte varvet på 1.24.43 Innan jag gav mig ut på det här varvet så var det dags att plocka på sig pannlampa för under det här varvet skulle mörkret lägga sig. Med andra ord det sista varvet på egen hand. Det var nu jag skulle få springa på riktigt i mörkret på kvällen på natten, något som jag aldrig gjort förut. Det var nu alla tankar och syner och allt annat som man har hört om skulle börja. Jag var lite nyfiken på vilken typ av troll och otyg som jag skulle träffa på. Vilka tankar som skulle pluppa upp och hur jag skulle fungera. Skulle huvudet vara med mig, hur skulle vargtimmarna hanteras. Var det nu jag skulle spåra ut totalt. Spännande! Det blev dock inte så mörkt under det här varvet så pannlampan fungerade mest som en dekoration. Stopptid 3.20
På slutet av varv fyra kom Janne ifatt mig och jag fick trevligt sällskap resten av det varvet.
22.03 – Sjunde varvet avklarat Sjunde varvet på 1.28.24 Det sjunde varvet, det första med super-pacern Emelie. Fantastiska Emelie som den här gången skulle få springa väldigt mycket långsammare än vad hon är van vid. Riktigt hur långsamt visste vi inte ännu. Hon hade ju innan den här helgen det svenska rekordet på 100 miles från förra årets upplaga av TEC. I år skulle hon paca mig, det känns så fantastiskt att hon vill göra det här! Nu innehas rekordet istället av min klubbkamrat Anna Grunddal som lyckades ta det trots de usla förhållandena. Helt fantastiskt!
Jag hade innan loppet gjort i ordning flaskor med pulver i så för Kristinas del var det bara att blanda i vatten i flaskorna så jag kunde byta varje varv. Det fungerade otroligt bra med Peretuem för min del. Mina energinivåer var bra under hela loppet. Jag var aldrig riktigt låg utan energin räckte bra. Det var tur de för jag fick i stort sett inte i mig några av alla de mackor som jag hade gjort i ordning. Perpetuem, bananer, en och annan pannkaka var det som funkade för min del.
Det här stoppet tog lite längre tid då vi fixade en del med utrustningen och jag fick låna en reflexväst av min tredje supersupporter-tjej, Maria Jansson, som även hon strålade av glädje under hela loppet! Hon sjöng ”Jag måste ringa Carina..” varje gång jag kom in för varvning. Så härligt! Stopptid 14.51
Rustade och klara för nattpasset, nu föll mörkret snabbt
00.00 – Åttonde varvet avklarat Åttonde varvet på 1.42.18 Varv åtta, nytt dygn och det var på väg ut från det här varvet som jag kände att det var något som inte stod rätt till. Det högg till rejält i vänster vrist direkt när vi sprang iväg ut. Jag haltade till, linkade på men så tyckte jag det släppte så vi joggade iväg. Det här skulle visa sig senare att det var ett mycket större problem än att det bara högg till lite. Det här varvet sprang vi inte alls lika mycket som under det tidigare. Jag försökte att springa på flera gånger men vristen satte stopp för det. Vi provade igen och det funkade några hundra meter sen var det att gå ner och gå igen. Jag hade problem! Det var länge sen som jag slutade springa i skogarna, det var blött, lerigt, och förrädiskt halt! Ville inte riskera att halka och vricka fötterna sen så märkte jag ju att det gick inte speciellt mycket snabbare än att gå. Mot slutet av varvet var det nästan bara gång, vristen hade tackat för sig och gått hem, ville inte vara med längre. Det började nu också bli lite kallare så innan vi drog ut på nästa varv hade jag fått på mig en extra tröja också, det behövdes! Vi insåg att det skulle bli mer gång nu. Stopptid 14.51
I värmestugan var det febril aktivitet under hela loppet. Det fixades mackor, masserades trötta kroppar, tejpades onda fötter och utanför bjöds det på allehanda läckerheter. Fantastiska funktionärer under hela det här loppet!
01.54 – Nionde varvet avklarat Nionde varvet på 1.39.58 Nu var hälften gjort och nu gick jag in på nionde varvet och det var nu som nedförsbacken började. Fram till nu så var det uppåt uppåt uppåt, det är så jag tänker mig det mentalt. Uppför ända tills hälften är gjort, sen kan man släppa på i nerförsbacken. Då är det bara nedräkning, hemåt! Skön känsla. Jag tror det var under det här nionde varvet som foten började trilskas riktigt rejält. Jag hade såna fruktansvärda smärtor i vristen. Det kom hugg som om någon körde en kniv rakt in i vristen, fruktansvärt obehagligt och däremellan molande smärta. Vi försökta att springa kortare sträckor även det här varvet när underlaget medgav det. Temperaturen hade nu också sjunkit en bra bit under nollan vilket innebar att alla blöta vägar nu förvandlades till isbanor. I backarna fick man smyga på sidorna för att inte tokhalka. På ett ställe så for Emelie och jag på varsin vägbana, det var innan vi hade fattat att det var så halkigt men det blev vi allt varse om. I mitt huvud så var det här näst sista varvet. Jag tror jag fick i mig lite mat efter det här varvet, pannkaka, fantastiskt gott med grädde och sylt! Lite längre stopp efter nian på grund av mat och batteribyte på pannlampan. Stopptid 17.45
Två av världens bästa supporttjejer, den tredje bakom kameran.
