Känslan av första långpasset på länge…

Det går inte att beskriva känslan av att äntligen få ge sig ut på ett långpass med vänner! Men jag gör ändå ett försök!

Att få springa runt på små krokiga vägar, de flesta rätt isiga, runt i områden med en massa härliga hus omgivna av skog och vatten. Att få vara ute i helt okända marker med hjälp av en karta. Att innan turen ha en ungefärlig tanke om var vi ska springa och sedan ge sig ut och se var man hamnar. Att inse att man sprungit lite fel, skratta åt det och vända tillbaka. Att få jogga med vänner och babbla sig genom landskapet. Att inse att här tar vägen slut och ge sig ut i skogen på slingriga blöta, vintriga, isiga stigar och gissa riktningen och hoppas att man kommer fram ungefär där man tänkt sig. Att inse att mörkret kommer att fånga in oss och sedan springa efter varandra i pannlampans sken, tysta och bara höra stegen. Ibland springa bredvid varandra för att säga något men att sedan gå tillbaka i den på förhand uppgjorda formationen med Kristina först och Janne sist och jag själv i mitten då jag varken tänkt på pannlampa eller reflexväst… kalla det orutin :)! Att se kilometer efter kilometer läggas bakom oss och metrarna ticka på. Att inse att jag för första gången sedan september kommer att passera 20km-strecket.

Ja, det här är i alla fall löpning när jag tycker den är som allra bäst!

Annons