Jag tänkte att det inte skulle bli så farligt…

Men så fel jag hade. Mina tankar kring passet jag skulle köra idag var att det ”bara” var tio intervaller. Hur dum kan man vara!!! Hur fel kan man tänka!

Efter att i tisdags ha kört 16 stycken 800-ingar och efter att i går ha kört 20 intervaller på cykel så lät det i teorin som att 10 400-ingar inte var så farligt. Visserligen stod det ”MAX” som tempo och ansträngning, men ändå, det var ju inte så många!

Gav mig iväg ner mot min intervallsträcka, märkte att underlaget var väldigt halkigt men tänkte att det nog var bättre nere på rakan. Efter att ha kört lite löpskolning och ett par ruscher så var det bara att sätta igång. Jag spände bågen högt och drog på med det jag hade, det kändes ganska bra den här första intervallen. Jag kunde dock inte maxa helt då underlaget var som det var, men jag höll ett högt och kontrollerat tempo. Pustade ut och vilade de två minutrarna och gasade sen på igen, nu var det inte lika enkelt, mjölksyran kom efter dryga halva sträckan sen var det tufft att försöka att hålla tempot intervallen ut.

Efter sex intervaller så var jag rätt nära att ge upp, jag var så sjukt trött och mjölksyran kom tidigare och tidigare och benen var tunga som bly! På slutet av varje intervall var jag gråtfärdig av trötthet och ilska att jag inte kunde hålla ihop intervallerna bättre. Jag hade ofta ett snittempo på runt 4.15 efter 200 meter men tappade sen allt under den sista halvan. Så såg nästan alla intervaller ut. Men att ge upp är inte min grej, står det tio intervaller på schemat så gör jag tio intervaller. Punkt, DET är min grej. Så här blev intervallernas tempo:

4.34  4.35  4.47  4.52  4.46  4.43  4.44  4.47   4.50   4.49