04.05 – Tionde varvet avklarat Tionde varvet på 1.52.18 Det här varvet gick vi runt, inte ett joggsteg, jag hade lagt ner det helt. Det var för smärtsamt helt enkelt. Jag hade bestämt mig för att det här varvet var mitt sista, efter det här varvet hade jag tagit mig tio mil, det längsta jag någonsin hade sprungit. Jag var så säker på det, jag sjöng ”The final count down”, kände långt inne att jag ”skulle visst vara nöjd och glad och stolt över mina tio mil”. Kom in för varvning, bugade mig för funktionärerna och sa ”tack för mig”. Kristina mötte upp och jag sa ”jag springer inte mer”. Hon frågade vad det var för fel föreslog att vi kunde prova att tejpa, hon hade pratat med en läkare, Jona. Jag hann inte protestera så mycket innan jag satt inne i värmestugan, av med skon, jag stoppade dem från att ta av mig strumpan. Vid det här laget var man ju lerig ända långt ner under nagelbanden och grus och skit hade liksom ”satt sig på plats”, vågade inte börja ta bort någon strumpa och riskera att någon lerklump hamnade snett. Jona sa att det gick bra att tejpa utanpå. sagt och gjort hon tejpade så att vristen skulle avlastas lite sen på med skon. Medans jag satt där fick jag en våffla att stoppa i magen och så upp. Nu hade det blivit riktigt rått och kallt så innan vi drog iväg så gick jag in och tog på mig massor med kläder. Jag skulle ju inte precis springa mig varm…. Stopptid 31.08
Jag var så säker på att jag skulle bryta efter det här varvet så jag ville ha lite av ett ”målfoto”.
06.31 – Elfte varvet avklarat Elfte varvet på 1.54.52 Elfte varvet var gryningsvarvet. Fullt påpälsade så gav vi oss av på ett varv som bjöd på ett trolskt landskap. Dimman låg över en spegelblank sjö och det var oerhört vackert. Jag kände mig glad att jag hade givit mig iväg på ett varv till, för att testa liksom. De första stegen kändes fortfarande väldigt jobbiga och jag tyckte inte att det avlastade så värst mycket men efter någon kilometer så kändes det lite bättre. Så vi travade på, inte speciellt snabbt men det här varvet så njöt vi av omgivningarna, det var så fantastiskt. Vi blev omsprungna då och då och vi hejjade och peppade, en del hade till och med lite tempo i kroppen fortfarande. De smärtattackar jag haft tidigare kom vid några tillfällen men de gick snabbt över, däremellan var det den nu välbekanta molande smärtan. Jag hade nu också fått riktigt ont under höger trampdyna, det brände och gjorde ont och kändes allmänt väldigt konstigt. Det hade nu också föresten börjat torka upp lite, nattens kyla hade gjort att marken inte var lika blöt och lite vatten hade sjunkit undan, det var framkomligt på de flesta ställen nu.
Jag bestämde mig efter det här varvet att nu, nu var det dags att byta skor och strumpor. Nu ville jag bli torr om fötterna, hade nu varit ständigt blöt i över 18 timmar och vill ha en nytändning. Jag tog av mig strumpor och skor och gick in i duschen och tvättade av fötterna, eller jag fick lite hjälp av Kristina föresten för själv nådde jag nästan inte ner. Efter det torkade jag av dem, sen tejpade Kristina mina fotsulor för att underlätta den brännande smärtan och läkaren kom in och jag blev på nytt tejpad, den här gången direkt på foten/benet. Sen nya strumpor och nya torra skor. Magiskt!! Stopptid 37.06
På väg in för varvning. Det var så fantastiskt mottagande varje gång man gick in för varvning.
09.04 – Tolfte varvet avklarat Tolfte varvet på 1.55.59 Tolfte varvet, det innebär 75 miles. Jag skulle kunna stanna efter 75 miles utan att skämmas ett endaste dugg. Det var till och med så att Kristina sa det när jag ville stanna vid tio mil att 75 miles skulle vara bättre. Jag och Kristina pratade om det under något varv, jag kommer inte ihåg vilket men jag sa något om att gå under så många mil inte var ”riktigt ok”. Hon sa då till mig att Mia, Mia som är så sjukt duktig och känd för att aldrig någonsin ge upp, att bara kämpa på, hade gått de sista 16 milen på Gax. Så frågade hon mig om jag tyckte att det var ok att det var en bra prestation. Men jösses sa jag till Kristina det är ju helt fantastiskt!!! Just det sa Kristina sen behövde hon inte säga så mycket mer, jag fattade. Det där satt kvar i mig, jag funderade på det rätt mycket. Jag vet att jag flera gånger under loppet när jag insett att jag skulle få gå resten av loppet sagt att ”jag vill inte gå sex mil”, ”jag KAN inte gå sex mil”. Inte en gång utan flera gånger, men efter det där samtalet så tänkte jag om lite… det hände något i mig.
När jag kom in efter tolfte varvet, berättade de efter, så hade mina supportertjejer räknat lite. De insåg att det skulle bli oerhört svårt för mig att hinna innan maxtiden. de sista två varven hade tagit runt 2.5 timmar och med lite räkning så inser man att fyra varv på nio timmar inte funkar då. Själv hade jag inte räknat alls och efter det tolfte varvet så var jag helt inställd på att försöka köra på, gå vidare helt enkelt. Stopptid 14.35
Lite tidigare under loppet. Foto Micke Sjöblom
11.12 – Trettonde varvet avklarat Trettonde varvet på 1.53.13 Under det här varvet, efter Skavlöten, så fick jag fruktansvärda smärtattacker i vristen. Kroppen nästan spasmade av smärtan, jag gick ner för räkning och det höll på lite för länge. Efter ett tag sa Emelie att om det inte gav med sig så skulle hon ringa efter en bil, jag skulle inte få fortsätta. Vi närmade oss nu backen efter gångtunneln, på väg mot 6-km markeringen och Emelie sa att vi skulle gå uppför backen och gav det inte med sig så skulle hon ringa efter en bil. Det släppte, attackerna gick över och det var sista gången faktiskt under det här loppet som jag fick de där skarpa smärtorna. Efter den här attacken så hade jag bara en molande smärta i vristen.
Förutom ett par varv under natten då min mobil låg på laddning så hade jag den med mig hela tiden. Det var helt fantastiskt, jag fick så oerhört mycket styrka och kraft från alla meddelanden. De ploppade in med jämn ström från facebook, bloggen och via sms. Peppande meddelanden om att jag jobbade på bra, jag var grym, jag var stark, jag skulle fortsätta. Bara tugga på varv efter varv. Dessutom så hade Marie, söta underbara Marie gjort i ordning jättefina kuvert med siffror på, ett för varje varv och ett lapp med ett meddelande på inuti. Dessa lästes vid varvningarna tillsammans med mitt supportgäng. Öppnades och lästes samtidigt som jag skiftade energiflaska och fyllde på annat som jag behövde. Underbart!
