15 minuter i himlen

Idag är det exakt två månder sedan jag sprang senast, det var samma helg som Stockholm halvmarathon gick. Jag sprang inte det loppet men på söndagen, dagen efter så sprang jag två ursköna mil!! Det var nådastöten för efter det hade jag konstant ont i mitt knä.

För tre veckor och två dagar sedan låg jag på operationsbordet och fick en fjärdedel av min menisk borttagen. Idag kändes det definitivt som att jag är på väg tillbaka. Sjukgymnasten i går sa att jag nu kunde få börja springa korta sträckor och han sa 5*3 minuter, så det var dagens uppgift.

Då jag ändå vill ha lite längd på mina pass så bestämde jag mig för att jag totalt skulle vara ute två timmar. Två timmar senare hade jag tillryggalagt nästan 14 kilometer och sprungit hela 15 minuter! Snacka om magi!! Jag var livrädd innan första löpstegen, livrädd för att det inte alls skulle kännas bra, men sen ville jag inte sluta, som jag har längtat!

Jag hade lite småont under de första intervallerna men det gick över och under de två sista kändes det inte mycket alls. Sjukgymnasten har sagt att det är ok om jag känner av knät lite så länge det ger med sig och inte håller sig kvar efter löpningen och speciellt dagen efter. Jag måste ju prova var gränsen går! Då jag sprang den där sista intervallen som kändes så himla bra så var jag väldigt sugen på att köra åtminstone en intervall till!! Men efter diskussion med mig själv så bestämde jag att jag skulle avstå och hålla mig till planen. Tänkte och klurade och la upp en plan… till jul ska jag kunna springa två timmar! Japp, det ska gå, och jag kommer ändå att skynda långsamt. Berättar mer om planen i nästa inlägg :).

Sprang idag med Garmin för första gången på två månader kors och tvärs genom skogarna här bakom. Som vi har saknat varandra jag och Garmin!! 🙂

Annons