SMHI utlovade regn nu på kvällen och både jag och Marie kände oss lite mindre peppade än vi skulle göra om SMHI hade utlovat en stor sol och varmt och skönt väder!
Men har man anmält sig till ett lopp och har båda benen i behåll så kan man ju inte ställa in för att han däruppe har bestämt sig för att öppna duscharna så självklart gav vi oss iväg. Men hör och häpna!! SMHI hade ju fel! Det blev en fantastiskt härlig kväll, det sprack upp och solen kikade fram och temperaturen var perfekt! Närmare 20 skulle jag tro.
Piff&Puff redo för start! Vi var precis lika glada efter som före, bara aningen svettigare 🙂
Om loppet finns framför allt en sak att berätta!! Marie (alias Puff) persade igen! Hon är i grym form och har verkligen fått fart under sulorna!! Superkul! Grattis sötnos! För egen del så var det rätt tungt, slet på men tappade rätt mycket i uppförsbackarna, hade inte kraft alls att trycka på. Sprang in på 27.34 vilket är ungefär 30s långsammare än mitt pers. Jag är rätt säker på att jag kommer att putsa till det där perset under sommaren!
I morgon blir det bullfika!
Sen var det bara att sätta fart och komma hem för jag hade ett bullbak att göra. Får besök av vänner från Norberg imorgon. När jag frågade mamman vad som var favoritfikat enligt barnen så var det ”hembakta bullar och Tom&Jerry kex”, självklart finns det på bordet i morgon!
När jag vaknade på morgonen så tyckte jag inte något speciellt om vädret, det var ju väntat liksom, till skillnad från hur det var på TEC då snötäcket på morgonen var mer av en liten chock.
Dagens stora samtalsämne var självklart väder och klädval. Vädret var exceptionellt dåligt, friska nordliga vindar med 18 sekundmeter i byarna, 4-6 grader och ett ihållande regn. Tydligen den kallaste junidagen sedan 1928.
Hade inte en aning om vad jag skulle ha på mig på loppet så jag plockade med mig rätt mycket så jag kunde välja på plats på Östermalms IP. På vägen dit föresten, så skulle jag ha platsat i vilket Ur och Skur dagis som helst med min utstyrsel. Hade på mig GoreTex-jacka, regnbyxor och gummistövlar och massor med kläder under så jag frös inte det minsta på vägen dit. Snarare tvärt om, tyckte det var rätt varmt och behagligt! Jag var på plats på IP runt elva och träffade Marie i toakön så vi fick prata lite. Tyvärr så tappade jag bort henne senare så jag fick aldrig riktigt önska henne lycka till, gjorde det i tanken istället!
Efter toabesöket hade jag inte så mycket tid på mig, gick direkt bort till omklädningstältet för att göra mig i ordning. Hade kikat runt lite på folk från tunnelbanan och på väg mot IP och till sist bestämt mig för vad jag skulle springa i. Det blev vintertights, tunn merinoullströja och IF Linnea västen utanpå, keps på huvudet mot regnet och en buff runt halsen ifall jag skulle börja frysa om öronen och vantar mot kylan. Tog sen på mig ett tunt plastöverdrag och gick iväg och lämnade in väskan, sen var det bara att börja knata iväg mot starten.
Hann med ett toabesök till där i startfållan och efter det så konstaterade jag att jag hade tappat min ena vante… vet inte hur jag tänkte där sen men tänkte att en vante blir man ju inte så glad av så jag slängde den andra… jaja, man är inte så smart alla gånger. Behöll plastöverdraget på ända tills precis innan jag passerade startlinjen sen var det bara att köra igång.
0-5 kilometer
Sprang extremt försiktigt i början då det låg plastsäckar och plastöverdrag precis överallt på marken och det är lätt att snubbla och fara i backen vilket jag inte alls kände för. Strax efter Valhallavägen så kände jag att jag hade jäkligt ont i min högra lilltå, det kändes som om strumpan satt helt korvigt där och skavde och gjorde ont. Jag tänkte att jag stannar fasiken inte och fixar det efter bara två kilometer! Vet inte vad som hände sen, antingen domnade jag bort av kylan eller så var det smärtan som gjorde att det domnade bort men jag glömde bort det efter ett tag. Nu efter så har jag en stor blodblåsa under lilltå-nageln så något knas var det allt. Ser det som en extra medalj liksom :).
Då jag inte heller den här gången hade klocka så gick jag helt på känsla och så hade jag ju planen att springa med en 4.15 farthållare så länge jag orkade. Jag hamnade lite före en ballong innan start men tänkte att jag hakar på då den kommer ifatt. Den kom ifatt runt Strandvägen och då hakade jag på, tyckte det gick rätt fort och blev glad då de stannade till en kort sväng på nästa vätskestation. Då jag hade med mig en liten flaska med resorb så behövde jag inte stanna på stationerna i början vilket gjorde att jag fick lite försprång. Efter någon kilometer kom farthållaren ifatt igen och jag fick åter igen öka tempot för att hänga med. Insåg att det gick på tok för fort för min del och att jag skulle spränga mig om jag skulle hålla det tempot! Men så länge de stannade till vid vätskestationerna och jag inte gjorde det så kunde jag ändå hanka mig med.
Första fem kilometrarna bara swischade förbi och den känslan hade jag nästan under hela loppet, det gick fort att tugga kilometrar vilket var väldigt skönt!
Att komma till IF Linnéas dricka langning är ren skär glädje!! Dom är så fantastiska!! Bild: Johan Thidell
5-10 kilometer
Att komma till Södermälarstrand och se IF Linnéas hejarklack var som vanligt magiskt! Man blir alldeles lycklig och varm i hela kroppen av att se dem! Raraste Kattis langade min gel och sprang före och retades lite, ”ta den då, kom igen ta den'” och höll den som en morot framför en åsna, kunde inte låta bli att asgarva åt henne. Jag stoppade ner.. eller rättare sagt, slet som ett djur för att få upp dragkedjan på fickan på västen för att kunna stoppa ner gelen. Mina händer var helt stelfrusna och jag hade ingen motorik och styrsel i dom, att få tag på den där lilla grejen för att få ner dragkedjan var ett konststycke minst sagt! Det slet jag med varje gång jag skulle ta en slurk gel sen. Få upp dragkedjan, få fram gelen, skruva upp korken, dricka och så samma procedur fast i motsatt riktning. Stundtals så frös jag så mycket om händer och armar så jag helt tappade känseln i dom. Men å andra sidan så blev jag stundtals också rätt varm och det gjorde att jag överlevde, att jag fick de här stunderna när jag faktiskt kände mig varm och behaglig emellanåt. Tror jag har merinoullströjan att tacka för det. Västerbron första varvet kändes lätt, jag behövde inte slå av på takten nämnvärt, det som var lite jobbigt var att det blåste något för jäkligt där uppe på bron! Fick verkligen hålla i kepsen…
10-15 kilometerPasserade 10 kilometer efter Västerbron och såg att tempot var bra, jag kom inte ihåg exakt vad den visade men tror det gick under 6-tempo. Ungefär vid centralstation så tappade jag bort min farthållare, inser nu efter att jag måste ha sprungit ifrån honom för jag såg inte röken av honom igen. Trodde att han kom i fatt mig på Torsgatan då jag blev omsprungen av ”honom”, gjorde som jag gjort tidigare hakade på men det gick så sjukt fort så jag var tvungen att släppa efter bara en liten stund. Då tittade jag också upp på min ”farthållare” och insåg att det var en 3.45-farthållare. Haha, inte konstigt att jag tyckte det gick så galet fort. Efter det sen så körde jag helt och hållet mitt eget race då jag inte hade något att gå på längre. Jo, känslan förstås, den fick bli min guide och den skötte jobbet ganska bra tycker jag!