När jag varvade den här gången så verkade alla väldigt stressade, det vara bara; UT, du måste iväg!! Tiden började rinna ifrån mig. Stopptid 28s
Här hade jag också lagt ifrån mig ryggsäcken. Ryggen värkte efter att ha burit den så länge. Tror jag la bort den när det var fyra varv kvar.
13.32 – Fjortonde varvet avklarat Fjortonde varvet på 2.20 Det här varvet var inte roligt. Det gjorde fruktansvärt ont i vristen och jag hade även väldigt ont under höger fotsula. Jag gick fram med snigelfart, nu kände jag att det här kunde rinna mig ur händerna. I skogspariet ungefär 3-4 kilometer före varvning så hör jag hur det spricker under högerfoten och smärtan är helt galen. Jag hojtade till Kristina som var med mig det här varvet att fan!! Det här var inte bra, jag trodde att det var någon med tejpen under foten, har aldrig haft en blåsa som spruckit förut så jag vet inte riktigt vad det vill säga. Jag sa att jag måste slita bort tejpen för det gör så ont!! Jag sätter mig ner på en stubbe och Kristina tar av mig skon och strumpan och tittar. Det visade sig att min fotsula under högerfoten hade förvandlats till en blåsa som också gick upp mellan stortån och pektån. Den hade spruckit, det var det jag hade ”hört” eller känt. Det var bara att dra på strumporna och skon igen. Det går över så hon, det blir bättre nu när den har spruckit, det gör ont ett tag men sen går det över. Jag linkade vidare men en sprucken blåsa och den där gamla vänstervristen som jag började bli väldigt trött på nu. En kilometer innan varvning så bryter jag ihop, det gör så jäkla ont i vristen, jag sätter mig på ett cykelställ under en gångbro och grinar. Men där kan man ju inte sitta, efter att ha lossat på skosnöret på vänster sko så linkar vi vidare. Två varv kvar, jag kan fan inte ge mig nu!!! Kristina ringer in att de ska ta fram smärtstillande och en stark kaffe.
Väl vid varvning så kollar jag på klockan, fan 4 timmar och 27 minuter kvar till maxtiden och jag har två varv kvar! Jag häller i mig kaffet på stående fot och får smärtstillande och så iväg. Stopptid 2.29
Mitt underbara fantastiska dream-team!! Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Jag bara älskar er!!!
15.14 – Femtonde varvet avklarat Femtonde varvet på 1.39 Det är nu jag gör det. Jag kopplar in allt jag har, plockar fram ett pannben jag inte visste att jag hade. Plockar fram en målmedvetenhet och ett fokus som jag inte heller vet var det kom från. Plockar också fram mina gåben, de där gåbenen som jag tränade upp då jag tog min 4-mils promenad då jag var sjuk och inte kunde springa. Jag biter ihop runt smärtan och börjar gå. Jäklar vad jag går, jag vet att det är mitt enda val. Jag vet att jag måste göra det här varvet fort om jag över huvud taget ska bli utsläppt på det sista varvet. Jag vill verkligen inte stanna nu!! Inte nu när jag har tagit mig 14 varv på den här överjävliga banan. Kristina går med mig det här varvet också. Efter någon kilometer säger Kristina, ”Carina du håller 10-minuterstempo!!!”. Det gjorde ont och jag grät, nästan hela varvet så sprutade tårarna och jag knatade på, Kristina skickade hela tiden rapporter till varvningen. När vi hade någon kilometer kvar ringde Emelie, ”Ni måste vara här senast 15.45 annars släpps ni inte ut på sista varvet”. Jag frågade vad klockan var… 15.07. Då skrattade jag, HA, de måste släppa ut oss, jag blev alldeles bubblig av lycka för då visste jag att jag skulle fixa det. Maria och Janne mötte oss en liten bit innan varvning och jag tror jag bölade till dom att jag skulle fixa det. haha en sån lipsill. Jag skulle hinna, INGET kunde stoppa det här dream-teamet nu! Svepte en cola och böt pacer.
Stopptid 2.15
Foto: Micke Sjöblom
16.54 – Sista varvet avklarat Sista varvet på 1.38 Nu gick jag och Emelie och Troja ut på sista varvet, det var sån ofattbar känsla att få säga ”sista varvet”. Jag hade räknat ut mig själv så många gånger men varje gång så hade mitt underbara fantastiska supportteam fått mig att fortsätta. Jag inser hur oerhört viktigt det är med den här uppbackningen och jag hade det absolut bästa teamet som finns på den här jorden!! Kan inte hylla dem nog!! Vi träffade Jumper ute i skogen det här varvet också. Jag och Kristina träffade på honom förra varvet och då bara grinade jag, vinkade lite men grinade och gick vidare. Den här gången när jag såg honom på håll så vinkade jag och strålade och var hur lycklig som helst. När han fick syn på mig så fattade han inte att det var jag. haha, jag hade liksom bytt personlighet från varvet innan. Vi knatade på bra det här varvet också, Janne och Maria mötte upp en bit innan mål och sprang sen iväg för att ta emot oss. Jag tjöt och tjoade, värsta vårskriken!! Herregud vilken känsla. Efter nästan 29 timmar så var jag äntligen i mål. Faktiskt en hel timme innan maxtiden! Det var helt underbart att korsa mållinjen, jag hade bestämt mig för att sista biten skulle jag springa och det gjorde jag. Jag sprang in i mål och tog emot alla applåder, det var inte så många kvar men de som var där var fantastiska!
Nu är det så nära!! Mitt härliga följe, Emelie och Troja
Kristina hade köpt bubbel som hon öppnade när jag kom i mål, det fanns dock inga glas men jösses, jag halsade så gärna!! Jag fick ta emot mitt spänne, spännet som jag hoppades skulle vara ett silverspänne. Silverspänne får man om man springer 100 miles på under 24 timmar. Det var mitt första mål men jag klarade inte det. Det gör inget, mitt spänne är som renaste guld för mig, skulle inte kunna vara gladare för något annat spänne i hela världen!
Kortversionen:
– blött
– tungt
– ont
– helt underbart!!
