Äventyret är över!!!!

Kom till porten och slog, utan att tveka rätt kod, gick in och lade mig på den mjuka rumsmattan och tittade upp i taket och bara andades!

Fast nu går jag visst händelserna i förväg, för visst finns det lite att berätta innan det ögonblicket! Jag vill ju försöka få er att förstå den känslan som infann sig då vi närmade oss Djurgårdskanalen, fjärilarna i magen då vi rundade Riddarholmen och att allt bubbel som strömmade genom min kropp då jag klev ur kajaken vid trappan till Stadshuset!

Det knackade lätt på dörren till det lilla söta hus där vi bodde den sista natten på vårt äventyr. Det var Catarina som kom och sa att frukosten var klar. Catarina och Thomas, Thomas på vars sommarställe vi tillbringade nästan hela det sista dygnet innan vi paddlade mot målet. Där var även Evis och Micke. Alla vänner till Kristina men vilka även har kommit att bli mina vänner. Innan vi anlände till bryggan vid Tegelön, där sommarstället ligger, så möttes vi av en motorbåt som pekade och visade oss vägen till bryggan, bryggan där de stod och tog emot oss med flaggor och hejarop. En liten föraning om vad som skulle komma dagen efter. Eftermiddagen och kvällen tillbringades där, Evis och Micke hade skrivit två sånger till oss som de sjöng, båda sjunger bra och texterna var underfundiga och roliga. Här kan du höra jogginglåten.

Det här härliga människorna mötte oss och det var med dem som vi tillbringade sista dygnet innan ankomsten.

Det här härliga människorna mötte oss och det var med dem som vi tillbringade sista dygnet innan ankomsten.

Det var lite svårt att sen komma till ro och sova den här sista kvällen men till sist måste jag ha gjort det i alla fall då jag vaknade av knackningen på dörren. Efter en lugn och skön frukost tog vi ner utrustning och de med flaggor prydda kajakerna till bryggan för att ge oss av. Vi hade gott om tid, något vi ville ha, vi ville ha en lugn paddling, tid för reflektion och få suga på den här sista välsmakande karamellen. På vägen in så mötte vi Viking Lines färja Grace, på vilken Jonas pappa, på väg mot Tenala, skulle stå och spana efter oss. Vi paddlade mot färjan och vinkade med de större svenska flaggor som vi hade stuckit ner mellan ryggen och flytvästen. Vi vet inte om han såg oss men vi gjorde vårt bästa för att synas i alla fall.

Vi pyntade kajakerna med flaggor som min syster Maria och systerdotter Victoria hade sytt åt oss.

Vi pyntade kajakerna med flaggor som min syster Maria och systerdotter Victoria hade sytt åt oss.

Då vi närmade oss Kastellholmen utanför Vaxholm så stod det på en stor tydlig skylt ”Lätt trafik till vänster – Tung trafik till höger”, så vi tog höger. Paddlade närmast Vaxholm. Vinkade med våra flaggor till folk som stod där och väntade på Vaxholmsbåtar som skulle ta dem ut till sommarställen och vänner i den underbara Stockholmska skärgården. Vi började närma oss Fjäderholmarna och tänkte att ett toalettbesök och lite nötter skulle sitta fint så vi paddlade mellan öarna där och gick i land på den ön som var till höger (ok… babord ;)). Det var massor med fåglar på ön och den var dränkt med fågelskit men vi tog oss i land och gjorde det vi skulle. På väg ut så såg vi skylten som lutade betänkligt och man kunde läsa ”Fågelskyddsområde”, det gällde fram till den 15/7 så vi hoppas att fåglarna inte är så bra på datum…

Nu var det riktigt nära!!! Om vi kisade och plirade med ögonen ordentligt så kunde vi nästan se bryggan vid kanalens början där Ingela som hjälpte oss med fotograferingen skulle möta oss. Vi närmade oss och såg att det längre in, på bron, stod ännu mer folk, under bron, en tjej på en SUP-bräda… Det här var ett så skönt ögonblick, vi såg våra vänner på riktigt!!! På bryggan stod Ingela men också Peter. Då vi närmade oss bron såg jag Marie, Maria, Kehdron, Åsa, Svetlana och Clas, jag hoppas att jag inte missat någon här nu! Åh vilken känsla att se dem!!! Jag ville bara hoppa upp ur kajaken och krama om dem där och då och jag tror att de såg på oss hur glada vi var att se dem där!! Underbara vänner!! De hade satt upp banderoller, en med runskrift där man kunde läsa:

Europakorsare. Gränsöverskridare. De leriga vägarna och det mörka havets drottningar.

