Jubileumsmarathon – my way

Jäklars vilket roligt lopp. På ett sätt så gillar jag verkligen stora lopp i Stockholm. Det är sån skön känsla och så gillar jag verkligen att det tar en kvart att gå från Stadion till Östermlms IP. Det är typ 400 meter!

Anledningen är att man träffar så otroligt många löparkompisar och stannar och kramas och pratar varannan var tredje meter. Gårdagen var verkligen inget undantag! Träffade på den ena vännen efter den andra, stod och pratade med Annie, Niklas, Jessica och hennes vän Åsa. Cecilia och Barbro minglade förbi och en massa andra. Rena feststämningen!

Dagen till ära så hade jag klätt upp mig lite, är det 100-årsjubileum så är det! Och jag var verkligen inte den enda, det var fantastiska kreationer överallt, många av såväl löpare som publik hade jobbat på sin outfit och var jättefina. Alla funktionärer hade tidstypisk outfit och tjusiga halmhattar.

Jag startade i startgrupp tre och hade sällskap av Helena och Katrin i starten och vi bestämde oss för att i alla fall start ihop. Jag hade planerat att springa med bland annat Jessica och Carina från TSM men det visade sig att alla startade i olika startgrupper så det blev inte så.

Den här gången hade jag ju valt att springa med klocka för att hålla IGEN tempot. Planen var att springa så pass lugnt så att återhämtningen efter skulle bli så kort som möjligt. Sen så var jag absolut inte säker på att jag skulle kunna fullfölja, hade busskort med mig och var beredd att bryta om det skulle visa sig nödvändigt. Med de två senaste helgernas långpass i färskt minne så skulle det verkligen inte vara konstigt.

Starten var magnifik, startgrupperna paraderade in på Stadion en I taget till taktfast musik, publiken vinkade och klappade i händerna och vi vinkade tillbaka. Det var så häftigt, jag fick rysningar då jag gick in där, det var helt fantastiskt! Så stod vi där och inväntade startskottet, startskottet som avfyrades av ett gäng musketörer som stod på innerplan. Så var vi iväg på det här historiska loppet, loppet med deltagare från över 60 länder. Vi sprang nästan ett helt var på Stadion och så ut genom porten mot Valhallavägen.

Vi höll ihop den första biten men jag insåg att det gick lite för fort för min del, andra kilometern gick i nästan 5.40 tempo vilket var på tok för snabbt och så var jag tvungen att gå på muggen redan vid tre kilometer så då tappade jag dem definitivt.

Jag tog det sen extremt lugnt, stannade vid varenda vätskekontroll och drack och åt allt jag kom över. Jag var supertörstig redan vid starten så jag längtade efter den första kontrollen! Vid runt tolv kilometer så mötte jag ledaren i loppet, mäktigt att se vilket sjukt tempo de har där i täten!! Därefter hade jag knappt tid att springa längre, haha jag fick fullt upp med att spana och kika på alla mötande, heja på de jag kände och applådera åt dem. Däremellan spanade jag på publiken, fortsatte att äta det jag kom över och gick och drack vid alla kontrollerna, gick i stort sett i alla backar och njöt av att kroppen svarade så fantastiskt bra!

Det var ett annorlunda lopp på det viset att många verkade ta det så lugnt, det verkade inte vara bara jag som var där för att njuta och ”mingla” sig genom loppet! Det var inga som sprang om kors och tvärs och verkade stressade för att de inte kom fram, många hade tid att prata några ord, jag hade väldigt trevligt! Stämningen då jag sprang igenom Helenelund och Silverdal och dessutom vid vändplatsen var extra bra, det var musik och många som var tidsenligt klädda.

Det var också många vänner som var ute längs banan och hejade, en del fick jag syn på, andra fick syn på mig och så var det ytterligare en hel del som jag vet var ute men som jag tyvärr missade. Varje möte gav mig en skjuts upp i energinivåerna! Tyvärr kunde de inte stilla min hunger, för efter dryga halva loppet började jag bli enormt hungrig och det lilla de bjöd på vid kontrollerna kunde tyvärr inte heller göra något åt det. Jag tröck i mig bananer, apelsiner, bars och druvsocker men som sagt inget är något som stillar hungern!

Något som var fantastiskt skönt var att jag aldrig var riktigt trött!! Jag kommer ihåg då jag tryckte på lite uppför en mindre backe efter tre mil att jag tänkte ”oj nu blev jag allt lite andfådd för första gången” men trött, nä det var jag inte. Jag hade ont i benen mot slutet, så där som man får efter att ha nött asfalt i några mil, men det var aldrig något som störde löpningen. Det här gör mig så glad för det gör det så himla uppenbart att det har varit järnbrist som varit orsaken till de senaste veckornas orkeslöshet!

Att sen efter fyra mil få springa in på Stadion kändes mäktigt men lite konstigt, för jag var ju inte klar, skulle ju bara in och vända! Så in på stadion, möta alla de som var på väg in till målgång och så ut igen genom en annan port för att ta de sista två kilometrarna. Den första av de två var nerför nerför nerför, vilket innebar att det sen var uppför uppför uppför :)! Sen äntligen in på stadion igen för att faktiskt gå i mål, kändes jäkligt gött att gå i mål med massor med krafter kvar! Helt enligt plan!

Tiden jag sprang på känns helt oväsentlig, det som däremot är viktigt är känslan jag hade i kroppen och att jag hade så jäkla roligt!! Jag kände mig stark genom hela loppet, och hade inte någon gång tanke på att bryta, det var inte i närheten av en sådan tanke!

Idag känns det riktigt bra i kroppen inte speciellt sliten, lite ont i höger vad men det hade jag redan i starten igår. Lite massage där och jag tror att den kommer vara ok snart.

Här finns det lite mer bilder.

Annons