Jättelång(t) tävlingsrapport


Jäklars vilken extremt tuff dag på Roslagsleden det var igår! Vad som mest rör sig i mitt huvud så här dagen efter är; när ska det komma en tävling där jag faktiskt ger mig, lägger mig, är klok nog att ta ett DNF!

Så nära som det var igår har det nog inte varit tidigare! Att springa ett lopp som inte är prioriterat på något vis och som inte alls visade sig bli den ”klackspark” som jag kanske hade hoppats på var verkligen en pers!

Flera gånger under veckan så har jag varit på väg att ta en DNS. Vädret såg inte ut att bli så himla lockande och då man läste att det även var rejält blött underifrån så tappade jag lite sugen. Kände nog att jag inte behövde ta ett sånt lopp till.

Då jag hade tvekat hela veckan på mitt deltagande och även haft såna tankar att om jag ska springa så ska jag ju bara ”jogga” loppet, alltså inte speciellt ansträngande… men hallå Carina!! 68 kilometer ÄR ansträngande oavsett vilket tempo du håller!! Kan inte förklara varför jag tänkte så himla puckat. Men dessa tankar hade som följd att jag inte laddade över huvud taget innan loppet. Inga extra kalorier, ingen ”extra” bra mat eller tankar på att ladda med extra mycket att dricka under fredagen.

Jobbade sent på fredagen, kom hem sent packade och gick och la mig runt nio. Skulle åka med Peter och träffa honom vid Ringen klockan sex, innebär att jag måste gå hemifrån klockan 5.40… ställde således klockan på… 5.40. Men hur tänkte jag där! Snacka om kortslutning. Vaknade 5.12 och tyckte något kändes fel… insåg problemet och flög upp ur sängen! Bredde mackor, skippade morgonkaffet, packade ihop det sista och gick iväg. Var vid Ringen i tid men det var inte Peter… för Peter trodde klockan var fem då jag ringde och frågade var han var… märklig morgon!

Var ändå på plats i Norrtälje i god tid för att åka med bussen som tog oss till starten i Grisslehamn. Det regnade en hel del på vägen dit men det försökte jag bortse från. Väl framme hann jag fixa med det sista och krama vänner förstås innan starten gick 09.08.

Starten, alla taggade som bara den trots regnet som föll. Bild lånad från Jättelångt bloggen.

Tog det sen extremt lugnt, ska man ta sig 68km så kan man inte ligga på för mycket. I alla fall inte en vecka efter att man persat på maran. Joggade iväg med Janne, vi hade bestämt att springa ihop hela vägen och det var jag som skulle få bestämma tempo. Efter ett tag så tyckte jag att jag kände mig nästan förföljd och tittade bakåt och hade då ett stor grupp löpare efter mig. När vi kom ut i terrängen där jag visste att jag var rätt långsam så hojtade jag att de fick säga till om de ville om… inte ett ljud. Kom sen ut på en bredare grusväg och jag förväntade mig där att bli omsprungen av en tio-femton man men inget hände. Vi hade klungan bakom oss fram till första kontrollen. Många av dem sprang sitt första riktigt långa lopp och ville  nog gå ut lugnt. Där stannade vi och lät gruppen springa iväg. Det var rätt skönt, för jag kände mig lite stressad att ha dem bakom mig, sprang nog på lite för snabbt än jag hade tänkt då.

Sen tuffade vi vidare, jag tyckte nog att det började bli rätt tungt redan här. Jag hade redan under den första milen gått ner mig i lera och dy och var blöt om fötterna. Första och faktiskt den enda felspringningen kom vid Edebyhamn vid dryga 12 kilometer, då vi sprang i ett riktigt kärr/träsk/kalhygge. Vi hade följe av en kille här och vi pratade och sprang och insåg efter en stund att vi inte hade en enda markering runt oss. Vägen vi sprang var väl upptrampad så det var fler än vi som hade sprungit fel där. Det var en kort felspringning, vi kom på oss efter bara dryga 100 meter och kunde då rätta till det hela. Är rätt säker på att det var träsktrollets fel!

Ett riktigt trixigt parti där man inte ville stå på öronen! Full koncentration krävdes, fast det var rätt häftigt, jag gillar klippor och hav!