Den här härliga synen mötte oss då vi kom in i Djurgårdskanalen, då föll den första tåren!

Den här härliga synen mötte oss då vi kom in i Djurgårdskanalen, då föll den första tåren!

Cecilia på SUP-brädan paddlade sen med oss hela vägen in och först efter slussen paddlade vi lite före henne. Ingela cyklade före oss hela vägen och vi såg henne överallt med kameran i högsta hugg. På vägen in blev vi uppringda av press och media vi kände oss som värsta kändisarna :).

Vädret var det bästa tänkbara, solen sken från en klarblå himmel vilket gjorde att det var mycket folk ute och vi vinkade med våra flaggor och glädjen var enorm. Även vindarna var bra, det blåste knappt vilket gjorde det lätt att paddla och vattnet hade bara små krusningar då och då, däremellan var det spegelblankt. Jag hade längtat hem de senaste dagarna, känt att det skulle bli skönt att komma hem, äntligen få träffa vänner och familj, få krama dem på riktigt och inte bara virtuellt. Ett telefonsamtal kan inte ersätta känslan av att ha dem livs levande framför sig.

Strax närmade vi oss Slussen och där skulle det bli aningen spännande i alla fall. Ingen av oss hade slussat tidigare så vi hade ingen aning om hur det skulle fungera och kännas. Vi kom till slussen strax efter halv tolv och fick ligga utanför och vänta. Slussen hade precis fyllts med båtar som skulle i samma riktning som oss och vi fick vänta. Vi lade oss efter kanten och låg där och guppade tills det var dags för oss att paddla in i vårt sista ”äventyr”. Det visade sig vara en rätt lätt match, det var bara att hänga sig i ett blått rep som fanns där inne och sen vänta tills det var dags att paddla ut, helt odramatiskt.

Ligger och inväntar slussning vid Slussen. Att ligga här i vågskalpet från båtar som kom från slussen var mycket värre än själva slussningen.

Ligger och inväntar slussning vid Slussen. Att ligga här i vågskalpet från båtar som kom från slussen var mycket värre än själva slussningen.

Väl ute ur slussen var ögonblicket så nära, det där ögonblicket som vi har pratat om och sett fram om. Vi har pratat och fantiserat om det ögonblicket då det varit extra tungt. Sett fram mot det ögonblick då vi sida vid sida skulle paddla de sista metrarna fram mot Stadshuset. Vi paddlade runt Riddarholmen och nu såg vi Stadshuset i all sin prakt. Vi såg hörnet mot vilket vi skulle ställa in rodret och där vi äntligen skulle få kramas. Jag var bubblig, jag var gråtfärdig, jag kände att jag nästan började skratta smått hysteriskt, jag hade svårt att hantera de känslor som for genom kroppen. Vi paddlade på och med jämna mellanrum stannade vi upp och viftade med våra flaggor. Jag ville snabbt komma fram till Stadshuset samtidigt som jag ville dra ut på stunden, de här sista minuterna av vårt äventyr. Då vi väl gick i land så var ju äventyret slut och det kändes vemodigt, samtidigt så ville jag ju krama alla vilket krävde att jag gick i land – det var verkligen dubbla känslor. Till sist kunde vi höra jublet från alla som stod där och det var många trots semestertider!! Jubel och applåder utbröt och nu kunde vi urskilja enskilda människor och inte bara en folkmassa. Jag såg mamma, pappa och mina systrar, Kristinas familj, vänner och jobbarkompisar, löparvänner och så några ansikten som jag inte kände igen.

Stadshuset lördagen den 13 juli 2013 sett från min kajak :)!

Stadshuset lördagen den 13 juli 2013 sett från min kajak :)!

Jag gick i land på trappan (utan att kantra) och hann krama några innan jag hjälpte Kristina upp. Sen bröt det stora kramkalaset ut, det vi längtat efter  och pratat så mycket om. Det var så underbart att så många var där och välkomnade oss. Aftonbladet intervjuade oss, Anders Olsson från marathon.se var där och så tror jag det var en fotograf från TT. Men är osäker på det i vimlet och röran. Jag hoppas att jag lyckades krama alla som var där men är lite osäker, det var härligt rörigt och champagne hälldes upp och det skålades. Vi fick fantastiska presenter och jag bara kände att jag stod där med ett fånigt leende och bara mådde så bra!