15-25 kilometer
Min medhavda vattenflaska räckte ända fram till mot 16 kilometer, så fram dit kunde jag bara springa på, saktade inte av något överhuvud taget förrän vätskekontrollen vid 19 kilometer, där tog jag lite vatten. Därefter kom dagens tuffaste sträcka, sträckan mellan 20 och 21 kilometer, tvärs över Gärdet i riktigt tuff motvind och med regn som piskade som nålar i ansiktet, jag böjde ner huvudet och tittade precis framför mig och bara matade på. Det kändes fortfarande bra i kroppen, kände mig rätt lätt och tyckte att jag hade en bra steg. Nu var det många som gick överallt, inte bara i backarna. Jag är så jäkla glad att jag faktiskt inte bryr mig speciellt mycket om vädret, visst frös jag och armarna domnade bort och kroppen var stel och så men det var inte så mycket som fick fäste i huvudet och i tankarna. Jag gillade läget bara, konstaterade att det var så och la inte så mycket vikt vid det. Hellre det här vädret än 25 grader varmt!! Jag gillar ju väder liksom :), inser att det är en sjukt bra styrka! Nu var det Djurgårdsvarvet sen var det bara 14 kilometer kvar. Djurgårdsvarvet gick rätt bra, lite tufft i uppförsluten men jag gjorde som jag alltid tjatar på deltagarna i TSM om att göra. Korta steget och bibehålla frekvensen lyfta blicken en aning (ok, erkänner, fuksade lite här) och jobba med armarna, funkar ju faktiskt och det hjälper till att hålla fokus! Tuffade på i fortfarande bra tempo då jag passerade 25 kilometer och det kändes fortfarande rätt bra i kroppen. Jag är faktiskt ärligt förvånad över att det kändes så pass bra!
25-30 kilometer
Träffade på klubbkompisen Helena ute på gärdet, trevligt att se lite kändisar, det ger energi! Förbi Grönan var det lite tungt ett tag men då träffade jag på Sofie så då fick jag åter igen lite energi. Närmade mig stan och det blev lite mer publik igen. Publiken föresten, de var helt fantastiska!! Vilka fighters som stod där timme ut och timme in i ovädret och hejade på. Fasiken vad de måste ha frusit!! Ut på Strandvägen och det gick fortfarande hyfsat lätt förutom små mycket korta dippar då det var lite tyngre. Vänster vid Kungsan och snart skulle jag passera slottet och 30kilometer. De där passeringarna som gjordes var 5:e kilometer såg jag fram mot. Det var ju den enda indikation som jag hade på vilket tempo som jag hade ungefär. Jag visste att jag låg under 6-minuters tempo genom att siffrorna hela tiden hade sjunkit, 12.31.xx, 13.00.xx, 13.29.xx, 13.58.xx osv, varje halvmil sprang jag snabbare än halvtimmen. Passerade 30 och var fortfarande hyfsat pigg!
30-35 kilometer
Såg återigen fram mot att få se IF Linnéa-klacken och få min gel, det var så jäkla roligt att se dem! Och så innebar det ju också att då jag kom till Södermälarstrand var det bara EN mil kvar!! Nu började den riktiga nedräkningen! Södermälarstrand var precis som varvet innan, tufft! Det blåste en kraftig motvind och starka byar. Jag började här bli rejält trött och sliten och fick kämpa på för att hålla fokus, borra ner blicken och tänka på tekniken då jag sprang för att försöka slå bort tankarna på att jag var trött. Fram mot Västerbron och jag valde det här varvet att gå uppför den första knixen, det här var också första gången under loppet som jag gick över huvud taget!! Riktigt nöjd med det och nästa gång ska jag ta bort även de här gångavsnitten! Efter högersvängen, där Susanne och Micke stod och hejade så började jag springa igen och sprang sedan uppför hela bron även nu var taktiken att ha huvudet aningen lutande nedåt och blicken ganska nära framför fötterna. Det där med att hålla upp huvudet och titta i riktningen för att öppna upp och ta in mycket syra… jag skippade det, syret som jag fick ner fick faktiskt lov att räcka ändå! Jag ville inte se uppåt och se hur långt det var kvar till krönet, krönet som innebar att jag kunde sträcka ut lite och öka tempot!
Ner mot 35kilometer där träffade jag på klubbkompisen Anders som kom ifatt mig, eller om jag kom ifatt honom, jag vet inte vilket. Han kommenterade att ”du skulle ju inte springa fort” och jag ryckte på axlarna och pekade på armen, ”ingen klocka vet inte hur fort det går”. ”Du ligger på 5.45 tempo”… trodde han skämtade!! Galet ju!!! Sååååå fort kan jag ju inte springa! Vi pratade lite och skulle springa ihop bort till colan vid Stadshuset men jag tappade bort honom.
35-40 kilometer
Här var det riktigt jobbigt. Jag hade haft ont i vänster ljumske till och från under loppet och de sista sju så höll smärtan i sig lite mer ihållande. Såg Kristina heja på vid centralen och jag blev jätteglad att jag såg henne, snodde lite energi av henne och det räckte en liten bit ungefär fram till Norra Bantorget. Där kom Janne ikapp, hörde ”jag måste ringa Carina” bakom ryggen och där dök han upp. Han försökte vara lite social men det funkade inte på mig där. Det var krig nu i hela kroppen, fick fokusera på vartenda steg för att fortsätta framåt, bita ihop över det onda. Då jag svängde upp på Torsgatan så började jag gå… började skälla på mig själv i huvudet och säga till att jag hade ett pers att försvara!! Resonerade med mig själv om att fightas upp till dextrosol-kontrollen, där fick jag ta en dextrosol och gå runt svängen in på Odengatan där jag skulle börja springa igen och springa resten av tiden. Gjorde så också krigade fram till dextrosolen, tog en för att få lite belöning, gick några få steg runt svängen och ökade sen igen. Upp mot Odenplan och nerför mot Sveavägen, nu såg jag 40-kilometers markeringen.
40-42 kilometer
Framme vid 40 såg jag på tiden, den visade 15.58 någonting… innebar att jag hade 14 minuter på mig för att fixa perset. 14 minuter innebär 7-tempo alltså inte gå-tempo. Bara att kriga på, nu gick det inte fort! Jag var så sjukt trött och jag ville bara att den där jäkla Birger Jarlsgatan skulle ta slut någon gång och jag skulle få svänga upp på Sturegatan. Det här var de längsta kilometerarna under hela loppet, de ville aldrig ta slut, sjukt långa! Upp på Sturegatan, ut på Valhallavägen, höger ner mot Stadion, in på Stadion och här hade jag en tanke att jag skulle få till en spurt in i mål…. men det fanns inga krafter till det!! Jag lunkade på i det tempo jag kunde uppbringa, över mållinjen som jag korsade på 16.11.18… Garanterat pers!!!! Åhhh så skönt!!
Föresten så persade jag inte bara på marathondistansen. Jag persade även på halvmaran, med 2 sekunder… inte mycket men ett pers är ett pers… 🙂
Ännu ett lopp som jag sprang med så mycket glädje!! Glädje och utan klocka och utan press, det verkar vara då jag presterar bäst! Jag som bara skulle jogga, men då jag gjorde det i början och det gick så pass fort ändå, ja, då var jag ju tvungen att försöka att kriga mig in på en bra tid, har man nummerlapp på bröstet så har man!
Vädret kunde kanske ha varit lite snällare mot oss idag, det var kallt och ruggigt så man fick ligga i för att komma i mål så snart som möjligt!
