Total harmoni i Göteborg – tävlingsberättelse


Jaha, då har jag sprungit mitt första Göteborgsvarv och ska jag sammanfatta mitt varv med ett enda ord så är det ”Harmoni”. 

Packade in mig och åkte mot Bollebygd strax efter lunch. Jag gillar att åka bil, att vara på väg! Det regnade bitvis rätt mycket och jag gillar när det smattrar mot biltaket! Satt och lyssnade på radion och filosoferade, jag gillar att bara vara och låta tankarna vandra.

Kom ner till Bollebygd och möts av stora famnen, inte bara av Jessica utan också av hennes rara barn! På morgonen vaknar jag av att en parvel står i mitt rum med ett litet litet glas med vatten som jag skulle få(viktigt med vätska innan lopp), sen kröp de upp hos mig med varsin bok och så var det sagoläsning. Fullständig harmoni som jag, som inte har barn, inte är van vid riktigt. Med den starten så kan det ju inte bli annat än en fantastiskt dag!!

Efter frukosten gav jag mig iväg. Hade läst i informationen och sett att det skulle gå att parkera vid Åby och att det gick gratisbussar in till tävlingsområdet. Jag hörde lite ryktesvägen innan att det visst inte hade funkat så bra med de där bussarna förra året så jag var ute i god tid. Väl i Åby så vinkade parkeringsvakterna mig bara vidare och vidare, tills jag till slut stod parkerad 5 meter från bussarna, haha snacka om tajming!! Packade mig iordning och klev på en buss och den åker nästan direkt. Knappt en kvart senare är jag framme vid startområdet. Klockrent!!

Strosade runt på området innan start. Det kändes lugnt och harmoniskt hela tiden! Jag var så tillfreds med allt under hela dagen. Harmoni!!!

Lokaliserade vart nummerlappsutdelningen var och gick dit, det var lite kö men den rörde sig hela tiden framåt och folk var så lugna och glada! Ingen som verkade stressad på något vis och när man väl kom in för att hämta lappen var det hur smidigt som helst. Hörde senare att det skulle ha varit kaotiskt men det förstår jag inte alls!

Hade sen sån flax så att jag och Marie hittade rätt på varandra så vi kunde hänga någon timme innan hon gick i väg för att värma upp. Gick då och satte mig för att slappna av, det var rätt kallt ute innan solen kom fram så det var skönt att komma inomhus. Satt där och funderade lite på klädsel och då jag kände mig rätt frussen så valde jag till sist långärmat och långa tights.

Knappt 30 minuter innan start så strosade jag iväg mot startfållan. Idag hade jag inte bara bestämt mig för den ovanliga situationen att springa utan klocka jag hade också bestämt mig för den ovanliga grejjen att springa med musik! Hade en tanke om att jag kanske inte skulle springa på lika fort då och att jag inte skulle stressas av alla andra snabbspringare lika lätt. Bara vara i min egen musikbubbla!
Då jag kom fram till startfållan hade också solen kommit fram ordentligt. Jag satte mig i slänten vid vägen och satte på musik och jag mådde så fantastiskt bra!! Satt där helt i min egen värld, lyssnade på musik, tittade mig omkring på folk och såg hur många höll på att värma upp, själv lät jag solen sköta det jobbet. Kanske tio minuter innan start så började gruppen vandra mot starten, det var en bit bort så det tog några minuter för att få alla dit. 16.01 skulle de släppa min grupp.

Starten gick och fältet började röra sig aningen framåt och då jag passerade startlinjen så kunde jag börja jogga lite smått… i typ 100 meter sen tog det tvärstopp! Verkligen stopp, vet inte vad som hände där men jag kom inte en meter, efter en liten stund så kom vi igång igen och jag kunde börja jogga. Blev inte nämnvärt stressad över att det tog stopp, jag skulle ju liksom bara jogga runt. Vi mötte här massor med folk som var på väg in i mål. Vi hade vårt roliga kvar!

När det började röra på sig igen la jag mig i ett tempo som kändes bekvämt och det innebar, visade det sig, att jag hela tiden fick ligga i omkörningsfil. Tyvärr så var det inte så bra ordning i leden utan alla sprang i alla tempon överallt vilket innebar att man fick zickzacka sig fram, hela tiden, mycket till ”omkörningsfil” var det inte! Jag hade musiken i lurarna och bara gasade på, det kändes fantastiskt bra! Jag kände mig stark och blev lite förvånad över att det var så många långsammare löpare! Jag fick ideligen hoppa fram och tillbaka upp på trottoarer där det fanns sådana, ut i gräset där det såg ut så, jag kommer nu inte ihåg exakt hur det såg ut på varje ställe. Men det var genomgående under loppet att det inte gick att springa i sitt tempo rakt fram, det var kors och tvärs och fram och tillbaka, ibland fick man sakta ner väldans för att det var folk i bredd framför och man kom inte om alls. Men jag blev aldrig stressad av det, det var bara så jäkla roligt att för en gångs skull vara den som låg i omkörningsfil! Och så hade jag ju ingen tid att sträva efter alls. Och hade jag haft det så hade jag ändå inte kunnat hålla koll då jag inte hade någon klocka.