Där vid stadshuset blev vi intervjuade av Aftonbladet och av Anders Olsson för marathon.se, vi pratade och kramade alla, minglade och skålade i champange. Därefter packade vi ihop allt i Jannes bil, lastade på kajakerna och började gå bort mot Rålambshovsparken där vi fortsatte att mingla och grilla. Det var så många som följde med bort till parken för att fortsätta festen där och det gladde mig massor. Egentligen så skulle jag här och nu vilja räkna upp alla som jag kommer ihåg var där, för att på så vis tacka alla, men jag är lite rädd att jag glömmer någon, så TACK alla som kom och gjorde vår dag oförglömlig!!!! Och tack alla som hjälpte till att ordna vår dag, främst då Janne som har varit fantastisk! Han har tagit hand om allt och det är vi så tacksamma för!

Den absolut utan konkurrens sötaste lilla Baby Blue fanclub! Min systerdotters lilla Timmy.

Den absolut utan konkurrens sötaste lilla Baby Blue fanclub! Min systerdotters lilla Timmy.

Efter några timmar, ja ganska många timmar faktiskt, så började folk att trappa av och det var även dags för oss att göra den sista lilla etappen. Den från parken hem till våra lägenheter för att sätta nyckeln i dörren, först då skulle vi ju vara hemma på riktigt. Vi slog följe jag och Kristina, jag sa till henne att om hon skulle vilja springa lite lite fortare än mig så var det ok för henne att springa på men hon svarade ”jag vill inte springa” och jag blev så glad! Vi gick från parken i sakta mak i den ljumma kvällen över Västerbron och tittade ut över den fantastiskt vackra staden i solnedgången. Var tysta ibland och småpratade emellan, precis som vi gjort genom hela Europa. Fast nu med den skillnaden att vi var lite vemodiga, det var inte något ”high five” och ”gul bil” utan snarare ”sakta vi gå genom stan”. Vi gick förbi Hornstull och vidare ner i Tantolunden. Där var det massor med folk, det var Parkteatern som höll föreställning, unga cirkusartister från olika länder i Europa som svingade sig i trapetser och gjorde handstående akrobatik. Vi blev stående där en stund, det här var ju en av de delar som vi saknat så mycket, jag älskar Parkteatern!! Tog med mig programmet då vi gick för att senare besöka fler evenemang via dem.

Vi gick vidare efter ett tag och fortsatte vår sakta vandring längs strandpromenaden mot Årstabron där vi så småningom skulle skiljas. Ingen av oss hade speciellt bråttom så vi satte oss på en brygga och tittade på foton som Ingela hade skickat till oss och intervjun från Aftonbladet. Satt där tysta och dinglade med benen och tittade på en familj som också satt vid bryggan och matade änder. Lät bara ögonen registrera det och samtidigt låta tankarna flyga iväg åt ett annat håll. Efter en stund insåg vi att ögonblicket var inne och vi reste oss och gick de sista metrarna som vi hade gemensamt. Där stannade vi och kramades en lång stund och sa till varandra ”Vi gjorde det”!

Jag vände mig om flera gånger och vinkade innan jag till slut insåg att nu var jag själv, de sista stegen hem var mina egna, i mitt tempo, med mina tankar och med bara mina egna steg, min taktfaste vän hade gått åt ett annat håll. Reflekterade över att där det tidigare var en byggarbetsplats under Årstabron kunde man nu gå rakt fram. Gick bort till strax innan Eriksdalsbadet och började sen jogga lite sakta. Uppför den så välbekanta knixen mot Skansbron och över den. Sedan började stigningen upp mot mig, femtio meters höjdskillnad sista kilometern, det kändes lätt, kroppen kunde det här och sprang på, huvudet ville bromsa. Sprang bort mot den kvällsöppna affären, klockan var nu nio på kvällen, för att handla lite frukost till morgondagen. Därefter var vägen hem kort, jag gick sista biten med kassen i handen. Försökte under vägen att komma ihåg vilken portkod jag hade men kom inte på det. Gick fram till porten och knappade in koden och fick grönt ljus, rörelsen satt kvar efter tre och en halv månad. Tog ett djupt andetag och gick in. Ställde kassen innanför dörren, gick in och la mig på rygg på den rosa mjuka lurviga mattan. Tittade upp i taket och drog ytterligare ett djupt andetag och ögonen fylldes med tårar.

