Dubbla PB på Stockholm Marathon – tävlingsrapport

När jag vaknade på morgonen så tyckte jag inte något speciellt om vädret, det var ju väntat liksom, till skillnad från hur det var på TEC då snötäcket på morgonen var mer av en liten chock.

Dagens stora samtalsämne var självklart väder och klädval. Vädret var exceptionellt dåligt, friska nordliga vindar med 18 sekundmeter i byarna, 4-6 grader och ett ihållande regn. Tydligen den kallaste junidagen sedan 1928.

Hade inte en aning om vad jag skulle ha på mig på loppet så jag plockade med mig rätt mycket så jag kunde välja på plats på Östermalms IP. På vägen dit föresten, så skulle jag ha platsat i vilket Ur och Skur dagis som helst med min utstyrsel. Hade på mig GoreTex-jacka, regnbyxor och gummistövlar och massor med kläder under så jag frös inte det minsta på vägen dit. Snarare tvärt om, tyckte det var rätt varmt och behagligt! Jag var på plats på IP runt elva och träffade Marie i toakön så vi fick prata lite. Tyvärr så tappade jag bort henne senare så jag fick aldrig riktigt önska henne lycka till, gjorde det i tanken istället!

Efter toabesöket hade jag inte så mycket tid på mig, gick direkt bort till omklädningstältet för att göra mig i ordning. Hade kikat runt lite på folk från tunnelbanan och på väg mot IP och till sist bestämt mig för vad jag skulle springa i. Det blev vintertights, tunn merinoullströja och IF Linnea västen utanpå, keps på huvudet mot regnet och en buff runt halsen ifall jag skulle börja frysa om öronen och vantar mot kylan. Tog sen på mig ett tunt plastöverdrag och gick iväg och lämnade in väskan, sen var det bara att börja knata iväg mot starten.

Hann med ett toabesök till där i startfållan och efter det så konstaterade jag att jag hade tappat min ena vante… vet inte hur jag tänkte där sen men tänkte att en vante blir man ju inte så glad av så jag slängde den andra… jaja, man är inte så smart alla gånger. Behöll plastöverdraget på ända tills precis innan jag passerade startlinjen sen var det bara att köra igång.

0-5 kilometer
Sprang extremt försiktigt i början då det låg plastsäckar och plastöverdrag precis överallt på marken och det är lätt att snubbla och fara i backen vilket jag inte alls kände för. Strax efter Valhallavägen så kände jag att jag hade jäkligt ont i min högra lilltå, det kändes som om strumpan satt helt korvigt där och skavde och gjorde ont. Jag tänkte att jag stannar fasiken inte och fixar det efter bara två kilometer! Vet inte vad som hände sen, antingen domnade jag bort av kylan eller så var det smärtan som gjorde att det domnade bort men jag glömde bort det efter ett tag. Nu efter så har jag en stor blodblåsa under lilltå-nageln så något knas var det allt. Ser det som en extra medalj liksom :).

Då jag inte heller den här gången hade klocka så gick jag helt på känsla och så hade jag ju planen att springa med en 4.15 farthållare så länge jag orkade. Jag hamnade lite före en ballong innan start men tänkte att jag hakar på då den kommer ifatt. Den kom ifatt runt Strandvägen och då hakade jag på, tyckte det gick rätt fort och blev glad då de stannade till en kort sväng på nästa vätskestation. Då jag hade med mig en liten flaska med resorb så behövde jag inte stanna på stationerna i början vilket gjorde att jag fick lite försprång. Efter någon kilometer kom farthållaren ifatt igen och jag fick åter igen öka tempot för att hänga med. Insåg att det gick på tok för fort för min del och att jag skulle spränga mig om jag skulle hålla det tempot! Men så länge de stannade till vid vätskestationerna och jag inte gjorde det så kunde jag ändå hanka mig med.

Första fem kilometrarna bara swischade förbi och den känslan hade jag nästan under hela loppet, det gick fort att tugga kilometrar vilket var väldigt skönt!

