Att få sin utmaning


Jag visste redan då vi startade den här resan att jag är den svagare löparen. Kristina springer i 6-00 tempo i princip i 12 timmar jag gör det en bra dag då jag är bra tränad i fyra.

Då vi startade den här resan var jag inte i bra form. Kristina var i storform! Jag har gått sönder och haft det tufft, Kristina har sprungit i stort sett problemfritt. Sista dagarna har vi sprungit 54 + 46 + 39 + 44 kilometer. Det har känts bra men lagom tufft för mig, har haft lite tunga ben vissa dagar, Kristina tycker att hon har haft vilodagar.

Idag pratade vi om det här, jag visste att då jag blev trött efter en dag i mitt tempo hade Kristina mycket kvar att ge. Vad jag inte visste var att Kristina kände sig frustrerad och att hon inte kände att hon fick en utmaning, att hon på kvällen hade massor med spring kvar i benen. Det var det hon berättade. Det är bra att vi pratar om såna här saker för först då kan man göra något åt det.

Hur löser vi det här? Det känns inte bra för mig att hela tiden vara den svaga länken och det känns inte bra för Kristina att hela tiden behöva hålla igen. Vi kommer framöver att försöka hitta alternativa vägar för Kristina då och då, där hon kan springa en längre runda i sitt tempo och där jag tar den kortare vägen med Baby Blue i mitt tempo. Idag bor vi på hotell. Kristinas har varit på gymmet en timme, själv spaade jag och nu sitter jag i baren med en öl och väntar. Vi tycker det här är en genialisk lösning!!!

Vi hittade i alla fall någon form av skylt med den Litauiska flaggan där vi kunde göra vår sedvanliga pose :).

Vi hittade i alla fall någon form av skylt med den Litauiska flaggan där vi kunde göra vår sedvanliga pose :).

Igår passerade vi gränsen till Litauen fast vi märkte det aldrig. Det vi såg var en polis som stod med en kikare och vinkade in en och annan bil, sen såg vi några större byggnader. Ingen tull, ingen passkontroll, inte ens en skylt att vi kommit in i landet! Vi kollade på paddan var vi var och då såg vi att vi visst hade passerar gränsen. Det här var den klart smidigaste OCH tråkigaste passeringen hittills!!! Det är ju så bra med gränsvakter som man kan fråga om de viktigaste orden på det nya språket om. ”Hej” och ”tack”. Nu har vi ändock lärt oss att tack heter typ ”atjo”. Det lärde vi oss av den familj där vi hyrde ett rum natten som var.

Nu har vi återigen planerat om rutten, det kan tänkas att den blir något längre men mycket bättre med tanke på avstånden mellan de orter som vi kommer att passera. Idag är det bara tre veckors löpning kvar, sen midsommar och därefter tre veckors paddling innan det är dags för oss att angöra Stadshuset den 13 juli.  Jösses vad tiden springer iväg!!  Tre veckors löpning som noga ska njuta av!!!

6 tankar om “Att få sin utmaning

  1. Egentligen förvånar det mig inte att ni hittar lösningar på alla era ”problem”. Det är ju just därför det är ni två som är iväg tillsammans. Ni är hur olika som helst men det är era likheter som gör er två till något större.
    Inte långt kvar nu.
    Också en massa kramar till er båda. 🙂

    Gilla

  2. Vad glad jag blir att ni hittar alternativ så båda två blir nöjda. Och springer ni på varsitt håll så hinner ni ju se dubbelt så mycket…typ…=)

    Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s