Äventyret är definitivt slut!

(för den här gången)

Imorgon ses vi!!!!!

Sista kvällen nu och jag längtar galet mycket efter imorgon!

Efter ännu en kort paddling kom vi till Tegelön och fick där världens goaste mottagande av vänner. De stod och viftade med flaggor då vi närmade oss deras brygga och det blev ett stort kramkalas. Evis hade klätt sig så hon såg ut som Inga, hur gullig som helst. Där var också Micke, Tomas och Katarina, alla vänner till Kristina.

Det blev prat och skratt till matjesillen och Evis och Micke sjöng två sånger som de hade komponerat till oss. Vi åt sen en supergod middag med portvinskokt högrev som sen grillats.

Nu är vi så redo som vi bara kan inför morgondagen. Jag skriver mer om den här dagen och lägger upp lite bilder senare i helgen. Nu ska jag sova för det är sent och imorgon vill jag vara pigg.

Har inget mer att skriva nu än att:
Imorgon kommer vi hem!!

 

Glassigt i Lillsved

”Från den ena till den andra” skall dessa äventyrare vandra.

Så har det nästan känts de här sista dagarna. Förra natten var vi hos Ellinor och Per och mådde gott inatt har vi bott hos Göran, en kollega till Kristina som har ett sommarställe på Skarpö. Och idag paddlat vi till Tegelön till andra vänner.

Vaknar nu på morgonen i en liten sjöbod där vi har fått sova, hör ljuden från vågskvalp och båtar utanför.

Igår blev vi bjudna på en jättegod middag och trevligt sällskap. Innan vi kom hit igår hade vi tagit det väldigt lugnt. Kom iväg sent, paddlade i sakta mak och stannade till vid Lillsved där vi gick i land och åt jättegod glass! Vi satt där i säkert ett par timmar och njöt av solen innan vi paddlade den sista biten in mot Skarpö. Hela femton kilometer paddlade vi!

Idag ska vi paddla vidare till nästa anhalt, den sista innan Stadshuset, Tegelön, som ligger bara femton kilometer från slutmålet.

Jag längtar så efter att träffa alla på lördag!!!!

Hos vänner

Det spelar ingen roll att det ösregnar och blåser 12 m/s då man paddlar mot vänner

Redan innan vi satte oss i kajakerna var vi blöta. Frukosten intogs stående i skydd för regnet under ett träd. Tältet packades ner blött och innan jag satt i kajaken så hade regnet letat sig in under regnkläderna. Kajakerna låg på nordsidan av ön och vinden var nordlig men vi kom i dem utan att kantra.

Skönt med lite variation i vädret. Regn och blåst funkar också väldigt bra :)!

Skönt med lite variation i vädret. Regn och blåst funkar också väldigt bra :)!

Blåsten som som tur var var nordlig hjälpte oss söderut. Vi behövde knappt paddla för att ta oss framåt och då vi paddlade tog vi oss framåt i bra fart. Vi paddlade ut ut Blidö sund och mot Klintsundet. Idag var det lätt att paddla och att det regnade och blåste störde inte så mycket för idag skulle vi till vänner som hade bjudit in oss. Vi visste att vi skulle få torka saker och komma in under tak, då kändes allt så lätt.

Vi hann före Ellinor och Per och efter att ha fått en bra beskrivning så hittade vi sommarstället och nyckeln och kunde ta oss in och börja torka våra kläder. Vi var så glada att bli hembjudna på det här sättet, härligt med vänner!

Foto från vattentornet. Ellinor, Kristina, Per och jag.

Foto från vattentornet. Ellinor, Kristina, Per och jag.

Huset är ett stort hus från slutet av 1800-talet som de håller på att renovera. Det ligger precis vid vattnet och har en härlig naturtomt med klippor, träd och blommor i en härlig mix. Det finns även ett vattentorn på en höjd som också snart är klart varifrån de kommer ha en vidunderlig utsikt från. Vi är glada att vara här och hade en supertrevlig kväll och vi blev bjudna på mat. Nu ska vi strax ge oss iväg mot nästa stopp, Skarpö, där vänner till Kristina bor. Det är inte långa sträckor vi paddlar, igår var det strax över två mil och idag är det runt femton kilometer. Lugna dagar in mot Stockholm med andra ord!