Teamet: Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Oslagbart!! Tack underbara människor. Tack för allt fantastiskt stöd jag fått, via sms, bloggen och Facebook. Det var grymt att få era meddelanden under loppet. Och förstås alla ni som var där på plats! Nu är jag ledbruten och ska sova. Långversionen imorgon! Kram
Lördag, vädret är helt fantastiskt, verkligen ett riktigt långpassväder! Vad gör man då när man inte kan springa? Jo, enkelt!! Man packar förstås sin ryggsäck med kaffe och mackor och ger sig ut och letar upp en solig brygga vid någon sjö, där man kan sitta och bara njuta av den fantastiska dagen och filosofera.
Och det var precis det jag gjorde idag.
Men vägen till den där bryggan var allt annat än rak, det tog hela 19 km innan jag kom fram till den där bryggan. Jag tänkte att jag skulle lägga upp Garmin-kartan över rundan jag tog men min klocka vägrar att importera träningspasset så det blir inget av med det. Det var helt underbart att sitta där på bryggan och dricka kaffe och filosofera. Solen värmde verkligen och kaffet smakade ljuvligt! Satt inte där jättelänge innan jag kände att det var dags att ta sig hemåt. Inte heller hemvägen lyckades jag gå raka vägen, det blev ytterligare 21 km innan jag väl var hemma igen. Det var inte så att jag var ute och strosade utan jag gick med bra tempo och efter den här promenaden kan man inte annat än att filosofera över TEC. Kolla här får ni se:
Dagens pass: Sträcka 40.18 km, Effektiv promenadtid: 5:50:09, Total tid ute: 06:15:00, Snitttempo 8.43 min/km
Alltså, jag gick fyra mil på mindre än sex timmar… åtta mil på mindre än tolv timmar … jag tänker inte räkna på nästa för jag tror knappast att jag kan gå så fort under så många timmar men det är ganska intressant räkning, eller hur!!
Det kändes lite som om Karlstad skulle vara ett genrep inför TEC. Nu så här efteråt vill jag inte riktigt se det så. Men jag är helt klart en erfarenhet rikare som jag verkligen inte vill vara utan.
Om jag ska se helheten i Karlstad så var det en helt underbar helg. Att träffa alla ultramänniskor och känna stämningen i hallen, att resa till och från Karlstad med vänner, att umgås där före, under och efter loppet, det kan inga dåliga resultat i världen ta bort. Det var så himla roligt. Att sitta och snacka före och efter loppet och se alla glada hjältar som överträffade sig själva där, det är oerhört inspirerande. Marie, Coyntha och Jessica som sprang som så fantastiskt bra, att se glädjen hos dem värmer! Det var ett mycket trevligt och välarrangerat lopp med fantastiska funktionärer och DJ och låten “Sola i Karlstad” och hög stämning.
5-mila brudarna från Karlstad. Jag, Coyntha, Jessica och Marie
Jag hade ju en liten plan inför Karlstad och jag gick ut bra och det kändes riktigt bra. Jag vet inte riktigt vart jag fallerade, exakt var motivationen tröt och jag tröttnade på den där runda banan. Men någonstans där efter ett par tre timmar så hade jag lite svårt att hålla det uppe. Det var ju där jag skulle ha plockat fram mitt mål nummer två och jobbat mot det istället. Det är ju så man ska tänka, man ska alltid ha olika mål på olika nivåer så att om det högst uppsatta målet helt enkelt blir för tufft så ska man sikta mot nästa mål. Om inte heller det kan nås så ska man sikta mot det tredje målet, det som man redan innan har bestämt sig för att man ska vara nöjd med. Att bara ha ett mål inför en tävling och sen inse att man inte når det gör lätt att man blir lite vilsen och det är lätt att kasta in handduken helt och hållet.
Under första halvan av loppet, då fortfarande i omkörningsfil
Jag tycker att jag borde ha lärt mig att det är så som man ska planera att ha denna stege av mål men jag missade helt den detaljen.
Mina mål såg ut så här:
Gå ut i sex-minuters tempo och försök att hålla det.
Om det inte går så blir det ju i alla fall ett bra långpass.
HELT FEL!!!! Det sista borde ju ha varit mitt mål nummer tre eller till och med mitt mål nummer fyra! Min målstege borde ju ha sett ut så här:
Gå ut i sex-minuterstempo och försök hålla det
Komma 55 km
Komma 50 km
Få en bra marathon-tid
Få ett bra långpass
När jag insåg att jag inte klarade att hålla tempot så gick jag direkt mot långpasstänket, och när man springer långpass så kan man ju äta lite, gå och prata lite och till och med gå och sätta sig och titta på de andra som springer en stund. Jag kom ändå dryga 51km och det är ju ett rätt bra långpass i alla fall, så helt klart nådde jag ju mål nummer två på min stege.
Tänk att man lär sig något nytt för varje lopp som man genomför. Det är verkligen sant att erfarenheten av lopp är oersättlig. Du kan aldrig träna dig till den erfarenheten och du kan aldrig ta lärdom av andras erfarenheter, du måste uppleva den själv. Det var ju första gången som jag sprang ett tidslopp och nästa gång så tar jag med mig alla dessa erfarenheter. Det är guld värt och gör att jag kommer att växa som löpare.
Nu är jag hemma igen och sitter i soffan med en simpel smörgås och tänker tillbaka på vårt äventyr i Skåne. Det blev inte alls så fantastiskt och bra som jag hade trott, det blev så ofantligt mycket bättre!! Det här blir en lång resa även för dig käre läsare, en resa i löpning och gourmetmat. Om du inte orkar läsa hela inlägget så tror jag att du kan få en bra bild av vår resa genom att njuta av bilderna!
Vi packade ihop oss i min bil fredag lunch för att köra de nästan 70 milen, ända ner till Sveriges sydvästligaste udde, Skanör. Jag har aldrig tidigare varit så långt söderut så jag såg verkligen fram mot att få utforska den ändan av världen. Det var jag , Maria, Cecilia och Håkan som körde vägen ner. Den kulinariska resan började redan på IKEA i Jönköping där vi njöt av viltfärsbiffar med hemlagad potatismos och lingonsylt nedsköljt med svag lingondricka. När även den enkla maten smakade riktigt bra så höjdes förstås genast förväntningarna på den här resan. Det var en bra start.