Jag sitter fortfarande med ett frågetecken över huvudet och funderar på hur sjutton det här gick till! Men fantastiskt glad, det är jag, eller rättare sagt, helt sjukt glad!! 4.07.46 blev sluttiden. Längre lopprapport kommer imorgon, nu ska jag iväg på fest med det härliga IF Linnéa gänget.
Vill bara passa på först och gratta alla för alla var grymma idag!! Och så vill jag tacka alla övriga, alltså de som inte sprang, de som stod bredvid som funktionärer, supporters och publik, de var nog snäppet grymmare!!
Det vara dåligt med fotograferande idag så den här bilden får representera känslan jag hade i mig hela dagen idag: Glädje!!!
Hade tankar tidigare att jag bara skulle jogga runt, sen kom ”friskhetsbeskedet” igår och då tänkte jag att jag får väl för tusan gasa lite då!
Så det var min tanke idag, var nervös under dagen och kände mig rätt taggad. Värmde upp med Tomas innan loppet och redan där kändes det…. inte bra! Det var skittungt och jag drog på mig mjölksyra redan i första lilla backen och så fick jag håll! Håll!! Jag kan inte minnas när jag hade håll senast, jag fick det rätt ofta när jag började springa för typ fyra fem år sen men därefter kan jag inte minnas att jag haft det vid speciellt många tillfällen.
Det var rätt trångt i starten och massan segade sig upp för stigningen mot Rosendals slott. En backe som jag trodde skulle vara mycket tuffare än vad den var, den gick uppåt i typ etapper och var inte speciellt brant. Det kändes rätt bra hela vägen upp och väl uppe så kunde man lägga i den växel som man själv önskade för därefter var det inte trångt längre. Klämde i med en högre växel och körde på så mycket som jag kunde. Jag fegade inte och det gick rätt fort, kändes rätt bra men när nerförsbacken tog slut så började det bli tungt! Men jag fortsatte att trycka på, över Djurgårdsbron och vidare och där när jag var runt tre kilometer så var det som att det tog stopp! Fick rejält med håll, på samtliga fyra ställen som jag brukade få håll på tidigare och det släppte inte. Gick ner rejält i tempo och när backen innan kanot-stället kom så var det som en befrielse då jag tillät mig att gå uppför. Jag var också galet törstig och längtade efter vätskekontrollen som skulle var vid varvningen.
Här började jag också dividera med mig själv; om det är så att man vid varvningen får en mellantid så tänker jag kliva av! Det här var inte roligt! Som tur var så fanns det inte någon sådan så det var bara att varva, dricka ett par muggar med mycket efterlängtat vatten och sen var det bara att springa på. Nu kändes det mycket bättre, jag fick flyt i löpningen och jag kunde ligga på lite lite mer. När jag kom till backen vid sista kilometern så var jag återigen jäkligt sliten och hade nog gått uppför där om det inte var så att klubbkompisen Catti stod där… bara att sega sig uppför och det gick ju faktiskt! Bestämde mig för att INTE sega mig i mål i knapp styrfart som jag brukar utan samlade ihop mig och ökade steg och frekvens och sprang faktiskt in i mål med bra steg. Tyckte jag själv i alla fall, haha, hoppas ingen var där med kamera, vill gärna behålla den känslan :)!
I mål på 55.52. En tid jag borde vara nöjd med, speciellt med tanke på den totala avsaknad av snabbhetspass jag har i benen från sista månaderna. Men jag har ändå en liten uns av missnöjdhet i mig, jag vet att jag kan bättre, att jag borde kunnat lite mer.
Men… millopp är så fruktansvärt jobbiga!! Man får verkligen bita ihop, det gör ont, det är långt, det är galet tufft och man är så jäkla glad då man passerar mållinjen!
Jag borde springa fler millopp!! Millopp är fostrande!!
Jaha, då har jag sprungit mitt första Göteborgsvarv och ska jag sammanfatta mitt varv med ett enda ord så är det ”Harmoni”.
Packade in mig och åkte mot Bollebygd strax efter lunch. Jag gillar att åka bil, att vara på väg! Det regnade bitvis rätt mycket och jag gillar när det smattrar mot biltaket! Satt och lyssnade på radion och filosoferade, jag gillar att bara vara och låta tankarna vandra.
Kom ner till Bollebygd och möts av stora famnen, inte bara av Jessica utan också av hennes rara barn! På morgonen vaknar jag av att en parvel står i mitt rum med ett litet litet glas med vatten som jag skulle få(viktigt med vätska innan lopp), sen kröp de upp hos mig med varsin bok och så var det sagoläsning. Fullständig harmoni som jag, som inte har barn, inte är van vid riktigt. Med den starten så kan det ju inte bli annat än en fantastiskt dag!!
Efter frukosten gav jag mig iväg. Hade läst i informationen och sett att det skulle gå att parkera vid Åby och att det gick gratisbussar in till tävlingsområdet. Jag hörde lite ryktesvägen innan att det visst inte hade funkat så bra med de där bussarna förra året så jag var ute i god tid. Väl i Åby så vinkade parkeringsvakterna mig bara vidare och vidare, tills jag till slut stod parkerad 5 meter från bussarna, haha snacka om tajming!! Packade mig iordning och klev på en buss och den åker nästan direkt. Knappt en kvart senare är jag framme vid startområdet. Klockrent!!
Strosade runt på området innan start. Det kändes lugnt och harmoniskt hela tiden! Jag var så tillfreds med allt under hela dagen. Harmoni!!!
Lokaliserade vart nummerlappsutdelningen var och gick dit, det var lite kö men den rörde sig hela tiden framåt och folk var så lugna och glada! Ingen som verkade stressad på något vis och när man väl kom in för att hämta lappen var det hur smidigt som helst. Hörde senare att det skulle ha varit kaotiskt men det förstår jag inte alls!
Hade sen sån flax så att jag och Marie hittade rätt på varandra så vi kunde hänga någon timme innan hon gick i väg för att värma upp. Gick då och satte mig för att slappna av, det var rätt kallt ute innan solen kom fram så det var skönt att komma inomhus. Satt där och funderade lite på klädsel och då jag kände mig rätt frussen så valde jag till sist långärmat och långa tights.
Knappt 30 minuter innan start så strosade jag iväg mot startfållan. Idag hade jag inte bara bestämt mig för den ovanliga situationen att springa utan klocka jag hade också bestämt mig för den ovanliga grejjen att springa med musik! Hade en tanke om att jag kanske inte skulle springa på lika fort då och att jag inte skulle stressas av alla andra snabbspringare lika lätt. Bara vara i min egen musikbubbla!
Då jag kom fram till startfållan hade också solen kommit fram ordentligt. Jag satte mig i slänten vid vägen och satte på musik och jag mådde så fantastiskt bra!! Satt där helt i min egen värld, lyssnade på musik, tittade mig omkring på folk och såg hur många höll på att värma upp, själv lät jag solen sköta det jobbet. Kanske tio minuter innan start så började gruppen vandra mot starten, det var en bit bort så det tog några minuter för att få alla dit. 16.01 skulle de släppa min grupp.
Starten gick och fältet började röra sig aningen framåt och då jag passerade startlinjen så kunde jag börja jogga lite smått… i typ 100 meter sen tog det tvärstopp! Verkligen stopp, vet inte vad som hände där men jag kom inte en meter, efter en liten stund så kom vi igång igen och jag kunde börja jogga. Blev inte nämnvärt stressad över att det tog stopp, jag skulle ju liksom bara jogga runt. Vi mötte här massor med folk som var på väg in i mål. Vi hade vårt roliga kvar!
