Kroppen totalstrejkade idag

Idag kom så äntligen den efterlängtade värmen och det med besked. Sista gemensamma långpasset i TSM’s regi innan jubileumsmaran.

Idag skulle min grupp springa 26 kilometer inklusive 3 kilometer fartökning i maratonfart det vill säga runt 6 minuters tempo. Jag kände mig rätt lugn inför dagens pass. Jag vet andra gånger då jag varit orolig för min form och känt att jag kanske inte skulle orka hela passet. Men varje gång så har min kropp överraskat mig med att ha mycket mer ork och kraft än jag trott.

Idag var jag inte ens orolig, jag insåg ju i och för sig att det skulle bli tufft. Både på grund av värmen och det att jag sprang fort i fredags. Men att jag inte skulle fixa det hade jag inte en tanke på.

Vi var en liten grupp idag, bara runt 14 deltagare. Idag skulle jubileumsbanan springas och som sagt tre kilometer fartökning. Joggade iväg och jag kände mig rätt andfådd redan från start och det blev bara värre. Vid fyra kilometer hade jag håll och en puls i paritet med vad jag hade under loppet i fredags. Benen var tunga efter de två senaste passen men det skulle jag kunna leva med, men pulsen och den tunga andningen kunde jag inte bortse från. Efter ytterligare två kilometer så kunde jag helt enkelt inte bita ihop längre. Vet inte om det var värmen som var den största boven men min kropp totalhavererade. Blev tvungen att avbryta passet. Det känns inte alls bra att vara tvungen att bryta då man är med och leder passet, som tur är så är vi flera ledare i varje grupp.

Jag satte mig på en bänk och hämtade krafter och började sen gå tillbaka. Efter ett tag började jag jogga lite lugnt, varvade sen långsam jogg med gång och tog mig sakta och säkert tillbaka. Mådde inte alls bra, lätt illamående och snurrig och väldigt klent med ork.

Ge mig -17 grader och snöstorm och jag springer med ett leende!!!! För fint väder verkar ju inte funka! 🙂

Annons