Det var rätt kuperat, redan vid två kilometer kom det en rätt seg uppförsbacke men jag hade inga problem att springa upp för den, då var jag ju fortfarande stark som attan!

Jag såg fram mot att se hur den där bron som alla pratade om skulle upplevas, Älvsborgsbron. Min bild av varvet då jag fått det beskrivet av andra var att det skulle vara mer eller mindre uppförsbackar hela tiden och då broarna kom skulle det vara helt galet uppför och jobbigt, så det var min bild! När det då kom en nedförsbacke så såg jag det som ren bonus och jag flög ner med ett leende!
Jag hade med mig en liten vattenflaska med resorb för att slippa stanna vid vätskekontrollerna, i alla fall den första milen.

Vätskekontrollerna föresten, åhhh vad jag började ogilla dessa ställen under loppet! Vet inte hur det var för de första löparna men när jag kom, som startade i startgrupp 22 av 24, alltså då säkert 50 000 löpare redan hade passerat så var dessa ställen riktiga grishål!! Runt vätskekontrollen och upp till 200 meter efter så var det flera centimeter blöt pappersmassa som man skulle ploga sig igenom! OGILLA!! Det är verkligen en anledning till att försöka få starta i en tidigare grupp under sådana här gigantiska lopp!

Nåväl, det började luta uppåt någonstans vid fyra kilometer så visste jag att snart skulle den där tuffa lutningen till bron börja. Det lutade i och för sig redan uppåt och när jag väl fattade att nu är vi på väg upp för bron så var det ju inte så himla mycket kvar av den. Jag var dock rätt seg i benen efter stigningen och slog av och gick en liten bit efter 5-kilometerspasseringen. Sen när jag insåg att det verkligen inte var mycket kvar och att jag hade gjort det mesta av bron så joggade jag igång igen, sakta sakta masade jag mig upp för bron och en bit innan krönet så la jag i en högre växel och började plocka folk igen. Kul!!!

Sen var det strax 6-kilometerspasseringen och sen var det strax sju, nu började jag bli väldigt trött! Tänkte att jag trycker på upp till milen i alla fall. Det gjorde ju inte ont någonstans och det var så jäkla roligt att springa på och så var det fantastiskt skönt att inte ha någon klocka!! En sån oerhörd befrielse! Inte en tanke på att behöva hålla något speciellt tempo, varken åt ena eller åt andra hållet utan låta huvudet och kroppen helt och hållet sköta farten. Springa på då det kändes bra, sänka då det behövdes! Nu sprang jag på det platta Hissingen och det var lätt att springa. Här hade jag hört innan att det skulle vara lätt böljande men jag tyckte inte att jag kände av det så mycket.

Slet på fram till milen och tänkte att efter milen så skulle jag gå på toaletten. Hade ju inga tankar på en bra tid utan jag ville bara göra ett kul lopp och ville kroppen gå på muggen, tja då fick den väl det. Passerade två bajjamajjor och tänkte, perfekt! Men det var kö… jag står inte i kö UNDER ett lopp, noway att jag gör och när jag tänkte efter så behövde jag egentligen inte… jag ville nog, om jag ska rannsaka mig själv bara vila lite. Så jag sprang på och det var fortfarande flackt och lättsprunget, vid nästa vätskekontroll så saktade jag in för att dricka och därefter fick jag förnyad energi! Sen efter 14 kilometer så kom nästa fruktade bro, Götälvsbron! Här var det rätt tungt och jag började gå, fast jag gick på fort och insåg att…. ok, så länge jag GÅR om folk som springer, tja, då är det ok att gå en liten bit. Men innan stigningen var slut så började jag springa igen.

Sen, sen hände det häftigaste under hela loppet!! Det var så galet magiskt. Jag ökade tempot ner för bron, och ökade tempot, och ökade tempot!! Då det efter bron var en rätt snäv högersväng så höll sig folk för en gångs skulle till höger så det var faktiskt fri fart till vänster!! Jag rundade hela fältet på väg ner, runt svängen, fortsatte hålla fart, ökade farten, nu gick det så jäkla fort, de andra deltagarna stod banne mig stilla!!! Det här var den enda gång under loppet som jag tyckte det skulle vara kul att ha klockan, att se tempot för det var galet högt!