När det började röra på sig igen la jag mig i ett tempo som kändes bekvämt och det innebar, visade det sig, att jag hela tiden fick ligga i omkörningsfil. Tyvärr så var det inte så bra ordning i leden utan alla sprang i alla tempon överallt vilket innebar att man fick zickzacka sig fram, hela tiden, mycket till ”omkörningsfil” var det inte! Jag hade musiken i lurarna och bara gasade på, det kändes fantastiskt bra! Jag kände mig stark och blev lite förvånad över att det var så många långsammare löpare! Jag fick ideligen hoppa fram och tillbaka upp på trottoarer där det fanns sådana, ut i gräset där det såg ut så, jag kommer nu inte ihåg exakt hur det såg ut på varje ställe. Men det var genomgående under loppet att det inte gick att springa i sitt tempo rakt fram, det var kors och tvärs och fram och tillbaka, ibland fick man sakta ner väldans för att det var folk i bredd framför och man kom inte om alls. Men jag blev aldrig stressad av det, det var bara så jäkla roligt att för en gångs skull vara den som låg i omkörningsfil! Och så hade jag ju ingen tid att sträva efter alls. Och hade jag haft det så hade jag ändå inte kunnat hålla koll då jag inte hade någon klocka.
Det var rätt kuperat, redan vid två kilometer kom det en rätt seg uppförsbacke men jag hade inga problem att springa upp för den, då var jag ju fortfarande stark som attan!
Jag såg fram mot att se hur den där bron som alla pratade om skulle upplevas, Älvsborgsbron. Min bild av varvet då jag fått det beskrivet av andra var att det skulle vara mer eller mindre uppförsbackar hela tiden och då broarna kom skulle det vara helt galet uppför och jobbigt, så det var min bild! När det då kom en nedförsbacke så såg jag det som ren bonus och jag flög ner med ett leende!
Jag hade med mig en liten vattenflaska med resorb för att slippa stanna vid vätskekontrollerna, i alla fall den första milen.
Vätskekontrollerna föresten, åhhh vad jag började ogilla dessa ställen under loppet! Vet inte hur det var för de första löparna men när jag kom, som startade i startgrupp 22 av 24, alltså då säkert 50 000 löpare redan hade passerat så var dessa ställen riktiga grishål!! Runt vätskekontrollen och upp till 200 meter efter så var det flera centimeter blöt pappersmassa som man skulle ploga sig igenom! OGILLA!! Det är verkligen en anledning till att försöka få starta i en tidigare grupp under sådana här gigantiska lopp!
Nåväl, det började luta uppåt någonstans vid fyra kilometer så visste jag att snart skulle den där tuffa lutningen till bron börja. Det lutade i och för sig redan uppåt och när jag väl fattade att nu är vi på väg upp för bron så var det ju inte så himla mycket kvar av den. Jag var dock rätt seg i benen efter stigningen och slog av och gick en liten bit efter 5-kilometerspasseringen. Sen när jag insåg att det verkligen inte var mycket kvar och att jag hade gjort det mesta av bron så joggade jag igång igen, sakta sakta masade jag mig upp för bron och en bit innan krönet så la jag i en högre växel och började plocka folk igen. Kul!!!
Sen var det strax 6-kilometerspasseringen och sen var det strax sju, nu började jag bli väldigt trött! Tänkte att jag trycker på upp till milen i alla fall. Det gjorde ju inte ont någonstans och det var så jäkla roligt att springa på och så var det fantastiskt skönt att inte ha någon klocka!! En sån oerhörd befrielse! Inte en tanke på att behöva hålla något speciellt tempo, varken åt ena eller åt andra hållet utan låta huvudet och kroppen helt och hållet sköta farten. Springa på då det kändes bra, sänka då det behövdes! Nu sprang jag på det platta Hissingen och det var lätt att springa. Här hade jag hört innan att det skulle vara lätt böljande men jag tyckte inte att jag kände av det så mycket.
Slet på fram till milen och tänkte att efter milen så skulle jag gå på toaletten. Hade ju inga tankar på en bra tid utan jag ville bara göra ett kul lopp och ville kroppen gå på muggen, tja då fick den väl det. Passerade två bajjamajjor och tänkte, perfekt! Men det var kö… jag står inte i kö UNDER ett lopp, noway att jag gör och när jag tänkte efter så behövde jag egentligen inte… jag ville nog, om jag ska rannsaka mig själv bara vila lite. Så jag sprang på och det var fortfarande flackt och lättsprunget, vid nästa vätskekontroll så saktade jag in för att dricka och därefter fick jag förnyad energi! Sen efter 14 kilometer så kom nästa fruktade bro, Götälvsbron! Här var det rätt tungt och jag började gå, fast jag gick på fort och insåg att…. ok, så länge jag GÅR om folk som springer, tja, då är det ok att gå en liten bit. Men innan stigningen var slut så började jag springa igen.
Sen, sen hände det häftigaste under hela loppet!! Det var så galet magiskt. Jag ökade tempot ner för bron, och ökade tempot, och ökade tempot!! Då det efter bron var en rätt snäv högersväng så höll sig folk för en gångs skulle till höger så det var faktiskt fri fart till vänster!! Jag rundade hela fältet på väg ner, runt svängen, fortsatte hålla fart, ökade farten, nu gick det så jäkla fort, de andra deltagarna stod banne mig stilla!!! Det här var den enda gång under loppet som jag tyckte det skulle vara kul att ha klockan, att se tempot för det var galet högt!
Sen tog det inte lång tid innan jag passerade 16 kilometer och sen blev det tungt igen. Avenyn upp mot Götaplatsen var nog det tyngsta partiet under hela banan, det var fortfarande 5 kilometer kvar och jag var riktigt trött. Jag bestämde mig för att försöka bita i upp till Götaplatsen sen fick det gå som det ville, jag sprang fortfarande förbi massor med människor för det var fler än jag som var trötta. Väl uppe vid Götaplatsen så var det en svamputdelning, det var riktigt skönt, jag gick genom hela rondellen, tog en svamp och svalkade mig lite, sen försökte jag springa men herregud, försök springa genom 50 000 tvättsvampar!! Det var även vätskekontroll med allt vad det innebar av pappersmassatillverkning! Efter Götaplatsen så bar det av neråt!! Grymt skönt att få sträcka ut igen för jag hade faktiskt krafter kvar! Sen vid 18 kilometers-passeringen så stod härliga Thomas och hejade och lyckades få syn på mig i vimlet, det peppade!!
Men där hände något märkligt när jag sprang, det kändes som om huvudsvålen satt lös uppe på huvudet och skumpade i takt med att jag sprang, superläskigt, jag kunde inte fortsätta att springa med ett huvud som var på väg att lossna så jag saktade ner återigen och gick en bit. Det släppte som tur var efter ett tag och jag kunde springa igen… undrar vad det var som hände!!
Efter de gångpauserna så hade jag krafter och kunde kuta på igen och började åter igen plocka placeringar, jag hade galet roligt!! Det gick att springa på ända fram till någon övergångsbro där det tog helt stopp och jag fick gå igen. Väl uppe på bron så släppte det och nu var det bara en transportsträcka in i mål! Nu fanns det absolut ingen anledning att spara på ett endaste dugg. Jag ökade och återupptog mitt nu mer än välbekanta zick-zackande. En liten backe bara innan målgången sen bara spurta in i mål, så skönt!!!
Fullkomligt underbart härligt superduper lycklig. Känslan i kroppen kan inte förklaras och det märkliga är att det har inget med resultatet att göra!!
Väl i mål så bara log jag, det bubblade i mig av skratt som ville komma ut, jag var så glad! Jag hade varit glad under hela loppet, jag sprang med glädje, med musik i lurarna och helt utan prestationskrav och det var nog det skönaste lopp jag någonsin har sprungit!! Jag hade roligt i två timmar, två timmar ren skär glädje!!