På lördag är det dags för vår målgång. Vi ser så mycket fram mot att träffa alla vänner. Om du inte har något för dig så kom gärna och möt oss!! Klockan tio anländer vi till Djurgårdskanalen för att paddla via Strandvägen och Slussen mot Stadshuset dit vi kommer klockan tolv. En av våra sponsorer Scoreline bjuder på bubbel, därefter blir det picnic i Rålis. Ta med dig grill, mat och kom dit vettja!!!

Hoppas vi ses!!

Lyxpaddling i skärgården

Det blev den hittills kortaste paddlingen igår. Nio kilometer!!! Haha!

Efter bara några kilometer så paddlade vi in på ett ställe för att se om de hade glass. Ska man glasspaddla så krävs det ju vissa attiraljer. Det fanns ingen affär men väl en krog, Eriksberg, där glassen med några jordgubbar kostade närmare hundra kronor. Vi åt istället också dyrt men mer prisvärt. Tanken var att sen paddla ner till Ljusterö dit Ellinor och Per hade bjudit in oss, men det hade blåst upp rejält och det var rak motvind. Vägen till Ljusterö går över rätt öppet vatten och att paddla där med den motvinden ville vi inte. Tråkigt då de skulle vara där tisdagskväll men inte onsdag.

Den fina paviljongen från 1915.

Den fina paviljongen från 1915.

Vi hittade istället en fin liten ö där vi till och med lyckades hitta ägarna och de tillät oss att husera på ön. Ön och landet precis bredvid köptes av morföräldrar till de vi träffade för 5000 kronor i början av förra seklet. Ön köptes då för att gumman ville ha en badö, för det skulle man ha :)! det finns en liten paviljong på ön där de böt om då de skulle bada. En klok investering! Vi hittade lite lä och slappade och badade under dagen istället.

Man kan ha det väldigt mycket sämre än så här :).

Man kan ha det väldigt mycket sämre än så här :).

Idag blåser det också massor men vi kommer få vinden i ryggen vilket är mycket bättre och vi kommer få mer skydd av öar. Vi tar oss till Ellinor och Per idag istället. Fick ett trevligt meddelande nu på morgonen att de hade planerat om och kommer vara där då vi kommer. Himla gulligt och kul att träffa dem!!

Slut på ström i paddan så bilder kommer senare.

Badkruka jag? – Nä, inte längre!

Har precis ätit frukost efter att ha tagit ett morgondopp. Jag har alltid ansett mig vara en riktig badkruka men får kanske revidera det. Vi badade här vid bryggan vid norra Blidö och temperaturen visade på 13 (tretton) grader!! Och då tyckte vi ändå att det var lite varmare än gårdagens lunchbad!

Igår blåste det rätt mycket och vi låg stilla nästan hela dagen. Fram mot fyra på eftermiddagen hade det avtagit till runt 8 m/s och då var Kristina trött på att ligga still och började packa ihop. Själv tyckte jag det var rätt behagligt att ligga i lä på en skön klippa med solen i ansiktet och läsa.

Vi kom iväg någon timme senare och med vinden i ryggen tog vi oss fram i en rasande fart, jag hade nästan lite svårt att hänga med på kartan då jag hela tiden tyckte ”vi kan inte ha hunnit dit ännu!”, men det hade vi, varje gång.

De är stora de där båtarna, även på lite håll.

De är stora de där båtarna, även på lite håll.

Vi paddlade på och solen gick ner, vi såg den ena gigantiska färjan efter den andra då vi paddlade tvärs över farleden. Då solen gått ner blev det så sjukt kallt! Det var länge sen jag frös så mycket och då vi skulle hitta nattläger så hade vi lite olika åsikter om var vi kunde tälta. Kristina är mer försiktig kring var vi tältar än vad jag är, jag har inga problem att gå i land hyfsat nära bebyggelse. Speciellt inte en kväll som denna då kylan äter sig in under kvällen. Vi hittade till sist en allmän brygga med en tillhörande klippt gräsmatta där vi slog läger. Det blev himla bra!

Nu ska vi packa ihop och paddla ner genom Blidö sund. Det är nära hem nu!!

 

Skön paddling genom Väddö kanal

Vi paddlade iväg från campingen på morgonen och hade en stor publik. Ryktet om oss hade gått där och många var det som ville vara med och vinka av oss.

