Midnattsloppet – racereport


Ikväll var det smurfparty på Söder, ja så såg det ut i alla fall då alla deltagare fullkomligt tog över området runt Zinken i sina blå tröjor! Midnattsloppet är ett lopp som många verkligen gillar och ser fram mot!

Det vill säga om man gillar puls, hög stämning, massor med folk och inte har så stora ambitioner att springa riktigt riktigt fort! Det är klart att det går att springa fort även på det här loppet men det är inte så lätt. Kuperat, trångt och en bitvis rätt knixig bana.

Fast det är roligt som omväxling även fast jag kan tycka att de här små loppen jag sprungit i sommar såsom Trosa och Telge stadslopp har bra mycket mer charm!

Med de här småloppen i alldeles för färskt minne så började jag och Marie tågandet mot ett sista toalettbesök och väskinlämningen på tok för sent. Vilket fick till följd att uppvärmningen i stort sett brann inne, vi hann med en kilometer uppvärmning och en kort rush sen var det dags att börja ge sig mot sin fålla. Kände redan under uppvärmningen att mina ben inte alls hade någon större lust med det här idag. Sjukt stockliknande!!

Stämningen var hög i startfållan och det var väldigt underhållande att lyssna på de andra deltagarna, många nervösa själar och taggade löpare! Efter att ha svurit den obligatoriska midnattsloppseden och haft allsång till Just idag är jag stark… så släpptes vi iväg. Första tre kilometrarna är väldigt lättsprungna, men den informationen hade inte nått fram till mina ben, för de var alltjämt tunga!!

Ett av mina mål med det här loppet, ja faktiskt nog det största, var att inte gå i backar. Eller inte gå alls föresten, för att få till det så hade jag en flaska med vatten med mig så jag inte skulle behöva stanna vid vätskekontroller. Sen förstås så är det ju alltid roligt om man kan springa fortare än vad man gjort tidigare men det var inte primärt! Då jag insåg att mina ben inte tänkte hjälpa mig den här kvällen med att springa fort så övergick jag till att jobba med den mentala biten och istället fokusera på att-inte-gå-i-backar-uppgiften.

Efter dryga fyra kilometer var det så dags för den första tuffa utmaningen – backen upp mot Sofia kyrka! Jag laddade och backen började med Hill Runner tävlingen, sprint 100 meter, här var backen inte jättebrant och det var inga större problem att springa även fast det kanske inte gick så himla fort, sen en knix och det brantade på. Här gick massor med folk, men inte jag!! Tugga tugga tugga, hela backen upp och när jag hörde änglakören på toppen visste jag att det var klart, jag var i himlen… ja väldigt nära kyrkan i alla fall och backen var fixad! Halleluja!!!

Sen kom belöningen med en lång skön utförslöpa! Inte ens här gick det dock speciellt fort, jag började få mer ont i min högerfot så den hindrade mig lite. Jag blev lite försiktig. Hela Renstjärnas gata sen joggade jag i ett rätt soft tempo för att skona foten och mina tunga ben gjorde inte mycket för att öka tempot heller. Nästa utmaning var upp mot Mosebacke, här var det rätt tungt och här fick jag till och med upp pulsen en aning. Sista biten upp mot Mosebacke torg log jag i hela kroppen, inte heller den här backen blev min överman, jag tuggade meter efter meter och mitt mentala pannben växte flera centimeter (får nog köpa ny cykelhjälm ;))!!!

Med den segern i hamn så tog jag över kontrollen över min sega kropp och ignorerade min onda fot (jag vet, inte högsta IQ på den) och ökade sista kilometern in mot mål!

Kom i mål på 55:02 vilket är 44s sämre än förra året, men med tanke på det mellanmjölkslopp som det till sist blev så är jag förvånad över tiden, hade blivit mindre förvånad om det hade stått typ 60minuter med tanke på känslan.

Jag är oerhört nöjd med att inte ha gått en enda meter! DET tänker jag ta med mig från det här loppet!

Loppets pulskurva. På Telge stadslopp för en vecka sen snittade jag 89% i puls, igår kom jag upp över den vid ett par tillfällen. Inte någon speciellt hög ansträngning med andra ord!

8 tankar om “Midnattsloppet – racereport

  1. Man får säga grattis i alla fall. Kanske inte till sluttiden, men så dålig är den ju inte. Men grattis till att inte ha gått nu även på ett mil lopp, ett backigt sådant. Nu är det bara 3 mil kvar att inte gå på 😉
    Det är en bit dit, en månad kvar, helt klart på rätt väg.

    Gilla

  2. Nu tycker jag iofs att det är helt ok att gå ibland. Gallowalking är ett strålande sätt att misnka slitaget på kroppen om man ska springa långt.
    Men det är ju en helt annan sak när man som du bestämt sig för att inte låta backarna vinna. Du vann!! Starkt jobbat, och stort grattis!

    Gilla

    • Tack!

      Jag tycker också att det är ok att gå på exempelvis längre tävlingar, men för min del beror det inte på att jag inte orkar springa utan det är någon dum grej jag lagt mig till med. Lite väl mycket ultratakter i mig där :). Springer jag långt på exempelvis träning så går jag med fördel i backar!

      Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s