Postlopp behavior


Två dygn senare, två dygn sedan jag sprang över mållinjen på mitt livs hittills största utmaning. Japp jag skriver mitt livs HITTILLS  största utmaning för vem vet vad som finns i bagaget framöver. 

Det åtråvärda spännet som är ett bevis på att man faktiskt har tagit sig 100 miles.

Det åtråvärda spännet som är ett bevis på att man faktiskt har tagit sig 100 miles.

Efter loppet fick jag skjuts av Kristina, först till thai-kiosken för att bunkra mat både för söndagskvällen och måndagen. Sen hjälpte hon mig hem med alla mina grejjor, packade upp mina blöta kläder och såg till att jag mådde bra! Sen tog hon bussen hem, underbara vän!! Var nu riktigt trött för första gången på hela helgen.

Gick och lade mig skapligt tidigt, somnade väl inte så jättegott utan låg mest och vred på mig. Jag hade rätt ont. På natten vaknade jag till, vrålhungrig och med kraftig värk. På väg upp så insåg jag att jag hade gjort generalfelet att missat ta på mig kompressionsstrumporna innan jag gick och knöt mig. Vänsterfoten såg rätt grotesk ut! Stapplade upp, bredde en macka, svepte en nyponsoppa, hämtade en karta med Voltaren och en flaska med vatten. Gick och la mig och väntade på att tabletten skulle börja värka. Tyckte inte att den hjälpte så mycket, i alla fall tog det tid och till sist somnade jag. På morgonen när jag vaknade så kollade jag bredvid sängen… där låg en karta med järntabletter… haha, trött och ultradum, hade tagit fel liksom!!

I stort sett hela måndagen låg jag på soffan med fötterna högt. Hade fruktansvärt ont och kunde inte alls gå på foten. Jag tog ett kort steg med höger, släpade sen vänster framåt efter golvet, ungefär som Quasimodo. Det var mitt gångsätt under gårdagen. På kvällen skulle jag koka pasta, letade i skåpet men hittade inte pastan. Börjarde storböla!!! Satte mig på soffan, hulkade och tårarna sprutade för jag inte hittade min pasta! haha, ett helt normalt beteende efter 16 mil, hoppas jag…

Just nu unnar jag mig, har ätit god pasta, tuggar i mig kakor, choklad, jordgubbar och grädde, chips och mycket mycket annat. Den här veckan äter jag precis vad jag vill, hur mycket jag vill och hur ofta jag vill. Äter dock bra mat som huvudmål men däremellan finns inga restriktioner.

Mer om tankar efter loppet i ett senare inlägg!

6 tankar om “Postlopp behavior

  1. Hehe… Ursäkta om jag fnissar lite men det där med järntabletterna var lite roligt;) och att gråta för minsta motgång kanske inte är så konstigt när man är aå trött!!

    Gilla

Ge mig gärna kommentar på inlägget - alla kommentarer besvaras

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s