Sen att jag sprang in på ett personbästa med sju minuter, det var bara lite extra roligt, det roligaste var känslan. Jag var så harmonisk under hela dagen och med kulmen under loppet! Att det var trångt och jag fick knixa mig fram under hela loppet, att det var pappersmassagojs att springa över, att jag gick på några ställen, det gör absolut ingenting, jag hade roligt och den känslan tänker jag behålla länge!!!
Ojojoj, vet inte riktigt var jag ska börja. Känslan av att springa, nåja, ta sig fram, 16 mil i ett sträck är oerhört svår att beskriva i ett blogginlägg. Det händer så mycket i kroppen, så mycket tankar, så mycket glädje, så mycket gråt, så mycket smärta, så mycket elände, så mycket eufori. Men jag ska försöka, jag tar det från början och jag lovar, 16 mil kan man inte beskriva på några rader så det här blir ett lååååångt inlägg. Nu kör vi!
Morgonen
När jag gick och la mig på fredagskvällen så ösregnade det så jag blev rätt glad när jag vaknade och hörde att det hade slutat. Men blev full i skratt när jag tittade ut!! En decimeter snö, minst!! Var kom den ifrån!! Jaja, väder kan man inte göra så mycket åt men insåg att jag kanske skulle få skruva ner mina förväntningar lite. Men jag hade ju två mål den här gången. Första målet springa fort som f-n och komma under 24 timmar, andra målet, fullfölja loppet! Åt frukost, packade in allt i bilen och åkte iväg och hämtade upp Kristina. På vägen fick vi ett telefonsamtal från Janne, vi kunde ta det lugnt, starten var uppskjuten två timmar. Det hade fallit massor med stora grenar av den tunga snön och föll fortfarande, så risken att släppa ut 160 löpare var för stor. Ok för aprilväder, men det här var ju nästan larvigt! Det snöade ymnigt hela morgonen och fortsatte sedan under lång tid på dagen. Det var mycket galghumor, det sjöngs god jul och skämtades om glömde skidor. Sen var det ett kramkalas utan dess like när man träffade alla vänner.
Arrangörerna hade gjort ett hästjobb för att få allt på plats och få allt att fungera. De hade varit ute på morgonen och röjt bort alla nedfallna träd och grenar från banan, skottade snö för att få upp tält och få på plats tidtagning och allt arrangemang med mat och dryck under hela loppet. Enormt stort tack till Jonas och Daniel och alla övriga funktionärer!
Synen som mötte oss ute vid Ensta
12.00 – Starten
Innan starten så åkte vi iväg och åt på BK, en uppskjuten start med två timmar kräver lite mer än frukost i magen. Vi var ett gäng som satt där och snackade bort någon timme. Emelie, Krisina, Kehdron, Åsa, Ellen, Maria, Janne, Patrik och jag. Klockan elva så gav vi oss iväg tillbaka. Jag var inte ombytt ännu så jag behövde lite tid på mig. Väl ombytt och klar så var det bara att ge sig iväg ut till starten. Jag valde att ha rätt lite kläder på mig vilket visade sig vara rätt beslut. Valde att ha en underställströja och en tunn jacka mot snön. Det räckte gott och väl. Klockan blev 12, startskottet gick och jag var äntligen iväg på mitt första 100-miles lopp!
Klockan är tolv och starten går. Som ni ser snöar det rätt mycket fortfarande. Foto: Micke Sjöblom
13.16 – Första varvet avklarat Första varvet på 1.16
Första varvet var då vi skulle få klart för oss på riktigt vad det här skulle bli för en typ av tävling. Det var snöpuls som gällde, fältet blev ganska snart ett led, man sprang efter varandra för att dra fördel av redan upptrampat spår. Några få gick ut och plöjde egen väg för att komma om annars så var de flesta rätt nöjde med att bara ligga på led under det här första varvet. Just på bilden här nedan är det fortfarande vitt och fint vilket efter bara någon timme blev brun lersörja på de flesta ställen runt banan. Stopptid 31s vid varvning. Stopptiden är inte så lång egentligen. Den tiden är tagen från varvningsplatsen till efter dassen typ. Så en liten löpning ingår i stopptiden varje varv.
Snyggt organiserat led. Janne, nr 170, som tog sig under 24 timmar. Grymt!
14.37 – Andra varvet avklarat Andra varvet på 1.20
Andra varvet är det inte så mycket att skriva om. Snön förvandlades mer och mer till lera, snöfallet övergick till regn. Än så länge full fart i benen, lite jobbigt i de leriga skogspartierna. Jag provade att springa på de flesta ställen där och slirade och halkade. Småslant hela tiden, det var rätt ansträngande och det skulle visa sig vara förödande. Stopptid 1.57
Så här såg start och målområdet ut på morgonen. Rejält med snö! Vart var skidorna! Foto: Stefan Manning
15.59 – Tredje varvet avklarat Tredje varvet på 1.20.35 Tredje varvet blev riktigt tufft. Nu mådde jag för första gången rätt dåligt. Löpningen funkade hyfsat men jag var låg, mådde illa, kissade väldigt mycket. När jag kom in för varvning så nämnde jag dessa saker för mina underbara supporters och pacare. Världens bästa!!! Maria Jansson, Kristina Paltén och Emelie Andersson. Dom supportade även Cecilia och Janne så det var inte bara för min skull de var där, men det kändes så när man kom in för varvning. Det var full uppbackning varje gång!! Föresten när man kom in för varvning och passerade tidtagningen…. helt magiskt, det kändes som om jag sprang in som segrare för Stockholm marahon…. varje gång!! Dom var helt otroliga, jag bara bubblade när jag sprang mot varvningen och hörde alla applåder, hejarop och folk som sjöng… ”Jag måste ringa Carina… ” haha, det var helt fantastiskt! Men nu tillbaka till när jag nämnde mina problem, det tog två sekunder så hade jag en mugg med salt utblandat i lite vatten, jammi… blä. Två salttabletter och så tröck Mia lite lakrits i näven på mig så var jag ute från varvningen igen ögonaböj. Inte stå där och hänga i onödan. Stopptid 4.32
Det här var vår verklighet under stora delar av banan. Foto: Stefan Manning
17.28 – Fjärde varvet avklarat Fjärde varvet på 1.24.44 Det där saltet som jag fick vid varvning tog verkligen skruv. Jag hann knappt passera toaletterna förrän jag var extremt mycket piggare. Det var skönt att kunna ge sig ut på varvet och ha sitt goda humör och glada sinne igen. Under förra året så var det en man som gick motsols under flera timmar. Vet inte hur många varv han gick men jag mötte honom flera gånger och han hejjade och var lika glad varje gång. I år var han där igen och första gången jag såg honom så vinkade jag till honom redan på håll, blev så glad att se honom! Han är ju helt fantastisk. På det här fjärde varvet så var jag bara tvungen att plocka fram telefonen för en bild. Kommer nu inte ihåg hans namn men har var pappa till Håkan Strömlid som sprang 50 miles.
En annan man som också har gjort samma sak är jumper, han gick för två år sedan banan motsols och hejjade på oss. Förra året var han med och sprang 50km och var sedan ute på banan och hejjade. Kommer ihåg när jag sprang sista varvet då, jag var lite stressad för att hinna in under 10 timmar och där stod han mitt i banan och försäkrade mig om att jag skulle hinna! Även jumper var ute och hejjade på oss, han var där både på lördagen och söndagen och det är så fantastiskt med alla dessa människor som är ute och hejjar. Tack! Stopptid 4.19
Fantastiska herr Strömlid och jag, efter jag vet inte hur många möten där ute i skogen!
