Nu tror jag på mig själv!!!

Med två veckor kvar så tror jag nu faktiskt på allvar att jag kommer att kunna uppnå mitt mål i Berlin! Sen är det förstås så mycket med dagsform väder och andra yttre faktorer som till sist avgör men om allt stämmer, ja då jäklar då blir det åka av i Berlin!!

Vadan detta nyfunna självförtroende?

Jo, idag sprang jag vad som skulle kunna kallas ett genrep inför Berlin. Jag sprang en liknande bana, platt och hårt, hade på mig mina tävlingsskor, sprang lätt, dvs med bara ett vätsebälte och jag höll ett skapligt bra tempo. Och det kändes bara så jäkla bra!!

Rätt snabbt långpass idag. Kändes fantastiskt bra!

Planen var att hålla runt 6-minuters tempo och sedan lägga på en fartökning på slutet men så blev det inte riktigt. Det kändes så oerhört bra och lätt från start så jag lät benen rulla på och det slutade med att jag under de första 19km snittade 5.46. Sen bestämde jag mig för att gå ner i tempo så jag knäppte bort tempot från klockan och körde resten av passet helt på känslan att det skulle vara soft. Den sista milen snittade jag 6.02 så även fast jag gick ner på en lugnare känsla så gick det ändå rätt snabbt.

Nu går jag ner i träningsmängd och intensitet. Nästa vecka är det bara runt tre mil som ska löpas och veckan därefter ännu mindre. Jag hoppas att jag får världens superkompensation så jag kommer att stå på startlinjen med galet mycket spring i benen!

Annons

Testlopp – Lidingö

Idag var det dags för den lilla stora dagen inför Lidingöloppet för många. Dags att testa formen och dags att provspringa banan. Idag fanns möjligheten att i grupp och med farthållare springa banans sista två tuffa mil. Jag springer ju normalt med den gruppen som har 3.00 som mål för Lidingöloppet. Idag var alltså den gruppens tänkte tempo 6.00 min/km, en fart som jag över huvud taget inte har i kroppen på så här tuff terräng.

Jag fick istället ta mig an gruppen som kallades ”klara loppet”, en grupp som skulle ta sig runt rundan utan krav på tempo. Vi blev runt ett tjugotal som sprang iväg i ett skönt tempo. Vi hängde ihop riktigt bra i början men tappade en och annan på vägen. Någon som tyckte det var förlusigt, någon annan som tyckte det gick för fort. Svårt att hålla ett tempo som passar alla under ett sådant här pass med så spridda deltagare. Vid Grönsta gärde var det några som tyckte det räckte, vi hade då sprungit 12 kilometer och några andra som ville förlänga med bara fyra kilometer och så var vi sex stycken som ville ta oss an det sista milen med alla de riktigt tunga backarna.

Uppför uppför uppför. Bild:Micke Sjöblom http://www.zebrabild.com

Det gick bra för alla, vi gick i Abborrbacken och i Karens backe, för övrigt så tuggade vi på i sakta mak. Jag kände mig oerhört stark idag, hade förväntat mig att vara trött i kroppen och få en nära döden upplevelse som jag fick förra gången vi sprang de här två milen men den upplevelsen uteblev helt och ersattes av en skön känsla. Jag och backarna var klart överens idag trots den tuffa vecka jag har bakom mig.

Dagens roligaste: Kom till Grönsta gärde och träffade på Alfredo som i godan ro stod och drack vatten. – Har du brutit frågar rikspuckot (alltså jag)… haha klart han inte hade, springer man i 4.00 tempo så hinner man ju både springa klart, åka hem och äta och sova ett par timmar och hinna tillbaka innan vi sprungit våra första 13km :).

 

Långpassade mig till Runners High!!

På sjukt trötta ben så körde jag idag igång mitt långpass. De två intervallpassen jag kört tidigare i veckan satt med all tydlighet rejält i mina lår. Min plan var att köra lite på känsla idag, inte köra på om det verkligen inte kändes bra utan lyssna på kroppen.

Men som den löparnörd man är så vill man ju ändå ha lite koll och ha lite mer mål med passet än att bara köra på helt i valfri fart och valfri sträcka. Jag la helt enkelt upp en plan i min klocka som såg ut så här:

• 5km uppvärmning, nästan valfritt tempo jag la in tempointervallet 6.00 – 6.45 i klockan
• 5km i lite snabbare tempo, snabbare än 6.00 tempo var målet med dessa
• 5km i ännu lite snabbare tempo, mellan 5.50 och 5.40
• 5km i lugnare tempo men ej lugnare än 6.15
• nedvarvning tills jag nådde hemmet, helt valfritt tempo