Efter överpaddlingen hade vi en skön vilodag på Grisslehamns camping. Sov gott i stuga en natt och i tält nästa natt. Stugvärden prutade ner stugpriset innan vi ens bett om det och tälta fick vi sen göra gratis. På kvällen innan fick vi en ”bagandbox” med rödvin och två vinglas i plast av en campare och dagen efter fick frukost av en annan. Folk är så vänliga mot oss!

Gänget som vi pratade med en del och som nyfiket och förundrat frågade oss massor om vårt äventyr. Då vi sa att vårt största problem just nu var att vårt vin var slut så fick vi vin av dem.

Gänget som vi pratade med en del och som nyfiket och förundrat frågade oss massor om vårt äventyr. Då vi skämtsamt sa att vårt största problem just nu var att vårt vin var slut så fick vi vin av dem.

Då vi packade ihop och skulle ge oss iväg hade vi publik som förundrat såg på när vi packade in allt i kajakerna. De var imponerade över kajakernas rymlighet. Vi sa hejdå och kramade våra nyfunna vänner och än mer folk hade slutit upp för att vinka av oss. Vi bjöd in dem till Stadshuset den 13:e. De svarade att de istället skulle kolla på tv på kvällen istället… 🙂 vi förklarade att vi nog inte kommer att vara med där.

Turen ner genom Väddö kanal var så mysig. Efter lugnet genom ett nästan folktomt Åbo och Ålands skärgård och ett än mer folktomt hav så var det trevligt med allt myller av folk och båtar. Många vinkade och hejade på oss och då vi paddlade nära stranden blev det också lite prat med solande stugbor.

Glassig paddling i bikini hela dagen idag.

Glassig paddling i bikini hela dagen idag.

Det känns märkligt att allt det här stora är på väg att ta slut. Det är omöjligt att ta in att jag om en vecka har sovit i min egen säng. Har tillgång till tvättmaskin och kan duscha hur länge jag vill. Det är en annan sorts lyx än den lyxen vi nu upplever.

Nu sitter jag i nattlinnet på en ö och tittar ut över det underbara havet som jag kommit att bli så förtjust i. Det är fina klippor och det finns smultron här på ön. Jag njuter av de här sista dagarna i full frihet och ser fram mot att komma hem på lördag. Samtidigt bävar jag lite för det, kommer jag längta ut direkt eller kommer jag att anpassa mig tillbaka till det normala livet lika fort som jag gjorde till det här luffarlivet?

Idag blåser det över 10 m/s så vi kommer att stanna här över dagen, kanske att vi sticker iväg till kvällen då det ska avta nästan helt med blåsten. Vi får se, vi har inte bråttom.

Vi gjorde det – vi paddlade över Ålands hav!!

Jag hade svårt att sova på kvällen. Jag var väldigt rädd och samtidigt förväntansfull och nyfiken. Vad skulle möta oss där på det öppna havet?

Vi bodde på Täppkobbarna på kvällen. Tanken var att vi skulle paddlat till Ängeskär men vädret blev så dåligt och vågorna så höga att jag inte ville fortsätta på kvällen. Vi gick och lade oss redan halv åtta. Det blåste mycket ute och jag hade svårt att sova, jag var rädd inför morgondagen och låg och ältade alla möjliga olika scenarior om hur det ”skulle kunna” gå. Till sist blev jag så trött på mig själv och sa till mig att jag inte kunde göra ett dugg åt morgondagen, blåste det fortfarande lika mycket så skulle vi inte ge oss iväg helt enkelt.

Vi gick upp redan tre svensk tid fredag morgon för att påbörja vår dryga tre mils långa paddling över havet. Bogserlinan låg i Kristinas kajak. Vi båda var utrustade med lysande gula jackor, kepsar, och så flytvästen med både nödraket och påslagen laddad mobiltelefon i fickan på bröstet. Blåsten från kvällen innan hade avtagit helt och havet var lugnt. Vi gav oss iväg mot vår första anhalt, Yttre borgen, vilken var sista ön innan Märket. Min rädsla släppte nästan direkt då vi satte oss i kajakerna och kvar var bara ett pirr och en glädje över att vi faktiskt var på väg över. Att vi slapp ta Eckeröfärjan!

Paus på Yttre borgen, första anhalten över havet. En karg rätt platt  men vacker ö.

Paus på Yttre borgen, första anhalten över havet. En karg rätt platt men vacker ö.