Att komma till IF Linnéas dricka langning är ren skär glädje!! Dom är så fantastiska!! Bild: Johan Thidell

5-10 kilometer
Att komma till Södermälarstrand och se IF Linnéas hejarklack var som vanligt magiskt! Man blir alldeles lycklig och varm i hela kroppen av att se dem! Raraste Kattis langade min gel och sprang före och retades lite, ”ta den då, kom igen ta den'” och höll den som en morot framför en åsna, kunde inte låta bli att asgarva åt henne. Jag stoppade ner.. eller rättare sagt, slet som ett djur för att få upp dragkedjan på fickan på västen för att kunna stoppa ner gelen. Mina händer var helt stelfrusna och jag hade ingen motorik och styrsel i dom, att få tag på den där lilla grejen för att få ner dragkedjan var ett konststycke minst sagt! Det slet jag med varje gång jag skulle ta en slurk gel sen. Få upp dragkedjan, få fram gelen, skruva upp korken, dricka och så samma procedur fast i motsatt riktning. Stundtals så frös jag så mycket om händer och armar så jag helt tappade känseln i dom. Men å andra sidan så blev jag stundtals också rätt varm och det gjorde att jag överlevde, att jag fick de här stunderna när jag faktiskt kände mig varm och behaglig emellanåt. Tror jag har merinoullströjan att tacka för det. Västerbron första varvet kändes lätt, jag behövde inte slå av på takten nämnvärt, det som var lite jobbigt var att det blåste något för jäkligt där uppe på bron! Fick verkligen hålla i kepsen…

10-15 kilometerPasserade 10 kilometer efter Västerbron och såg att tempot var bra, jag kom inte ihåg exakt vad den visade men tror det gick under 6-tempo. Ungefär vid centralstation så tappade jag bort min farthållare, inser nu efter att jag måste ha sprungit ifrån honom för jag såg inte röken av honom igen. Trodde att han kom i fatt mig på Torsgatan då jag blev omsprungen av ”honom”, gjorde som jag gjort tidigare hakade på men det gick så sjukt fort så jag var tvungen att släppa efter bara en liten stund. Då tittade jag också upp på min ”farthållare” och insåg att det var en 3.45-farthållare. Haha, inte konstigt att jag tyckte det gick så galet fort. Efter det sen så körde jag helt och hållet mitt eget race då jag inte hade något att gå på längre. Jo, känslan förstås, den fick bli min guide och den skötte jobbet ganska bra tycker jag!

15-25 kilometer
Min medhavda vattenflaska räckte ända fram till mot 16 kilometer, så fram dit kunde jag bara springa på, saktade inte av något överhuvud taget förrän vätskekontrollen vid 19 kilometer, där tog jag lite vatten. Därefter kom dagens tuffaste sträcka, sträckan mellan 20 och 21 kilometer, tvärs över Gärdet i riktigt tuff motvind och med regn som piskade som nålar i ansiktet, jag böjde ner huvudet och tittade precis framför mig och bara matade på. Det kändes fortfarande bra i kroppen, kände mig rätt lätt och tyckte att jag hade en bra steg. Nu var det många som gick överallt, inte bara i backarna. Jag är så jäkla glad att jag faktiskt inte bryr mig speciellt mycket om vädret, visst frös jag och armarna domnade bort och kroppen var stel och så men det var inte så mycket som fick fäste i huvudet och i tankarna. Jag gillade läget bara, konstaterade att det var så och la inte så mycket vikt vid det. Hellre det här vädret än 25 grader varmt!! Jag gillar ju väder liksom :), inser att det är en sjukt bra styrka! Nu var det Djurgårdsvarvet sen var det bara 14 kilometer kvar. Djurgårdsvarvet gick rätt bra, lite tufft i uppförsluten men jag gjorde som jag alltid tjatar på deltagarna i TSM om att göra. Korta steget och bibehålla frekvensen lyfta blicken en aning (ok, erkänner, fuksade lite här) och jobba med armarna, funkar ju faktiskt och det hjälper till att hålla fokus! Tuffade på i fortfarande bra tempo då jag passerade 25 kilometer och det kändes fortfarande rätt bra i kroppen. Jag är faktiskt ärligt förvånad över att det kändes så pass bra!

25-30 kilometer
Träffade på klubbkompisen Helena ute på gärdet, trevligt att se lite kändisar, det ger energi! Förbi Grönan var det lite tungt ett tag men då träffade jag på Sofie så då fick jag åter igen lite energi. Närmade mig stan och det blev lite mer publik igen. Publiken föresten, de var helt fantastiska!! Vilka fighters som stod där timme ut och timme in i ovädret och hejade på. Fasiken vad de måste ha frusit!! Ut på Strandvägen och det gick fortfarande hyfsat lätt förutom små mycket korta dippar då det var lite tyngre. Vänster vid Kungsan och snart skulle jag passera slottet och 30kilometer. De där passeringarna som gjordes var 5:e kilometer såg jag fram mot. Det var ju den enda indikation som jag hade på vilket tempo som jag hade ungefär. Jag visste att jag låg under 6-minuters tempo genom att siffrorna hela tiden hade sjunkit, 12.31.xx, 13.00.xx, 13.29.xx, 13.58.xx osv, varje halvmil sprang jag snabbare än halvtimmen. Passerade 30 och var fortfarande hyfsat pigg!