Äntligen framme vid Skanörs gästgivaregård
När vi några timmar senare åkte genom de fantastiskt vackra villasamhället som Skanör bestod av och svängde in framför Skanörs gästgivargård så var vi alla saliga, det var så vackert. Vädret log mot oss och solen strålade från en klarblå himmel. Efter att jag och Maria hade checkat in på vårt superfina rum så tog vi oss en promenad ut mot havsbandet, ut mot de små badhytterna som vi skymtade ute vid havsbandet. Det var skönt att få sträcka på benen lite efter den långa bilfärden och bygga upp ett riktigt sug på maten.
Mary på väg ut mot havsbandet
Efter den promenaden så hann vi med att ta oss en god öl i Gästgiveriets pub innan det var dags för hela gänget som nu var samlat att sätta sig till bords. Menyn som låg på våra tallrikar lät gudomlig, ett glas champagne ingick också i menyn så vi kunde ta och skåla ordentligt tillsammans inför vårt gemensamma äventyr.
Den här desserten var alldeles gudomlig, nog bland det godaste jag ätit någonsin!
Förutom att ha ätit en massa god mat så har jag också lärt mig en helt ny ingrediens – Ramslök. Det är förmodligen en lokal företeelse för jag har inte hört talas om den tidigare och nu under Skånevistelsen så blev vi förutom den Ramslök som de här hade virat in sparrisen i också serverade en fantastiskt ramslökssoppa på sista gästgivaregården. All mat på den här gården smakade som sagt var helt fantastisk men den serverades med enorma tidsspann. Jag tror hela middagen tog närmare fyra timmar så det blev en del väntan och man hann nästan bli hungrig mellan de olika rätterna men vad gör det väl att vänta lite när man väntar på något så enormt gott! Och vi hade ju en hel del att prata om, lära känna varandra och diskutera lördagens löpning mot Skivarp som var nästa anhalt.
Efter middagen så gick alla och la sig för att få sova så mycket som möjligt inför lördagens långpass. Frukosten serverades från klockan åtta och på morgonen stod vi alla och hängde på låset. Vi var ju ivriga och ville komma iväg!! Frukosten var bra och jag försökte att äta så mycket jag bara kunde. Som vanligt så kan jag inte trycka i mig så mycket som jag skulle VILJA men det är inte så mycket att göra åt. Halv tio stod vi alla utanför Skanörs gästgivaregård, allt bagage som skulle köras i bilarna var inpackade och vi alla var laddade och redo att få ge oss iväg.
Från vänster Liselott, Håkan, Barbro, Åsa, Maria, Stefan, Leif, Jag, Zingo, Cecilia, Thomas, Maria, Therese, Sara, Kenth. Fredrika som anordnat det hela saknas på bilden.
Jag joggade iväg utan att titta så mycket på tempo utan bestämde mig för att lyssna på kroppen och känna efter vad som kändes bäst. Det har ju fungerat förut och det gjorde det även idag. Det tog inte så lång tid innan små grupperingar hade bildats. Stefan och Maria som visade sig vara ett riktigt radarpar, tassade iväg och försvann rätt snart bort från vårt synfält. Maria som inte sprungit ultra tidigare och sprang hela vägen i sina fivefingers i ett fantastiskt bra tempo. Vilken tjej!!
Ganska snart så hamnade jag och Thomas i en egen liten grupp och vi höll sedan ihop under resten av turen. Det var supertrevligt, vi hade massor att prata om och avverkade det ena ämnet efter det andra och det var inte tyst i många minuterar. Vi hade liknande löpbakgrund och många andra gemensamma beröringspunkter som vi pratade om. Pratade om trädens utveckling, vindkaftverkens vara eller icke vara, löpteknik, lopp, träning och så maten som vi åt på fredagskvällen och maten som vi såg fram mot under resten av helgen.
När vi sprungit runt 22-23 kilometer så började jag känna mig rätt sliten men visste ju att vi strax skulle vara framme vid Trelleborg där vi skulle stanna för lunch. Och med lite erfarenhet så visste jag att krafter kunde återfås efter ett lunchstopp så jag var inte så himla orolig att jag inte skulle orka egentligen.
Den platta delen av Skåne
I Trelleborg gick för övrigt Sydkustloppet av stapeln, loppet som går från Trelleborg, följer kustlinjen och slutar vid Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Både Ingmarie och Anna visste jag skulle springa loppet och jag hoppades få se en skymt av dem. Tyvärr så lyckades vi missa dem men fick sen reda på att det andra gänget hade sett dem och hejade på dem så det kändes bra. Tjejerna var grymma i den tuffa motvinden och tog guld (Ingmarie) och silver (Anna). Stort grattis tjejer!!
Väl inne i Trelleborg så samlades vi för en gemensam lunch på Mc Donalds, tänk att man alltid hamnar där när man är ute på långpass, det är bra märkligt!! Eller så är det så enkelt att det helt enkelt är så enkelt och att man hamnar där av den anledningen…
Efter lunchen så drog vi iväg igen, drygt halva vägen kvar mot Skivarp. Nu var det rätt tungt för min del redan från start, den där återhämtningen som jag brukar få efter en paus uteblev och det kändes aldrig riktigt bra. Jag hade även känningar i kroppen, den gjorde ont och protesterade och det kändes inte riktigt roligt längre. När jag närmade mig 30 km så tog jag beslutet att jag inte ville fortsätta hela vägen till Skivarp, jag ville hoppa av nu.
På väg!!
Ändock kluven inför beslutet så ringde jag till Maria och Sara, som hade vänt lite tidigare och nu hade hämtat bilen, för att kolla var de var och jag trodde knappt det var sant när de sa att de var några hundra meter bort bara. Då kändes det som om det var meningen att jag skulle hoppa av och beslutet kändes då rätt. Vi knödde in oss i Saras lilla Mini Cooper som nu var full med all packning för 15 personers för en helg plus nu också tre personer, det var trångt vill jag lova :).