Det tog oss nästan två timmar att ta oss de dryga nio kilometrarna. Vi gick iland en kort stund för att fota, checka in oss på Facebook och pinka. Därefter var det bara att sätta fören mot horisonten och börja paddla. Vi tog kompassriktning, 290 grader där vi visste att vi hade Märket och sen var det bara att börja paddla.

Märket som ligger mitt i Ålands hav och där gränsen mellan Sverige och Finland zickzackar sig genom ön. Gränsdragningen gjordes först rak men då de kom på att fyren låg på svensk mark så drogs gränsen om och fick den märkliga form den har idag.

Då vi närmade oss Märket började det blåsa upp lite mer men då vi hade vinden i ryggen så kändes det ändå helt ok. Att först paddla mot en tom horisont för att sedan se byggnader och  bli allt mer tydlig och till sist nå hela vägen fram var mäktigt! Då vi närmade oss Märket så såg vi att någon rörde sig där, det var folk på ön! Det visade sig vara tre män och två kvinnor från föreningen ”Fyrarnas vänner”. En ideell förening som på sin fritid tar hand om och restaurerar fyrar. Där var också ett gäng radioamatörer från Belgien som varit där en vecka och nu var på väg därifrån.

På väg in mot Märkets fyr. Tyvärr såg vi inte några av de sälar som ska finnas här men vi hörde dem från några klippor en bit bort från ön.

På väg in mot Märkets fyr. Tyvärr såg vi inte några av de sälar som ska finnas här men vi hörde dem från några klippor en bit bort från ön.

Vi blev väl mottagna och inbjudna in i värmen och blev också bjudna på kaffe efter vår lunch. Vi var kvar där ett par timmar för att vänta in det lugnare väder som prognosen förutspått.

Att sen ge sig ut och styra fören mot Understen och den längsta passagen över havet var än mer magiskt. Havet låg lugnt och vi såg absolut inget annat än en suddig horisont som gick ihop med den gråmulna himlen. Det fanns absolut ingen rädsla längre, bara känslan av magi och min litenhet av att befinna mig mitt i det här oändliga.

Efter några kilometer började vi kunna ana fyrarna, tre till antalet, på Understen och ju närmare vi kom desto bubbligare blev vi av lycka då vi insåg att vi faktiskt skulle fixa det. Vi gick iland även på den här ön. Den var vacker, röda små stugor stod nedanför fyrarna och det såg nästan arrangerat ut. Som ett väl komponerat stilleben.

Vackra Understen!

Vackra Understen!

Då vi lämnade Understen blåste det upp och färden mot Grisslehamn blev allt annat än lätt. Det var tuff motvind och jag tog helt slut på energi. Det tog massor med tid och energi att ta sig från Understen till bakom Singö där det äntligen blev lite lugnare. Vi ville ta oss in till Grisslehamn innan kvällen då vi visste att det skulle blåsa rejält på lördagen och vi skulle behöva vila och fylla på matförråden. Då vi äntligen paddlade in mot Grisslehamn var jag helt slut i kroppen. Armar, axlar och rygg protesterade högljutt. Att komma in till campingen i Grisslehamn efter nästan 58 kilometer var lika skönt som då vi kom in till Mariehamn några dagar tidigare.

På väg in mot Grisslehamn mojnade vinden helt och vi fick åter igen en sån där magisk kvällspaddling.

På väg in mot Grisslehamn mojnade vinden helt och vi fick åter igen en sån där magisk kvällspaddling.

Idag har vi slappat och ätit. Pratat med campare som varit oerhört nyfikna på oss och druckit öl på Marinan. Imorgon drar vi söderut så långt vi bara hinner för prognosen framöver ser inte så bra ut.

I morgon paddlar vi över Ålands hav!

Kristina har drömskt talat om 0 m/s vid Märket och imorgon ser det ut som om den drömmen går i uppfyllelse.

Vi har noga följt prognoserna för Ängeskär, Märket och Understen för att se om det kommer att bli tillräckligt bra väder för att paddla över. Tidigare veckan såg det nattsvart ut men under gårdagen hände något, prognoserna såg bättre och bättre ut och nu ser det till och med riktigt bra ut. Vi har ett drömläge!! När vi såg prognoserna ändras så bestämde vi oss för att helt skippa att gå in till Eckerö. Istället gick vi ut mot Ängeskär, på så vis kapade vi åtta kilometrar och har fått ett mycket bättre läge inför morgondagen. Vi kom dock inte riktigt hela vägen fram idag då det blåste upp rejält och vi ligger nu istället vid en ö strax innan.