18.59 – Femte varvet avklarat Femte varvet på 1.26.28 Under det här varvet så började jag bli rätt less på all lera och väldigt trött på att så fort fötterna blivit lite lite varma igen efter den senaste vattensamlingen/lervällingen så var det dags att ge sig ner i nästa dyhål igen. Så här fortsatte det varv efter varv. Varm – kall – varm – kall – varm – kall, och det bara fortsatte!! Jag vet att jag stod framför en lerpöl och började nästan grina som ett barn, ”jag vill inte bli blöt!!!” gnällde jag inom mig. Jag kände mig rätt miserabel! Det var under det här varvet som tankarna började på allvar, skulle jag verkligen fullfölja den här galenskapen! Jag har sprungit åtta mil förut, tio mil är inte dåligt. Jag började resonera med mig själv att jag skulle vara jättenöjd med tio mil under de här förutsättningarna. När jag träffade på herr Strömlid i en lerpöl i skogen så frågade han hur många varv jag sprungit. ”Det är mitt femte!”. ”Åh vad skönt, då är det ju bara tre kvar”.. ”Nä, det är elva kvar”… Menade jag verkligen det där, var min tanke efter det. Något i mig började här acceptera tio mil. Stopptid 6.52
Vattenbassänger och dypölar avlöste varandra
20.31 – Sjätte varvet avklarat Sjätte varvet på 1.24.43 Innan jag gav mig ut på det här varvet så var det dags att plocka på sig pannlampa för under det här varvet skulle mörkret lägga sig. Med andra ord det sista varvet på egen hand. Det var nu jag skulle få springa på riktigt i mörkret på kvällen på natten, något som jag aldrig gjort förut. Det var nu alla tankar och syner och allt annat som man har hört om skulle börja. Jag var lite nyfiken på vilken typ av troll och otyg som jag skulle träffa på. Vilka tankar som skulle pluppa upp och hur jag skulle fungera. Skulle huvudet vara med mig, hur skulle vargtimmarna hanteras. Var det nu jag skulle spåra ut totalt. Spännande! Det blev dock inte så mörkt under det här varvet så pannlampan fungerade mest som en dekoration. Stopptid 3.20
På slutet av varv fyra kom Janne ifatt mig och jag fick trevligt sällskap resten av det varvet.
22.03 – Sjunde varvet avklarat Sjunde varvet på 1.28.24 Det sjunde varvet, det första med super-pacern Emelie. Fantastiska Emelie som den här gången skulle få springa väldigt mycket långsammare än vad hon är van vid. Riktigt hur långsamt visste vi inte ännu. Hon hade ju innan den här helgen det svenska rekordet på 100 miles från förra årets upplaga av TEC. I år skulle hon paca mig, det känns så fantastiskt att hon vill göra det här! Nu innehas rekordet istället av min klubbkamrat Anna Grunddal som lyckades ta det trots de usla förhållandena. Helt fantastiskt!
Jag hade innan loppet gjort i ordning flaskor med pulver i så för Kristinas del var det bara att blanda i vatten i flaskorna så jag kunde byta varje varv. Det fungerade otroligt bra med Peretuem för min del. Mina energinivåer var bra under hela loppet. Jag var aldrig riktigt låg utan energin räckte bra. Det var tur de för jag fick i stort sett inte i mig några av alla de mackor som jag hade gjort i ordning. Perpetuem, bananer, en och annan pannkaka var det som funkade för min del.
Det här stoppet tog lite längre tid då vi fixade en del med utrustningen och jag fick låna en reflexväst av min tredje supersupporter-tjej, Maria Jansson, som även hon strålade av glädje under hela loppet! Hon sjöng ”Jag måste ringa Carina..” varje gång jag kom in för varvning. Så härligt! Stopptid 14.51
Rustade och klara för nattpasset, nu föll mörkret snabbt
00.00 – Åttonde varvet avklarat Åttonde varvet på 1.42.18 Varv åtta, nytt dygn och det var på väg ut från det här varvet som jag kände att det var något som inte stod rätt till. Det högg till rejält i vänster vrist direkt när vi sprang iväg ut. Jag haltade till, linkade på men så tyckte jag det släppte så vi joggade iväg. Det här skulle visa sig senare att det var ett mycket större problem än att det bara högg till lite. Det här varvet sprang vi inte alls lika mycket som under det tidigare. Jag försökte att springa på flera gånger men vristen satte stopp för det. Vi provade igen och det funkade några hundra meter sen var det att gå ner och gå igen. Jag hade problem! Det var länge sen som jag slutade springa i skogarna, det var blött, lerigt, och förrädiskt halt! Ville inte riskera att halka och vricka fötterna sen så märkte jag ju att det gick inte speciellt mycket snabbare än att gå. Mot slutet av varvet var det nästan bara gång, vristen hade tackat för sig och gått hem, ville inte vara med längre. Det började nu också bli lite kallare så innan vi drog ut på nästa varv hade jag fått på mig en extra tröja också, det behövdes! Vi insåg att det skulle bli mer gång nu. Stopptid 14.51
I värmestugan var det febril aktivitet under hela loppet. Det fixades mackor, masserades trötta kroppar, tejpades onda fötter och utanför bjöds det på allehanda läckerheter. Fantastiska funktionärer under hela det här loppet!
01.54 – Nionde varvet avklarat Nionde varvet på 1.39.58 Nu var hälften gjort och nu gick jag in på nionde varvet och det var nu som nedförsbacken började. Fram till nu så var det uppåt uppåt uppåt, det är så jag tänker mig det mentalt. Uppför ända tills hälften är gjort, sen kan man släppa på i nerförsbacken. Då är det bara nedräkning, hemåt! Skön känsla. Jag tror det var under det här nionde varvet som foten började trilskas riktigt rejält. Jag hade såna fruktansvärda smärtor i vristen. Det kom hugg som om någon körde en kniv rakt in i vristen, fruktansvärt obehagligt och däremellan molande smärta. Vi försökta att springa kortare sträckor även det här varvet när underlaget medgav det. Temperaturen hade nu också sjunkit en bra bit under nollan vilket innebar att alla blöta vägar nu förvandlades till isbanor. I backarna fick man smyga på sidorna för att inte tokhalka. På ett ställe så for Emelie och jag på varsin vägbana, det var innan vi hade fattat att det var så halkigt men det blev vi allt varse om. I mitt huvud så var det här näst sista varvet. Jag tror jag fick i mig lite mat efter det här varvet, pannkaka, fantastiskt gott med grädde och sylt! Lite längre stopp efter nian på grund av mat och batteribyte på pannlampan. Stopptid 17.45
Två av världens bästa supporttjejer, den tredje bakom kameran.
04.05 – Tionde varvet avklarat Tionde varvet på 1.52.18 Det här varvet gick vi runt, inte ett joggsteg, jag hade lagt ner det helt. Det var för smärtsamt helt enkelt. Jag hade bestämt mig för att det här varvet var mitt sista, efter det här varvet hade jag tagit mig tio mil, det längsta jag någonsin hade sprungit. Jag var så säker på det, jag sjöng ”The final count down”, kände långt inne att jag ”skulle visst vara nöjd och glad och stolt över mina tio mil”. Kom in för varvning, bugade mig för funktionärerna och sa ”tack för mig”. Kristina mötte upp och jag sa ”jag springer inte mer”. Hon frågade vad det var för fel föreslog att vi kunde prova att tejpa, hon hade pratat med en läkare, Jona. Jag hann inte protestera så mycket innan jag satt inne i värmestugan, av med skon, jag stoppade dem från att ta av mig strumpan. Vid det här laget var man ju lerig ända långt ner under nagelbanden och grus och skit hade liksom ”satt sig på plats”, vågade inte börja ta bort någon strumpa och riskera att någon lerklump hamnade snett. Jona sa att det gick bra att tejpa utanpå. sagt och gjort hon tejpade så att vristen skulle avlastas lite sen på med skon. Medans jag satt där fick jag en våffla att stoppa i magen och så upp. Nu hade det blivit riktigt rått och kallt så innan vi drog iväg så gick jag in och tog på mig massor med kläder. Jag skulle ju inte precis springa mig varm…. Stopptid 31.08
Jag var så säker på att jag skulle bryta efter det här varvet så jag ville ha lite av ett ”målfoto”.