När vi närmade oss Skivarp så stannade vi för att släppa av Sara som ville springa de sista 5-6 kilometrarna in mot målet, sen åkte jag och Maria vidare i typ 200 meter då jag pep “stanna bilen jag vill också springa”. Så jag hoppade ur bilen och joggade med Sara till Skivarp. Lugnt och härligt, det kändes bra att få några kilometer till då jag var rätt kluven av mitt avhopp. Jag gillar inte att bryta men nu efteråt så känns det helt rätt. Jag har fler mål i år och har inte “råd” att springa mig trasig.
Skivarps gästgivaregård
Väl framme i Skivarp så checkade vi in på våra rum, flyttade över lite bagage till min bil och tog sen och åkte ner till Smygehuk där vi hade tänkt oss att jogga lite. Det blev dock inte så mycket jogg, istället så softade vi, tog en liten promenad och fikade sedan innan vi vände tillbaka till Skivarp för att möta upp alla hjältar som sprungit hela vägen. Det var några som slog distansrekord idag. Både Maria och Thomas hade bara sprungit maratondistansen tidigare och Therese hade fem mil som längst så det var riktigt bra prestationer!!!
Vid världens ände!!
Innan vi duschade och gjorde oss i ordning till middagen så hann vi med att sitta i solen en stund för att ta en välförtjänt öl. Även på det här stället så hade de ett bra ölsortiment med en del lokala guldklimpar. Jag drack förvisso ett danskt öl men ett riktigt gott sådant från ett litet bryggeri, Brockhouse Bryggeri, som brygger mycket kvalitetsöler.
En välförtjänt öl i dagens sista solstrålar
Maten på det här andra gästgiveriet var inte riktigt av samma klass som på Skanör tycker jag. Det var mer rustik mat, mer av husmanskost kan jag tycka. Till förrätt fick vi en silltallrik med en massa olika sillar, lax och lite ägg. En klassisk jultallrik kan jag tycka. Huvudrätten var fläskstek, inte så mycket att säga om den, ingen superhöjdare i min värld. Desserten var en parfait (tror jag) gjord på mullbär från deras alldeles egna mullbärsträd vars historia krögaren där berättade varmt om. Själv valde jag dock en fruktsallad men smakade lite på Saras mullbärsdessert och den smakade lite svagt av blåbär kan jag tycka. Sen var det nästan dags att krypa till sängs igen, alla var trötta även idag och ville komma i säng för att vara pigga till morgondagen.
Samlade för ännu en fantastisk gourmet middag!!
Då vi ansåg att alla skulle vara lite tröttare dag två och att sträckan var aningen längre så bestämdes det att vi skulle försöka komma iväg tidigare än på lördagen. Frukosten gick vi ner och käkade runt halv åtta för att komma iväg strax efter halv nio. Jag velade länge och väl men tog till sist ett beslut att inte följa med på den långa turen utan åka med Sara, Kenth och Maria i bilen direkt bort till Brösarp för att springa på Skåneleden där istället.
Åter igen samlade inför starten på dag två.
När vi vinkat av gänget som skulle ta sig till fots till Brösarp så packade vi ihop oss i bilen och for iväg. Väl framme vid det tredje och sista gästgiveriet så fick vi våra nycklar till rummen och kunde ställa in våra väskor. Vi bestämde att vi skulle springa ner till Kivik via Brösarps backar för att där möta upp Fredrika för att käka lunch ihop på Kiviks lilla råa. Vi var ju här nere förra året och sprang och även då tog vi oss dit för att äta raw food när den är som allra allra bäst.
Vi joggade iväg och det skulle vara ungefär en mil och nu kände jag att det var läge att få till ett kvalitetspass. Joggade först lite försiktigt för att känna att kroppen var med mig och att jag inte kände av något “dåligt” ont i kroppen. Det kändes bra och jag tröck på lite. Försökte hålla någorlunda tempo uppför och drog på lite extra nerför, kroppen svarade och jag bestämde mig för att prova att öka lite till. Efter 1.5 km, då det visade sig att namnet Brösarps backar inte var bara ett namn utan också verkligen berättade karaktären på området, var jag rätt trött, började gå uppför en backe och blev ifattsprungen av Kenth. Gick hundra meter och började sen jogga igen, uppför uppför uppför och så en lång skön utförslöpa som självklart inte kändes lika lång och oändlig som uppförslöporna. Kollade klockan och såg att jag låg och kretsade runt 6.00 tempo. Kämpade på, drog ner på tempot uppför för att sträcka ut nerför. Mötte Kenth när jag hade knappa kilometern kvar, han hade sprungit en annan väg, han vände med mig och agerade hare. Sista gick på 5.20. Nöjd!! Snittade 5.59, nöjd!! Det var inte platt!!
Jag måste öva lite till på att hoppa. Det har blivit bättre, nu lättar jag i alla fall från marken! Jag ser och lär av Kent som kan!
Efter den joggingturen smakade det här fantastiskt gott!!
Jag har ätit raw food några få gånger och det har varje gång varit så himla gott!!
Mätta och nöjda efter en stund i solen. Nu på väg hemåt utmed Skåneleden.
Efter den goa smaskiga lunchen så tog vi oss tillbaka till Brösarp via Skåneleden. Fredrika skuttade på hur lätt som helst medans vi övriga nöjde oss med sakta jogg varvat med massor med promenad. Vi njöt av Österlen den vackra!
Vi hann även här utforska öl utbudet vilket även här var bra innan vi satte oss till bords för att avnjuta den i mitt tycka bästa middagen. Förutom desserten, den var supergod även här men desserten på Skanör var nog den bästa!!
Bilderna här får tala sitt eget språk!
Måndagen var det inte så mycket annat att tänka på än att ta sig hemåt. Det blev en trevlig biltur med stopp både på Brösarps backar, Åhus (där vi försökte äta glass), Karlshamn (där vi försökte äta glass) och Kalmar där vi till sist åt Pizza av världsklass. Pizza som var prisad flera år i rad i något SM i pizzabakning. Är det en gourmet resa så är det!
Det planeras redan nu för en ny gourmet och löparresa för 2012, den tänker i alla fall inte jag missa, var så säkra :)!!