Vid 17 kom ett avsnitt som var riktigt knixigt, massor med stenar och stenblock som man fick klättra/krypa över och fick verkligen ta det försiktigt. Därefter fortsatte leden på mindre grusvägar varvat med mer tekniska skogspartier. Bitvis var det rätt blött och jag lyckade gå ner mig rejält vid ett par tillfällen.

Vid 20 kilometer så kom en rejäl belöning i form av kontroll med allt som man bara kunde önska sig. Det var helt fantastiskt. Bara att det fanns ett superfräscht utedass var ju en bonus. Dessutom fanns det grillad korv med bröd, grillad halloumi, jordgubbar, vattenmelon, köttbullar, kaffe, bullar och massor med annat. Det fanns här även mycket inbjudande stolar som jag höll mig långt ifrån, livsfarligt att slå ner rumpan på en sån, då kommer man definitivt inte upp igen!

Jättefin löpning utefter kanalen ner till Gåsvik

Efter kontrollen så var det lättsprunget i stort sett hela vägen fram till Älmsta där vi vek av efter kanalen som vi sen följde i dryga 4 kilometer fram till Gåsvik. Nu hade vi sprungit runt tre mil och nu började det bli riktigt tungt, de bitar jag orkade springa blev kortare och kortare och gångpauserna längre och längre. Jag hade rätt mycket känningar i kroppen, än det ena ställen än det andra stället protesterade, ungefär så som det brukar kunna göra efter typ 5-6 mil inte redan efter dryga två! Vid Nyby så var det en familj som stod och serverade pepparkakor och svartvinbärssaft, fantastiskt charmigt när ortsbefolkningen kommer ut och medverkar! Dom ville sätta sitt Nyby på kartan enligt  dom själva. Efter den här kontrollen så fick jag kraftiga smärtor i höger knät, kunde inte på något vis springa utan fick gå en bra bit. Jag blev rätt orolig då jag haft lite problem med knäna under våren och det här kändes verkligen inte bra! Men det klingade av och när jag började springa igen så tonade det bort än mer. Det kom sen tillbaka till och från men inte samma kraftiga smärta så jag kunde fortsätta.

Det som däremot börjad irritera mig rätt mycket var att jag började få brännkänslor under trampdynorna, speciellt vänsterfoten. Samma brännande känsla som jag hade på TEC då jag fick blåsan under högerfoten. Det började lite smygande men tilltog under loppet.

Strax efter den extra kontrollen kom vi fram till den tredje ordinarie kontrollen vid dryga 35 kilometer. Sträckan mellan de här kontrollerna, alltå mellan 20 och 35, kändes extremt lång! Att komma fram till kontrollen vid 35 var mentalt helt fantastiskt, för nu kunde jag börja räkna ner! Nu var hälften gjort!

Bild lånad från Jättelångts blogg

Ett par kilometer senare så springer vi om en glassbil som står i diket. Han sa att han hade väjt för löpare och hamnat i diket, kanterna på vägen var rätt underminerat av allt regn så han hade glidit ner. Hade vi träffat på honom under samma förhållanden som förra året då det var 30 grader varmt så hade vi definivt dealat till oss en glass mot telefonnumret till tävlingsledningen som han nu fick. Men nu var det inte så varmt så han fick numret ändå :).

Bara någon kilometer ytterligare längre fram så springer vi förbi en bärgare som just bogserat en lite blå bil med demolerat front. Fick sen höra från andra löpare att det hade varit en dam som hade kört rätt in i ett träd! Det händer saker utefter Roslagsleden!

Nu räknade jag ner och tjoade ett litet ”yes” varje gång klockan signalerade om ytterligare en tillryggalagd kilometer, jag var trött, hade ont, hade dåligt mentalt fokus. Det mentala var någon helt annanstans. Jag funderade fler gånger än en om jag verkligen inte skulle bryta loppet. Var det verkligen värt att risker att krascha kroppen för ett lopp som jag ändå inte prioriterade. Samtidigt som naturen och miljön som vi sprang igenom var så vacker och alla smala små grusvägar och små landsvägar som vi sprang längs med helt fantastiska. Jag gillar verkligen att tugga kilometerar längs smala landsvägar och krokiga grusvägar. Men idag så protesterade kroppen lite väl mycket och som sagt, huvudet var inte till så mycket hjälp. Jag är rätt säker på att jag skulle ha brutit om jag hade sprungit själv. Men så pratades det ju också om en goodiebag som var helt fantastisk och den ville man ju ha… :)!