06.31 – Elfte varvet avklarat Elfte varvet på 1.54.52 Elfte varvet var gryningsvarvet. Fullt påpälsade så gav vi oss av på ett varv som bjöd på ett trolskt landskap. Dimman låg över en spegelblank sjö och det var oerhört vackert. Jag kände mig glad att jag hade givit mig iväg på ett varv till, för att testa liksom. De första stegen kändes fortfarande väldigt jobbiga och jag tyckte inte att det avlastade så värst mycket men efter någon kilometer så kändes det lite bättre. Så vi travade på, inte speciellt snabbt men det här varvet så njöt vi av omgivningarna, det var så fantastiskt. Vi blev omsprungna då och då och vi hejjade och peppade, en del hade till och med lite tempo i kroppen fortfarande. De smärtattackar jag haft tidigare kom vid några tillfällen men de gick snabbt över, däremellan var det den nu välbekanta molande smärtan. Jag hade nu också fått riktigt ont under höger trampdyna, det brände och gjorde ont och kändes allmänt väldigt konstigt. Det hade nu också föresten börjat torka upp lite, nattens kyla hade gjort att marken inte var lika blöt och lite vatten hade sjunkit undan, det var framkomligt på de flesta ställen nu.
Jag bestämde mig efter det här varvet att nu, nu var det dags att byta skor och strumpor. Nu ville jag bli torr om fötterna, hade nu varit ständigt blöt i över 18 timmar och vill ha en nytändning. Jag tog av mig strumpor och skor och gick in i duschen och tvättade av fötterna, eller jag fick lite hjälp av Kristina föresten för själv nådde jag nästan inte ner. Efter det torkade jag av dem, sen tejpade Kristina mina fotsulor för att underlätta den brännande smärtan och läkaren kom in och jag blev på nytt tejpad, den här gången direkt på foten/benet. Sen nya strumpor och nya torra skor. Magiskt!! Stopptid 37.06
På väg in för varvning. Det var så fantastiskt mottagande varje gång man gick in för varvning.
09.04 – Tolfte varvet avklarat Tolfte varvet på 1.55.59 Tolfte varvet, det innebär 75 miles. Jag skulle kunna stanna efter 75 miles utan att skämmas ett endaste dugg. Det var till och med så att Kristina sa det när jag ville stanna vid tio mil att 75 miles skulle vara bättre. Jag och Kristina pratade om det under något varv, jag kommer inte ihåg vilket men jag sa något om att gå under så många mil inte var ”riktigt ok”. Hon sa då till mig att Mia, Mia som är så sjukt duktig och känd för att aldrig någonsin ge upp, att bara kämpa på, hade gått de sista 16 milen på Gax. Så frågade hon mig om jag tyckte att det var ok att det var en bra prestation. Men jösses sa jag till Kristina det är ju helt fantastiskt!!! Just det sa Kristina sen behövde hon inte säga så mycket mer, jag fattade. Det där satt kvar i mig, jag funderade på det rätt mycket. Jag vet att jag flera gånger under loppet när jag insett att jag skulle få gå resten av loppet sagt att ”jag vill inte gå sex mil”, ”jag KAN inte gå sex mil”. Inte en gång utan flera gånger, men efter det där samtalet så tänkte jag om lite… det hände något i mig.
När jag kom in efter tolfte varvet, berättade de efter, så hade mina supportertjejer räknat lite. De insåg att det skulle bli oerhört svårt för mig att hinna innan maxtiden. de sista två varven hade tagit runt 2.5 timmar och med lite räkning så inser man att fyra varv på nio timmar inte funkar då. Själv hade jag inte räknat alls och efter det tolfte varvet så var jag helt inställd på att försöka köra på, gå vidare helt enkelt. Stopptid 14.35
Lite tidigare under loppet. Foto Micke Sjöblom
11.12 – Trettonde varvet avklarat Trettonde varvet på 1.53.13 Under det här varvet, efter Skavlöten, så fick jag fruktansvärda smärtattacker i vristen. Kroppen nästan spasmade av smärtan, jag gick ner för räkning och det höll på lite för länge. Efter ett tag sa Emelie att om det inte gav med sig så skulle hon ringa efter en bil, jag skulle inte få fortsätta. Vi närmade oss nu backen efter gångtunneln, på väg mot 6-km markeringen och Emelie sa att vi skulle gå uppför backen och gav det inte med sig så skulle hon ringa efter en bil. Det släppte, attackerna gick över och det var sista gången faktiskt under det här loppet som jag fick de där skarpa smärtorna. Efter den här attacken så hade jag bara en molande smärta i vristen.
Förutom ett par varv under natten då min mobil låg på laddning så hade jag den med mig hela tiden. Det var helt fantastiskt, jag fick så oerhört mycket styrka och kraft från alla meddelanden. De ploppade in med jämn ström från facebook, bloggen och via sms. Peppande meddelanden om att jag jobbade på bra, jag var grym, jag var stark, jag skulle fortsätta. Bara tugga på varv efter varv. Dessutom så hade Marie, söta underbara Marie gjort i ordning jättefina kuvert med siffror på, ett för varje varv och ett lapp med ett meddelande på inuti. Dessa lästes vid varvningarna tillsammans med mitt supportgäng. Öppnades och lästes samtidigt som jag skiftade energiflaska och fyllde på annat som jag behövde. Underbart!
När jag varvade den här gången så verkade alla väldigt stressade, det vara bara; UT, du måste iväg!! Tiden började rinna ifrån mig. Stopptid 28s
Här hade jag också lagt ifrån mig ryggsäcken. Ryggen värkte efter att ha burit den så länge. Tror jag la bort den när det var fyra varv kvar.
13.32 – Fjortonde varvet avklarat Fjortonde varvet på 2.20 Det här varvet var inte roligt. Det gjorde fruktansvärt ont i vristen och jag hade även väldigt ont under höger fotsula. Jag gick fram med snigelfart, nu kände jag att det här kunde rinna mig ur händerna. I skogspariet ungefär 3-4 kilometer före varvning så hör jag hur det spricker under högerfoten och smärtan är helt galen. Jag hojtade till Kristina som var med mig det här varvet att fan!! Det här var inte bra, jag trodde att det var någon med tejpen under foten, har aldrig haft en blåsa som spruckit förut så jag vet inte riktigt vad det vill säga. Jag sa att jag måste slita bort tejpen för det gör så ont!! Jag sätter mig ner på en stubbe och Kristina tar av mig skon och strumpan och tittar. Det visade sig att min fotsula under högerfoten hade förvandlats till en blåsa som också gick upp mellan stortån och pektån. Den hade spruckit, det var det jag hade ”hört” eller känt. Det var bara att dra på strumporna och skon igen. Det går över så hon, det blir bättre nu när den har spruckit, det gör ont ett tag men sen går det över. Jag linkade vidare men en sprucken blåsa och den där gamla vänstervristen som jag började bli väldigt trött på nu. En kilometer innan varvning så bryter jag ihop, det gör så jäkla ont i vristen, jag sätter mig på ett cykelställ under en gångbro och grinar. Men där kan man ju inte sitta, efter att ha lossat på skosnöret på vänster sko så linkar vi vidare. Två varv kvar, jag kan fan inte ge mig nu!!! Kristina ringer in att de ska ta fram smärtstillande och en stark kaffe.