Så med det inprogrammerat så drog jag iväg med mina tunga ben. Det kändes inte så lätt och jag hade mina funderingar på hur jag skulle kunna öka efter 5km, kändes inte så troligt liksom. Jag valde även idag den flacka rundan runt Hammarby Sjöstad och Södermalm, flackt och hårt precis som i Berlin. När det var dags att fartöka efter fem kilometer så lutade det aningen utför så det var ett perfekt ställe att börja öka tempot. Det kändes trots allt rätt bra ändå, bestämde mig för att om kroppen ville så var det ok att ligga i lite överfart mot planerat. Det gick förvånansvärt bra och när det började bli tungt så var det bara knappt två kilometer kvar av den första fartökningsdelen och alltså bara bita ihop och träna pannbenet lite. När första fartökningsdelen var avklarad så stannade jag till en kort stund och drack lite och lät pulsen gå ner en aning. Kroppen kändes riktigt trött så tog beslutet att hoppa över del tre ovan, dvs den del som skulle gå under 5.50 tempo. Kutade iväg och lät kroppen återigen bestämma lite. Drygt 500 meter längre fram träffade jag på en klubbkompis och stannade till och pratade en liten stund, så där fick jag en liten vila till. Drog sen iväg och körde på rätt bra. Drog upp tempot och lät mig ligga på en hög ansträngningsnivå, hög men ändå inte något max utan jag hade hela tiden ett par växlar till att lägga i. Förbi Eriksdalsbadet och vidare. Ökade rejält på den nionde fartökningskilometern som gick i 5.32 och också fick bli den sista. Tänk att jag fixade nio kilometer i min tänkta marathonfart fast jag hade tunga ben av gårdagens tröskelpass!

Också en känsla av Runners High men av en helt annan variant upplevde jag när vi för två år sedan sprang runt Åreskutan.

Stannade och pustade några minuter innan jag började nedvarvningen. Den var så märklig! Det kändes helt plötsligt så oerhört lätt att springa, tassade uppför Dannvikstullsbron som om jag precis hade startat passet. Kroppen var med mig helt och hållet, benen gick av sig själva, andningen kändes lätt, jäklar vilken skön känsla!! Hela nedvarvningen fortsatte med den här underbara känslan, efter nio kilometers fartökning!!!

Tror faktiskt jag upplevde min livs första Runners High!!

Passet:

Uppvärmning: sträcka 5km, tempo 6.27 min/km, snittpuls 134 (73%)

Fartökning :      sträcka 9km, tempo 5.43 min/km, snittpuls 155 (84%)

Nedvarvning:  sträcka 4km, tempo 6.21 min/km, snittpuls 144 (79%)

Ännu ett långpass

Vaknade på morgonen och det åskade rejält ute och det vräkte ner. Visst är det skönare att springa då det är uppehåll och solsken men lite regn kan ibland ge lite extra krydda på passen. Nu klarnade det dock upp och passet blev i ett fantastiskt väder! Idag söndag är det ju med Running Sweden som jag springer och det skulle idag vara riktigt långt. Närmare 30km var planen och rundan som vi skulle ta var en runda som i stort sett täckte in hela Stockholms stad.

Vi var 39 stycken idag som skulle springa långpass från Planet Fitness vid Norrtull. Vi delade upp oss i fem olika grupper i olika tempon och i vår grupp så blev vi tre ledare och två deltagare. Japp en liten men väldigt trevlig grupp. Måltempot för dagen var ”inte snabbare än 6.30 tempo” och snittet skulle ligga på ungefär 6.45. Lugnare än i torsdags med andra ord.

Sen passet i torsdags så har jag vilat mycket, jag hade rätt ont i kroppen hela fredagen vilket gjorde att jag tog bilen till jobbet för att ge kroppen lite extra vila. Igår blev det ett par mil lite lugn cykling, cyklade ut och hejade på våra lag som skulle springa Bellmanstafetten.

På passet idag så testade jag också de skor som jag allra helst vill ha på maran i Berlin, mina älskade Adidas Adios, rätt tunna utpräglade tävlingsskor. Det skulle ju kunna vara så att de är lite väl tunna och odämpade för ett så pass långt pass. Men det visade sig gå riktigt bra, visst blev jag lite trött i fötterna men vem blir inte det av att nöta tre mil asfalt!

Vi sprang som sagt i stort sett runt hela stan och vi lyckades pricka in en hel del backar, inklusive Lisas backe, som jag har cyklat upp och nerför tidigare, men nu fick den ett namn. Passet kändes riktigt bra idag, smärtan som jag kände i kroppen i torsdags uteblev nästan helt. Lite stum i vaderna blev jag då vi närmade oss 25km men det räckte med att stretcha lite så släppte det nästan genast. Men jag är oerhört glad över att den riktigt dåliga smärtan som jag hade i höften och höftböjaren i torsdags helt lyste med sin frånvaro. Det ger lite hopp inför Berlin. Ett par riktigt långa pass till på asfalt så tror jag att jag är redo för längden, så då är det bara att få till tempot. Jag kommer de närmsta två veckorna att försöka få till några pass i tävlingsfart också.

Dagens pass: 30km, 6.39 min/km, 148 i snittpuls

Vi täckte upp större delen av Stockholm under vårt långpass