Japp, nu är det snart dags att packa ihop det lilla jag ska ha med mig. Packningen som jag kan ta med är MYCKET begränsad så det är verkligen supersvårt att packa.
Imorgon bitti far vi iväg söderut för att i god tid innan 19.00 imorgon kväll sitta till bords vid Skanörs Gästgiveri för en fyrarätters middag förhoppningsvis lagad av Jakob Lells som blev 2a i finalen av årets kock 2011. Efter övernattning och frukost där så startar vårt äventyr. Elva mil kommer det att bli totalt på skånska småvägar. Tillsammans med 14 andra ska jag korsa Skåne, från Skanör i väster till Brösarp i öster via Skivarp. 14 personer av vilka många är mina vänner. Andra känner jag inte just nu men även dessa kommer att inkluderas i vänkretsen efter den här helgen.
Jag kommer inte att ha med mig datorn men kommer troligtvis att lägga upp korta rapporter på twitter och facebook. Något blogginlägg ska jag allt också försöka att få till.
Ha en bra helg!!!
Tvärs över Skåne kommer vi att ta oss till fots under helgen.
Ja, det kommer ett inlägg till om lördagen, jag bara känner att jag vill gotta mig lite grann till i min glädje och den framgång som jag hade i lördags. Sen ska jag nog lägga TEC bakom mig och se framåt. Men som sagt ett litet litet inlägg till vill jag allt bjuda på!!
Jag börjar nu inse hur oerhört tajt det var för mig att klara mitt mål. Jag börjar nästan skratta, ja, och gråta, samtidigt då jag tänker på det. 30 sekunder per varv, trettio sekunder, hade jag ”softat” 30 sekunder för länge per varv så hade jag inte fixat det. Totalt fyra minuter på tio timmar det är… låt mig se efter; 10 * 60 är 600 minuter. 4 minuter av 600 minuter är 0.6%, det var min marginal.
Inne på andra varvet, fortfarande jättepigga ben och massor med spring i kroppen. Bild: Micke Sjöblom
Det var tur att jag nöjde mig med bara två toastopp, ett till och det hade varit kört. Om jag hade kört bara en enda kilometer per varv i något lugnare tempo så hade det inte gått. Och då menar jag inte jätte lugnt, nej, det hade räckt att sänka från 6.30 till 7.00 på EN ENDA kilometer per varv, och det hade varit kört. Det hade räckt med att jag gick ett parti extra i skogen istället för att småjogga, då hade det varit kört. Jag tror ni fattar vart jag vill komma!! Tänk om min klocka hade funkat, då hade det nog också varit kört, jag hade min vana trogen ”sänkt tempot” för att ”orka”. Det var helt enkelt min dag i lördags och jag njuter så mycket av det :)!
Jag är så jäkla glad och stolt och nöjd och lite lite mallig att jag faktiskt orkade hålla ihop det hela loppet.
Som den siffernörd jag är så vill jag självklart också presentera mina varvtider, så här såg det ut under loppet.
01:09:02
01:10:06
01:09:55
01:14:26 – stopp för toa och mat
01:17:56 – längre stopp för mat
01:18:58 – stopp för toa
01:17:49 – tungt nu, börjar bli riktigt trött
01:17:47 – kamp mot klockan, sjuuukt trött
Imorgon kväll ska jag ge mig ut på en lugn kort joggtur. Hade tänkt ta en idag, men jag har problem med att ta mig både upp och nedför trappor likväl som upp och ner från en stol. Stel var ordet sa Bull, ömt sa Bill!
Efter joggturen imorgon ska jag börja blicka framåt. Året har ju bara börjat och det ser ut att bli ett fantastiskt roligt år!!
På morgonen när jag vaknade var jag rejält nervös, hade svårt att äta frukost och fick verkligen tvinga i mig den. Visste att jag var tvungen att äta bra för att få en bra start på den här långa dagen. Packade ihop mina grejjor och gav mig iväg. Försökte hela tiden att bara tänka bra tankar.
Väl på plats så träffade jag massor med vänner, det var rena kramkalaset. De allra flesta skulle ju springa 100 miles, det är så galet långt!! Någon gång ska jag också ta klivet upp i de distanserna men just nu känns det lagom att satsa på halva distansen.
Jag inte bara nådde mitt mål. Jag kom trea i min klass också!!
Efter en kort genomgång av banan så gick så äntligen startskottet, det var så oerhört skönt att få komma iväg. Sprang från start med Peter Nilsson som också skulle springa samma sträcka. Min vana trogen så tittade jag på klockan efter en liten bit och tyckte att den såg väldigt underlig ut. Avståndet stod fortfarande på noll meter, jag klickade och tröck lite på knapparna, försökte att nollställa den men det gick inte. Vad jag kunde se på displayen var hur länge jag sprungit och vilket tempo jag för tillfället höll. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, att rycka på axlarna och inse att jag fick nöja mig med den information som klockan gav och att finna tilltro till min kropp och känslan istället. Då jag sprang med Peter och han hade klocka så informerade han mig med jämna mellanrum, vi låg på ungefär 6.40 tempo, så det var perfekt.
Vädret var bra, inte helt perfekt men bra nog. Växlande molnighet, runt 8-10 grader men en rätt kraftig vind, vilken skulle visa sig hålla i under hela loppet och bli jobbigare mot slutet. Jag gillar banan, den är omväxlande, uppåt och neråt, grusvägar, cykelvägar och skogsstigar i en härlig mix så det blir aldrig tråkigt och jag tror den är bra för kroppen då belastningen hela tiden växlar.
Det hände mycket under första varvet, först klockan som bestämt sig för att ta semester, sen tappade jag bort en av vattenflaskorna och så vrickade jag högerfoten vid två tillfällen. Jag tänkte då att; med den starten så måste den här dagen sluta riktigt bra!
Efter första varvet så tappade jag Peter, han skulle fixa lite och jag hade ju bestämt mig redan från början att jag inte skulle hänga upp mig på någon endaste person, inte ha som mål att försöka medla i tempo och annat med någon annan utan helt och hållet förlita mig på mig själv och det tempo som var bäst för mig. Ibland under loppet fick jag sällskap en bit och kunde prata bort några minuter men mestadels körde jag mitt eget lopp.