Väl vid varvning så kollar jag på klockan, fan 4 timmar och 27 minuter kvar till maxtiden och jag har två varv kvar! Jag häller i mig kaffet på stående fot och får smärtstillande och så iväg. Stopptid 2.29
Mitt underbara fantastiska dream-team!! Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Jag bara älskar er!!!
15.14 – Femtonde varvet avklarat Femtonde varvet på 1.39 Det är nu jag gör det. Jag kopplar in allt jag har, plockar fram ett pannben jag inte visste att jag hade. Plockar fram en målmedvetenhet och ett fokus som jag inte heller vet var det kom från. Plockar också fram mina gåben, de där gåbenen som jag tränade upp då jag tog min 4-mils promenad då jag var sjuk och inte kunde springa. Jag biter ihop runt smärtan och börjar gå. Jäklar vad jag går, jag vet att det är mitt enda val. Jag vet att jag måste göra det här varvet fort om jag över huvud taget ska bli utsläppt på det sista varvet. Jag vill verkligen inte stanna nu!! Inte nu när jag har tagit mig 14 varv på den här överjävliga banan. Kristina går med mig det här varvet också. Efter någon kilometer säger Kristina, ”Carina du håller 10-minuterstempo!!!”. Det gjorde ont och jag grät, nästan hela varvet så sprutade tårarna och jag knatade på, Kristina skickade hela tiden rapporter till varvningen. När vi hade någon kilometer kvar ringde Emelie, ”Ni måste vara här senast 15.45 annars släpps ni inte ut på sista varvet”. Jag frågade vad klockan var… 15.07. Då skrattade jag, HA, de måste släppa ut oss, jag blev alldeles bubblig av lycka för då visste jag att jag skulle fixa det. Maria och Janne mötte oss en liten bit innan varvning och jag tror jag bölade till dom att jag skulle fixa det. haha en sån lipsill. Jag skulle hinna, INGET kunde stoppa det här dream-teamet nu! Svepte en cola och böt pacer.
Stopptid 2.15
Foto: Micke Sjöblom
16.54 – Sista varvet avklarat Sista varvet på 1.38 Nu gick jag och Emelie och Troja ut på sista varvet, det var sån ofattbar känsla att få säga ”sista varvet”. Jag hade räknat ut mig själv så många gånger men varje gång så hade mitt underbara fantastiska supportteam fått mig att fortsätta. Jag inser hur oerhört viktigt det är med den här uppbackningen och jag hade det absolut bästa teamet som finns på den här jorden!! Kan inte hylla dem nog!! Vi träffade Jumper ute i skogen det här varvet också. Jag och Kristina träffade på honom förra varvet och då bara grinade jag, vinkade lite men grinade och gick vidare. Den här gången när jag såg honom på håll så vinkade jag och strålade och var hur lycklig som helst. När han fick syn på mig så fattade han inte att det var jag. haha, jag hade liksom bytt personlighet från varvet innan. Vi knatade på bra det här varvet också, Janne och Maria mötte upp en bit innan mål och sprang sen iväg för att ta emot oss. Jag tjöt och tjoade, värsta vårskriken!! Herregud vilken känsla. Efter nästan 29 timmar så var jag äntligen i mål. Faktiskt en hel timme innan maxtiden! Det var helt underbart att korsa mållinjen, jag hade bestämt mig för att sista biten skulle jag springa och det gjorde jag. Jag sprang in i mål och tog emot alla applåder, det var inte så många kvar men de som var där var fantastiska!
Nu är det så nära!! Mitt härliga följe, Emelie och Troja
Kristina hade köpt bubbel som hon öppnade när jag kom i mål, det fanns dock inga glas men jösses, jag halsade så gärna!! Jag fick ta emot mitt spänne, spännet som jag hoppades skulle vara ett silverspänne. Silverspänne får man om man springer 100 miles på under 24 timmar. Det var mitt första mål men jag klarade inte det. Det gör inget, mitt spänne är som renaste guld för mig, skulle inte kunna vara gladare för något annat spänne i hela världen!
Kortversionen:
– blött
– tungt
– ont
– helt underbart!!
Teamet: Maria, Janne, jag, Kristina och Emelie. Oslagbart!! Tack underbara människor. Tack för allt fantastiskt stöd jag fått, via sms, bloggen och Facebook. Det var grymt att få era meddelanden under loppet. Och förstås alla ni som var där på plats! Nu är jag ledbruten och ska sova. Långversionen imorgon! Kram
Det kändes lite som om Karlstad skulle vara ett genrep inför TEC. Nu så här efteråt vill jag inte riktigt se det så. Men jag är helt klart en erfarenhet rikare som jag verkligen inte vill vara utan.
Om jag ska se helheten i Karlstad så var det en helt underbar helg. Att träffa alla ultramänniskor och känna stämningen i hallen, att resa till och från Karlstad med vänner, att umgås där före, under och efter loppet, det kan inga dåliga resultat i världen ta bort. Det var så himla roligt. Att sitta och snacka före och efter loppet och se alla glada hjältar som överträffade sig själva där, det är oerhört inspirerande. Marie, Coyntha och Jessica som sprang som så fantastiskt bra, att se glädjen hos dem värmer! Det var ett mycket trevligt och välarrangerat lopp med fantastiska funktionärer och DJ och låten “Sola i Karlstad” och hög stämning.
5-mila brudarna från Karlstad. Jag, Coyntha, Jessica och Marie
Jag hade ju en liten plan inför Karlstad och jag gick ut bra och det kändes riktigt bra. Jag vet inte riktigt vart jag fallerade, exakt var motivationen tröt och jag tröttnade på den där runda banan. Men någonstans där efter ett par tre timmar så hade jag lite svårt att hålla det uppe. Det var ju där jag skulle ha plockat fram mitt mål nummer två och jobbat mot det istället. Det är ju så man ska tänka, man ska alltid ha olika mål på olika nivåer så att om det högst uppsatta målet helt enkelt blir för tufft så ska man sikta mot nästa mål. Om inte heller det kan nås så ska man sikta mot det tredje målet, det som man redan innan har bestämt sig för att man ska vara nöjd med. Att bara ha ett mål inför en tävling och sen inse att man inte når det gör lätt att man blir lite vilsen och det är lätt att kasta in handduken helt och hållet.
Under första halvan av loppet, då fortfarande i omkörningsfil
Jag tycker att jag borde ha lärt mig att det är så som man ska planera att ha denna stege av mål men jag missade helt den detaljen.
Mina mål såg ut så här:
Gå ut i sex-minuters tempo och försök att hålla det.
Om det inte går så blir det ju i alla fall ett bra långpass.
HELT FEL!!!! Det sista borde ju ha varit mitt mål nummer tre eller till och med mitt mål nummer fyra! Min målstege borde ju ha sett ut så här:
Gå ut i sex-minuterstempo och försök hålla det
Komma 55 km
Komma 50 km
Få en bra marathon-tid
Få ett bra långpass
När jag insåg att jag inte klarade att hålla tempot så gick jag direkt mot långpasstänket, och när man springer långpass så kan man ju äta lite, gå och prata lite och till och med gå och sätta sig och titta på de andra som springer en stund. Jag kom ändå dryga 51km och det är ju ett rätt bra långpass i alla fall, så helt klart nådde jag ju mål nummer två på min stege.
Tänk att man lär sig något nytt för varje lopp som man genomför. Det är verkligen sant att erfarenheten av lopp är oersättlig. Du kan aldrig träna dig till den erfarenheten och du kan aldrig ta lärdom av andras erfarenheter, du måste uppleva den själv. Det var ju första gången som jag sprang ett tidslopp och nästa gång så tar jag med mig alla dessa erfarenheter. Det är guld värt och gör att jag kommer att växa som löpare.
Carina Borén 