Jag hade också börjat få krampkänningar i min vänstervad, inga riktiga kramper men känning som om det var på gång. Jag stannade och stretchade lite lätt flera gånger för att se om det släppte och det släppte korta stunder. När vi sprang på en jättefin skogsväg så pratade vi om det och jag sa att jag verkligen skulle behöva salt och att jag var dum som inte tagit med mig salttabletter. Även Janne hade stått hemma och hållt i burken med salttabletter men då det inte skulle bli varmt så tog inte heller han med sig några. Max två hundra meter efter att vi haft vår saltdiskussion så ser vi en skylt där det står ”Bengalien” på, jag kopplade inte alls men tyckte det var en rolig skylt och ställde mig där för ett foto. Ytterligare 50 meter framåt så står han där. Räddaren i nöden, Fantomen i egen hög persom med en hel korg med… tro det eller ej, men han hade en hel korg med supersalta Djungelvrål!! Haha, vad vi skrattade åt det, och som Janne sa; om man är i nöd i skogen så ska man ropa på Fantomen, typ det vi hade gjort eller :)!

Jag tog en hel näve och bara njöt av de salta godisarna!

Ytterligare två kilometer framåt så kom vi fram till PEK’s veranda, det sista stora stoppet! När vi kommer dit så var det rena välkomstkommittén, människor och musiker som står och spelar lite dängor och uppdukat med fantastiskt goda mackor. En massa annat också förstås men just mackorna var det jag suktade mest efter nu. Nu bröt också solen igenom på riktigt och det började till och med att bli riktigt varmt! Vi stannade där lite lite för länge och här chansade jag också på att sätta mig ner en kort stund, det var såååå skönt! Att bara slippa stå på mina onda fötter en liten stund, nu gjorde det rejält ont under fotsulorna! Speciellt den vänstra, den var inte snäll mot mig! Käkade en macka, fick en liten mugg med salt blandat med vatten som jag hällde i mig och så en massa annat gott. Efter ett tag slet vi oss därefrån för att kämpa oss genom de sista två milen! Eller vi föresten, Janne är så sjukt stark, han behövde nog inte ”kämpa” så mycket, den biten stod jag för. Det var mindre än en halvmara kvar nu och i det här läget så kan man ju inte bryta!! Eller?

Nu gick det inte så fort, jag försökte att springa så mycket som jag orkade, foten gjorde ont vare sig jag sprang eller ej så det var mest orken som fick bestämma nu. Kämpade på framåt, men det gjorde mer och mer ont under fötterna, när vi kom fram till Roslags-Bro så kände jag att jag var tvungen att göra något och det enda som jag kunde komma på var att ta av mig ett par strumpor. Hade ju dubbla just för att förhindra den här typen av skador. Vid idrottsplatsen satte jag mig och med Jannes hjälp fick jag av mig kompressionsstrumporna och tog sen av mig de som var under. Sen på med de långa igen och kanske kanske att det kändes aningen bättre. Åtminstone så blev det en förändring och det var bra nog.

Jag fortsatte under resten av loppet med mina små ”yes” för varje passerad kilometer, kändes som att varje kilometer var en seger som behövde firas. Även fast det inte gick så fort så tuggade vi på, vi la mer och mer av sträckan under våra fötter och fick hela tiden njuta av nya vackra omgivningar. Det är en fantastisk led!

När vi kom fram till den sista kontrollen vid 58 kilometer och det alltså bara var en mil kvar så säger de där att det är 11 kilometer kvar… alltså MER än en mil!! Sista biten in mot mål är det inte så mycket att säga om, vi tog oss framåt sakta sakta, med massor med gång. Jag försökte att jogga ibland men orkade bara några hundra meter i taget. Sista två milen hade jag också fått lägga om löpstilen rätt rejält vilket jag idag känner av massor! Istället för att som jag brukar springa, på framfoten med rätt lätta steg så fick jag nu lägga om till att bli en riktigt tung hällöpare, fast utan det där ”rulla fram fram på foten”. Jag dunsade ner foten, hela foten i marken och studsade upp den direkt… haha, Janne var snäll och sa att vi inte skulle bry oss om att analysera mitt löpsteg just idag!