På väg in för andra varvningen, fortfarande massor med spring i benen. Bild: Micke Sjöblom
När jag vid första varvningen passade på att ta av mig min vindjacka lyckades jag på något vis ha sönder mitt armband på klockan… men hallå, räcker det inte nu med otur!!! Jag bestämde mig även nu för att det här inte fick sätta käppar i hjulet för mitt mål och min plan, jag stoppade helt enkelt klockan i fickan och sprang på ändå. Nu hade jag verkligen ingen koll alls utan gick från det här andra varvet helt och hållet på känslan i kroppen. Jag tog upp klockan då och då för att kika på tiden och tempo, tempot visade nästan varje gång på ett tempo runt eller strax över 6-minutersfart. Väldigt snabbt, men jag stoppade ner klockan igen och fortsatte att köra på känsla. De första tre varven gick på ganska exakt 70 minuter, vilket innebar att jag hade ”sprungit in” 15 minuter på dessa tre varv att disponera under senare delen av loppet. Detta var helt enligt plan.
Klubbkompisarna Torkel, Ken och Fredrik vid det dignande bordet som vi kunde äta friskt ifrån. Jag nöjde mig dock i stort sett med Runekakor. Bild: Micke Sjöblom
Det rullade på varv efter varv, sprang där jag skulle, gick i backarna och småsprang i skogen. Kroppen gav sig som vanligt till känna, det gjorde ont i vaden ett tag, sen i låret, sen i höften, men så länge det flyttade runt så är det inget att bry sig om. Jag mest konstaterade; Jaha, så du är där och gör ont nu, när jag kände smärta på ett nytt ställe. Varv fyra , fem och sex tog jag lite längre pauser för energi och toastopp. Energin jag levde på under loppet bestod i stort sett enbart av Runekakor. Jag hade med mig mackor, käkade en tugga och slängde den sen, det var INTE gott. Vid kontrollerna försökte jag att ta några chips, tröck i mig någon köttbulle och någon banan men var annars inte speciellt sugen på något. Jag drack drygt 5dl vätska/varv varav 1.5dl resorb. Vid någon varvning tog jag också en mugg med cola, det var gudomligt gott!!
Efter dryga halva loppet började jag få lite jobbigt att andas, antog att det var för att jag var utmattad, för att jag sprang rätt fort och låg på gränsen till vad jag verkligen klarar av. Men det jobbiga tilltog, jag flåsade hemskt uppför backarna och jag fick liksom inte ner luften, andades mest på toppen om ni förstår. Jag försökta att bortse från det, andades så gott jag kunde, försökte att andas lugnt och försökte att få ner luften ordentligt men det gick inte så bra. Då jag inte körde med pulsband så vet jag inte om jag verkligen var så trött eller om det var något annat. Har hört att fler har haft jobbigt med andningen så kanske att det var något pollenelände.
Jag varvade för femte gången på rätt exakt sex timmar. Ett snabbt överslag och jag insåg att jag hade 80 minuter på mig per varv de tre som var kvar. Det innebar att jag var tvungen att varva sjätte gången senast efter 7.20 och sista gången vid 8.40 för att nå mitt mål. Jag insåg också att jag blev tröttare och tröttare så att jag skulle verkligen behöva den där tiden, de där 80 minuterna per varv.
Fortfarande med god fart i benen. Bild: Micke Sjöblom
Under det näst sista varvet försvann alla smärtor från kroppen, benen var hur tunga och stela som helst men att inte ha någon smärta det var magiskt! Klockan visade drygt 7.20 då jag varvade för näst sista varvet och 8.38 vid sista varvningen. Inte ens då var jag helt säker på att jag skulle klara det. Jag var rätt tom på energi det vid det här sista varvet och jag kände mig yr då jag sprang. Det kan ha berott på alla långa skuggor som var då och att det var lite svårt att se då på grund av det. Men jag fick koncentrera mig och säga till mig själv att ”nu håller du ihop det här”. Jag var sjukt trött, gick mycket mer än tidigare på ställen jag inte alls gått på under de tidigare varven. Hittade backar överallt. I skogen tog jag det extremt lugnt, ville inte vricka fötterna det här sista varvet. Träffade på Jumper då det var knappa tre kilometer kvar, han sa att ”du fixar det här”, jag var inte så säker. Blev ifatt sprungen av Mattias han sa att jag hade 23 minuter på mig och sa att ”du fixar det”, jag var inte så säker. Jag var slut nu, helt slut. Mentalt och fysiskt utpumpad.
Ett par hundra meter från mål kom en kille och mötte mig ”där är du ju” sa han, vi undrade var du var? De hade börjat bli oroliga i målområdet om jag skulle hinna i tid. Exakt fyra minuter hade jag till godo då jag stämplade!! Det var den skönaste jävla målgång jag någonsin gjort, klockan visade 09.55 !!! Jäklar vad jag kände mig nöjd, jag log från tårna och hela vägen upp, jag bara skrattade när Kristina gav mig stora famnen och grattade mig.
Det var helt underbart med alla som hejade på olika sätt. Marie, Jessica och Mary skickade SMS, jag fick facebook-meddelanden och så alla som var ute på plats. Träffade Micke Sjöblom som var ute och fotade och han sprang en liten bit med mig. Mary dök upp som gumman ur lådan lite varstans runt banan, och jag blev lika glad varje gång. Ellinor fanns på plats då jag gick ut för näst sista varvet och Helena, Elisabet och Kristina fanns där när jag gick ut på sista varvet. Kjell och Ann-Marie var där och hejade. Jumper, som själv sprang 50k åt rätt håll den här gången, dök upp i skogen på mitt sista varv och hejade. En man var ute och gick runt banan åt fel håll, jag tror han gick minst fyra varv och hejade och klappade händerna och peppade lika mycket varje gång. Det var härlig stämning vid varvningen och det var underbart att komma in där varje gång och höra alla ropa och peppa!!
Med en hel klocka hade jag nog inte fixat det, jag hade sänkt tempot!! Någon var med mig och gav mig de allra bästa förutsättningarna, den saken är då klar!!
Carina Borén 