Sen tog det inte lång tid innan jag passerade 16 kilometer och sen blev det tungt igen. Avenyn upp mot Götaplatsen var nog det tyngsta partiet under hela banan, det var fortfarande 5 kilometer kvar och jag var riktigt trött. Jag bestämde mig för att försöka bita i upp till Götaplatsen sen fick det gå som det ville, jag sprang fortfarande förbi massor med människor för det var fler än jag som var trötta. Väl uppe vid Götaplatsen så var det en svamputdelning, det var riktigt skönt, jag gick genom hela rondellen, tog en svamp och svalkade mig lite, sen försökte jag springa men herregud, försök springa genom 50 000 tvättsvampar!! Det var även vätskekontroll med allt vad det innebar av pappersmassatillverkning! Efter Götaplatsen så bar det av neråt!! Grymt skönt att få sträcka ut igen för jag hade faktiskt krafter kvar! Sen vid 18 kilometers-passeringen så stod härliga Thomas och hejade och lyckades få syn på mig i vimlet, det peppade!!

Men där hände något märkligt när jag sprang, det kändes som om huvudsvålen satt lös uppe på huvudet och skumpade i takt med att jag sprang, superläskigt, jag kunde inte fortsätta att springa med ett huvud som var på väg att lossna så jag saktade ner återigen och gick en bit. Det släppte som tur var efter ett tag och jag kunde springa igen… undrar vad det var som hände!!

Efter de gångpauserna så hade jag krafter och kunde kuta på igen och började åter igen plocka placeringar, jag hade galet roligt!! Det gick att springa på ända fram till någon övergångsbro där det tog helt stopp och jag fick gå igen. Väl uppe på bron så släppte det och nu var det bara en transportsträcka in i mål! Nu fanns det absolut ingen anledning att spara på ett endaste dugg. Jag ökade och återupptog mitt nu mer än välbekanta zick-zackande. En liten backe bara innan målgången sen bara spurta in i mål, så skönt!!!

Fullkomligt underbart härligt superduper lycklig. Känslan i kroppen kan inte förklaras och det märkliga är att det har inget med resultatet att göra!!

Väl i mål så bara log jag, det bubblade i mig av skratt som ville komma ut, jag var så glad! Jag hade varit glad under hela loppet, jag sprang med glädje, med musik i lurarna och helt utan prestationskrav och det var nog det skönaste lopp jag någonsin har sprungit!! Jag hade roligt i två timmar, två timmar ren skär glädje!!

Sen att jag sprang in på ett personbästa med sju minuter, det var bara lite extra roligt, det roligaste var känslan. Jag var så harmonisk under hela dagen och med kulmen under loppet! Att det var trångt och jag fick knixa mig fram under hela loppet, att det var pappersmassagojs att springa över, att jag gick på några ställen, det gör absolut ingenting, jag hade roligt och den känslan tänker jag behålla länge!!!

20 tankar om “Total harmoni i Göteborg – tävlingsberättelse

  1. Underbart Carina! Det är SÅ det ska vara! Löpning när den är som bäst! Skitkul att få se dig trippa fram med fint flyt efter 18-skylten. Såg riktigt stark ut och riktigt fokuserad (eller om du var försjunken i nån sjysst låt på iPoden kanske?) 🙂 Grattis till ett fint PB som lök på den fina västkustska laxen!!

    Gilla

  2. Totalt härligt att läsa.
    Din och min sista (senaste) upplevelse innan starten på Göteborgsvarvet skiljer en hel del. Antingen så har arrangörerna bättrat sig rejält eller så hade jag otur eller du tur,men jag hade riktigt kaotiskt.
    Att du sen persar med 7min fast du hela tiden måste springa kors och tvärs det säger en hel del om din form 🙂
    Att skorna ser ut som dom varit i en pappersmassfabrik är också en igenkänning.
    Ännu ett jätte grattis och nu är det slut med klockor under tävlingar 😉

    Gilla

    • Tack Janne! Det var hur lugnt och harmoniskt som helst: Kanske berodde på mig också att JAG var så himla harmonisk i själen! Jag mådde sååå bra! No more klocks… 🙂

      Gilla

  3. Härlig och medryckande story, Carina! Det där med huvudet lät scary, nästan så att man kunde se det framför sig som på tecknad film. Löpare får sannerligen vara med om en hel del märkliga upplevelser. Riktigt kul med PB samtidigt som springer varvet med cool attityd! Vi ses på Jättelångt!

    Gilla

  4. Grattis!!!!:D vilket lopp. Snacka om att det låter som kaos med alla folk och pappersmuggar, haha. Men härligt att höra din historia. Kram!

    Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s