När vi hade dryga tre kilometer kvar så ringde Peter som jag åkt med på morgonen men jag skickade iväg dom, då det skulle dröja rätt länge tills jag var redo att ge mig iväg hemåt. Jag tog en buss tillsammans med Cecilia senare istället.

Nu gick vi nästan uteslutande men tog beslutet att vi i alla fall skulle jogga in i mål, man kan ju inte GÅ imål på en löptävling, hur skulle de se ut :).

Att komma in i Norrtälje och springa efter kanalen där var helt fantastiskt, nu hade det klarnat upp och det var i stort sett vindstilla, vattnet i kanalen var spegelblankt och det var så vackert! Precis innan vi skulle svänga upp mot upploppet så började vi jogga så vi kom joggande runt hörnet. Kristina välkomnade oss in i målet och den målgången var så grymt skön!!!

Behöver jag nämna att ölen smakade ljuvligt?

Ska jag göra om det? Gissa 🙂

18 tankar om “Jättelång(t) tävlingsrapport

  1. ja hurraaaa och skräckslagen uääääh med de hala klipporna som mina tjejor ska över efter 4 miiiilll.
    Men du är så stark! åh vad sugen jag är på jättelångt nästa år. jag kan vara ett träsktroll på en islandshäst :)!
    KRAM

    Gilla

    • Nej, men det kommer gå jättebra för dina tjejer!! Bara säg åt dem att det är ok att gå över de värsta stenställena. Du har ju ordnat det så bra och dom kommer att vara i de bästa av händer! Skulle så gärna vilja vara med och springa men det krockar tyvärr med andra saker…

      Du kommer vara världens sötaste träsktroll!! Alla kommer vilja stanna i träsket :-)!

      Kram!!!

      Gilla

  2. Åh… men ÅH! Jag blir salig, lycklig, sotis (och INTE missunsam), sugen, glad, fnittrig – allt på en gång. Det är inte klokt vilka fantastiska äventyr du får vara med om. LYCKA!

    Gilla

    • Tack raring, skulle ju skriva lite mer!! Men sidan laddade om sig.

      Ja, jag är lyckligt lottad som har en kropp som faktiskt går med på alla mina galenheter! Och att jag har vänner som också vill ge sig på samma äventyr. Snart måste vi göra något skoj ihop!! Kram

      Gilla

  3. Vilken bedrift!! Du är så sjukt stark! Märkligt också, vi tycks ha haft både samma usla uppladdning och ett lika segt lopp. Jag tycker att vi är små hjältar som inte tog en DNF trots att vi hade tufft från (start) tre mil och ändå sprang fyra mil till…

    Gilla

    • Tack och detsamma!! Ja, det var inte den bästa av uppladdningar och det blev så mycket tuffare än jag hade tänkt mig! Men visst vill vi ha revansch till nästa år … laddade till tänderna :-).

      Gilla

  4. Haha, ja vad mkt grejer som händer längs roslagsleden: glassbilar i diket, fantomen med djungelvrål, krockade tanter!

    Förstår att det måste varit riktigt tufft mentalt när du knappt ens hade tänkt starta, så det var sjukt duktigt att du sprang hela! Grattis!:)

    Gilla

  5. Vad är du gjord av kvinna?! 🙂 själv skulle jag aldrig komma på tanken att springa så långt en vecka efter en mara! (knappt att jag skulle komma på tanken att springa så långt ändå iofs 🙂 ) men stort grattis och tack för härlig läsning!

    Gilla

    • haha, jag vet inte… Jag hade nog mina funderingar innan loppet, under loppet och strax efter loppet, men nu kommer jag bara ihåg all vacker natur som vi sprang igenom! 🙂

      Gilla

  6. Härligt jobbat och skön story Carina! Himla kul att läsa hur du och andra upplevde loppet. Banan är ju densamma för alla (+ felspringningar), men upplevelserna är ju vitt skilda och olika för alla som springer den. Imponerad av att du orkar, med tanke på dina genomförda lopp de senaste veckorna. Kul att ses, även om det blev kort;-)

    Gilla

    • Tack Niklas!! Jag håller med, kul att ses! Du får springa lite långsammare nästa gång så vi kan snacka lite :)!

      Vilken härlig dag det var där på leden även fast det var tungt mest hela tiden. Att komma i mål då solen sken och det var helt vindstilla var helt magiskt!!

      Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s