30-35 kilometer
Såg återigen fram mot att få se IF Linnéa-klacken och få min gel, det var så jäkla roligt att se dem! Och så innebar det ju också att då jag kom till Södermälarstrand var det bara EN mil kvar!! Nu började den riktiga nedräkningen! Södermälarstrand var precis som varvet innan, tufft! Det blåste en kraftig motvind och starka byar. Jag började här bli rejält trött och sliten och fick kämpa på för att hålla fokus, borra ner blicken och tänka på tekniken då jag sprang för att försöka slå bort tankarna på att jag var trött. Fram mot Västerbron och jag valde det här varvet att gå uppför den första knixen, det här var också första gången under loppet som jag gick över huvud taget!! Riktigt nöjd med det och nästa gång ska jag ta bort även de här gångavsnitten! Efter högersvängen, där Susanne och Micke stod och hejade så började jag springa igen och sprang sedan uppför hela bron även nu var taktiken att ha huvudet aningen lutande nedåt och blicken ganska nära framför fötterna. Det där med att hålla upp huvudet och titta i riktningen för att öppna upp och ta in mycket syra… jag skippade det, syret som jag fick ner fick faktiskt lov att räcka ändå! Jag ville inte se uppåt och se hur långt det var kvar till krönet, krönet som innebar att jag kunde sträcka ut lite och öka tempot!

Ner mot 35kilometer där träffade jag på klubbkompisen Anders som kom ifatt mig, eller om jag kom ifatt honom, jag vet inte vilket. Han kommenterade att ”du skulle ju inte springa fort” och jag ryckte på axlarna och pekade på armen, ”ingen klocka vet inte hur fort det går”. ”Du ligger på 5.45 tempo”… trodde han skämtade!! Galet ju!!! Sååååå fort kan jag ju inte springa! Vi pratade lite och skulle springa ihop bort till colan vid Stadshuset men jag tappade bort honom.

35-40 kilometer
Här var det riktigt jobbigt. Jag hade haft ont i vänster ljumske till och från under loppet och de sista sju så höll smärtan i sig lite mer ihållande. Såg Kristina heja på vid centralen och jag blev jätteglad att jag såg henne, snodde lite energi av henne och det räckte en liten bit ungefär fram till Norra Bantorget. Där kom Janne ikapp, hörde ”jag måste ringa Carina” bakom ryggen och där dök han upp. Han försökte vara lite social men det funkade inte på mig där. Det var krig nu i hela kroppen, fick fokusera på vartenda steg för att fortsätta framåt, bita ihop över det onda. Då jag svängde upp på Torsgatan så började jag gå… började skälla på mig själv i huvudet och säga till att jag hade ett pers att försvara!! Resonerade med mig själv om att fightas upp till dextrosol-kontrollen, där fick jag ta en dextrosol och gå runt svängen in på Odengatan där jag skulle börja springa igen och springa resten av tiden. Gjorde så också krigade fram till dextrosolen, tog en för att få lite belöning, gick några få steg runt svängen och ökade sen igen. Upp mot Odenplan och nerför mot Sveavägen, nu såg jag 40-kilometers markeringen.

40-42 kilometer
Framme vid 40 såg jag på tiden, den visade 15.58 någonting… innebar att jag hade 14 minuter på mig för att fixa perset. 14 minuter innebär 7-tempo alltså inte gå-tempo. Bara att kriga på, nu gick det inte fort! Jag var så sjukt trött och jag ville bara att den där jäkla Birger Jarlsgatan skulle ta slut någon gång och jag skulle få svänga upp på Sturegatan. Det här var de längsta kilometerarna under hela loppet, de ville aldrig ta slut, sjukt långa! Upp på Sturegatan, ut på Valhallavägen, höger ner mot Stadion, in på Stadion och här hade jag en tanke att jag skulle få till en spurt in i mål…. men det fanns inga krafter till det!! Jag lunkade på i det tempo jag kunde uppbringa, över mållinjen som jag korsade på 16.11.18… Garanterat pers!!!! Åhhh så skönt!!

Föresten så persade jag inte bara på marathondistansen. Jag persade även på halvmaran, med 2 sekunder… inte mycket men ett pers är ett pers… 🙂

Ännu ett lopp som jag sprang med så mycket glädje!! Glädje och utan klocka och utan press, det verkar vara då jag presterar bäst! Jag som bara skulle jogga, men då jag gjorde det i början och det gick så pass fort ändå, ja, då var jag ju tvungen att försöka att kriga mig in på en bra tid, har man nummerlapp på bröstet så har man!