Jag känner mig rädd för morgondagen och vill inget hellre än att det ska bli fredag kväll och vi har fixat överfarten. Samtidigt så är jag så förväntansfull och faktiskt glad för att vi slipper ta Eckeröfärjan. För ska sanningen fram så är det ju just den här biten vi sett fram mot med skräckblandad förtjusning.

Havet är så mycket, så stort, svart och fantastiskt vackert. Jag försöker att tänka mig in i hur det kommer att vara då vi går från Märket mot Understen och då vi enbart kommer att ha hav och en skarp horisont utan avbrott framför oss. Jag kan ana känslan av litenhet och ser fram mot att uppleva det. Att sitta i en kajak på ett stort svart hav med bara en horisont. Som att sitta på en stor blåsvart pannkaka?!

Imorgon kommer vi att starta riktigt tidigt för ha gott om tid på oss och hinna så långt in i den svenska skärgården som möjligt innan kvällen. Vi kommer från den här ön paddla via två små öar ut till den ö som är närmast Märket, den ön ser vi härifrån där vi är nu. Det är åtta kilometer dit och från den ön sen är det ytterligare åtta till Märket. Vi kommer alltså se Märkers fyr från den ön så ingen obruten horisont dit. Vi kommer att gå iland på Märkets ö och fota och äta lunch och leta efter gränsen mellan Finland och Sverige, det är vår sista och klart mäktigaste gränspassering :)!!

Från Märket är det tolv kilometer till Understen, då kommer vi bara ha hav framför oss! Understen ligger i yttersta skärgården och när vi nått den ön, ja då känns det nog som att vi klarat överfarten och jag skulle tro att vi kommer göra den största ”high five” hittills!!

Resten av paddlingen genom den svenska skärgården kommer att bli rena semestern, en lugn skön avkoppling!

Kristina har krupit ner för en tidig kväll.

Kristina har krupit ner för en tidig kväll.

En solnedgångsbild till kan väl aldrig skada :)

En solnedgångsbild till kan väl aldrig skada 🙂

Ända hit ut till Märkets fyr ska vi imorgon. Hoppas vi får syn på sälar, det ska visst finnas därute.

Ända hit ut till Märkets fyr ska vi imorgon. Hoppas vi får syn på sälar, det ska visst finnas därute.

Om tio dagar är vi hemma!!!

Det känns helt galet! För inte så länge sen hade vi sprungit i en vecka och hade 14 veckor kvar till målet. Nu är det så nära att det går att ta på.

Den 13 juli klockan 12.00 har vi planerat att gå i mål vid Stockholms Stadshus. Vet inte hur det kommer att kännas förutom att jag vet att känslan kommer att vara oslagbar och jag kommer att vara världens gladaste! Vi kommer att sova på Tegelön hos vänner natten till lördagen för att sen göra en tidig start. Vi kommer att komma till Djurgårdsbrunnskanalen runt tio och sen paddla den, förbi Strandvägen och till slussen för att slussa. Sen är det bara att paddla runt ”hörnet” för att se Stadshuset. Jag ser så mycket fram mot den stunden då jag får krama alla nära och kära och skåla med dem i champange. Vi hoppas på riktigt bra väder då vi vill grilla och mingla med vänner i rålis under eftermiddagen och kvällen.

Men det är en stund dit och just nu sitter jag i lä på en fin klippa och dricker ljummet rött vin, tittar på väderprognoser och studerar kartor. Just nu kretsar mycket kring väder och vind och om vi kommer få en lucka i allt blåsande så att vi kan paddla över Ålands hav. Det är ju det vi verkligen vill, åka färja är ett nödalternativ. Ikväll ska vi i säng tidigt för att gå upp tidigt då vädret är som bäst för att ta oss till Eckerö.

Idag har vi haft medvind för första gången på länge, om vi ens har haft det någon gång? Vi kunde sitta och ta oss framåt genom att bara hålla upp paddeln, väldigt behagligt :)! Vi har roat oss med att försöka surfa på vågorna och förundrat oss över att de bygger broar som murar! Vi fick till och med vända vid ett tillfälle! På kartan såg det ut som en bro över ett sund och det var det men det byggt som en mur, ogenomtränglig!